Planterat penséer i helgen

Det har varit en bra helg. Jag har varit ledig fredag-söndag. Fyra stora krukor fulla med lila penséer i olika nyanser har jag planterat. Både små penséer och stora. Sedan ställde jag dem på vår stenmur vid uteplatsen bakom garaget. Just den lilla plätten är sig lik också efter dräneringsarbetet.

Där har jag tänkt skapa mig en liten oas nu i sommar, i väntan på att min trädgård ska bli iordningsställd igen. Fullt av blommor ska jag ha där. Och en Baden-Baden att slappa i.

Jag älskar den där platsen! Där hämtar jag kraft och den ligger så till att de andra i familjen har svårt att hitta mig när jag sitter där. En sådan plats behöver vi nog alla i livet ibland. Där vi kan dra oss undan och bara få vara. Låta tankarna komma på plats. Landa i det levande. Landa i nuet.

Den här veckan kommer jag att fortsätta att ringa till många människor i mitt arbete. Jag håller på att uppdatera en turisttidning. Det är dead-line om en vecka, så jag får jobba på så gott jag orkar.

Sedan så fyller jag år den här veckan också. På onsdag. Det blir inte så mycket till firande, jämfört med förra året. Men fira ska jag. Jag tycker att varje år man har fått i sitt liv är värt att fira. Det är inte självklart att vara levande. Att ha fått uppleva ännu ett år. Jag är vid liv! Jag andas och mitt hjärta slår! DET ska jag fira på onsdag. Och lite till helgen också, har jag tänkt.

Nedräkningen har börjat!

Här, till vänster, är bland det käraste jag har på bild. Min äldsta dotter. Jag pratade med henne häromdagen. Nu vet jag när hon kommer hem för att fira sommar. Om ungefär två månader. Det känns underbart!

Helst av allt vill jag åka och möta henne och att vi åker hem tillsammans. Vi ska se om vi kan få ihop det så. Fast det är flera saker som ska fungera tillsammans för att vi ska kunna göra det.

Kanske åker vi och hälsar på henne en långhelg i stället, innan hon kommer hem. Vi har inte bestämt oss än, men vi behöver bestämma oss snart.

Jag längtar efter henne varje dag, inte hela tiden, men en stund varje dag. Det är ändå fantastiskt att jag kan fungera som jag gör utan att ha henne närmre mig.

Det är en märklig upplevelse att bli förälder. Först att vilja ha nära hela, hela tiden, sitt lilla barn. Och sedan få lära sig att släppa taget och också känna att det går ju faktiskt bra. Kunna njuta av att ens barn har vågat släppa taget också. Och klarar sig själv, inte minst. Jag är så stolt över henne! Över min andra dotter också, som jag är övertygad om också klarar sig själv om några år.

Älska dem, det kommer jag att göra resten av mitt liv, precis lika mycket som när jag bar dem under mitt hjärta. En gång under mitt hjärta. För alltid under mitt hjärta.

Laptop - älska eller avsky?

Just nu sitter vi tre personer i huset med varsin laptop framför oss. Jag själv, tonåringen och tonåringens kille. Jag undrar vad människor skulle tänkt för 20 år sedan om de kommit hem till oss just nu. Så mycket som har hänt genom den här nya tekniken.

Själv så tillhör jag dem som älskar min laptop. Jag har ju alltid älskat att skriva. Redan att få lämna en gammal skrivmaskin för att börja skriva på en elektronisk var en gång i tiden en stor sak för mig. Och sedan när datorerna kom, ja, då kunde jag ju slänga allt vad Tippex och kopieringspapper hette. Så underbart befriande att ha en delete-knapp på tangentbordet i stället! Om man nu klickade på den vid rätt tillfälle förstås. Plötsligt kändes det som att avståndet mellan mina tankar och orden jag fick ned framför mig blev kortare, med datorns hjälp. Mera "direktkoppling" på något sätt. Jag kunde skriva snabbare och mer direkt vad jag tänkte.

Sedan min laptop. Jag älskar den. Jag är smått beroende av att skriva. Det har alltid varit en del av mitt liv, mitt sätt att uttrycka mig på. Att kunna ta med sig min laptop till olika ställen, så att jag kan sitta ute i det fria och skriva när det blir vårvärme nog, det ser jag fram mot nu.

