"Fridag" idag för mig

Idag har jag "fridag" från sjukhusbesök. Det tar på krafterna att åka till sjukhuset varje dag. Jag vill verkligen göra det, jag vill verkligen träffa min mamma och stötta henne med det jag kan. Fast det tar ändå på mina krafter. Så idag har jag tagit mig en dag för att hämta kraft i mig själv och bland annat varit hos hårfrisörskan i salongen Hårfixarna.

Jag höll på att somna i massagestolen jag får sitta i när frissan tvättar håret på mig. Visst är det konstigt, så länge man är i full fart så känner man inte hur trött man är.

Fast efteråt ... när man börjar slappna av, så trött man kan känna sig. Jag tycker att jag har sovit dåligt varenda natt den här veckan och det märks; mer huvudvärk, jag har svårare att koncentrera mig och jag har mer dystra tankar på morgonen än jag brukar ha annars.

Tack och lov att jag har lilla Mimmi. Hon hjälper mig att lyfta när det känns tungt. Hon får mig att skratta och att leka och att tänka på annat en stund.

Vi har härliga vårpromenader ihop nu, Mimmi och jag. Jag har tänkt att ta kort på henne i helgen och blogga om hur hon är just nu. Det händer mycket med en hundvalp och utveckligen går snabbt. Ännu snabbare än med en liten bebis.

Den lilla nyfödda prinsessan ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Om nu någon skulle ha missat det. Jag tycker att Estelle är ett mycket vackert namn på den lilla flickan. Allt gott önskar jag henne och alla andra barn i världen.

Victoria och Daniels lilla flicka

Det blev en flicka!

Jag tror att många pappor kan känna igen sig i Daniels känslor när han berättar inför pressen om hans och Victorias lilla flicka som föddes i natt vid halv fem-tiden.

Precis då låg jag klarvaken i min säng och funderade kring min mamma och hur hon ska få ha det så bra som möjligt sin sista tid i livet.

Så är livet. Människor föds. Människor lämnar jordelivet. Var sak har sin tid.

Varje liten unge som föds här i världen är en tillgång, en rikedom, en lycka för oss alla. Oavsett bakgrund eller härkomst.

Stort grattis till Victoria och Daniel från mig!

Första lunchen i uterummet i år

Idag värmde solen det inglasade uterummet så mycket att jag kunde sitta där och äta Korv Stroganoff med ris. Det var en fantastisk känsla att lyssna på takdroppet.

Jag kände solen värma mina ben och mina kinder genom glasrutan. När jag blundade kunde jag tro att det var sommar redan.

När jag öppnade ögonen såg jag snön som är kvar därute. Jag såg de frusna pelargonerna i de stora blomkrukorna.

Säkert var det ljuset från solen som gav mig lusten och kraften att ta bort de vissna blommorna, rycka upp dem. Börja drömma om att fylla krukorna med små påskliljor i stället.

Lilla Mimmi och min katt lekte en lång stund tillsammans idag. Det var nästan att jag trodde att de skulle riva huset. När de sprang genom hallen såg de ut som katten Gustaf och Ådi på pricken, jag lovar.

Efter en natt med dålig sömn och en massa tankar i mitt huvud kring mamma, ringde jag min kontaktperson på Hemtjänsten som letar efter lämplig plats till mamma. Jag fick veta lite mer om det boende hon kan komma att hamna på. Sedan kändes det bättre. Jag tror att det blir bra. Och blir det inte det, ja, då går det att ändra på det.

Efter lunchen i solen idag blev jag så trött att jag somnade och sov ett par timmar. Det finns kanske inget bättre sätt att hämta kraft på än att sova lite extra när man känner sig helt matt efter en jobbig tid.

Nu börjar jag känna mig ung på nytt. Som vanligt med andra ord. Härligt!

Tack, solen! Tack, sömnen!

Vårdplaneringsmöte

Idag var jag ett par timmar på sjukhuset. Bland annat var jag med i ett vårdplaneringsmöte för min mamma.

