Jag flög!!!

Jag gjorde det! Jag flög! Jag har flugit fram och tillbaka mellan Sverige och Brighton. Från Kastrup till Gatwick och med tåg vidare till Brighton. Från Brighton till Heathrow till Kastrup och sedan med tåg till Nässjö.

Jag har ju bara flugit en gång tidigare i mitt liv. Ungefär så länge sedan som på stenåldern. :) Från Jönköping till Stockholm. Sedan sa jag att jag aldrig mer skulle flyga. För jag tyckte det var så otäckt. Höjdrädd som jag varit den största delen av mitt liv.

Men, jag är inte sämre kvinna än att jag kan ändra mig. Så nu har jag flugit. Jag var fruktansvärt nervös, men jag ville göra det och jag hade tankar att tänka som gjorde mig lugn.

Det var underbart att flyga! Det var så vackert där ovan molnen. Solen sken och det var 52 minusgrader i luften, men det märkte jag inte. Planet hem höll 855 km/tim. Ofattbart, jag som brukar köra i 70 km/tim för det mesta. Jag blev väl fartblind där uppe i luften, för det kändes inte alls som 855 km/tim. Det kändes bara hur bra som helst.

Det var en gång en tjej som hette Anna-Karin Mattsson och som vid vissa tillfällen i sitt liv var slav under rädslan. Idag är hon herre över sin rädsla. Och det är så underbart skönt så det är inte sant!

Gissa om jag har bilder att visa! Gissa om jag har massor att berätta från Brighton! Gissa om det var roligt att vara där igår kväll när England spelade mot USA i fotbolls-VM! Gissa om jag är trött! Jag gick upp inatt klockan två och då hade jag inte sovit mycket eftersom man firade hej vilt i Brighton att matchen mot USA slutat 1-1. Gissa om jag är lycklig.... för min älskade äldsta dotter är hemma igen från Brighton!

Gissa om jag ville sitta här och blogga och berätta hela kvällen... men det går tyvärr inte, för nu ska jag äta taco.

Tack alla snälla, fina, goa härliga människor som skrivit kommentarer här till mig i min blogg! Ni gör mig så glad med det ni skriver att jag nästan flyger fram över marken när jag går!

Jag återkommer här i min blogg. När jag landat. Det är viktigt att landa, har jag fått lära mig. Så det ska jag göra nu. Landa i min vardag i Sverige igen. Här är kallt, jämfört med hur det var i Brighton. Men mitt hjärta är varmt av glädje!

Tillfällig bloggpaus

Jag tar från och med idag en tillfällig bloggpaus här i min blogg. Jag ska leva livet ungefär en vecka har jag tänkt! :)

När jag skriver här igen, tror jag att jag har med mig många berättelser att dela med mig av. Många intryck, många upplevelser, mycket glädje. Många bilder också, räknar jag med.

Ta väl hand om er! Jag önskar att ni får underbara sommardagar! Och minns att när mörkret sänker sig, är gryningen redan på väg!

Allt gott till er alla!

Kramar
Anna-Karin

Skattjakten på Glädjen

En gång tänkte jag köpa mig en sommarstuga i Halmstad men jag köpte ingen när jag fick se de hutlösa priserna.

En gång tänkte jag köpa mig en husbil men jag köpte ingen när jag fick se hur svårt det var att komma upp och ned ur sängen i en husbil.

En gång tänkte jag köpa mig en villavagn på Öland men jag köpte ingen för när jag var där och tittade på villavagnarna så kände jag att jag behövde ingen villavagn för att få det som gav mig glädje.

Havet, stranden, fåglarna, sommaren, glassen, människorna och solnedgången. Allt det där som jag älskar, det kunde jag ju få ändå. Utan sommarstuga. Utan husbil. Utan villavagn. Och dessutom utan att behöva betala en massa pengar för det. Nästan alldeles gratis.

Jag har verkligen jagat efter glädjen som efter en skatt i mitt liv. Särskilt de åren sedan jag förlorade min förmåga att arbeta som jag verkligen älskade att göra och som gav mig så mycket glädje i mitt liv. Jag ville ha en ersättare för den glädjen, jag ville skaffa mig ett bra liv ändå. Jag är sådan som person att saknar jag något, då tar jag tag i jakten efter det jag saknar av mig själv. Jag väntar inte på att det ska komma till mig. Jag söker efter det. Så jag började att söka min glädje.

