Konsten att säga nej

Det är så mycket jag vill göra. Jag har alltid varit sådan att jag vill mycket. Det är väl också urtypen för den människa som en dag springer in i väggen; den som vill mycket hela tiden. Man kan inte brinna ut om man inte först har brunnit för något, sägs det.

Och jag håller på likadant fortfarande, där inne i mig själv. Jag vill göra fint till advent. Skriva på böckerna som jag håller på att skriva, göra färdigt dem. Jobba med Skrivklådan. Lära mig nya saker. Skaffa mig en liten toypudel. Åka på små utflykter. Strosa i affärer på stan. Sitta på fik och studera människor. Bjuda hem folk. Träffa människor som jag älskar. Blogga. Ha kul i Facebook. Gå på bio. Lyssna på musik. Ja, som sagt. Det är så mycket jag vill med mitt liv.

Så skönt det är mitt i allt jag vill, att för mig själv tänka tanken; jag har gott om tid. Tid är det enda jag egentligen har. Jag hinner. Om jag sedan inte hinner det jag vill, så strunt samma. Det kommer nya chanser, nya möjligheter hela tiden.

Det senaste dygnet har jag sagt nej till två saker som skulle tagit en del tid att utföra. Att säga nej till någon/något, betyder att jag säger ja till något/någon annan. För det allra mesta ja till mig själv och allt jag vill.

Tänk att det skulle ta flera decennier innan jag lärde mig konsten att säga nej. Och ja till mig själv.

Kan du konsten att säga nej?

Sluta kämpa - Börja älska

Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.

Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.

Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.

Jag är så trött på att kämpa.

Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.

Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.

Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som är rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och få den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.

Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.

Älska ... älska ...  älska ...

Jag väljer kärleken.

Igen.

Kraft.

Bland tomtar och änglar på Blomsterlandet

Idag åkte jag till Blomsterlandet och strosade bland allt julpyntet där. Det var roligt att titta på alla de vackert pyntade granarna och tomtar, glitter, ljus och änglar. Men jag har mer julpynt än jag egentligen behöver här hemma, så jag kan lätt låta bli att köpa något av pyntet till mig själv.

Däremot ville jag ha med mig en amaryllis hem. Jag köpte en vacker vit amaryllis med två kraftiga stänglar. Jag tror att den första knoppen kommer att slå ut lagom till första advent.

Att gå runt bland alla blommorna på Blomsterlandet får mig att må gott inuti mig. Där fanns massor av fina blommor idag. Både krukväxter och vackra färdiga buketter och arrangemang. Jag såg en blomma som jag aldrig sett förut; blå flamingo. Jag undrar om den verkligen var äkta blå, eller om man färgat in den på något sätt.

Idag köpte jag den allra första julklappen också. En liten ängel till min mamma. Hon samlar på änglar sedan många år tillbaka.

Mardrömmar

Inatt har jag vaknat jag vet inte hur många gånger. Sovit så oroligt.

På morgonen drömde jag mardrömmar. Först drömde jag att jag var på en begravning. Jag kände tung sorg. Sedan vaknade jag. Somnade om igen efter en stund.

Nästa gång jag vaknade hade jag drömt att jag satt i en bil, på platsen vid sidan om bilföraren. Bilen var på väg att köra av vägen. Precis mitt i bilolyckan i drömmen, vaknade jag. Jag kände stark rädsla och skräck.

Sedan gick jag upp.

Det är skönt att blogga av sig tankar och drömmar. Jag känner att jag börjar må bättre nu. Illamåendet efter drömmarna börjar lägga sig inuti mig.

Tack att jag kan skriva, att jag har orden.

Möte hos Försäkringskassan för bedömning

I morse bestämde jag mig för att kontakta Försäkringskassan för att höra hur mitt ärende ligger till tidsmässigt när det gäller beslutet om sjukpenning.