Astid Lindgren sa en gång; "När jag skrev glömde jag alla mina sorger". Så har det varit för mig också många gånger i mitt liv. Jag blir glad av att skriva, helt enkelt!

Vårdrömmar

Så som det ser ut på den här bilden, så ser det snart ut därute nu. Det kommer att gå fort, här i Vätterbygden, tills det är grönt. Jag är förvånad över att inte all snön bromsat våren mer här tidsmässigt än den har gjort. Det har inte varit någon riktig tjäle, det är väl det som är förklaringen. Och så rann snön ned och gav massor av vätska åt allt levande.

Det är härligt att kunna promenera ute nu. Jag försöker ta ett par korta promenader varje dag, mellan mina pass med arbete. Jag får olika upplevelser beroende på vilken tid på dygnet jag är ute. Morgonen har sin atmosfär, middagsljuset är skarpt om det är solsken. Inga skuggande löv att gömma sig under än. Kvällsljuset älskar jag nog mest av alla ljusen den här årstiden. Skymningsljuset.

Nattpromenader... det tar jag mig sällan. Tack och lov. Då sover jag. Jag har sovit gott i natt också. Tänk, jag sover hela nätter i stort sett varenda natt. Det är en gåva, jag slutar aldrig att känna tacksamhet över att jag återerövrat min sköna sömn.

Äntligen är det vår!

Idag har det verkligen varit vår i luften! Morgonen var visserligen kall och man fick skrapa is från bilrutorna igen. Det var mjölkigt disigt ute. Men sedan så sprack molntäcket upp och solen kom fram.

Jag såg fullt av tussilago idag, rosa scillor och knoppande träd och buskar. Plötsligt känns vintern så långt borta. Inte en snödriva så långt ögat kan nå.

Folket på stan hade solglasögon och en del var så varma att de gick omkring i bara t-shirten.

Jag såg många människor som gick omkring och skrattade och pratade. Själv gick jag omkring och log. Så där nästan fånigt leende, som man kan gå omkring när det är vår i luften. Nästan nyförälskat fånigt leende gick jag omkring där, på väg till jobbet idag.

Jag har jobbat nästan heltid idag. Jag känner mig skönt trött ikväll. Det är inte meningen att jag ska jobba så mycket, mer än kanske någon enstaka gång. Men jag har klarat det. Det är viktigt att jag ser vad jag klarar, trots de besvär jag har.

Det har varit en bra dag idag också. Jag är nöjd med hur jag har det just nu i mitt liv. Mer än nöjd till och med. Särskilt nu när det är vår. Äntligen skymningskvällar igen! Vilsamma för själen.

En riktigt slitig men kul arbetsvecka

Så var det då äntligen fredag. Den här veckan har gått så fort. Säkert därför att jag jobbat mer. Jag har ju knappt jobbat något alls utanför hemmet på hela tio år. Ideellt jobbade jag upp till tio timmar i veckan. Nu jobbar jag i det "riktiga" arbetslivet och ökar på min tid från tio timmar i veckan sedan 3-4 veckor tillbaka.

Jag räknade nyss ut att den här veckan har jag jobbat nästan 14 timmar på tre dagar. En dag den här veckan har jag varit ledig. Och jag konstaterar att jag är fortfarande vid liv. Jag har faktiskt haft riktigt roligt. Jag trivs med det jag gör.

Här hemma blir det mer och mer dammigt. Jag hinner inte med att städa i veckorna nu. Men vi hjälps åt mer med städningen nu i familjen när jag arbetar. Det fungerar helt enkelt inte annars.

Och ärligt talat, så trivs jag mycket bättre med att vara ute och jobba, träffa folk och skriva artiklar, än med att vara hemma och hushållsarbeta. Vi människor är ju olika. En del trivs med att hushållsarbeta. Jag städar och tvättar och så, men det finns saker som jag tycker är roligare att göra.

