Välkommen hem, Mimmi!

Vi for genom vinterlandskap med snötyngda granar till en röd liten stuga för att hämta vår pudelvalp Mimmi igår. Det kändes märkligt och fint och varmt i hjärtat att svepa om den lilla lockiga svarta valpen den röda fleecefilten och bära med oss henne ut till bilen. Vilken gåva hon är, det lilla livet!

Resan hem i bilen tog cirka 40 minuter och gick så bra som en resa med en hundvalp kan göra. Mimmi sov ibland och var vaken ibland. Sa inte ett enda litet pip under hela resan.

Hemma hos oss turades vi om att bära på henne. Jag lät henne nosa runt i huset. Hon åt kvällsmat med god aptit. Vi rastade henne ute i den vita snön och hon kissade både ute och inne. Hon är inte rumsren än men det kommer hon att bli snart, tror jag, om jag är noga med att ta ut henne när hon sovit, ätit och lekt.

På kvällen blev hon trött och somnade i hundbädden. Jag trodde att jag skulle bli störd under natten, att Mimmi skulle gnälla och sakna sin flock som hon vuxit upp hos.

Till min förvåning vaknade jag av mig själv på morgonen, före Mimmi. Jag smög upp, klädde på mig och la mig en stund igen i sängen med kläderna på. När jag ändå inte hörde något från hundbädden intill min säng, tände jag julstjärnan i fönstret. Där satt hon i sin hundbädd, Mimmi, och tittade på mig med sina små pepparkornsögon. Hon började vifta på den lilla pekfingerlånga svansen av glädje så fort hon fick se mig. Jag lyfte upp henne och fick blöta hundpussar i hela mitt ansikte. Snabbt på med jackan och ut i friska luften och rasta den lilla vovven.

Min katt verkar så här långt ta nykomlingen med ganska stor ro. Hon är väldigt nyfiken. Om Mimmi springer efter henne och vill leka, springer min katt undan.

Det känns nästan samma stämning i huset nu som när man fått hem en liten bebis. Samma känsla av att alla som är här försöker att vara lugna när hon sover för att inte vi vill störa henne. Det andas frid.

Mammas dröm

"Jag drömde att vi alla var där, någonstans i rymden. Där var fullt av vackra blommor och det var sommar. Det var så vackert. Vi var så lyckliga allesammans. Och vi var tillsammans, alla", sa mamma där hon låg i sin säng.

Jag och yngsta dottern fick åka in snabbt till mamma idag vid lunchtid. Hon ringde och hade fått så ont i magen och mådde dåligt.

Vi stannade hos mamma i drygt tre timmar. Det tog kanske en timma innan distriktssköterskan kom efter att jag ringt runt till sjukhuset och till vårdcentralen. Man ska ta nya prover på mamma. Kanske kommer hon till ett korttidsboende så att hon kan äta upp sig.

Det är tungt att se sin mamma åldras, även om jag vet att så är livet.

Ängel

Dina mjuka, ljust grå lockar som en vild gloria kring ditt vackra ansikte. Dina ljusblå, öppna ögon möter mina. Du ler mot mig.

I det småblommiga nattlinnet, koftan och de svarta skorna vandrar du omkring i den lilla yta som nu är din värld. De få kvadratmetrarna som är ditt hem.  Den yta du rör dig över nu för tiden.

Julgruppen du får av mig blir du glad för. Du har inte kunnat äta nu igen. Det kväljer dig. Jag har köpt lussekatter och goda kakor med kanel och socker på. Det kväljer dig. Expressen däremot, den blir du glad för. Jag häller upp kaffe till dig och mig. Det kväljer dig.

"Man kanske inte behöver så mycket mat när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Du pratar om att du vill ha en liten begravning. Bara de allra närmaste.

"För de är de enda som verkligen finns där för en den dagen man behöver hjälp i livet", säger du. "Fast jag vill leva länge till", lägger du till.

Du ställer dig vid fönstret och tittar ut. Jag ser hur tunn du har blivit på bara några dagar. Du är vacker. Så tunn, spröd som jag aldrig sett dig förut.  Nästan genomskinlig.

