På jakt efter gardiner i Borås

Idag åkte jag till äldsta dottern i Borås igen för att fixa klart i hennes nya lägenhet. Maken fixade lampor och borrade i väggar.

Jag och dottern gav oss på jakt efter gardiner. Det skulle bli en lätt match. Trodde jag. Men det tog 3 1/2 timmar innan vi hittade gardiner. Antingen var de för dyra (129 kronor metern för en färdigsydd kappa) eller så fanns det inte annat än mörka, murriga färger som min dotter inte alls ville ha. Det var också svårt att hitta panelgardiner. Enligt en av säljarna i tygaffärerna är de inte längre lika populära som de har varit.

Det var så många bilar i Borås idag. De körde så fort att jag tror knappt jag varit med om maken sedan jag åkte bil genom Milano en natt för många år sedan. Ja, det var kanske till att ta i lite, men rörigt var det minst sagt i trafiken i Borås idag.

Det var fotomaraton i stan. Överallt såg vi människor som poserade och fotograferade. Det blev lunch på Jensens Boefhus idag igen, men ingen efterrätt den här gången. Det hann vi inte med. Vi var ju på jakt efter gardiner.

Efter att ha varit på Åhléns, i en tygaffär i centrala Borås, i det stora tyghuset Furulunds och åkt till en tygaffär i Knalleland som tyvärr hade stängt när vi kom fram, åkte vi till Rusta. Där hittade dottern två panellängder plus en gardinkappa för 50 kronor tillsammans. Det var billigt. I alla fall om man låter bli att räkna bensinen som måste ha gått åt för att köpa gardinerna. Gardinerna är inte de som är på bilden. Jag glömde att ta med mig kameran. Men det var i alla fall gardiner i grönt och vitt och mönster som bladslingor.

Jag fixade lätt att köra bilen trots trängseln. Men dottern säger skämtsamt att hon inte har särskild lust att åka med mig fler gånger i sådan trafik i Borås. Jag vet inte hur det kan komma sig. Jag klarade ju mig utan att krocka en enda gång.

Roligt hade vi idag, jag och dottern. Och en annan gång vet vi var alla tygaffärer finns i Borås. 

R.I.P. Stefan Liv

Jag svarar Christian om böcker och läsande

I bloggen Christian Johansson har jag idag äran att få svara på tio frågor om böcker och läsande.

Välkommen att läsa vad både jag och andra svarat på de finurliga frågorna som Christian Johansson ställt.

Jag säger ett stort tack till Christian för att du frågade mig. Normalt brukar det vara jag som frågar människor om saker, framförallt i mitt yrke som frilansjournalist. Det är en ny erfarenhet och mycket berikande för mig att få vara den som i stället svarar på en fråga. Det är nyttigt att vända på "rollerna" ibland för mig som människa.

Till minne av Stefan Liv

När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.

Läs gärna även Desirée Fredlunds personliga minnen från Stefan Liv.

Dottern hemma och mamma på sjukhus igen

Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.

Bilder från Vätterstranden

Häromdagen promenerade jag längs med Vätterstranden. Jag hade med mig kameran.

I det här inlägget får bilderna tala för sig själva.

Behöver jag skriva att jag älskar Vättern och Vätterstranden? Det är den viktigaste oasen för mig i hela Jönköping. Här hittar jag samma frid och ro i min själ som när jag gör yoga.

Kärlek, empati och förlåtelse

"Glöm aldrig de tre kraftfulla resurserna som alltid finns tillgängliga för dig; kärlek, empati och förlåtelse. 

Kärleken är det enda som växer när vi ödslar med den. Empati är när du kan delta i andras lidanden och glädja dig åt deras lycka och inte tvärtom. Empati är min smärta i ditt bröst likaså lyckan.

Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv. 

När jag förlåter mig själv gör jag mig fri och kan förlåta andra."

Hjälpt dottern flytta

Hela lördagen gick åt till att hjälpa äldsta dottern flytta från sitt studentrum till en liten 1:a med kök i Borås. Det är första gången hon har ett eget kök och hon har längtat mycket efter att ha det. Det är en söt liten 1:a, välplanerad, med ett centralt läge i Borås.

Hon hade förberett väl när vi kom till henne igår. Packat ned de saker hon äger i kartonger, så det gick smidigt att flytta. Vi hyrde en vagn i Borås på en mack. Två gånger fick vi köra med vagnen, sedan var allt flyttat. Städningen gick lätt. Sedan var det ju det roliga som var kvar; att fixa till i den nya lilla lägenheten.

Innan vi åkte hem framåt kvällen åt vi kvällsmat tillsammans kring hennes köksbord. Vi var trötta i våra händer och stela i ryggarna men väldigt nöjda med dagen.

