Paris - 13 november 2015

Mitt hjärta blöder med Paris och Frankrike idag.

Jag tänder ljus.

Terrorism vinner aldrig över demokrati.

Så som denna mörka natt, vid gryningen, gick över i dag ...

Så ska en dag det mörker vi möter nu, gå över i ljus.

Ljus vinner över mörker.

Kärlek vinner över hat.

Mod vinner över rädsla.

Tillit är vägen till fred.

Det är viktigt att vi förenas som människor.

Sammanhållning.

Gemenskap.

Medkänsla.

Paris ... denna vackra stad som jag förälskade mig i när jag stod där på Mont-Martre förra sommaren och såg ut över dess oändlighet.

Åh, det faller tårar nedför mina kinder när jag ser bilder därifrån nu ...

Paris hjärta kan inget döda.

Det pulserar mitt i sorgen.

Fullt av liv.

Min starka medkänsla med människorna i Frankrike idag.

"Frihet, jämlikhet, broderskap"

"Liberté, egalité, fraternité"

Trött hund, trött matte och app för en god sömn

Det är fredag. Det regnar. Det är grått. Det är november. Jag installerade en app igår kväll som jag fick tips om från min lillebror. Den mäter hur man sover, hur mycket man rör sig i sömnen och om man snarkar eller har andra ljud för sig i sömnen.

Dessutom ska den så småningom väcka mig i en sömnfas när jag är i det tillståndet så att jag kommer att känna mig pigg under dagen.

Jaha, det ska bli spännande att se om det fungerar. Mycket teknik finns det. Spännande att testa, tycker jag.

I appen fanns det också en hel del bra tips om hur man får en god sömn, det som är så viktigt för att man ska må bra och känna sig på gott humör. Där fanns också tips och övningar för att komma igång på morgonen. Små klipp med lätta yogaövningar och mini-gympa för att köra igång kroppen.

Appen heter "SleepBot" om du själv vill testa.

Min hund klarar både att somna och att hålla sig pigg under dagen utan någon som helst app. En sötnos är hon och i morse gosade vi länge tillsammans i sängen innan jag gick upp.

Förvirringens tid

Sverige inför gränskontroller. Förändringar i regeringens budget. Det känns inte alls bra inuti mig idag. Jag tänker på de människor som lyckas fly från krig ända upp till oss här i Norden. Och möts av en gränskontroll som inte funnits där på mycket länge. Hur skulle jag känt mig då om jag varit en av dem?

Samtidigt läser jag om att barn som kommer hit försvinner varje dag. Det är så klart inte alls bra och kan gränskontroller göra att man kan få kontroll över den situationen så är det bättre än hur det är nu. Jag läser att barn och barnfamiljer ska få komma in i Sverige som förut, också i fortsättningen.

Jag har inte helheten och känner inte att jag kan säga om det som sker nu är rätt eller fel rent matematiskt. Men i mitt hjärta känns det fel och mycket sorgligt.

Jag tänker att det som sker nu är ett sätt att markera mot EU att de andra länderna också måste börja ta ansvar i den situation som är.

Vad förändringarna i regeringens budget innebär för till exempel oss som är sjukskrivna får jag förhoppningsvis veta idag. Jag önskar att det inte blir några förändringar till det sämre. Det är för mig  fel väg att gå att öka klyftorna ännu mer om man vill ett gott samhälle för alla människor i stället för ett fåtal.

Det är i kristider som människan visar sitt sanna jag som mest.

Om man lever efter rädslan eller modet.


Lästips: "Förre S-minister: Gränsen ej nådd" (SVT)

Årets sista blommande lupin?

Idag när jag gick min promenad såg jag en vackert blommande blå lupin på ängen nära där jag bor. Den enda och kanske allra sista blommande lupinen som jag ser i år.

Jag stannade till där vid lupinen. Stod där ett bra tag och bara tittade på den. Så vacker, vilken underbar blå färg. Ensam... lupiner som brukar vara så många tillsammans. Så många och som att jag kan drunkna i ett pastellhav ibland i lupinernas största blomningstid, kring midsommar.

Fast den ensamma lupinen var inte mindre vacker fast att den stod där helt ensam på ängen. Det var nästan så att jag kunde se ännu mer hur vacker den verkligen var. Så rak, så hög, så perfekt lupin som bara en lupin kan vara.

Som att när man lyfter ut något och ställer det för sig själv, så kan man se ännu tydligare hur det verkligen är, hur det verkligen ser ut. Komma närmre än om lupinen varit mitt bland alla de andra lupinerna.