Jag hade ingen uppgift någonstans om min handläggare där idag. Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och skickade ett e-mail via den. Det gick snabbt att få svar därifrån om vem som är min handläggare idag och jag fick också den personens telefonnummer.

Jag ringde upp henne och hon svarade. Till min förvåning sa hon "Vi ska ju ses på möte här imorgon, jag har skickat brev till dig om det". Men jag har inte fått något brev. Det berättade jag för henne och hon kunde inte förstå att jag inte fått brevet.

Jag undrade vad det handlar om för möte. Hon berättade att det är ett en timme långt möte där hon ska göra sin egen bedömning av mig innan hon fattar beslutet om jag kommer att få bli sjukskriven igen eller inte. Hon sa också att det är normalt att man gör så idag. Jag frågade henne om hon hade trodde att jag skulle kunna få beslutet från Försäkringskassan om min sjukpenning före jul. Det trodde hon. Sedan sa jag att jag inte hade möjlighet att komma på mötet imorgon med så kort varsel, så jag bad om en annan tid. Då ändrade hon ton från att ha varit vänlig till att bli mer bestämd i rösten, och så sa hon "Ja, den här veckan har jag ingen annan tid. Och om vi ändrar tiden nu så kan jag inte säga att du får beslutet före jul, för det påverkar så klart. Men nästa vecka har jag en tid. Kan du komma på tisdag kl 13?". Jag svarade att jag kan komma på mötet nästa vecka och att jag så klart förstod att det kan påverka tiden för när jag får besked om beslutet. Och så frågade jag om hon trodde att jag skulle få besked innan sommaren. "Oh, ja, svarade hon. Innan sommaren kommer du att få ett besked".

På fredag denna veckan ska jag följa med min mamma till tandläkaren, om hon är tillräckligt pigg för det då. På måndag i nästa vecka ska jag till min läkare på undersökning eftersom Försäkringskassan kräver det. Och på tisdag i nästa vecka ska jag alltså på ett en timma långt besök hos Försäkringskassan för att min handläggare där som ska fatta beslutet om mig ska avgöra om jag är tillräckligt sjuk för att få bli sjukskriven igen.

Jag tänker för mig själv; så som man utrett mig, så många gånger under så lång tid och så många personer som gjort det, människor med profesionell kunskap, läkare, sjukgymnaster, psykologer, arbetspsykologer med flera. Hur kommer det sig att inte min handläggare på Försäkringskassan kan lita på dem och också på mig? Har min handläggare på Försäkringskassan som ska fatta det slutgiltiga beslutet om mig den kunskap och erfarenhet som krävs för att avgöra om en person är sjuk eller inte?

Och jag tänker; så mycket jobb jag har skapat genom att jag blev sjuk. Alla utredningar, alla papper som människor behövt ta sig igenom och läsa om mig. Det är ju nästan så att jag skulle ha betalt för det jobb jag skapar genom att vara sjuk till viss del och ej arbetsför till 100 %. Det är ju jag som är deras arbetsgivare, egentligen. Hur mycket jobb skulle de ha på Försäkringskassan om inte jag och andra var sjuka?

Jag kan inte förstå hur man tror att människor som redan är sjuka av stress, press och oro kan bli friskare genom att man stressar och pressar dem ännu mera, så som man nu gör med mig och också med så många andra.

Nu gäller det att jag laddar mig med så mycket positiva saker som jag kan för att orka med också detta.

Helst av allt skulle jag vilja vara hemmafru just nu. Och jobba med Skrivklådan med den kraft jag har. Men min make vill inte ha en hemmafru, så det finns problem där, kan jag säga.

"Allt är som det ska vara"  (Sanna Ehdin)

Till pappa

Du dog för tidigt för att vi två skulle kunna tala till varandra som vuxna.

Jag saknar dig så.

I vårt sista telefonsamtal, på min 30-årsdag, sa du "Jag vet att jag har varit en dålig pappa". Du lät ledsen, det hördes genom luren, trots att du var så långt bort i ett helt annat land.

