Sandra/Milda bloggar igen!

Min bloggvän Sandra/Milda har börjat blogga igen.

Hon har bett mig göra ett särskilt inlägg om det och det vill jag väldigt gärna göra.

Välkommen tillbaka till bloggvärlden, Sandra! Det ska bli så roligt att kunna följa med dig i dina vackra tankar igen.

Blogga på!

Tid - vad är det?

Tid, vad är det? Det finns sånt som jag kan fundera över långa tider, och tid är en sådan sak. Tidsprofessorn Bodil Jönsson säger att "Tid är det enda vi har". Och det har hon rätt i, känner jag. Tid är det enda vi har egentligen. Om vi inte hade tid, i så fall levde vi knappast. Ändå så säger vi så ofta, jag säger det också, "Jag har inte tid". Fast det egentligen är PRECIS det vi har; tid.

Sedan, när det gäller tid, så tänker jag, att tid är rättvist på något sätt. För tack vare solen och månen och att vi människor behöver sova för att leva, så har vi 24 timmar per dygn allesammans. Varken mer eller mindre. 24 timmar tid som vi kan använda oss av. Kanske 8 timmar för förvärvsarbete, kanske 8 timmar för att vila, kanske 8 timmar för allt annat som vi vill med vårt liv.

Ibland går vi i en jämn och trygg lunk. Tiden har gått in i rutiner, satt sig. Ser ungefär likadan ut, dag efter dag.

Ibland rubbas den trygga lunken. Något händer. Kanske blir vi arbetslösa eller sjuka. Eller vi väljer en ny väg i livet. Kanske skaffar vi barn. Plötsligt känns tiden helt annorlunda. Långa dagar flyger förbi med blixtens hastighet. Eller tvärtom, långa dagar blir ändlöst långa. För förändringens skull.

Jag känner att jag kan styra min tidsuppfattning. Om jag tycker att tiden går för snabbt, då gör jag lite färre saker så går tiden snart mer i rytm med mig själv. Om jag tycker att tiden går för långsamt, då gör jag lite fler saker och plötsligt kanske tiden rusar iväg i stället.

Vill jag att tiden ska gå riktigt långsamt, då sätter jag mig i en fåtölj och gör absolut ingenting. Kanske att jag tittar ut genom fönstret, om jag inte blundar. Då känns fem minuter som en hel evighet, ibland.

Visst är det fint, att man själv oftast kan styra sin tidsuppfattning!

Sedan jag började jobba mer och mer har jag märkt att dagarna känns kortare. Jag har fortfarande balans. Jag hinner oftast med det jag vill göra med min tid. Men jag får fundera lite mer över vad det egentligen är jag VILL göra med min tid, den tid som är allt jag har, egentligen.

Till exempel så är det viktigt för mig att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. Så jag har bestämt mig att göra en liten sak varje dag för alla de människor som jag älskar. Det kan vara ett telefonsamtal. En pratstund med tonåringen. Handla något åt mamma. En sak åt varje människa jag älskar varje dag. Det känns fint för mig. Ett fint sätt att förvalta min tid varje dag. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag gjort det. Slipper dåligt samvete och känner inte heller att jag ger för mycket tid så att jag hamnar i obalans med mig själv.

För jag är som jag är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag ramlar i mina gamla fällor som jag lägger ut för mig själv titt som tätt fortfarande. Som när jag bestämt mig för att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. På kvällen har jag funderat lite; vad gjorde jag nu för honom/henne? Och så kom jag plötsligt på att jag hade inte gjort något för mig själv, nu igen. Jag har lätt för att glömma bort att göra något för mig själv. Och jag får lov att älska mig själv också. Det är viktigt. Jag behöver älska och ta hand om mig själv för att orka älska och ta hand om andra människor.

Tid är allt jag har. Jag är den enda jag som jag har. Jag är värd att vara älskad den tid jag har. Också av mig själv.

