Promenera mera

Den här årstiden är det viktigare än någonsin att se till att ta sig ut i dagsljuset minst en gång per dag. Allra helst mitt på dagen. Det kan vara avgörande för om man drabbas av en årstidsbunden depression eller inte, så viktigt är det.

Har man möjlighet att promenera nära vatten, hur liten sjö det än handlar om, så är det ännu bättre än att promenera på andra ställen. Bara man kommer ut i ljuset också en gråmulen dag, så får man in mera ljus i själen än om man är inomhus.

Det här är viktigt och jag får påminna mig om det fortfarande varje höst när jag börjar känna av min trötthet sedan utmattningen. Tröttheten som inte minst känns som tröga tankar och ibland initiativlöshet.

Själv så bryr jag mig inte så mycket om var någonstans jag promenerar. Ofta blir det runt kvarteret där jag bor. Jag tycker inte att det känns tråkigt att gå samma runda gång på gång. Det finns alltid nya saker att upptäcka också i kända fotspår. Inte minst i naturen. Men ibland blir det en promenad vid Vättern eller nära den lilla sjön där jag bor. Efteråt känner jag mig gladare och maten smakar bättre.

Rörelse är liv. Liv är rörelse.

Dom mot Försäkringskassan ger hopp

Varje dag numera när jag lyfter på brevlådelocket undrar jag för mig själv om det är idag som jag får beskedet om fortsatt sjukersättning eller inte. Även om jag fyller mina dagar med aktivitet och med lustfyllda saker så mycket som möjligt, så där under ytan finns tankarna på hur det ska bli.

Idag fick jag hopp om att det kanske finns en möjlighet att jag får den sjukersättning på 75 % som jag ansökt om. Jag läste i nyheterna i Ekot om tre nya domar där Försäkringskassan blivit fälld i Högsta förvaltningsdomstolen. Försäkringskassan har bland annat tolkat formuleringen om stadigvarande nedsatt arbetsförmåga för hårt, sägs det i domen.

Eftersom Högsta förvaltningsdomstolens dom är prejudicerande, ska "alla framtida sjukersättningsärenden och mål handläggas i enlighet med domen", säger Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd till Ekot.

Det här ger mig hopp. Jag kände att jag andades allt lättare när jag läste nyheten. Den dagen jag får beskedet att jag får min sjukersättning igen kommer en tung sten att falla från mitt bröst. Jag tror att det är så det kommer att bli. Just nu väntar jag på något gott. Så länge jag inte fått ett nej, är fortfarande ett ja möjligt. Jag fortsätter att krama hoppet. Kanske bor jag fortfarande i ett land där man får lov att vara sjuk när man är sjuk. Även om det inte alltid verkat så de senaste åren.

Klar med Habo-tidningen

Nu har jag skrivit klart alla artiklarna jag skulle skriva till Habo-tidningen. Jag kände mig trött när jag skulle börja skriva dem. Så trött efter allt som hänt att jag inte visste om jag ens skulle klara det. Men det gjorde jag.

Jag känner mig nöjd med arbetet som jag gjort. Jag har också fått positiv respons på det från mina uppdragsgivare. Så bättre kan det ju knappast bli.

Nu får jag troligen några veckor för återhämtning innan det är dags för nästa tidning. Det behöver jag. Inte minst för att ta tag i andra saker som fått vila när jag jobbat intensivt med att skriva artiklar.

Hela jag är ju som en försökskanin just nu. Jag testar hela tiden var mina gränser går. Ibland åker jag på ett bakslag och får ta det lugnt.

Men jag känner mig mycket stolt och glad nu när jag klarat också det här jobbet. En sak i taget så brukar det gå bra, har jag upptäckt. Och visst är det en alldeles särskild härlig känsla när man känner sig färdig med ett arbete, det är det. Jag njuter! Jag ger mig själv en ros här i min blogg för jobbet jag gjort.

Sometimes I pretend to be normal

Jag bloggsamarbetar med Hjärnkoll

Jag känner mig stolt över att kunna berätta att jag från och med idag har blivit godkänd för att ha ett bloggsamarbete med Hjärnkoll.se. Hjärnkoll är en treårig satsning från regeringen som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Med kampanjen vill man slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man har brutit benet.