Huset var fullt av gratulanter. Jag önskar att jag kunde gömt mig någon annanstans i huset och fått prata ostört med dig en stund. Men vi hade ingen mobil, ingen bärbar telefon då. Så jag stod kvar i hallen, i sorlet och skratten. Jag tror att det var första gången jag hörde dig säga att du hade varit en dålig pappa. Det gjorde så ont i mitt bröst. Du brukade alltid vara en sådan optimist, full av nya projekt och idéer. När jag vill kan jag höra din röst "Det ordnar sig". Så sa du ofta. Fast det gjorde inte det. Det ordnade sig inte.

Jag minns att jag svarade "För mig har du aldrig varit en dålig pappa". "Du har gjort så gott du kunnat". Jag viskade nästan i luren för att ingen annan skulle höra.

När det relativt korta samtalet var slut, kände jag hopp om att vi kanske skulle kunna våga prata med varandra på riktigt. Komma närmre varandra. Tala om känslor i stället för projekt och idéer. Men det blev tyvärr inga fler samtal. Polisen kom hem till mig en månad senare för att tala om att du var död.

Det gör fortfarande ont att tänka på att du lät så ledsen den där sista gången. Hade du en föraning om att allt snart var över?

Jag tröstade mig med att ditt lidande var slut, att du lidit nog och kanske hamnat i ett paradis. Att vi en dag skulle mötas där, sitta mitt emot varandra och tala, skratta och krama varandra. Vad hade jag att förlora på den drömmen? Ingenting. Jag drömmer fortfarande om det ibland.

Min egen älskade pappa. Du var den framgångsrika företagaren som var hyllad och avundad i hela Norden, när du stod på din topp. Fallet från toppen blev dramatiskt. Du förlorade företag, hem, släktingar, vänner, familj, försörjning. En del sa att du hade blivit lurad. Du hade trott för gott om andra och litat på folk som sedan lurat dig.

"Din pappa ska i fängelse", sjöng mina klasskamrater efter mig när jag gick hem efter att skolan slutat för dagen. Jag kan höra "sången" när jag vill än idag.

En kväll åkte vi bil genom vår närmaste stad. Jag minns att mamma skrek, att du lät arg, och att mamma sa: "Nu står det på löpsedlarna också". Ja, det var en smarrig historia för lokalpressen, min pappas misslyckade affärer och eventuella eko-brott. Du var något av en "pionjär" där, i början av 70-talet fanns det inte så många eko-brottslingar som idag.

Våra grannar vittnade i rättegången. De som förut varit våra vänner stod nu och pratade om hur slösaktig du var och om hur mycket leksaker du gav dina barn. Allt detta fick jag höra av vuxna i min närhet. Jag var tolv år.

Du hamnade i fängelse. Två år för eko-brott. Över en natt så var du borta. Fysiskt frånvarande. Ändå levande. Svårt att förstå. Barn fick inte besöka fångar. Min pappa var kriminell. Jag skrev många brev till dig. Jag sydde en kudde till dig i slöjden. "Den tog vakterna och sprättade sönder, sa mamma, när hon varit och hälsat på dig och haft med sig kudden från mig till dig. Då gjorde jag en träskål till dig i stället i ren ilska.

När du satt i häktet på Härlanda, skjutsade min morbror mig, min bror och min mamma oss dit för att mamma skulle träffa dig. Barn fick inte besöka sina föräldrar på häkten eller fängelser. När mamma kom ut var det mörkt. Hon sa att pappa hade kommit på att han kunde tända en tändsticka i ett fönster, så skulle vi veta att han fanns där och att han vinkade till oss.