Hur det gick med mitt brun-utan-solande

Jag kunde alltså inte sitta så här och sola på någon strand igår. Utan jag smorde (eller säger man smörjde?) in kroppen med brun-utan-sol-kräm som jag köpt till extrapris på apoteket i stället. Krämen har märket ACO och heter Brun utan sol för kropp och ansikte - Self tanning lotion. Tuben är brun och vit. Hur gick det nu då? Så här ett antal timmar senare så vet jag ju resultatet.

Det blev jättefint! Jag ser ut som att jag har varit på solsemester utan att se bränd ut!

Det var en billig semester, måste jag säga. Och en riktig humörhöjare att se så fint solbränd ut.

Och detta har jag väntat på i hela mitt liv... inte tagit mig tid att smörja in min kropp med brun-utan-sol... hur i hela friden har jag missat det? Ja, jag har inte brytt mig särskilt mycket om mig själv alltid när barnen var mindre. Men nu gör jag det i stället. Och det är så härligt att äntligen ha tid för sig själv igen.

Jag har smörjt in mig idag igen. Jag har min tonåring som ger mig tips. Hon säger att i ansiktet ska man smörja in krämen en bit in vid hårfästet, så blir det ingen kant där. Det är bra att peela huden innan man smörjer in krämen. Jag använder mig av en skrubbhandske när jag duschar. Så är huden jämn och fin. I början kan man smörja in huden varje dag, läser jag på tuben. När man känner att man fått den nyans man vill ha, då räcker det att smörja in huden var tredje dag.

Den tiden tycker jag att jag kan lägga på mig själv och att det är värt det. Det är roligt att ha lite bruna ben när det blir dags att ta av sig strumporna eller tightsen. Att vara förberedd.

Jag tycker dessutom att krämen har gett lite skimmer åt huden, och min hud känns mjuk och len av krämen. Vad jag kan se är jag inte flammig eller fläckig. Tonåringen har också godkänt resultatet och själv börjat smörja in sig med samma kräm nu. Jag ser pigg och fräsch ut! Vinterblekheten är som bortblåst!

Mitt-i-livet är underbart att vara för mig som kvinna! Att få rå om sig själv igen ibland! Nu har jag upptäckt att jag ska ge mina fötter lite omtanke också. Det är lätt att glömma bort sina fötter. Så ikväll blir det fotbad och peeling och fotkräm!

Brun-utan-sol-väder

Helst är det ju så här man vill sitta och bli lagom brun. Men det går inte idag precis. Det är disigt och mulet ute. Ingen sol så långt ögat når just nu. Kallt är det idag också, kanske sju plusgrader.

Jag har ju så gott om tid, nu för tiden, sedan jag fått nästan vuxna barn. Ibland känner jag mig som en tonåring. Jag har så mycket tid att göra sånt jag själv har lust med. Så mycket tid att ta hand om mig själv. Som jag inte haft sedan jag fick barn.

Igår fick jag se att man sålde brun-utan-sol-kräm med 30 % rabatt på apoteket när jag var där. Så jag tänkte, det var länge sedan jag provade något sådant. Om jag ens någonsin provat det. Så jag köpte två tuber, när det nu var så billigt.

Så nu sitter jag här, insmord, och väntar på resultatet. Det brukar bli bra, har jag läst. Lite spännande är det i alla fall. Undrar om jag blir morotsfärgad eller mer äkta solbrun? Om några timmar vet jag.

Undrar hur man får bort färgen om den blir åt morotshållet? Det blir väl till att ta på sig mycket kläder, tänker jag. Och härda ut tills den är borta igen.

Jag mindfulnessar

Jag tittar ut genom fönstret. Jag sitter i min fåtölj. Gräset är grönt. Lönnen och körsbärsträdet har knoppar. Jag ser trädgårdsbordet. Jag hör radion i tonåringens rum och min mage som kurrar. Jag ser himlen. Den är mulen. Nu kom en fågel och satte sig i körsbärsträdet. Jag ser flaggstången. Vimpeln hänger. Jag ser två pilfinkar. Jag ser en till pilfink. Pilfinkarna flyger omkring. Nu sätter de sig i körsbärsträdet. Jag hör min mage kurra. Jag skriver. Jag hör fågelsång. Jag känner att jag andas.