"Kanske behöver man inte längre något hull, när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Sedan blir du trött. Du vill lägga dig i sängen igen och vila. Du har sovit mycket.

"Man kanske behöver mycket sömn när man är på väg att bli en ängel", tänker jag. "Kanske blir man trött av förvandlingen."

Jag kramar dig mjukt innan jag går. Håller om dig länge. Dina skuldror känns som början till vingarna. Du, min mamma, är så liten. Så pytteliten. Och jag, din dotter, känner mig så stor. Du är varm, levande. Fortfarande. Alldeles klar i dina tankar. Säger vackra saker om livet till mig.

"Kanske är man så varm i hjärtat och själen när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

En dag kommer du att sväva bort från mig. Kanske blir det på natten. När världen sover.

Kanske ... släpper dina fötter från marken då. Kanske ... breder du ut dina tunna, genomskinliga armar och svävar stilla bort genom den mörka natten.

Uppåt ...

Uppåt ...

Uppåt ...

Kanske säger du farväl till mig innan du reser?

"Du låser väl om mig?", hör jag dig ropa från sängen när jag går.

"Ja, mamma. Jag låser", svarar jag.

Jag vrider om nyckeln.

Sedan strömmar tårarna nedför mina kinder.

Fast ... man behöver kanske inte fälla tårar över den, som lika stilla som en sommarvind, är på väg att bli en ängel.

Förkyld och lugn fredag

Jag känner mig lite småförkyld och därför har jag mest slappat idag. Det är bra att ta hand om sig i början av en förkylning så brukar den snart vara över. Två dagar i lite lugnare tempo gör att kroppen får en chans att ta hand om viruset och rensa ut det ur kroppen. Jag dricker en hel del té när jag är förkyld. Té dricker jag varje dag, bara ännu lite mer när jag är förkyld. Vattnat blommorna har jag gjort idag i alla fall. Tvättat en liten tvätt också.

Jag har googlat om hur man får en hund rumsren. Det kommer att gå bra, känner jag. Av väderprognosen att döma verkar det bli en mild jul i år hos mig. Inte mig emot när jag ska få en hund rumsren. Vilken tur jag har!

Ikväll ska jag antingen titta på en film här hemma eller se "På spåret". Det kommer alltså att bli en lugn fredag kväll för min del.

Tänk att det är dan före dan om exakt en vecka ... det är lite svårt att fatta det, tycker jag. Nästan lika svårt att fatta som att jag kommer att ha en liten hundvalp springande runt mina fötter om bara några dagar. Så roligt det ska bli, så spännande!

Snart kommer äldsta dottern också hem för att fira jul med oss. Det känns alltid lika härligt att ha båda döttrarna hemma ett tag, det känns som en underbar gåva för mig.

Handlat hundprylar

I första hand behöver en hund mycket kärlek, mat och ett hem. Precis som vi människor. Men lite annat behöver en hundvalp också. Precis som vi människor. Hur som helst inbillar man sig gärna det när man köpt sig en hundvalp. Det finns så mycket som det lockar att köpa till den lilla söta hunden.

Idag har jag och yngsta dottern köpt "start-kitet" till lilla Mimmi. Vi åkte till Rilo på Solås Center och handlade. Det blev inte så dyrt som jag trodde att det skulle bli. Alltsammans hamnade på cirka 1000 kronor och det mesta kommer att hålla under lång tid. Frånsett den lilla rosa hundselen och den stickade svarta hundtröjan som kommer att få bytas ut när Mimmi vuxit till sig. Hundbajspåsarna kommer nog också att gå åt snabbt, gissar jag.

En liten rosa rosett att sätta på Mimmis huvud (kanske på julafton) ville yngsta dottern att vi skulle ha med oss hem. Den fick vi på köpet av den vänliga kvinnan som hjälpte oss i affären.

Hundbädden föll jag för direkt. Den ser nästan ut som en svart skinnsoffa. Snygg, lätt att torka av och mjuk och gosig att ligga i för Mimmi.

