Vatten

Mängden vatten på jorden har alltid varit densamma. Läste jag igår i en bok. Det vatten jag duschade i den här morgonen har funnits i miljarder år på jorden. Dropparna som tvättade mitt hår rent har lindrat en törstande. Allt vatten hör samman. Vatten är liv.

Jag stod i det ljumma vårregnet igår och såg länge på den allra första pyttelilla blommande snödroppen som dykt upp i gräsmattan. Jag tänkte på miraklet att den kommit upp där igen, trots alla tunga maskiner som pressat sig över den det senaste året i min trädgård. Den hade inte gett upp. Vatten är liv. Vatten är kraft.

I förrgår när jag var vid järnvägsstationen, fick jag se att isen på Vättern sjunkit. Från en dag till en annan hade isen blivit  öppet vatten, vågor, en levande yta i ständig rörelse. Jag ville inte släppa det vackra blå vattnet med blicken... Som jag längtat att få se det igen! Vatten är liv...

Vatten är liv, krafter som ibland kan döda liv, vatten är krusningar, vågor, glittrande, speglande vågor, vatten är liv, vatten är rörelse, vatten är... jag, delvis, jag är vatten, vattnet är jag, vatten är liv...

Låt mig vara en vårbäck i skogen, låt mig flöda, porla, stilla flyta över gamla stenar, mossiga grenar på vägen, stilla rinna fram ur min källa, byta riktning, täcka nya marker med rörelse, ge liv... för jag är vatten, vatten är jag... vatten är liv...

Kärlek - Viljan att ge villkorslöst

"Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något", läser jag i Wikipedia när jag sökt på ordet kärlek. Vissa saker här i livet blir så enkla när man frågar Wikipedia om det. Så konkreta, så påtagliga, så lättbegripliga... som motsats till hur det kan kännas inuti mig ibland, särskilt när jag är trött.

Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska sig själv, att vilja ge åt sig själv villkorslöst. Att vilja ge sig själv tid, omsorg, glädje, njutning, omtanke; det är då att älska sig själv. Enligt Wikipedia.

Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska en annan, att vilja ge åt en annan villkorslöst. Att vilja ge en annan människa något, kanske tid, en gåva, en kram, en strykning på kinden, tröst, omtanke, några ord eller vara ett lyssnande öra; det är då att älska en annan människa. Enligt Wikipedia.

Kärlek - en vilja att ge villkorslöst till någon eller något... att älska  något, att vilja ge åt något villkorslöst. Att vilja ge mat till sin katt, att vilja borsta sin hund, att vilja klippa klorna på sin kanin, att vilja vattna sin blomma, att vilja tvätta sin bil, att vilja bläddra försiktigt i boken man älskar för att inte bladen ska falla isär, inte för att få något tillbaka, utan för att man vill göra det ändå, utan att få något igen, det är att älska. Enligt Wikipedia.

Kärlek är generositet. Kärlek är att gödsla åkrarna, kärlek är att gödsla människorna, djuren, allt levande, också allt icke levande som ändå är älskat. Kärlek är att gödsla...

Kärlek göder, kärlek får människor att blomma, växa, djur att spinna och kuttra av vällust, bilar att glänsa i solskenet och böcker att bli sönderlästa fast ändå hålla ihop för att man kanske tejpat sidorna till slut... av kärlek till just den boken.

Kärlek... hur är det med kärleken i olika sammanhang i vårt samhälle? Är politiken kärleksfull? Vill politikerna ge villkorslöst till någon eller något? Vill skolan ge villkorslöst till någon eller något? Vill kyrkan ge villkorslöst till någon eller något? Vill marknaden ge villkorslöst till någon eller något? Vill arbetsgivare ge villkorslöst till någon eller något? Vill arbetstagare ge villkorslöst till någon eller något?

Vad vill du ge villkorslöst till någon eller något? Vad vill jag ge villkorslöst till någon eller något?

Har du tänkt på att du kanske älskar mer än du ens kan se att du gör? Har du öppnat dina sinnen och känt kärleken du strör omkring dig? Har du tänkt på att allt du gör av en inre vilja att dela med dig utan en tanke på att få något igen... är kärlek? Har du tänkt på att blogga, berätta om dig själv och dela med dig av dina tankar, ditt liv, kan vara en kärleksgåva? Förutsatt att du gör det villkorslöst, utan en tanke på att få något igen.