Skratta åt sig själv

Jag har lätt för att skratta åt mig själv, när jag gör något "tokigt". Det är kanske en gåva, kanske någon liten gen som jag ärvt. Eller så är det ett härmbeteende. Både min mamma och min pappa har haft lätt för att skratta åt sig själva, om det inte varit något alltför "tokigt".

TIll och med när jag var riktigt risig för 10-12 år sedan, vet jag att jag kunde skratta åt mig själv.

Jag hade problem med att fixa mat då, jag fick liksom inte ihop ingredienser och så i mitt huvud. Recept var inte ens att tänka på. Det är kanske svårt att förstå för den som inte varit utbränd, slutkörd av stress. Men om jag försöker förklara det så som jag fått det förklarat för mig; att bli utbränd är som att drabbas av en stroke. Det påverkar hjärnan som när man får en stroke. Så vissa saker var helt enkelt omöjliga för mig att göra en period. Det gick inte. Mina händer löd mig inte, hur mycket jag än försökte. Till exempel kunde jag inte längre knyta en rosett. Min hjärna fick inte ihop rörelserna. Och det förändrades över en enda natt. Det tog ett par år innan jag kunde knyta en rosett igen.

Skillnaden mellan utbrändhet och stroke är att vid utbrändhet läker allt samman igen, fast det kan ta mycket lång tid. Vid stroke kan också mycket läka samman igen, men det är läkningen som är skillnaden mellan stroke och utbrändhet. Har olika experter/läkare berättat för mig.

Jag minns en gång, då när jag var så där dålig. Jag hade ju mina barn att ta hand om, 5 och 9 år gamla ungefär. Och de var så klart hungriga som barn är. Jag skulle göra makaroner och falukorv. När jag skulle försöka att hälla av vattnet från makaronerna genom durkslaget, så tappade jag alltsammans på golvet. Jag kunde inte få ihop höger- och vänsterrörelser med händerna. Så hade jag det i flera år, liknande problem.

Den gången kunde jag ju lagt mig ned och gråtit. Men jag är inte sådan, inte för det mesta i alla fall. I stället började jag gapskratta åt mig själv, minns jag. Sedan gjorde jag pulvermos till falukorven i stället. Och slängde alla makaronerna.

Det är fint att kunna skratta åt sig själv, tycker jag. Om man kan det. Det är olika hur man är och var man är i livet, tror jag. Men att kunna det, det känns så gott inuti en själv. På något sätt som att man genom att skratta åt sig själv, visar för sig själv att jag älskar mig själv nu också, trots det som gick galet.

Det är ju där kärleken börjar. Med att kunna älska sig själv. Precis sådan som man är.

Livet - en skola?

Jag sitter och läser i en bok nu på morgonen. Där läser jag de här orden: "Man brukar säga att människans första 20 år är en läroperiod. Mellan 20 och 50 är hon i en kämpaperiod och efter 50 kommer den period då visdom växer fram och människan mognar" (Boken heter "Väckarklockor" och är skriven av Gunilla Brattberg).

Det där var ju härliga ord att läsa för mig som precis passerat strecket för att komma in i perioden för att visdom och mognad ska växa fram. Min kämpaperiod är över, slut, passerad. Fantastiskt! Vilken lättnad! Jag önskar verkligen att de här raderna är sanna. Ja, det bestämmer jag mig för att de är. För de kändes så befriande för mig.