Det är ett härligt väder ute nu. Jag var högt uppe på höjderna kring Vättern i eftermiddag på ett jobb. Och plötsligt sprack molnen upp och solen sken. Det var så vackert med utsikten över Vättern! Riktig vårkänsla i ljuset.

Tydligen ska det bli fint väder i helgen. Jag ska försöka ta mina små sköna promenader då, få in mycket frisk luft i lungorna och mycket ljus i mina ögon.

Jag känner mig pigg, glad och nöjd med min vecka. Det är härligt att det är helg nu. Tid att ladda mina batterier igen. Kanske att det skulle vara bra med ett biobesök också i helgen. Och så kanske det är ishockeymatch på TV. HV 71 har gått till final. Det vill jag inte missa, slutspelet. Jag hoppas på att det blir guldfest i stan så småningom. Heja HV 71!

Vättern är öppen igen

Jag var nere vid Vättern idag och nu är nästan all isen borta från sjön. Det kändes underbart att se öppet vatten igen! Precis lika underbart som det var att se Vättern när det var is på sjön första gången i vintras.

Det är inte Vättern som syns på bilden här, jag hade inte med mig någon kamera idag. Det får bli en annan gång.

Långsamt, långsamt så kommer våren nu. Idag har det varit en mulen dag med lite duggregn då och då hos mig. Det har varit en riktigt bra dag för mig. Både med jobbet och i övrigt. Jag har känt mig pigg, glad och utvilad. Det har känts att jag fått vila upp mig under den långa påskhelgen. Härligt! Vi behöver lite längre pauser ibland, vi människor för att vi ska må bra. Hämta kraft.

Och nu kommer det ju fler långhelger framöver. Det är en härlig tid vi har framför oss på så sätt. Med våren, grönskan och alla långhelger. Så skönt att vintern börjar tappa greppet!

En påskafton jag aldrig glömmer

Det är många år sedan nu, ändå kan jag minnas allt kristallklart. Den där påskaftonen när barnen var små och vi hade gäster hemma. Sex vuxna och sex barn var vi. Barnen var utklädda till påskkärringar och vi mammor också. Till och med de små pojkarna var påskkärringar. Idag är alla de små påskkärringarna vuxna män och i stort sett vuxna kvinnor. Men när jag vill, så kan jag se dem som små barn med glada målade sotade ansikten och hucklen på huvudet, förkläden kring midjan. Just den där påskaftonen.

Vi åt påskmat tillsammans och allt var frid och fröjd. Det var mycket skratt kring bordet, mycket spring från barnafötter kring bordet också.

Sedan satt vi vuxna och pratade tillsammans. Jag minns att jag sprang fram och tillbaka, upp och ned från stolen, för att passa den minsta av påskkärringarna. Min yngsta dotter som ska fylla 18 år i år. Då var hon 2 1/2 år. Kanske den farligaste åldern av alla för en människa. Stor nog att kunna ge sig iväg på äventyr själv. Alltför liten för att kunna förstå alla risker som finns i världen. Man behöver en vuxen som ser efter att inget händer.

Jag minns att de större barnen sprang upp och nedför trappan. Jag minns att jag hela tiden sprang efter för att stänga trappgrinden.

Jag minns... att jag sitter i fåtöljen, att jag vrider på huvudet och jag ser... att min lilla söta påskkärring på 2 1/2 år precis är på väg mot trappan, hon är vid grinden och hon är så liten att hon klämmer sig igenom springan mellan grinden och trappan och jag rusar upp från fåtöljen, springer så fort benen bär mig med andan i halsen för att hinna hejda henne.

Men det är försent. Hon är redan på väg nedför den långa trappan, i sin långa kjol. Och så gör jag det man precis INTE ska göra i en sådan situation. Jag säger hennes namn, hon vänder sig om där på kanske andra trappsteget. Och i samma stund faller min lilla. Hon faller på sidan, jag sträcker ut mina händer i förtvivlan, försöker fånga henne, men mina armar är decimetern för korta.

Hon faller, hon rullar nedför trappan, för varje trappsteg hör jag hur hennes huvud slår mot den hårda kanten i trappan och jag sträcker mig längre och längre och längre men jag når henne inte. Jag är hjälplös i min förtvivlan över vad som sker. Den lilla påskkärringen rullar som en liten boll nedför precis vartenda trappsteg. Och jag kan inte göra någonting åt det.