Jag tror att vi människor älskar mer än vi kanske ens förstår att vi gör. Jag tror att världen aldrig kan få för mycket kärlek. Jag tror att älska är det mest meningsfulla vi människor kan göra... att vilja ge villkorslöst till någon eller något... att vilja ge... villkorslöst... så vackert...

Tack, kärleken, för att du gav mig viljan att ge utan att ställa villkor.

Tack, kärleken, för att du gav mig viljan att ge utan att ställa villkor... både till mig själv, till andra och till annat.

Tack, kärleken... för att du finns.

Länge leve kärleken!

Om att döma och våga följa sitt hjärta

"När vi dömer andra, ger vi makt till hjärnan (mind), när vi älskar andra, ger vi kraft till Kärleken!"

De vackra orden var det första jag fick se i morse när jag slog på datorn. Jag hittade dem i Sanna Ehdins logg i Facebook. Det var märkligt att hitta dem där just då, för jag hade precis mediterat och efter att jag mediterat dök det upp tankar i mig själv kring hur lätt vi människor dömer både varandra och oss själva. Jag funderade också kring hur jag själv agerat genom åren. Det var så märkligt att hitta Sannas ord där just då, att jag tappade andan en stund. Jag var egentligen på väg att skriva ett blogginlägg om hur jag varje morgon efter att jag fått brevet om min utförsäkring, får jobba med mig själv för att välja livet i stället för sorgen. Det lätta i stället för det som tynger. Men Sannas ord fick mig att i stället välja att blogga om mina egna tankar som jag fått efter att jag mediterat.

Jag kan se att jag blivit en allt mindre dömande och allt mer tillåtande människa genom åren. Jag är glad att jag mognat åt det hållet. Jag är glad att jag inte bara rusat på i samma gamla spår, utan att jag valt att ändra mig själv så många gånger genom livet. Allra mest stolt är jag över mig själv när jag tänker på de gånger som jag gått min egen väg, när jag valt att stötta en människa som många andra i omgivningen stött ut. Jag är mer stolt över de stunderna än över någon som helst pryl eller någon som helst löneförhöjning.

Jag vet att det viktigaste i livet för just mig är hur jag är som människa. Inte om jag gör karriär eller om andra tycker att jag är framgångsrik eller ej. Det viktiga för mig är att jag inte sviker mig själv. Att jag inte sviker mitt eget hjärta, min egen själ. Att jag inte heller dömer mig själv.

Det är lätt att följa med flocken när man är människa. Det är så modigt att inte göra det.

Det finns inget modigare än att våga följa sitt eget hjärtas väg för mig.

Ge mig mod att också idag våga följa mitt eget hjärta.

Ge mig mod också att låta andra människor få följa sina hjärtan, utan att döma någon av dem för den väg just de väljer att gå.

Utförsäkringen väcker mardrömmar

Kallsvettig vaknar jag i min värkande kropp av ångestattacken och försöker hålla ut. Nu är panikattackerna starkare igen. Just som de hamnat på den mer normala nivån efter att mamma kryar på sig, växer de i styrka igen efter brevet om utförsäkringen.

Igår var en bra dag. Jag levde i nuet så ofta som jag kunde. Skrattade med mamma. Skrev klart en artikel. Kände livsglädje. Såg höstlöv dansa vårdans.

Det är på natten det vaknar till liv. Oron för hur det ska bli. Minnena från min kollaps. Mardrömmarna från rehabiliteringen jag skickades iväg på. Spa:t, som man från FK sa skulle göra mig frisk.. som i stället visade sig vara ett ställe för att pressa mig till min yttersta gräns, för att utreda om jag verkligen var så sjuk som jag sa att jag kände mig. Det som jag efteråt kallade "Det onda spa:t", som skulle kunnat bli en mardrömslik bok om kränkningar och psykisk press om jag bara orkat skriva den. Det ställe som jag tvingades iväg till, tvingades skriva under papper på att jag skulle stanna kvar i, för att få behålla min ersättning från FK. Det som jag fick genomgå där var enligt chefspsykologen på sjukhuset här hemma en hjärntvätt. "Man glömmer inte helt en sådan sak, sa han till mig, när man varit med om det. Man glömmer det inte helt, men det bleknar".