Jag själv brinner verkligen för den här frågan, för att man ska slippa känna skuld eller skam för att man har t ex ångest eller är deprimerad eller någon annan psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi år 2011 bryter sönder de fördomar som finns kvar som gamla rester från flydda dar och öppnar upp för ett tillåtande och accepterande synsätt på psykisk ohälsa.

Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Men det är inte alla som vågar tala om att de mår dåligt. Ofta gör tystnaden och skamkänslorna att man mår ännu sämre. Man vågar kanske inte söka hjälp därför att man skäms. I värsta fall kan det sluta med att man sjunker ned så djupt i sina besvär att man tar sitt eget liv.

Jag tror att om vi vågar tala mer öppet om hur vi mår, också när vi mår dåligt, kommer fördomarna som finns att försvinna allt mer. Ett av syftena med mitt bloggande har alltid varit att lite då och då berätta om hur det är att ha drabbats av utmattningssyndrom, att leva med ångestproblematik och att ha känt hur det är att vara deprimerad. Det kommer jag att fortsätta att blogga om ibland. Men inte alltid. För mitt liv är så mycket mer än min ohälsa.

Nu kommer mina blogginlägg också att vara synliga hos Hjärnkoll och det känner jag mig mycket glad över. En annan person som gärna berättar om psykisk ohälsa är Morgan Alling. I hans fina text hos Hjärnkoll säger han: "Okunskap är osexigt". Läs gärna hans tankar eller någon av de andra av Hjärnkolls ambassadörers tankar hos Hjärnkoll.se. Det finns också många bloggare som generöst delar med sig av sina erfarenheter hos Hjärnkoll.

Jag har själv nyligen skrivit ett blogginlägg om agorafobi. En diagnos som inte så många människor känner till men som en hel del människor i Sverige lever med.  Jag är själv en av dem. Välkommen att läsa och skaffa dig kunskap!

Har du själv eller någon anhörig någon gång drabbats av psykisk ohälsa? Kände du skam över det? Sökte du hjälp? Hur mår du idag? Vad gjorde du som fick dig att må bättre igen? Känner du av psykisk ohälsa idag?

Vänta inte ...

Oktobermorgon

Det är två plusgrader och rimfrost på marken och hustaken. Jag värmer mig en kopp thé. Från mitt fönster ser jag de många fåglarna i trädgården. Plötsligt är där en domherre. Så vacker med de skarpa gränserna mellan färgerna rött, svart och vitt. Men samtidigt ett tecken om vintern som ska komma. Tanken får tårarna att stiga upp i mina ögon.

Stilla faller lönnlöven. Det är en stilla morgon. Knappast en vindpust. Så stilla faller lönnlöven. Röda. Guldgula. Ett efter ett. Gräsmattan täcks alltmer för varje löv som faller av de gyllene löven. Löven som fladdrade en sommar i vinden och året var 2012. De har fladdrat färdigt nu. Dansat färdigt. De faller till marken. Ett efter ett. Bildar en gul matta kring trädet. En matta som sprider sig vidare och vidare ut över trädgårdens gräsmatta. Samlar sig i stora högar bland vinbärsbuskarna och under jasminbusken.

Himlen är ljusblå. Jag ser ränder av flygplan på himlen. De är redan på väg att suddas ut. De finns en tid. Sedan inte mera. Det jag ser därute finns en tid. Sedan inte mera. Skogslönnen. Gräset. Fåglarna. Precis som jag själv.

Jag lever här och nu. En dag finns inte heller jag mera. En dag kommer min dans att vara slut. En dag kommer jag att falla som lönnens löv därute. Jag kommer kanske att vara ett minne för någon. Ett minne om en sommar innan höstlöven föll.

Jag ska ta vara på dagen jag fått idag. Jag är trött. Men jag lever.

Jag vägrar fattigdomstänkandet

Jag är utförsäkrad. Men jag ska gå på bio i alla fall. Sitta i den bästa fåtöljen. "Because I´m worth it".