Till sist är hon där nere på golvet. Jag ligger på huk bredvid henne. Hon blundar. Säger inte ett knyst. Min lilla, fina, älskade, älskade påskkärring. Jag säger hennes namn, försöker få henne att prata. Hon slår upp sina blå ögon, tittar på mig men säger fortfarande ingenting.

Jag bär henne uppför trappan, lägger henne i sin säng, vakar över henne. Jag gråter stilla. Ringer sjukhuset. De ställer frågor. Säger att jag ska vara vaksam, säger att jag ska väcka henne varannan timme om hon somnar, hela det närmsta dygnet, prata med henne, se efter att jag får kontakt med henne.

Jag gör så. Jag väcker henne varannan timme. Jag får kontakt med henne. Själv sover jag inte en blund den påsknatten.

Nästa morgon har hon som en krans kring huvudet med sju bulor. Hon är sig själv igen, fast jag försöker läsa mycket för henne, hålla henne i mitt knä så att hon är stilla.

Det gick bra. Det blev inte värre än så. Men aldrig glömmer jag de där oändligt långa sekundrarna som jag sträckte min hand efter henne när hon rullade fritt nedför trappan. Aldrig glömmer jag känslan av otillräcklighet, känslan av att vilja stoppa, rädda, hjälpa. Aldrig glömmer jag den känslan av förtvivlan i mitt bröst.

Aldrig någonsin i mitt liv glömmer jag just den påskaftonen.

Pärlhyacint - min älsklingsblomma

Jag sitter just nu och tittar på en kruka med pärlhyacinter som jag ställt på bordet framför mig. Jag tycker att pärlhyacinter är så vackra blommor. De håller kanske två veckor i en kruka inomhus och sedan kan jag stoppa ned lökarna i jorden i trädgården. Så blommar de om gång på gång på gång. En söt liten blomma väl värd att ta vara på, tycker jag.

Idag är det mulet väder hos mig. Så det är fint att ha blommor att titta på inomhus. Men jag kunde se igår, att det är många lökväxter på gång i trädgårdarna nu. Inte i min egen, tyvärr, p g a dräneringsarbetet som vi har gjort. Jag kan inte hjälpa det, jag får fortfarande en stor klump i halsen av gråt varje morgon när jag drar upp rullgardinen och ser hur det ser ut därute, i det som var min vackra trädgård. Men i andra trädgårdar. Där är det fullt av lökväxter på väg att sätta knopp nu.

I Brighton blommar det alldeles fullt av påskliljor nu, hörde jag från min dotter igår. Där är riktig vår nu i Brighton.

Nu börjar det regna utanför mitt fönster. Jag ska ta det lugnt idag, när det är långfredag. Bara göra det mest nödvändiga. Inte för att det är långfredag, utan helt enkelt för att jag känner att jag behöver ta det med ro, gå ned i varv just nu.

De senaste tre veckorna har varit hektiska för mig. Det känns underbart härligt att få en andhämtningspaus innan jobbet börjar igen på tisdag. Jag tänker ta vara på min lediga tid så bra som jag bara kan. Slappa. Titta på pärlhyacinterna. Promenera i friska luften. Blogga när jag känner för det. Bloggandet är avkoppling för mig. Balsam för min själ.

GLAD PÅSK!

Jag önskar alla en riktigt GLAD PÅSK!

Antingen ni gillar löskokta ägg, hårdkokta ägg, godisägg eller inte ägg alls. Själv så gillar jag löskokta ägg och godisägg, helst med choklad i.

Ni som ska till Blåkulla i helgen önskar jag en lycklig resa.

Ni som reser någon annanstans i helgen; Ta väl hand om er! Kör lugnt på vägarna. Håll avståndet. Ta på säkerhetsbältet.

Gör en GLAD PÅSK av påsken vi har fått! Unna dig något som gör dig glad!

Själv så ska jag samla kraft och ladda mina batterier. Säkert blogga till och från också. Träffa vänner. Vara utomhus.

Unna mig glädjen!