Här hemma stod det en hungrig katt och väntade när jag öppnade dörren. Hon var så missnöjd med sin matte att hon försökte rymma över till grannens trädgård. Ett "straff" som hon brukar ge oss om vi reser bort alltför länge från henne. Alltför länge är mer än en halv dag, ungefär, för min katt. Hon är en riktig sällskapskatt. Men den här gången misslyckades hon med att rymma. Jag lyckades hejda henne med foten.

Två veckor kvar på min semester

Nu har jag ungefär två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Jag har bokat in det första mötet. Det är dags att skriva turisttidningen för Habo kommun igen. Det blir säkert många spännande möten med människor. Jag känner mig priviligerad att jag får in skrivjobb till Skrivklådan utan att behöva jaga efter dem. Jag känner mig också priviligerad att få jobba med något som jag tycker om att jobba med och som känns utvecklande för mig som människa. Ibland har jag ju så roligt när jag jobbar att jag brukar tänka att jag skulle kunna betala för att göra det jag gör, så roligt är det.

Det är viktigt för mig att ha ett jobb med den kraft jag har. Inte minst så här mitt i livet med alla förändringar i familjen, med ungar som flyttar hemifrån och mamma som blir allt äldre och tröttare. Jag minns när ungarna var små att jag brukade längta efter att jobba deltid i stället för heltid. Men det fanns nästan inga deltidstjänster att söka och det handlade också om att få allt att gå runt ekonomiskt. Jag minns att jag brukade tänka för mig själv, att när ungarna blivit så stora att de klarar sig själva, då skulle jag vilja jobba för fullt och lägga mer kraft på jobbet. Nu kom det sjukdom emellan för min del. Men jag kan ändå känna där jag är idag att på något sätt blev det som jag tänkte. Mitt i livet, är en bra tid att starta eget, om man drömmer om det, tycker jag.

Det senaste numret av Vi i VätterHem, där jag skrivit fyra artiklar, har nyligen ramlat ned i brevlådorna här i Jönköpings kommun och en del grannkommuner. Länken går till tidningen som också finns på VätterHems hemsida. VätterHem är det kommunala bostadsbolaget i Jönköping. Välkommen att läsa om du har lust! Tidningen delas ut i mer än 30.000 exemplar.

Jag är stolt och glad över det jag skrivit och inte minst över bilderna som jag tagit. Jag är ingen fotograf, men det finns bra kameror nu för tiden som gör det mesta av jobbet.

En av de saker jag ska göra innan jag börjar jobba är att köpa en kamera till Skrivklådan. Med en egen kamera blir jag mera självständig än jag är när jag behöver låna en kamera av min uppdragsgivare. Jag har också planer på att köpa en särskild mobiltelefon till Skrivklådan. Jag tror att det är bra att ha en mobiltelefon för privatlivet och en för jobbkontakterna. Dessutom får jag större möjligheter att kunna söka information och surfa i jobbet, också om jag är på resa.

Tonåringen i Turkiet och jobb på gång

Vid lunchtid fick jag sms från tonåringen att hon och hennes kille var lyckligt framme i Turkiet på hotellet. Hon lät så glad och skrev flera utropstecken i sitt sms. Äntligen får hon sola intill palmer nära en pool och havet som hon drömt om i så många år. Äntligen har hon sin drömsemester. Jag känner mig så glad för hennes skull. Det känns skönt att hon är så gammal som hon är, att hon snart ska fylla 19 år. Jag känner att jag kan lita på henne.

Jag fick också mail idag om jobben med Habo Turisttidning som jag har på gång nu i höst. Det är dags att boka in möten. Jag kände mig glad när jag fick mailet. Glad och tacksam att jag får det här jobbet i år igen.

Det är bra för en människa att ha rutiner, att ha en sysselsättning som känns meningsfull och ger glädje och en viss inkomst. Inte en sekund ångrar jag att jag startade Skrivklådan i höstas.

Jag var på A6 köpcenter en sväng och handlade lite strumpbyxor och annat åt min mamma. Sedan åkte jag och hälsade på henne med en bukett gullris. Hon blir alltid så glad när hon får besök, även om hon var trött idag.

Ikväll promenerade jag längs med Vätterstranden. Vättern var spegelblank och det var bara små, små gupp i vattnet, inte ens små vågor. Jag gick upp till Rosariet och vände. Det var fullt av blommor i Rosariet fortfarande. Mängder av underbara dahlior i olika färger bland annat. Jag tog många bilder, så de kommer säkert att dyka upp här i min blogg efterhand.

Efter promenaden var jag alldeles klibbig. Solen sken. Det har blivit varmt i luften nu igen.

Sommaren ger inte upp särskilt lätt, trots allt. Och det gör inte jag heller. Jag trampar på. Vidare i livet.