Jag vägrar "fattigdomstänkandet". Hellre dör jag.

Jag är rik. Trots allt.

Det tanken kan ingen eller inget någonsin ta ifrån mig.

Som någon fin vän skrev till mig igår i FB; "Om man kan känna tacksamhet för det man har känner man sig rik. Om man inte kan känna tacksamhet för det man har känner man sig fattig." Jag tycker att det finns mycket sanning i de orden.

Imorgon ska jag gå på bio. Jag ska gå på premiären av "Svensson, Svensson i nöd och lust". Fira att jag är klar med artiklarna till tidningen jag hållit på med de senaste veckorna. Jag känner mig sliten både till kropp och själ nu. Det är hög tid att jag fyller på med så många lustfyllda saker som möjligt. Laddar mina batterier.

Om det var något jag lärde mig redan som liten när vi hade det så knapert och levde på socialbidrag, så var det att det alltid går att hitta glädjeämnen. Naturen, kulturen, biblioteken, böcker och skrivande, att träffa vänner, musiken, motion, dans, det är saker som ger kraft, energi och glädje också i mörkret.

Det handlar om överlevnad. Jag är utförsäkrad men inget blir bättre för att jag gräver ner mig ytterligare. I stället gör jag det jag kan för att fylla mig med tacksamhet och de positiva saker som finns för mig fortfarande i mitt liv.

Hostig, snuvig och trött

Idag har jag känt mig så trött, nästan febrig. Öm och stel i hela kroppen. Hosta har jag haft ett tag nu, men den har blivit bättre.

Jag lyckades skriva artikeln jag skulle skriva i morse i alla fall. Men sedan har jag sovit en stor del av dagen. Nu ikväll mår jag lite bättre.

Så tacksam jag är att jag kan sova nu för tiden. Jag minns när jag var så stressad att jag inte kunde koppla av och somna. Sömn är en gudagåva, verkligen.

Tack, sömnen, för att du finns.

Tillit, förväntan och besvikelse

Ibland skär det i bröstet på mig för att jag känner mig besviken på någon. Jag litade på det han eller hon lovade mig. Så många gånger i mitt liv som jag känt förväntan. Så många gånger i mitt liv som jag känt besvikelse. Så många gånger jag litat till en annan människa, känt tillit. Så många gånger jag känt smärtan när det jag förväntat mig inte alls blivit så.

Jag tänker; är det jag som förväntar mig för mycket av andra? Är jag för lite misstänksam mot andra människor? Är jag alltför blåögd, naiv och godtrogen? Som ett litet barn som tror alla om gott.

Hur ska jag slippa de här besvikelserna, den här smärtan när jag aldrig kan ändra någon annan människa än mig själv? Ska jag bli mera misstänksam? Lita mindre på vad människor lovar mig. Kanske inte lita alls på andra människor. Inte på samhället och absolut inte på politikerna. Kanske inte ens lita på mig själv. Sluta känna tillit överhuvudtaget. Då slipper jag ju bli besviken. Är det lösningen? 

Kan lösningen vara att aldrig någonsin förvänta mig något som helst av livet? Då måste ju allt positivt som händer bli en sorts aha-kick; "Aha, oj, hon gjorde det, fast jag inte trodde att hon skulle göra det." "Aha, oj, det hade jag inte trott, så fantastiskt att det blev så".

Jag vet inte. Jag hittar ingen lösning på det här. För inuti mig bor det någon som känner att hon VILL kunna känna tillit. Hon vill kunna lita på andra människor. Även om det ibland kommer att göra ont. Hon vill kunna känna tillit därför att de andra människorna är människor som hon själv är. Ibland brister vi. Ibland klarar vi inte att hålla det vi har lovat.

Om jag tillåter andra att få bryta löften tillåter jag också mig själv att få göra det. Att misslyckas med att hålla det jag har lovat.

Kanske är lösningen att försöka leva så som den norske statsministern uttryckte det efter det som hänt på Utöya; att leva ännu mera öppet och med ännu mera kärlek. Utan att för den skull vara naiv.

Men var exakt går gränsen för att vara naiv?