Jag tyckte att det var ett stort, stort hus pappa var i. Plötsligt var där en tändsticka i ett fönster. Jag stod stilla. Jag saknade dig så. Du tände många tändstickor. Jag minns känslan exakt än idag. Jag minns mörkret. Tändstickorna i fönstret. Jag känner hur jag ser upp mot de små ljusen och hur jag längtar efter dig. Hur jag tänker på dig. Doften av höst.

Det var märkligt att ha en pappa som satt i fängelse. Jag var så arg, så arg på de som låste in dig. En gång berättade mamma att man satt dig i isoleringscell, man trodde att du var självmordsbenägen. Det var när du fått din dom. Jag tyckte som barn att det var fruktansvärt. Du sa till mig att det var det värsta du varit med om. Som vuxen kan jag tänka att det var ett försök att rädda dig från dig själv.

Du mådde också så dåligt av att vara bland människor som mördat och förgripit sig på barn. På den tiden hamnade eko-brottslingar bland andra kriminella. Du berättade att du var rädd. Du skrev till mig. Du skrev hur mycket du älskade mig. Än hade vi inte tappat den kontakten. Än skrev du till mig

När det blev bestämt att du och mamma skulle skiljas, var det du som berättade det för mig. Jag minns hur du sa att du hade verkligen försökt, att du älskade mig, mamma och min bror. Men att det gick inte. Du sa också att du var säker på att jag skulle få ett bra och lyckligt liv utan dig. Du kramade mig. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte tänka. När jag såg din ryggtavla utanför vårt fönster gjorde det så ont, så ont. Jag hade velat springa efter dig och följa med dig vart som helst. Men jag satt ensam kvar länge, utan en tår. Började skriva dikter.

När vårdnadsfrågan kom upp, fick jag tala med en kurator vid ett tillfälle. Du ville ha vårdnaden om mig. Jag hade lovat mamma att inte säga att jag ville bo hos dig. Som mamma förstår jag delvis min mamma. Det var klart att hon slogs för sina barn.

Till kuratorn sa jag att jag ville bo hos mamma. Fast egentligen var det dig, pappa, som jag ville till. Men jag kunde inte heller vara utan min lillebror. Han och jag kändes som en person då. Vi höll ihop mot de vuxna runt omkring oss. Jag kunde bara inte lämna honom.

Mamma har alltid sagt att hon älskat dig, att du var hennes stora kärlek. Du skriver samma sak om henne i dina brev. Men varför kunde ni då inte leva tillsammans? Varför gav ni upp? Det vill jag prata med dig om. Hur kunde ni låta era ekonomiska bekymmer få styra era hjärtan?

Jag var så ledsen. Jag sökte tröst hos mamma. Hon kramade mig. Hon började gråta. Jag minns att jag blev arg för att hon grät. Jag orkade inte att hon grät. Jag slog henne när hon grät. Så det blev aldrig många kramar.

Fortfarande börjar jag gråta om jag ser på TV att ett barn springer mot sin pappa. Han lyfter upp henne, han kramar henne, de skrattar mot varandra och ser in i varandras ögon. Så gjorde du med mig en gång. Jag minns det i hjärteroten. Plöstligt var allt borta. Över en natt. Och ändå levde du.

Du var ingen dålig pappa när jag var liten. Du var den som tröstade mig när jag hade tandvärk. Du var den som busade med mig. Du var den som var modig och fick mig modig. Du hade en fantastisk förmåga att få folk och mig att skratta. Du kunde berätta underbara och roliga sagor, från din fantasi. Du gav aldrig upp, du såg alltid framåt. Du var min trygghet. Tills allt hände.

Jag bär det som var bra i dig i mitt hjärta.

Jag önskar att du visste hur mycket jag älskar dig, än idag. Hur gärna jag skulle vilja att du fick träffa mina barn. Du hade varit en underbar morfar. Men jag berättar om dig för dem. Först berättade jag om allt det vackra med dig. När de var lite större och ställde fler frågor, fick jag också berätta att deras morfar suttit i fängelse. Det var tungt.