Ja, det har bleknat. Men nu väcks det till liv igen, i mina nattliga drömmar. Med ett strypkoppel kring min hals försöker jag hålla ut igenom panikattacken som överrumplat mig där i min säng, mellan dröm och vaka. Jag försöker hålla ut tills jag kan tänka. Trött när paniken börjar lägga sig, söker jag i tankarna efter en anledning att stiga ur sängen som jag brukar. Jag vet hur viktigt det är att jag kommer upp ur sängen, att jag kommer upp när dagen börjar. Även om man från regeringshåll tycker att vi sjukskrivna ska lära oss att gå upp ur sängen, så vet jag i alla fall att det kan jag. Det har jag kunnat i tio år, faktiskt. Ta mig upp ur sängen på morgonen, vid klockan sex-sju ungefär. Däremot finns det annat som jag har problem med, till exempel de här panikattackerna som jag fått lära mig att leva med.

Det är barnen som får mig att komma ur sängen idag. Tankarna på mina älskade ungar. För deras skull ska jag fortsätta, för deras skull ska jag inte tappa hoppet. En mamma lägger sig inte i första taget. En mamma reser sig igen. Som min egen mamma gör just nu.

- Sen ska jag ta av mig det här, sa mamma igår när jag hälsade på henne och tog tag i larmet kring halsen.

- Men mamma, hur menar du nu, sa jag, som känt mig så lättad att hon äntligen har ett larm kring halsen om hon skulle ramla igen som hon gjort flera gånger det senaste året.

- Jo, du tror väl inte att jag tänker ha på mig det här sen, det här larmet som säkert någon legat och dött i? Smutsigt är det också, snöret som det hänger i. Har jag på mig det här, ja, då dör jag säkert, sa mamma. Och log.

Och jag började skratta, skratta åt min lilla mamma som äter som aldrig förr just nu och som tackar personalen från hemtjänsten och skojar med dem så att de börjar skratta. Som är så glad för de nya byxorna och de nya skorna som jag köpt till henne, som känner sig så fin i håret sedan jag klippte henne. Som är som en annan människa sedan hon fick nytt blod, rätt medicin och hjälp med det tunga arbetet. Vi skrattade länge tillsammans, jag och mamma.

- Vad har du tänkt nu, mamma, frågade jag. Har du tänkt att du ska bli en tonåring igen, eller?

- Hmmm... , sa mamma, log och plirade finurligt med ögonen när hon tittade på mig. Hmmm... ja, det kanske jag ska.

Bära eller dansa?

Bärandes på kaffemuggen i ena handen och en påse med sopor i den andra, kom jag att börja fundera över hur ofta jag egentligen går omkring utan något i mina händer? Egentligen?

Så klart när jag är ute och promenerar. Det är inte ofta jag tar med mig kaffekoppen då, på promenaden, det är det inte. Fast det brukar kännas så tomt i mina händer ibland när jag promenerar. Då brukar jag hålla om min näsduk som jag alltid har med mig i fickan. Den, näsduken, som är så bra att ta upp ur fickan om mina ögon börjar rinna så där som de gör i bland. De där tårarna som jag i flera år trodde var en förkylning eller vårallergi. Tills jag förstod att det var en depression.

Nu var det inte alls en vårdepression som jag skulle skriva om. Utan om hur sällan jag går omkring utan något i mina händer. Och sedan undrar jag över varför jag nästan alltid har ont i axlarna. Det är ju inte konstigt, alls, att jag har ont i mina axlar.  När jag ständigt går runt och bär på saker. I mina händer. Eller inuti mig.

Bättre att kasta loss ibland, tänker jag. Kasta loss båda prylar och bekymmer. Leva livet.

Dansa... dansa... medan jag ännu kan, medan jag lever, medans jag andas.

Dansa...