Nu är det bara Mimmi som fattas. Vår katt var väldigt nyfiken på det vi handlat och nosade länge på det. Jag undrar vad hon tänker. Jag är säker på att hon känner att något är på gång. Det är liten hundvalp i luften just nu. Dagarna till måndag känns oändligt långa. Och därute faller stora vita snöflingor och gömmer allt det gröna under ett dämpande täcke.

Nedräkning ... men inte till julafton

Just nu är det nedräkning hos mig. Inte till julafton. Utan till måndag när lilla Mimmi kommer hem till oss.

Vilket äventyr jag har gett mig in i, känner jag! Ett roligt äventyr.

Idag ska jag ordna med försäkringen av Mimmi. Jag har också en lista på saker som jag ska handla tillsammans med yngsta dottern. Valpfoder, tuggben, hundtäcke och lite annat. Det ska bli så roligt.

Just nu fyller jag mitt livs påse med en massa saker som får mig att må gott. Det behöver jag, för det senaste året har verkligen varit tufft för mig och slitit på mig både i kroppen och själen. När man har mycket stress kring sig, är det bättre att fylla det med saker som man blir glad av, än att försöka ta bort den negativa stressen, för att hitta balansen igen.

Nu har oron kring ekonomin lagt sig och det är som att en sten fallit från mitt bröst. Jag känner mig så rik igen, även om kanske inte "rik" på det sättet som andra tänker sig det ordet.

Att få glädjen att kunna förverkliga en dröm som man burit på länge, så som jag nu gör genom lilla Mimmi, är nog bland det mest anti-stressande som finns.

Jag är hundägare!

När jag började blogga för tre år sedan drömde jag om att en dag kunna skaffa mig en liten hund. Jag minns att jag skrev till Linda i bloggen Inez och Drömma och till bloggaren Quila & Ronja och frågade om hur det var att ha hund.

Idag, Luciadagen 2011, har jag blivit hundägare. Jag har köpt en liten svart dvärgpudelvalp som jag döpt till Mimmi. Hon är åtta veckor gammal.

På måndag kväll ska jag och yngsta dottern hämta hem henne.

Drömmar kan bli verklighet. För kanske fem år sedan satte jag en bild på en dvärgpudel på frysen i mitt kök. Jag kände stark längtan efter en hund. Den allra bästa "medicinen" för just mig kände jag. Och dessutom det perfekta sällskapet när man jobbar mycket ensam hemifrån som jag gör.

Nu är inte bilden längre "bara" en dröm. Idag är den verklighet.

Får jag lov att presentera: Mimmi, åtta veckor, min egen lilla hundvalp.

Om ångest - del 4, tankarna

Det här inlägget kommer att handla om varför vi tänker och hur tankarna fungerar. Hmmm ... intressant. Komplicerat. Och samtidigt faktiskt enkelt på något sätt. Jag har lärt mig massor som jag inte visste förut genom att läsa om tankarna.

Grubblande är något som ofta hör till ångest. Det är därför tankarna kommer in i bilden också när det gäller ångestproblematik.

Några saker har varit särskilt viktiga för att vi människor ska ha kunnat överleva genom årtusenden. En sådan sak är vårt mycket effektiva stressystem, det som vi behöver om vi skulle möta en stor, arg björn i skogen, t ex.

Som bonus har vi fått våra tankar, eller larmsystemet som man också kan kalla det. Vi har en inbyggd hotradar som inte bara scannar av vår omgivning, bedömer den och jämför med andra erfarenheter, utan som också associerar till bland annat ord och tidigare tankar och drar slutsatser. Därför kan vår stressreaktion slå till hela tiden och ibland utvecklas till ångest, också när vi har det lugnt. Oro-tankar kring t ex ekonomi kan framkalla ångest.

En av tankarnas mest fantastiska egenskaper är förmågan att kunna koppla ihop olika saker med varandra. T ex kan man känna en doft av kanel och plötsligt tänka på barndomens julgröt. Mycket av vår inlärning bygger på denna förmåga.