Jag har aldrig umgåtts med någon som haft en förälder i fängelse. Jag känner mig ensam om att ha haft en kriminell förälder. Suger till mig berättelser i tidningar och böcker om barn till kriminella. Då känner jag att jag inte är ensam.

Nu orkar jag inte skriva och minnas mer, pappa. Jo, jag fick på många vis ett bra och lyckligt liv, utan dig, som du sa. Men jag önskar att jag fått dela det med dig, att jag hade kontaktat dig oftare, att jag hade tagit mig tid och mod att söka upp dig, trots protester från mamma. Jag önskar att du inte gett upp kontakten med mig. Att du skickat mig kort när jag fyllde år, att du ringt mig regelbundet, att du hälsat på mig. Att du hade varit med på mitt bröllop.

Jag saknar dig så.

Jag kommer alltid att sakna min frånvarande pappa.

Kramar/Anna-Karin

(Det här är ett blogginlägg som jag skrev för cirka två år sedan. Fortfarande berörs jag starkt när jag läser det jag skrivit. Jag lägger in det i min blogg här kanske främst för att skicka ut ett budskap om hur viktiga alla pappor är för sina barn. Men också för att jag just idag tänker på min pappa som jag önskar att jag hade fått lära känna som vuxen.

Jag är ändå tacksam över alla de ljusa minnen jag har från min pappa. Han var en god själ inuti, trodde människor om gott. Spred ljus och glädje omkring sig. Brydde sig om andra människor, också de som var lite udda. Han var modig, djärv, orädd, social, kreativ, intelligent, optimist, glad, humoristisk, gav aldrig upp hoppet om att kunna räta upp sitt liv igen. Fast han hann inte göra det, han dog.

Det gör fortfarande ont i mig att han dog alldeles ensam och utfattig i Spanien och att det tog två veckor innan man fann honom död där. Men jag är lycklig att just jag fick bli hans dotter. Han älskade mig, det vet jag, inuti mig. Det är det som räknas, när allt annat fallit.)

Bara några rader ... och lite om Spira

Vad gör jag nu för tiden? Jag hinner knappt blogga, känner jag. Fast att jag hela tiden får idéer om vad jag ska skriva om.

Men jag har betalat F-skatten och jag har gjort momsredovisningen till Skrivklådan.

Visst är det konstigt, ofta när jag ska göra något som jag inte kan säga att jag älskar att göra, precis då poppar det upp tankar på sådant som jag vill göra som jag älskar att göra. Förklara det för mig, den som kan.

Idag har jag tänkt fatta mig kort i bloggen. Därav rubriken.

1. Kulturhuset Spira invigdes i Jönköping igår kväll. Jag var där tillsammans med cirka 25.000 andra människor.

Det jag kommer att minnas från den här stunden är den vita fullmånen som lyste rakt över det nya kulturhuset Spira, som själv gnistrade som en diamant i alla de färger och speglade sig i Munksjöns lätt guppande vågor.

Belysningen av Spira ändrade sig i rytm och färger till musiken från bland andra Ola Salo som sjöng "The worrying kind" och Charlotte Perelli och Lena Maria Klingvall som sjöng "You raise me up" så mäktigt att jag rös i hela kroppen. Så roligt att höra henne sjunga från Spiras tak ut i universum, det är ju bara några veckor sedan jag intervjuade henne. 2000 dansare var med under invigningen och ett stort antal körer från hela Jönköpings län.

Det känns fint att Spira äntligen är färdigbyggt. Det har varit drygt tre år som man som jönköpingsbo följt bygget av det stora huset intill Munksjöbron. Nu önskar jag att det kommer att fyllas av härlig kultur i alla de former och att alla som vill ska ha råd att gå dit och ta del av det också.

2. Jag la in ett kort på Facebook igår på mig själv och min mamma när vi hälsade på äldsta dottern i Borås förra helgen. Jag fick så många kommentarer till bilden, så jag tänkte att jag kan lägga in den här i min blogg också.