Utförsäkrad

Igår kom brevet från FK om vad som händer mig den 1 juli. För dig som, förhoppningsvis, aldrig kommer att få ett sådant här brev, vill jag dela med mig av innehållet:

"Snart har du fått ersättning från sjukförsäkringen i maximal tid. Enligt våra beräkningar får du inte ersättning från och med den 1 juli 2011.

När du har fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Arbetslivsintroduktionen är till för att du som varit sjuk länge ska få hjälp att komma tillbaka till arbetslivet. Det gäller om du är arbetslös men också om du är anställd eller egen företagare. Om du arbetar deltid kan du delta i arbetslivsintroduktionen på den övriga tiden.

Din personliga handläggare kommer att kontakta dig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen."

Det har varit tufft ekonomiskt att vara sjukskriven i mer än tio år. Tiden som sjukskriven kommer att påverka också mitt framtida liv ekonomiskt, inte minst den dag jag blir ålderspensionär, det är jag medveten om. Jag har ändå kunnat känna mig rik över det jag har, över att jag har andats, över att jag fått den ersättning jag fått, även om den krympt med tiden.

Nu har jag fått en mindre egen inkomst tack vare att jag startat eget. Jag jobbar 25 %. Det är den arbetsförmåga jag har idag, 25 %. Hur gärna jag än vill kan jag inte påskynda mitt tillfrisknande. Inte ens om jag ber 1000 böner. Jag läker långsamt... och ska läka långsamt för att det ska bli bra, som min läkare sagt mig.

När nu FK tar ifrån mig cirka 6.000 kr brutto i månaden, ja, då blir det problem ekonomiskt. Jag är tveksam till att jag kommer att få något aktivitetsstöd eftersom jag inte är arbetsför till mer än 25 %. Varifrån är det tänkt att jag ska få pengar? När jag inte klarar att jobba mer än jag gör? När jag inte längre kan få ersättning för att jag är sjuk, därför att jag nått den bortre gränsen? Ska jag tigga på gatan?

Det som  hänt mig den senaste tiden, först att min mamma blev så sjuk och nu detta besked från Försäkringskassan, gör att jag börjar få så svarta tankar inifrån mig själv att jag blir mörkrädd. Jag är sårbar. Jag vill inte hamna i en "Försäkringskasseutlöst depression", som börjar bli en ny vanlig diagnos från läkarhåll. Jag behöver fokusera den energi jag har på de skrivjobb jag har i första hand. Och på att ta hand om mig själv. Söka efter ett sätt att överleva, helt enkelt. Meditera för att få hjälp inifrån mig själv att hämta kraften att göra det. Leva en minut, en timme, en dag i taget. Vara i naturen. Lyssna på musik.

Det finns inget skamligt i att vara fattig. Det är de rika som tar från de fattiga, som slår på de som redan ligger, som ska skämmas. Skäms på er, ni som beslutat om utförsäkringen. Allt jag gjorde var att jag "blev" sjuk. Jag har gjort allt jag kunnat de här tio åren för att bli så frisk som möjligt igen. När ni nu tar ifrån mig min ekonomiska basala trygghet som människa, säger jag; skäms på er. Det är den som är stark som ska vara snäll mot den som är svag. Hur starkt ett samhälle är visar sig i hur man tar hand om de svaga. En gång var jag stolt över att vara svensk, men det är jag inte längre.

Ge dig glädjen

Det luktade nybakat när jag klev in hos mamma igår. Min sega mamma, eller stål-mormor som vi kallar henne numera, stod vid spisen och hade precis tagit ut en sockerkaka ur ugnen. Hon överraskar mig varje dag nu med sina framsteg. Det är svårt att fatta att hon nyss var så dålig som hon var.

Men tack vare all bra hjälp hon får nu med det tyngre arbetet, orkar hon göra det hon tycker är roligt. Det blir en positiv spiral, också för oss som är runt omkring henne. Lyfter man en människa, lyfter man ofta också flera andra samtidigt.

Gör varje dag något jag blir glad för, brukar jag försöka tänka. Antingen det nu är att baka en sockerkaka eller vandra i en blomsteraffär full av vackra planteringar och tulpanbuketter, som jag gjorde igår.