"Baksidan av associationsförmågan är att den är helt automatisk. Vi associerar alltså vare sig vi vill det eller inte. Kopplar ihop det ena med det andra oavsett det är sant eller inte. En annan nackdel är att vår associationsförmåga är särskilt bra på att associera det som är negativt. Här är en associationsövning som kallas "Citronen" som du kan testa om du har lust:

"Citronen

Sitt ner och slappna av en kort stund. Det räcker att du drar ett djupt andetag och sakta släpper ut luften.

Så tänker du dig att du håller en citron i handen. Det är en stor citron, och du känner det knottriga skalet mot din hand. Den är lysande ljusgul, och nästan tung att hålla i.

Du tar fram en liten kniv och skär den i två halvor. Det ljusgula köttet blänker fuktigt. Du ser en droppe fruktsaft som rinner ned över kanten. Den är verkligen mogen och saftig, den här citronen!

Så för du den till munnen och låter tänderna sjunka ned djupt i fruktköttet!

Kände du en särskild känsla i munnen när du tänkte dig in i situationen? Var det så att saliven började rinna till? Kanske kunde du till och med känna en syrlig smak? Då måste man ju undra vad det handlar om! Du tänker på en citron - och din kropp reagerar som om du hade en citron framför dig! Var tanken sann? Var känslan sann? Är det så att du har en smygcitron i fickan?

Om enbart tanken kan sätta igång en kroppsprocess av det här slaget - vad händer då med andra tankar som:

Jag hinner inte det här! Jag är värdelös!
Blir inte det här bra kan jag lika gärna byta jobb!

Är tankarna "sanna"? Vilka känslor väcks? Är känslorna "sanna"? Mår vi bättre av att uppfatta tankarna som sanningar? Fundera gärna på det en stund innan du går vidare."
  

Ord som smittar

Tankarnas viktigaste funktion är alltså att upptäcka och analysera hot, dvs allt som är eller skulle kunna bli obehagligt på något sätt.

För att detta "larm" ska vara verkligt effektivt är det så konstruerat att vi inte ens behöver ha upplevt en sak själv för att den ska skapa obehagskänslor. Genom förmågan att koppla ihop allt som har det minsta med varandra att göra blir larmet supereffektivt, och slår på stup i kvarten.

I praktiken innebär det att du, om någon har berättat för dig att det skedde ett hemskt mord efter en vandringsled du brukar gå, tänker på det då och då när du besöker denna. Kanske känner du dig till och med lite rädd, trots att det var flera år sedan. Och till och med när du får reda på att det bara var en påhittad historia kan obehagskänslorna dyka upp! Dessutom - även andra vandringsleder kan i fortsättningen väcka samma oro!
  

Ord som smittar

Ytterligare ett exempel på hur ord kan smitta:

Kanske har du märkt själv hur du faktiskt blir en aning mera stressad av att tala om stress! Eller mera nedstämd av att tala om hur dåligt du mår!

Det är till och med så att själva ordet deprimerad eller ordet ångest kan ha en direkt koppling till att må dåligt, att känna hopplöshet, till sjukdomsrädsla och grubbel. Själva ordet blir en symbol för något obehagligt. Ordet "laddas" med allt som hör till depression - både det man hört och kanske själv upplevt. Det är lite som effekten med citronen - ordet och tanken skapar en fysisk och känslomässig reaktion.

Fundera gärna på om du har många såna ord som ständigt dyker upp och skapar en "citroneffekt" innan du fortsätter.


Spegelnerver

Hur är det med kroppsspråk egentligen - man har ju hört att "80 procent av allt vi säger, det säger vi med kroppen" och liknande.

Även om det är svårt att bedöma hur stor procent av vår kommunikation som sker med kroppsspråk respektive med ord, så är det tydligt att vi har ett medfött system för att tolka ansikts- och kroppsuttryck. Inom hjärnforskningen har man till och med hittat ett område som tycks vara särskilt avsett för att uppfatta känsloinnehållet i ett ansikte.