Ni ser hur pigg och glad min mamma är idag. Det kunde jag aldrig tro i våras när hon åkte in i ambulans och hade blodvärde 45. Livet är verkligen märkligt. Hon har fått så fin vård och också bra hjälp från hemtjänsten (den kommunala, kanske jag ska tillägga med tanke på de senaste nyheterna kring hur det kan vara inom äldreomsorgen, som Carema). Det är jag så tacksam för, verkligen, av hela mitt hjärta, den fina hjälp som min lilla mamma har fått.  

3. I eftermiddag får jag besök av min kusin och hennes man. Vi ska bjuda dem på våfflor. Kanske ska min mamma vara med här hemma också, om hon har lust och ork idag.

4. Så. Det var det hela. Kortare lyckades jag inte skriva idag. Trots att jag skrev rubriken "Bara några rader ...".

Dagen inget gick som jag tänkte

Idag gick ingenting som jag tänkte.

Först skulle jag skjutsa yngsta dottern till jobbet på morgonen. På vägen dit fick hon telefon i bilen om att man dubbelbokat vikarier på stället hon skulle till. I stället blev hon erbjuden att välja bland tre andra jobb. Hon bestämde sig för ett av dem. Men det började två timmar senare. Så vi åkte hem igen.

Jag åt frukost och tog det lite lugnt. Sedan åkte vi iväg igen. Det gick snabbare än vi räknat med att komma fram till dagiset. Det var okända trakter för mig, ett område med många nybyggda villor. Vi körde runt och tittade lite på de nybyggda husen innan jag släppte av dottern vid hennes jobb. 

Jag började bli hungrig och funderade över att kanske äta något på stan. Men jag bestämde mig för att åka hem i alla fall och göra rotfruktspytt, som jag nästan fått fnatt på att äta den senaste tiden, så gott är det.

Först när jag kom hem gick jag ner i tvättstugan och la i en tvätt och satte igång tvättmaskinen. Sedan tillbaka upp i köket igen.

När jag ställde mig vid diskbänken fick jag en panikattack som var så smärtsam att tårarna rann ur ögonen på mig. Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men de där tårarna är omöjliga att stoppa, hur gärna man än vill det. Det är bara att hålla ut. Men det gör ont i hela kroppen. Autopiloten hade gått igång igen. Men jag stod kvar och skar rotfrukter för glatta livet i alla fall. Jag var så hungrig.

När jag fått in den insmorda formen i ugnen, rörde jag ihop en kall sås med örtkryddor. Sedan vilade jag en stund. Hämtade andan.

Sedan gick jag ner i tvättstugan för att se om tvätten var klar. Det var den inte. Tvättmaskinen var som död. Den hade inte ens gått igång. Troligen var det en säkring som hade gått eller något annat elektriskt som krånglade. Jag tänkte att det får min make som är elektriker fixa när han kommer hem.

Jag tog det lugnt en stund till och väntade på att maten skulle bli klar. Äggklockan som jag ställt ringde efter 40 minuter. "Mums, nu ska det bli gott med mat", tänkte jag. Jag gick fram till spisen, böjde mig fram, öppnade ugnsluckan för att ta ut formen ur ugnen.

Inte hade jag behövt använda grytlapparna. Ugnsformen var kall. Precis som rotfruktspytten. Spisen fungerade inte heller. Det är i sådana stunder som jag börjar skratta, tack och lov.

Efter att ha druckit ett stort glas vatten, funderade jag först på att ge mig iväg för att köpa mig en korv med mos på stan. Men i stället testade jag mikrougnen. Den funkade. Som tur var hade jag en Billys Pan Pizza i frysen som jag kunde värma. Det är inte särskilt gott, tycker jag, men det fungerar som en nödlösning ibland.