Idag ska jag plantera mina blå penséer i den stora grå korgen. Jag ska sätta den i uterummet mitt framför ögonen, sitta där i solen och njuta! Lyssna på min snarkande katt som sträcker ut sig på det grå fårskinnet på bänken intill den blå husväggen.

Förlora och få igen

Det är inte så ofta jag tänker på det längre, men ibland gör jag det. Tänker på det jag förlorade i mitt liv. På resan tillbaka, hur det var att få igen åtminstone en del av det jag förlorade.

Om jag skulle skriva en lista över det jag förlorade när min pappa gjorde konkurs och så småningom hamnade i fängelse för eko-brott, skulle den se ut ungefär så här i kronologisk ordning:

1. Mitt barndomshem.
2. Min trädgård.
3. Mina barndomsvänner.

4. Närheten till mina släktingar och mycket av umgänget med dem.
5. Det kända samhället, människorna där och den kända naturen runt omkring.
6. Mycket av mina leksaker och ägodelar, också mycket av familjens ägodelar.

7. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
8. Bilen.
9. "Statusen".

10. Vår hund.
11. Närvaron av pappa.
12. Närvaron av mamma.

13. Semesterresor med familjen.
14. Min kanin.
15  Närvaron av min lillebror.

16. Mina nya kompisar som jag skaffat mig.
17. Min nye lille hund.

Det var när jag hade förlorat i stort sett allt som ett barn kan behöva, som livet långsamt, långsamt började handla om att få igen. Om jag skulle skriva en lista över den resan, så skulle den se ut ungefär så här, i kronologisk ordning.

1. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
2. Släktingar.
3. Vänner.

4. En närvarande mamma.
5. Ett hem med ett eget rum.
6. En närvarande lillebror.

7. En trädgård.
8. "Statusen".
9. Det välkända samhället, människorna och naturen där.

10. Semesterresor.
11. Djur (marsvin).
12. Nya ägodelar.

13. Bil.
14. Ett eget hus med trädgård.

Det här hände mig under cirka tio års tid. Mycket fick jag aldrig igen. Min pappa fick jag aldrig tillbaka som närvarande pappa igen. De flesta ägodelarna fick jag inte heller igen.

Vissa saker gick att ersätta. Det gick bra att bli lycklig igen i en lägenhet med trädgård utan att få tillbaka mitt barndomshem. Det gick alldeles utmärkt att bli lycklig över nya prylar igen, de flesta gamla prylarna glömde jag nog.

Men annat gick inte att ersätta. En närvarande pappa var nog det som var det svåraste av allt att förlora.

Ibland när jag tänker hur mina egna barn har haft det, så fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde som barn och ung. Men jag lärde mig att det gick att leva också utan det basala. Jag hade alltid böckerna från biblioteket. Jag hade musiken i radion. Jag hade skolmaten som jag slukade när mina kompisar ratade den. Jag hade fritidsintressen, gymnastikföreningen som jag var med i. Jag tog mig ut i naturen, den kostade inget. Jag hade kanske framförallt drömmarna och hoppet. Drömmarna om hur jag skulle skapa mitt liv, hur jag skulle skaffa mig ett bra liv, trots allt. Vilket jag också gjorde så småningom, mycket målmedvetet.

Summan av kardemumman i det här inlägget tänker jag ska vara att tydliggöra det viktiga i livet. Vad det är man som människa har kvar när det kända, trygga, det så kallade "basala" försvinner? När det känns som att man har förlorat allt, vad är det då man har kvar? Först av allt sig själv och den man är, tänker jag. Sedan naturen, musiken, kulturen, böckerna, människorna. Själva livet. Drömmarna, hoppet, fantasin och kreativiteten.

Den här perioden i mitt liv tröstade jag ofta mig själv med att jag ändå var frisk och kunde arbeta. Jag sommarjobbade och jobbade alltid vid ferier från det jag var 14 år gammal. Senare fick jag uppleva vad det innebar att förlora sin hälsa. Det var tufft. Tur då att jag redan varit med om att förlora mycket tidigt i mitt liv, tur då att jag visste att så länge jag levde så fanns det en chans att det skulle kunna bli bättre igen, att jag skulle kunna få igen.