Jag läser vidare i boken nu, för att se vad jag har att se fram mot resten av livet:

"En vis människa har flyttat fokus utanför sig själv. Hon är inte längre centrum kring vilket allt och alla kretsar. En vis människa har accepterat att alla människor är olika och hon har respekt för denna olikhet. Hon behöver inte göra om andra för att de ska passa henne själv. En vis människa gör långsiktigt kloka val. För henne handlar inte livet så mycket om att ha utan mer om att vara. En vis människa har hittat ett autentiskt förhållande till sig själv. Hon styrs inte av föräldrarnas - eller andras - normer och värderingar."

Det lät ju riktigt fint, det här, tycker jag. Att äntligen få börja mogna och bli vis. Det ser jag fram mot. Inte alls tid att dö för mig än. Nej, det är nu jag ska bli som en väl mogen banan. En omogen banan är ju inte särskilt god, men en mogen... Mmmmm... säger jag bara, så gott!

Livet är en skola, brukar man ju säga. Det är ett försök till en liknelse, jag vet inte om jag håller med om att livet är som den svenska skolan. Nej, det tycker inte jag är en särskilt bra liknelse. Men man lär sig så länge man lever, DET tycker jag stämmer in på livet. Man lär sig genom att VÅGA LEVA! Genom att våga prova sina vingar, våga misslyckas. Så känner jag det.

Tänk om jag suttit alldeles stilla på en stol hela mitt liv. Hur mycket hade jag lärt mig då? Ensam i ett mörkt rum? Hur mycket hade jag lärt mig då? Inte särskilt mycket tror jag. Det räcker inte med att andas, att hjärtat slår, att ha fått ett liv till skänks. För att lära sig leva måste man VÅGA LEVA! Och orka leva... för ibland, så är man ju så trött att man inte riktigt orkar leva... så kan det också vara att vara människa, tänker jag.

Så det räcker nog inte med att tänka att, jaha, nu har jag nått den härliga åldern när jag liksom mognar, blir vis. Nu kan jag slå mig till ro och bara låta allt detta ske. Riktigt så enkelt är det nog inte.

Jag tror att det handlar om att börja VÅGA LEVA ännu mer än jag gjort hittills. Våga ta fler risker, prova många fler nya saker, söka glädjen i allt jag gör, ta mig tid för stillhet, tankar och njutning. Ta hand om min själ och kropp mer än någonsin förut.

Så till slut, när jag drar mitt sista andetag här i livet, då är jag kanske lika mogen som en väl mogen banan. Mmmmm...... Och kanske dessutom vis på köpet.

Dessa mobiltelefoner!

Min mobiltelefon fungerar inte. Eller så fungerar den men jag har kommit åt någon knapp eller inställning som gör att den inte fungerar. Jag kan inte skicka sms med den längre.

Jag har haft mobiltelefon i kanske tre år, inte så väldigt länge. Det har blivit många sms mellan mig och mina döttrar. Ett bra sätt att hålla kontakt med tonåringar, att kunna skriva till dem i stället för att tala till dem. Jag tycker att det har fungerat bäst, att skriva till mina tonåringar.

Idag använder jag mobiltelefonen i jobbet också. När den nu inte fungerar, så märker jag hur van jag är vid den. Mobiltelefonen är ju perfekt när man t ex är ute och firar att HV 71 har tagit SM-guld och det är fullt av människor. Kommer man ifrån varandra, så är det bara att sms:a eller ringa till varandra. Och jag tänker, hur gjorde jag förut då? I en sådan situation? Jo, då brukade vi bestämma en mötesplats i förväg om vi skulle komma ifrån varandra.

Jag har så många berättelser om just mobiltelefoner sedan de gjorde sitt intåg i min värld. Intåget skedde när mina tonåringar fick mobiltelefoner. Allt som har hänt sedan dess, det tror jag att jag skulle kunna ha en särskild blogg om; "Mina öden och äventyr med mobiltelefoner", så tror jag att den bloggen skulle heta.