Som att ställa en människa helt ensam i världen utan något alls. För att se vem hon är när hon inte längre har något mer än sig själv att luta sig mot. När hon inte längre är en i flocken. Vad hon gör då, där i sin ensamhet. Stannar kvar. Eller tar steg mot möten, andra människor och nya erfarenheter.

Jag ångrade när jag stod där framför lupinen att jag inte hade tagit med mig kameran. Kände att jag hade velat visa den här i min blogg. Föreviga den. Innan den vissnar ned. Kanske att snön en dag faller i vita, stora flingor och lägger sig som ett värmande täcke över den.

Kanske hinner jag uppleva den en gång till, denna märkligt varma november.

Novemberblommor - pelargon och novemberkaktus

 

I nyheterna är det så många tråkigheter att läsa nu för tiden att jag pausar från det till och från. Ibland behöver man fokusera på det vackra i världen för att orka som människa. Som tur är finns blommorna och naturen där för mig när annat känns tungt.

Det är 9 november. I det inglasade uterummet blommar pelargonen som att det var mitt i sommaren och sätter knoppar för fullt. Den är fantastiskt vacker att titta på. Jag älskar den milt rosa färgen. Vilken kontrast, så mycket liv mot de nakna träden där ute nu.

Jag går runt i huset och vattnar mina blommor. Jag har valt att ha lättskötta blommor. Lättskötta blommor är för mig blommor som trivs i huset där jag bor och som behöver vattnas en gång i veckan. Sådana blommor som det inte gör något alls om man ibland glömmer bort att vattna dem. Pelargoner. Paraplyaralior. Murgröna. Orkidé. Svärmors tunga. Paradisträd. Och så mina novemberkaktusar. Kaktusarna blommar otroligt rikt och vackert just nu. Titta på bilden efter texten här. Där är så många blommor att de riktigt väller över fönsterbrädan. Och det utan att jag knappt gjort något alls mer än gett kaktusarna lite, lite vatten någon gång ibland. Så generösa blommor, vilken färgglädje de bjuder på i mörka november.

Jag har alltid tyckt om att odla växter som vuxen. Eller, kanske redan som barn. Det finns en rolig historia från när jag är liten.

Vi hade en damm i vår trädgård där min mamma och pappa planterat fina växter kring vattnet. En dag upptäckte de att blommorna var försvunna. Eller i alla fall en del av dem.

Så småningom fick de se att jag hade "planterat" blommorna i fönsterlådan till min lekstuga. Eller kanske mera helt enkelt grävt upp dem och sedan burit iväg med dem i mina små barnahänder och satt ned dem i min planteringslåda vid lekstugefönstret.

Vare sig mamma eller pappa blev arga på mig för det. De skrattade, de älskade mig så som jag var, med alla mina små påhitt.

Jag var ungefär tre år då. Kanske hade jag anlag för att bli trädgårdsmästare? Eller blomsterhandlare? Vem vet. Det tänker jag nu. Kanske en dold talang som jag i alla fall kan njuta av i mitt liv i min vardag. Odling.

November och Gustav Adolf-bakelse

Solen går ned tidigt nu och de mörka kvällarna känns oändligt långa för mig. Jag känner som att jag vill lägga mig och sova redan klockan åtta. En liten kvällspromenad gör att jag lyckas jag hålla mig vaken till klockan tio. För det mesta i alla fall.

Det är varmt ute fortfarande för att vara november. Alla träden som nu står nakna vittnar om att det ändå är november.

Imorgon är det dessutom den 6 november. Den dagen på året som jag sällan missar att köpa bakelse. Gustav Adolfs-bakelsen är den bästa bakelsen på hela året för mig. Egentligen en av de få bakelser som jag verkligen gillar.

Det finns olika varianter på just Gustav Adolfs-bakelsen. Jag gillar bäst den som är som två hårda mördegskakor med en fyllning av vaniljkräm och vispgrädde mellan. Sen ska det vara rosa glasyr ovanpå och så Gustav Adolf i mörk choklad på toppen, så klart.

Mums så gott det ska bli med en sådan bakelse imorgon!

Äta mig proppmätt och önska andra att ha det lika bra

Igår räfsade vi lönnlöv nästan hela dagen. Jag blev genomsvett. Idag värkte det i musklerna även om det var en skön träningsvärk. Härligt att ha fått undan löven medan de var torra och lätta.