Vi härmar uttryck - och känner likadant

I experiment har man också kunnat visa att vi automatiskt "härmar" ansiktsuttryck hos andra! Om vi ser någon som är arg aktiveras våra egna "arg-muskler" i ansiktet - och tvärtom om någon är glad.

Den här reaktionen sker helt omedvetet - även om man bara ser ansiktet så kort tid att vi inte ens hinner uppfatta det! I de experiment man gör kring detta visas ett neutralt ansikte - och mitt i visningen visas ett argt ansikte under 30 millisekunder. Det är så snabbt att man inte hinner märka något. Ändå har man reagerat.

Vi reagerar alltså omedvetet på andras reaktioner och ansiktsuttryck. Glada människor gör oss glada och vi blir argare i en arg miljö. Och kanske mera stressade bland andra som är stressade?

Livsviktiga minnen

Ytterligare en egenskap i vår tanke- och ordmaskin är värd att nämna - minnet! Vi har ett alldeles enastående minne till vårt förfogande! 

Har du kontrollen över dina tankar?

Hur är det egentligen - styrs det du gör av vad du tänker och känner? Gör du det du tänker och känner? Eller är det tvärtom så att det du tänker och känner styrs av det du gör? Eller kan det till och med vara på något annat sätt?

Det här är en oerhört svår fråga, och det finns inga självklara svar. De viktigaste svaren som vi ser det är de vi får genom egna upplevelser, egna erfarenheter.

Våga vara villig!

Du ser, hör, tänker och känner. Och för det mesta går allt automatiskt och samtidigt. Allt kopplas ihop till en upplevelse av helhet och sammanhang. Tankar har några viktiga egenskaper: Tanken är inte en vän. Det är snarare en följeslagare som har till uppgift att upptäcka och varna för allt som skulle kunna vara ett hot - idag eller i framtiden.

• Tankarna kommer automatiskt och kan bara kontrolleras till en del - huvudsakligen genom vårt valda beteende.


• Tankar kopplas ihop med känslor och händelser och andra tankar, och blir på det sättet kraftfulla och dominerande.


• Tankar ger alltid intryck av att vara objektiva och sanna - trots att det inte alltid är så.

Bussturen

(1 av 5)

Tänk dig att du är bussförare. Dina passagerare är alla dina tankar, minnen och känslor. Där sitter de bakom dig - och flera av dem är inte vackra att skåda. Smutsiga, ärriga, med långa huggtänder och dräglande käftar sitter de bakom dig, medan du kör mot ditt mål. Många håller hotfulla vapen i händerna, någon har en påk, en annan en kniv en tredje ser ut att kunna slita sönder dig med händerna. (Det finns en och annan trevlig passagerare också, men dem lämnar vi därhän den här gången).

Du har ett avtal med passagerarna - eller kanske kan man säga att de har ett avtal med dig: Om du gör som de säger så håller de sig längst bak - nästan utom synhåll för dig. Men - om du inte gör det, så kommer de genast framstormande till dig!

Bussturen

(2 av 5)

Låt oss säga att du styr din buss mot ett av dina verkligt viktiga mål här i livet - låt oss t ex säga att du alltid drömt om att vidareutbilda dig. Så du styr mot högskolan. Tankemonstren där bak skriker högljutt, och det första kommer fram och viftar med sin stora kniv.

Hallå där! Hitåt kan du verkligen inte åka! Tänk på dina barn! Hur ska de klara sig? Det blir sena kvällar och nätter

Du funderar, och svarar att du ju kan studera på halvtid. Och så svänger du av mot halvtidsstudierna.

Bussturen

(3 av 5)

Det var enkelt! Till och med en bättre lösning, i alla fall för barnen, även om du förstås helst ville kunna ägna dig helhjärtat åt att studera.

Men, plötsligt vaknar ännu en av passagerarna till och kommer fram till dig. Du ser hans slemmiga käft öppna sig, och dunsterna får dig nästan att tvärvända. Du vet vad som ska komma:

Jaha, och vart är du på väg då? Till visdomens hus, förstår jag? Men, lilla gumman - då har jag bara en liten fråga... hur ska du kunna passa in där, som är så dum och obildad och har så svårt att lära dig något! Du kan ju inte ens köra buss ordentligt! Skärp dig nu!!!