Det har varit borttappade mobiltelefoner. Det har varit stulna mobiltelefoner. Det har varit mobiltelefoner med urusel kvalitet som inte har klarat en ilsken tonårings handhavande när hon slänger mobiltelefonen i golvet. Det har varit mobiltelefoner som varit av "fel" årsmodell. Ja, tänk bara alla gånger jag sprungit omkring och letat efter en borttappad mobiltelefon med någon av mina döttrar. Utan att hitta den. Tänk om jag räknade samman vad alla dessa mobiltelefoner har kostat! En liten förmögenhet. Det är bäst att låta bli att räkna, så här i efterhand.

Så, med tanke på det allt det här andra genom åren, så tänker jag att problemet med min lilla mobiltelefon just nu, att det inte går att skicka sms, det måste väl gå att lösa på något sätt. Jag får ta hjälp av experter om jag inte reder ut det själv. Eller om här nu finns någon kunnig bloggare, så är jag tacksam för tankar och tips. Jag gillar min lilla mobiltelefon, det gör jag. Då kan jag ju skriva i telefonen också. Bättre kan det ju knappast bli. Inte för mig.

Intervjuat Amy Diamond

">
I förrgår intervjuade jag Amy Diamond och nu är jag i full färd med att skriva artikeln om henne.

Hade någon sagt det till mig för ett år sedan, så hade jag nog mest skrattat åt tanken. Men det som verkar som en dröm kan bli verklighet. Att träffa Amy var att träffa ett härligt och strålande energiknippe! Jag önskar henne allt gott i livet och varmt lycka till med musiken.

Jag gjorde en personintervju med Amy och det har varit min dröm under många år. Att få göra just personintervjuer, med olika människor. Med olika bakgrund, olika livsval, gärna i alla möjliga åldrar. Kändisar lika väl som mer osynliga människor. Gärna människor som är osynliga i samhället. Människor som är viktiga att lyfta fram.

Jag har de senaste månaderna träffat så många människor och fått lära mig så många nya saker, att det skulle gå runt i huvudet på mig, tycker jag. Men det gör det inte. Jag mår bara bra av alla dessa möten. Det finns så mycket att lära sig i ett möte med en annan människa. Inte minst om sig själv.

Känsligheten

Jag är känsligare som människa idag än någonsin. Jag har närmre till skratt, gråt, empati och en hel massa andra känslor också. Det är en bonus som jag fått med mig genom att jag blev så svag. Kanske att alla människor som någon gång blivit svaga får den bonusen.

I början kändes det inte som en bonus. Mer som ett straff, en plåga, ett lidande.

Empati kan göra ont. Starka känslor känns. Sorg, kärlek, tvivel, glädje, hopp, förtvivlan, oro... alla dessa känslor som vi människor går omkring och bär på. Ofta inuti oss, utan att få möjlighet att släppa ut dem.

Allra mest ont gör nog känslorna när vi bär dem där inuti oss och inte har någon att visa dem för. Någon att prata med dem om. Eller något annat sätt att uttrycka dem på. Kanske saknar vi ibland orden för det vi känner. Det gör ont.

En del kanske kan få ur sig det de känner genom musiken, genom att måla, prata eller skriva som jag själv gör.

Idag är min känslighet, som experterna säger att jag nog får leva med länge, en tillgång i mitt liv. Den är min vägvisare. Jag lyssnar till den. Ibland kan den göra mig förvirrad, men efter ett tag brukar allt klarna och jag vet vilken väg jag ska ta. Den talar om för mig när det är dags att ta det lite lugnt. Den är en hjälpare för mig i mitt liv.

Jag vill hellre ha den här känsligheten trots smärtan, än att vara utan känslor. Jag har känt på det också, det halvåret jag fick äta anti-depressiv medicin. Att inte känna något överhuvudtaget. Att vara tom. Det var så mycket värre. För mig var det en mardröm.

Känslorna är en gåva för mig som människa. Utan mina känslor känner jag mig levande död. Med känslor är jag levande, varm och människa fullt ut. Att vara människa är att känna. Också när det gör ont.