Så idag åt vi middag hos Jensens inne i stan. De har så god salladsbuffé att jag nästan äter mig mätt bara på den. Sedan kycklingfilé med potatis och god sås. Som grädden på moset beställde vi espresso och chokladmousse med vispad grädde till efterrätt.

Proppmätt var jag när jag gick därifrån ut i den allra första novemberdagen.

Värmande att sitta tillsammans med andra och äta inomhus den här mörka årstiden. Värmande att se människor i olika åldrar sitta och prata med varandra. Höra skrattet, musiken i restaurangen.

Sedan läste jag nyheterna om migranterna i Malmö där tältlägren ska tas bort idag.

Kontrasten blir så stark för mig.

Jag känner en enorm tacksamhet när jag ser allt jag har som människa.

Jag känner med alla dem som inte har det som jag själv har det.

Jag önskar alla människor att ha det varmt i kylan och att ha ett hem.

Jag önskar alla människor att få äta sig riktigt mätta ibland.

Och någonstans i alla vimmelkantiga känslor inuti mig själv, så kan jag känna att jag själv också har just den rätten; att ha ett varmt  hem och att få äta mig mätt.

Men jag minns, jag minns ... jag minns en annan tid när det inte var självklart för mig att ha det så.

Smärtsamma känslor som poppar upp när jag läser om andra som har det svårt, som saknar ett hem, trygghet, värme och mat.

Den som varit där någon gång, glömmer aldrig hur det var, tror jag.

Det finns kvar.

Får mig att känna med och vilja hjälpa.

Dela med mig av allt jag har.

En gåva som jag fått att lätt känna med de människor som har det jobbigt.

En gåva som känns meningsfull för mig, Även om den också känns tung ibland.

För om jag inte kände med den som fryser och är hungrig, vem skulle jag väl vara då?

Allhelgonahelg

Ljus i mörker över min älskade och så saknade lilla mamma. 

Någonstans inom mig är vi alltid tillsammans. 

"Själar säger aldrig farväl."

Alla vi som betalat och betalar för jobbskatteavdraget

Jag är som långtidssjukskriven en av alla de sjuka med flera som varit med om att betala jobbskatteavdraget. Tacka mig gärna för det.

Det har varit och är fortfarande dyrt för mig och många andra att betala andras jobbskatteavdrag. Ja, det är så dyrt att många faktiskt har hamnat på gränsen, eller till och med under gränsen, för relativ fattigdom i Sverige.

Politik är inte det viktigaste i livet för mig. Men när man får uppleva hur hela ens liv kan påverkas av politiska beslut, så händer det att man vaknar upp och inser att det faktiskt är väldigt viktigt vilken politik som bedrivs i ett land. Och vilket parti man röstar på.

I alla fall om man vill demokrati och solidaritet och om man tror på ett samhälle med minskade klyftor mellan människor i stället för det samhälle som Sverige är idag. Ett av de länder där klyftorna ökat mest och där antalet fattiga människor ökat mest under senare år.

Jag vill förändring. Jag vill ett solidariskt samhälle. Jag vill människors lika värde. Oavsett hudfärg eller härkomst, kön eller vad som helst annars.

Jag vill en rättvis fördelningspolitik. Jag vill minskade klyftor i samhället. Såväl ekonomiska som andra klyftor.

Därför att ett samhälle med minskade klyftor är ett samhälle gott för alla. Inte bara för ett fåtal. Ett samhälle med minskade klyftor blir ett samhälle med färre rädslor och färre konflikter. Ett samhälle med mindre hat, våld och kriminalitet.

Ett solidariskt samhälle är ett kärleksfullt samhälle.

Läs gärna krönikan som jag länkar till HÄR. Så bra skrivet.

Vägra hata

De eller den som hatar är små och rädda. Rädda för vad då? För det annorlunda. För små barn? Vi är alla annorlunda. Unika. Det har vi rätt att få vara.

Hur ska vi stoppa hatet? Hur ska vi stoppa de rädslor som skapar hat?

Jag vet inte. Jag bara vet att jag känner inget hat. Jag känner djup sorg över hatet som får sådana konsekvenser i vårt samhälle. Det hat som dödat. Det hat som gör att människor vaknar idag och blir medvetna om att deras älskade, deras outbytbara unge, deras kompis, deras elev, deras lärare ... Är död.

Djup sorg ... och ett hopp i att vi kan se när vi blickar bakåt att det goda alltid segrat.

Godheten börjar inuti var och en av oss. Sprider sig i cirklar runt omkring. Så är min tro.

Våga välja kärleken.

Låt den sprida sig.

Var inte rädd.

Våga vägra hata.