Den första glädjen jag hittade som kom som en mycket stark längtan inifrån mig själv; det var min älskade katt. Hon kom som en stor sol full av välgörande och läkande ämnen till mig. Hon gav mig inte bara så mycket glädje, utan också så mycket ömhetskänslor, så mycket värme, så mycket sällskap, så mycket tröst.

Den andra glädjen jag hittade var det ideella arbetet. Det var också en längtan som kom djupt inifrån mig själv och som jag letade upp. Först Röda Korset. Sedan Svenska Kyrkan. I det ideella arbetet med barnen i Svenska Kyrkan hittade jag så mycket glädje! Jag älskade att leka tillsammans med barnen, att läsa sagor för dem, att rita och pyssa med dem. Jag funderade ett tag allvarligt på att arbeta med barn i någon form. Men allt går inte att styra även om man vill det, så jag valde en annan väg.

Den tredje glädjen jag hittade var skrivandet. Bloggandet gav mig så mycket glädje! Och så småningom också skrivandet i arbetet.

Den fjärde glädjen jag hittade var människorna! Det är nog den största glädjen av dem alla för mig. Alla dessa underbara, härliga, fantastiska människor som det finns här i världen. Inte minst jag själv, om man kan säga så, och det kan man. Vi är alla härliga, fantastiska människor med så många möjligheter och så många underbara gåvor!

Det känns idag som att den ena glädjen gav den andra, hela tiden. Som att glädjekällor går hand i hand med varandra. När man väl börjat söka efter glädjen, så dyker det hela tiden upp nya saker att känna glädje inför.

Jag undrar vilken glädjeskatt jag ska hitta härnäst? Jag är nyfiken på den. Men det är ingen sommarstuga. Ingen husbil. Ingen villavagn. Inte för mig. För så är det. När jag söker min personliga glädje i livet, då lär jag mig också vad som inte är glädje för just mig. Det är en sorts bonus som jag får på köpet. Jag lär mig göra skillnad på vad som är glädje för mig och vad som inte är det. Det är mycket bra kunskap att ha med sig i livet.

Minst en rejäl dos glädje varje dag, det är varje människa i hela världen värd att få uppleva!

Tacksam

Jag kände mig tacksam när jag vaknade i morse av väckarklockan. Tacksamhet är en härlig känsla. Den är mjuk, känns varm i bröstet, får mig att le, känna mig ödmjuk och lycklig.

Ibland om jag känner mig lite nere eller trött, brukar jag bestämma mig för att nu ska jag tänka på tre saker som jag är tacksam för. Det är enkelt att hitta tre saker att vara tacksam för, där jag är idag. Så klart är det första jag tänker på alltid, alltid mina barn. Sedan känner jag tacksamhet att jag lever, att jag har blivit så pass frisk som jag har blivit. Jag är tacksam för andra nära och kära i mitt liv, de som finns där för mig och de som jag får lov att finnas till för också.

Sedan finns det säkert 100 miljoner anledningar till att känna tacksamhet över. Allt från tvättmaskinen till månen. Dagen och natten. Ljuset och mörkret.

Jag brukar variera mig i vad jag känner mig tacksam över. Basen, det allra viktigaste, människorna som jag älskar, den tacksamheten finns alltid där. Tacksamheten över mitt eget liv också, över mig själv. Jag är tacksam att jag är jag.

Arja Saijonmaa "Jag vill tacka livet"

Sverigebakelse

Så här vill jag fira den svenska nationaldagen! Kaffe och en Sverigebakelse! Mums!

Med den svenska sommaren runt omkring mig.

Alla de fantastiska blommorna och surrande humlor!

Blå himmel och strålande sol!

Väckt av fluga och tonåringar

Surrandet från en morgonpigg fluga väckte mig idag i det varma sovrummet. Som tur var hade den hamnat mellan rullgardinen och själva fönsterrutan, så där var den fast. Kom inte åt att flyga runt mitt huvud eller att sätta sig i mitt ansikte.