Eftersom han dessutom börjar leta i fickan efter knogjärnen svänger du hastigt in på första tvärgata. Okey, säger du! Jag går en kvällskurs till att börja med - nåt studieförberedande! Nöjd och belåten backar drägelkäften.

Bussturen

(4 av 5)

Jaha! Inte precis vad jag hade tänkt... men bättre än ingenting. Och ärligt talat är jag inte så himla studievan.

Precis när du tror att du har hittat en bra väg kommer ännu en passagerare fram - och det är den värste av dem alla. Du börjar genast darra, och leta efter närmaste avtagsväg.

Vad är det här för dumheter! Nu vänder du om! Tidsfördriv och lättja, det blir man inte fet på! Vore det något ruter i dig skulle du ta och börja tjäna lite pengar, så att du kan försörja dig och din familj! Ta ett extrajobb och var som folk! Tramsfia!!

Du vet vad som väntar. Det är ingen idé att säga emot, det blir värre och värre, och du nickar bara stelt. Du svänger in på vägen som går tillbaka och tänker resignerat att du lika gärna kan titta in på arbetsförmedlingen för att se om det har dykt upp något bra extrajobb den här veckan.

Bussturen

(5 av 5)

Efter ett tag lär du dig exakt vad som krävs för att de inte ska komma fram och skramla med sina vapen och himla hotfullt med ögonen. Du gör som de vill - och då håller de sig undan från ditt liv. Du lär dig var du ska vika av för att de inte ska protestera, och efter ett tag behöver du inte ens lyssna till deras vrål mer än någon gång då och då.

Monstren styr genom sina hot och genom att rassla med kedjor och peka på dina svaga sidor. Men - de är bara tankar. De ser hotfulla ut, men kan inte göra dig något. Det enda de kan göra är att komma fram så att du måste titta på dem. Och för att slippa titta på dem, slippa lyssna på dem måste du kompromissa med dina mål och värderingar.

Finns det något annat sätt? Något sätt så att du kan behålla riktningen? Kan du klappa dem på huvudet och låta dem följa med - om de nu har bestämt sig för att sitta kvar i bussen?

Leder tanken dig på rätt väg?

Om man nu inte kan kontrollera tanken, om den kommer automatiskt och förstärks genom att kopplas till känslor - hur gör man då?

Det första har du redan gjort - du har läst och funderat kring tankarna. Om du håller med oss, och upplever att så här fungerar tankarna, då är det en erfarenhet du kan använda. Håll den i minnet, framför allt när tankarna försöker dra iväg dig åt något håll dit du inte vill. Låt tanken vara en tanke - och låt känslan vara just en känsla - och förväxla dem inte med sanning.

Man pratar om att gå dit hjärtat leder en. Det låter väldigt bra. Frågan är då bara vad som är hjärtat.

• Är det tanken (busspassageraren)?
• Är det känslan (rädslan som gör att man undviker obehaget) ?
• Är det viljan (som gör att man handlar på ett sätt som ligger i linje med det som är viktigt och värdefullt)?

Ordlekar för välbefinnande

Ett intressant experiment du kan göra för dig själv är att pröva att använda några uttryck i språket lite då och då - ord som ibland kan lura tankarna att slå en kullerbytta och byta känslokoppling.

Det mest fascinerande är ordet MEN. När man använder ordet men så betyder det i regel ett förnekande eller förminskande av det man sa först. Man säger något - sen kommer men och sen kommer det viktiga.

Jag har ett bra förhållande MEN min sambo är himla jobbig.	Jämför med:	Jag har ett bra förhållande OCH min sambo är himla jobbig.
I det första fallet lutar det åt separation, i det andra fallet låter det som vilket förhållande som helst, lite mer nyanserat än vanligt bara. Ett annat exempel:
Jag gillar att plugga MEN jag avskyr att gå upp på morgonen.	Jämför med:	Jag gillar att plugga OCH jag avskyr att gå upp på morgonen.