Efter maten var jag inne i Facebook och kikade lite vad mina vänner där höll på med. Det var märkligt tyst kring det jag själv skrivit. Inte ett litet gilla-klick någonstans. Det kändes skumt. Var alla mina vänner  sjuka, eller vad hade egentligen hänt? Av en slump fick jag se att höger om inläggen i min logg stod det att bara EN av mina vänner kunde se det jag skrivit i FB. Aha! Där var i alla fall det problemet löst. Lite fixande i säkerhetsinställningarna så började mina vänner se det jag skrev igen.

Eftermiddagspromenaden kring kvarteret gick i alla fall som den brukar göra.

Jag skulle jobba lite med redovisningen efter promenaden, tänkte jag. Men för det behövde jag kopieringsmaskinen. Den fungerade inte heller.

Fast solen håller precis på att gå ned som vanligt just nu därute. Det finns en trygghet i naturen sådana dagar när inget går som man tänker.

Blogga gick ju bra i alla fall.

Eller?

Kan du se det jag skrivit?

Ibland känner jag mig som en igelkott

Ett grått, mjölkigt dis har lagt sig över Vätterbygden. Det är råkallt. Men jag tänker inte klaga så länge det inte är halt eller snö därute. Det har varit en fin och varm höst så här långt i år.

Jag har fått klart med nästa jobb till Skrivklådan. Det känns så klart mycket bra så som läget är för mig just nu, med utförsäkringen. Jag fick inget brev i brevlådan om beslutet från Försäkringskassan idag heller. Och jag hör inget från facket när det gäller företaget där jag har kvar min anställning. Jag bryr mig inte så mycket längre. Det är bättre att låta det vara. Bättre att lägga min energi på det som ger mig glädje och känns positivt i mitt liv, det som ger mig kraft. Acceptans. Tillit.

Yngsta dottern får jobb nästan varje dag som vikarie i barnomsorgen. Det är jag tacksam för. Jag tror att hon precis som sin storasyster är på väg att hitta sin egen väg i livet. Det känns gott i mitt bröst.

Vissa dagar i november känner jag mig som en igelkott. Som att jag har gått i ide. Inte fullständigt, men lite grann, i mitt huvud. Samtidigt tycker jag om känslan av att vara i ett ide. Att rulla ihop sig, grotta in sig någonstans och bara vara och låta allt annat vara.

Hösten är en fin tid för eftertanke, tycker jag. En bra tid att fundera över vad jag vill med mitt liv. Vilka steg jag vill ta när jag kommer ut ur mitt ide nästa gång.

Jag tror att vi nutida människor tar oss för lite tid för eftertanke. För mig är bloggandet tid för eftertanke. Att dricka té och se ut genom fönstret på himlen och skogslönnen är också tid för eftertanke för mig.

Tar du dig tid för eftertanke i ditt liv?

Hos dottern i Borås

I helgen var vi hos äldsta dottern i Borås. Min mamma orkade följa med. Det blev kryddan under den dagen. Mamma kryar på sig allt mer och var så pigg och glad för att äntligen få se hur hennes äldsta barnbarn bor nu i sin nya lägenhet.

Inte nog med att mamma såg lägenheten. Hon var på restaurang och åt. Hon hann också in i en öppen outlet-affär, Borås-knallen, i Borås centrum och handla sig en hel kasse full med prylar. Det blev en ny äggklocka, ett fint ljus som såg ut som ett grönt äpple, fyra vackra kaffekoppar med rosor med mera, med mera. Hon går fint med sin lilla käpp när hon går utomhus. Inomhus går hon stadigt utan käpp.

Aldrig kunde jag väl trott det i våras eller i somras, att mamma skulle orka hänga med som hon gjorde nu i helgen. Men min mamma är en sällsynt seg kvinna. Jag får alltså uppleva att se henne resa sig en gång till i sitt liv. Läkarna och sköterskorna häpnar.

Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför livet.