Jag låg kvar en stund i sängen. Tänkte på flugan. Lyssnade på ljudet. Det lät så somrigt. Det ÄR ju somrigt. Inte hör man någon fluga en lördagsmorgon i december. De finns ju bara runt omkring oss när det är sommar. De finns där för att fåglarna ska ha något att äta till exempel. Och kanske för att väcka en trött tonårsmamma som väcktes mitt i natten av ett gäng glada tonåringar som hade haft grillfest och tydligen skulle ha roligt en stund till hemma hos oss.

Jag vet inte riktigt vilken väckning som var bäst. Den av flugan. Eller den av tonåringarna. Men vaknade gjorde jag.

Midsommarmat hos mig idag

Vilken lunch jag har ätit idag! Jag började med jordgubbar. Jättestora! Visserligen inte svenska, men de luktade jordgubbar väldigt mycket och de var tillräckligt goda också.

Sedan åt jag färskpotatis, sill och färsk gräslök från grönsakslandet. Mums!

Jag var fortfarande hungrig, så jag åt upp en glassbåt också, som efterrätt.

Nu är det bara kaffe och kaka, eller tårta, som fattas!

Rena rama midsommarafton hos mig idag! Det är bara midsommarstången som fattas. För alla midsommarblommorna är här redan, känns det som. Lupinerna, smörblommorna, prästkragarna. Fast blåklockorna har jag faktiskt inte sett till ännu. Och inte klöver heller.

Så, jag tjuvstartade midsommar lite idag, tycker jag. Man får passa på när det är midsommarväder. Det är det ju inte säkert att det är när det är midsommar .

Picknick med sommaren

Jag har alltid älskat att äta frukost i det gröna. Smyga ut helst riktigt tidigt en solig morgon med mitt té och sätta mig på marken och luta ryggen mot den solvarma lekstugeväggen. Titta på fjärilarna som fladdrar omkring. Lyssna på fågelsången.

Ta en liten klunk té då och då. Bita i mackan. Pausa. Titta på blommorna och lyfta ansiktet mot solen. Ta in sommaren lika hungrigt med ögonen som min mun tar in mackan. Smaka på sommaren. Njuta av den varje sekund.

Picknick med sommaren. Bara sommaren och jag. Alldeles ensamma på morgonen. Ingen annan som stör oss. Bara vi två, sommaren och jag.

Nyfiken som ett barn

Jag kan höra de där små rösterna fortfarande; "Varför heter det så?", "Varför då?", "Varför ska man göra det?", "Varför....?". Varför... hela, hela tiden från mina små ungar och andras små ungar. All deras strävan efter att få veta, att få lära sig, att förstå livet och allt som händer, allt de såg och hörde.

Jag tror att vi alla föds nyfikna. Nyfikenheten är en drivkraft som får människan att utvecklas. Den är en gåva, något att känna tacksamhet och glädje över.

Det var många år som jag brukade säga till mig själv; "Jag är inte nyfiken". Av någon anledning kändes det som att det skulle vara något fult att vara nyfiken. Jag tror att jag var fostrad i den andan, man skulle inte vara nyfiken, det var inte fint på något sätt, det var lite fult att vara nyfiken. Jag hade säkert hört det både till mig och runt omkring mig i min omgivning som liten.

Så småningom upptäckte jag att jag VAR ju nyfiken. Jag var ju nyfiken som bara den... På fåglar, på människor, på mig själv, på blommor och böcker och datorn och jobbet och ja, faktiskt nyfiken på det mesta. Utom möjligtvis bilmotorer då. Jag accepterade min nyfikenhet och såg vilka möjligheter den gav mig som människa.

Idag älskar jag att jag är nyfiken! Att jag får så många frågor inifrån mig själv, hur, var, varför, när... de där frågorna för mig vidare som människa i livet och i mognad.

Det finns en nyfikenhet som kanske inte är så bra, tänker jag. Den respektlösa nyfikenheten på människor. När man tränger sig på någon, utan respekt för den andra människan. Det är viktigt att öva sig i konsten att vara nyfiken utan att vara respektlös.

Nyfiken som ett barn... det vill jag vara ända in i döden!