Så har det också blivit. Jag har fått igen mycket av min hälsa nu. Inte all, men mycket av den, mer än vad läkarna trott att jag skulle få igen. Jag tror själv att jag kommer att återhämta mig ännu mer så småningom.

Det viktigaste i livet är inte vad vi har. Allt vi äger kan vi förlora. Allt vi äger kommer vi en dag att få lämna.

Det viktiga i livet är vad vi är. Den vi är kan hjälpa oss att få det vi behöver för att ha ett bra liv som människor.

Ibland undrar jag vem jag skulle varit om inte allt detta hänt mig. Så klart att det måste ha påverkat mig som människa. Jag är inte särskilt bunden till materiella saker i mitt liv efter att ha förlorat nästan allt materiellt. Däremot kan jag känna mig rädd att förlora människor som jag älskar. Kanske till och med känna separationsångest. Men att leva på riktigt innebär att våga släppa taget. Också om människor som man älskar. Riktig kärlek är att släppa fri när det är dags att göra det.

Snöfobi

Jag har snöfobi. I natt har det snöat flera decimeter hos mig igen. Allt där ute är vitt, vitt, vitt. Jag får panik.

Hela mitt liv har jag haft tandläkarfobi, läkarskräck, sköterskeskräck... ja, det har räckt att någon, vem som helst, visat sig i en vit rock för att min puls ska öka... inte av upphetsning, utan av skräck.

I morse kom jag på det. Varför jag inte klarar snön, varför den gör mig så matt.

Jag har fått snöfobi. Hela världen där ute ser ju ut som en enda stor vit läkarrock. Undra på att jag känner skräck, blir matt och börjar hyperventilera.

Våren!

Kom och rädda mig!

Smält den vita rocken med dina bländande solstrålar!

Klä av vintern dess skrud.

Lägg undan snökappan.

Lätta på rocken.

Visa mig blomstrande ängar!

Och grönskande gräs.

Jag stannar i Sverige

Morgonsolen strålar in i hörnet av det inglasade uterummet och plötsligt förstår jag att det är där, precis där, som jag om bara några veckor kommer att sitta och äta frukost. Jag behöver inte flytta till Provence. Jag stannar i Sverige. Bara solen visar sig.

Jag ska göra en mysig frukosthörna i just den delen av uterummet. Ett litet runt bord och en liten stol. Så där precis lagom stort för att äta frukost. Lavendel i en vacker kruka på bordet, den kommer att trivas där i solen. Precis som jag kommer att göra. Och min katt.

Från just den morgonsoliga hörnan i uterummet kan jag se ned till sjön nära där jag bor. Jag ser inte sjön, men jag kan se öppningen i landskapet där den lilla sjön är. Jag kan se solen gå upp bakom skogen intill sjön. Jag kan höra sjöfåglarna. Precis nu flyger några gäss förbi utanför mitt fönster. I skogslönnen hör jag intensivt fågelkvitter.

Tro nu inte att jag gör reklam för uterum, för det gör jag inte. Jag gör bara allt jag kan för att härda ut. Härda ut i denna förbenade mörka del av världen som är Norden. Fast som sommartid är precis tvärtom, som en enda lång dag utan natt. Då nästan för ljust för att jag ska kunna sova. Nu nästan för mörkt för att jag ska kunna vakna.

Jag är inte i balans än efter att mamma blev så sjuk. Det känns i min högerarm, det var länge sedan jag kände den smärtan i armen som jag gör nu. Men det blir bättre igen, tänker jag, jag tar många pauser i vardagen.

Igår åkte jag till Blomsterland och köpte mig en hel kasse full med himmelsblå penséer. Jag ska plantera den stora grå korgen intill trappan den här veckan.

Blomsteraffärer är bra ställen att vandra runt i för att härda ut genom vintern. Där fanns redan allt för våren, fullt av små spadar med blommiga handtag, trädgårdsförkläden, plantjord och en hel del plantor också. Tulpaner, videung, krokus, forsythia, pärlhyacinter, narcisser, rosa tusenskönor och ranunkel i alla möjliga färger väckte vårkänslor i mig. Fick det att spritta till i bröstet. Av förväntan.