I första meningen låter det som en konflikt som skulle kunna innebära ett avhopp. I andra fallet konstaterar man två känslor och konstaterar att de finns där samtidigt.

Övning

Försök att då och då byta ut MEN mot OCH, och känn efter hur det känns. Detta är en evighetsövning.

Att ha en tanke

Att förstå hur tankar uppkommer och varför - utan att samtidigt förbanna de tankar man har - är ingen lätt match. Ändå finns det i praktiken inget "trix" att ta till för att få bort tankar man inte vill ha.
I grunden handlar det om hur man ser på sina tankar. Är man sina tankar eller har man sina tankar - precis som man har ett knä som gör ont, eller en mage som ofta kurrar. På samma sätt kan man fundera över sina känslor - är man sina känslor, eller har man dem. Pröva gärna att säga följande meningar högt för dig själv, och känn efter hur de påverkar dig:

Jag är värdelös och dum!	Jämför med:	Jag har en tanke att jag är värdelös och dum!
Allt detta grubblande gör mig galen!		Jag har en tanke att jag blir galen av allt grubblande!
Jag är så frustrerad!		Jag har en känsla av frustration!
Jag är ledsen!		Jag har en känsla av ledsenhet.

Jag måste göra något eller jag väljer att göra något?

Allt som oftast saboterar vi vårt välbefinnande genom att påminna oss själva om plikter och önskningar och annat som vi borde eller måste göra. Måste och borde är ord som tvingar oss bort från nuet, antingen till det vi har planerat att göra senare eller till skuldkänslor för att vi inte gjort det vi planerat tidigare.
Ytterligare en liten ordlek man kan ta till för att ge sina påträngande tankar en "tankeställare" är att byta ut "jag måste..." med "jag väljer att...". Pröva gärna nedanstående.

Jag måste verkligen sätta igång med jobbet nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att sätta igång med jobbet nu!
		Jag väljer att sätta igång lite senare!
Jag borde ringa Elin nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att ringa Elin nu!
		Jag väljer att inte ringa Elin nu!"

Källa: Livanda

Om inte jag

Om inte jag följer mitt hjärta.

Vem ska då göra det?


(Anna-Karin Mattsson)

Tredje advent

Idag är det dags att tända det tredje ljuset i adventsljusstaken. Båda mina döttrar är hemma idag. Det ska bli glögg och pepparkakor och minsann om inte yngsta dottern pratade om att hon ska baka lussekatter idag också.

Min mamma har haft hembesök av läkare och sköterska. Jag var med. Läkaren talade särskilt med mig efteråt. Han sa att min mamma är inte tillräckligt dålig för att de ska kunna lägga in henne på ett korttidsboende om hon inte vill det. Och det vill hon inte. Hon vill vara hemma hos sig. Men hon är så svag och undernärd att livet kan ta slut när som helst för henne. Det är ingen som vet, eftersom man inte kunnat undersöka henne fullt ut.

Skulle hon ramla omkull och bryta något, eller om hon skulle behöva opereras t ex i magen, kommer man inte att göra det därför att det är för riskfyllt att göra det i det skick mamma är nu, sa läkaren till mig. Det kan vara en tumör i magen på henne, sa läkaren. Men som sagt, ingen vet.

Jag ska inte känna någon skuld, sa läkaren till mig också. Han sa också att man tar en dag i taget nu. Det gör jag också. Mamma har inga smärtor just nu. Det är jag tacksam för. Hon kan äta lite igen. Vi hjälps åt med att hälsa på henne och att hjälpa henne med det hon längtar efter och som vi kan göra för henne.

Jag har tårar som trillar på mina kinder varje dag. Ibland vaknar jag mitt i gråt på natten eller morgonen. Det är kanske ovissheten som är det mest jobbiga just nu. Att inte veta om eller hur eller när.

Acceptans och tacksamhet över dagen som är.

Frid över tredje advent.