Mamma hade ramlat igen och inte kunnat ta sig upp. Tanken är att hon ska få komma till ett korttidsboende så snart man får fram en plats för henne. Det blir ett korttidsboende för dementa, trots att min mamma inte är dement, utan deprimerad enligt alla som undersökt henne.

Jag kände en undran inifrån mig själv när jag fick veta det. Är det verkligen humörhöjande för min mamma att hamna på ett boende för dementa? Jag har varit på sådana äldreboenden IRL. Jag ställde frågan till kvinnan från hemtjänsten och de två sköterskorna som var med på mötet. De menade att personalen på demensboenden är utbildade för att ta hand om patienter som är aggressiva. Eftersom min mamma är aggressiv ibland, tror de att personalen där kommer att vara den bästa för henne.

Jag önskar och litar till att de vill min mamma väl. Och blir det sedan inte bra för mamma, ja, då får jag försöka förändra det för min mamma därifrån hon är då.

Jag lämnade sjukhuset med en känsla av tomhet inuti mig. Jag gick genom de långa korridorerna på sjukhuset utan att riktigt kunna känna närvaro där. Jag kände mig gammal själv, just då. Gammal, ensam och trött.

Jag tänkte också tankar kring hur man fortfarande delar upp människor efter somatiska besvär eller psykiska besvär i olika boenden också på äldre dar. Trots att vi verkligen vet idag hur kropp och själ hör ihop.

Det finns mycket kvar att förändra fortfarande när det gäller synen på psykisk ohälsa.

Flickan och kråkan

Så många gånger jag känt mig som flickan i den fina låten "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe. Inte minst som tonåring kände jag mig ofta så.

Nu är det en sådan period i mitt liv igen när jag känner mig som flickan i sången.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

När jag och min äldsta dotter, som åkt hem spontant för att hälsa på mormor, får se dig, mamma, där i sängen på sjukhuset, har du ett stort blåmärke över halva pannan, en bula och ett litet sår. Du berättar att du skulle gå på toaletten på natten och ramlade. Du kunde inte ta dig upp själv. Det kom personal och hjälpte dig.

Du säger att du har inte ont. Nästan hela tiden när du pratar ler du. Den småblommiga, milt rosa sjukhusrocken har precis din färg. Den klär dina ljust blå, vackra ögon. Du som kallades "Blåöga" av de unga soldaterna som vinkade till dig från tåget när du var 14 år och stod där vid stationen och vinkade åt dem. Det var ditt tonårsnöje; att vinka till soldaterna som åkte förbi, på väg till krigsgränsen vid Norge. Ibland var det någon som slängde en lapp till dig och ropade "Blåöga", har du berättat. En lapp med en adress så att du kunde skriva brev till honom. Det gjorde du.

Ditt vackra, självlockiga, vågiga grå hår har ungefär samma färg som den grå mohairkoftan du har på dig. Du fryser inte nu längre. 

Du har efter flera försök lyckats få i dig de tabletter som doktorn vill att du ska ta.

På bordet intill din säng står den stora mattallriken full med svenska röda äpplen som jag åkte och köpte i Gisebo i förrgår till dig. Du sa i helgen att du längtade så mycket efter svenska äpplen. Du blev så glad när du fick dem, höll i dem, tittade på dem och vi luktade på dem, du och jag. Det var Ingrid Marie och en annan äppelsort. Jag bjöd din rumsgranne, en kvinna på 92 år med milda, vackra ögon på ett av dina äpplen. Igår hade du gnagt lite, lite på ett av äpplena. Du sa till mig att det hade smakat gott.

Sköterskan berättade att du druckit lite näringsdryck. Hon bad mig försöka få i dig lite mera. Jo, du drack. Kanske två matskedar, kanske mindre.

Jag fikade hos dig. För bara tio kronor fick jag en god skiva kanelvetelängd, några fyllda rån och en jordnötskaka och saft. Du satt upp när jag fikade. Du ville ha en lillfingerstor bit av kanellängden, inte mer.

Vi pratade med varandra. Du är klar, du tycker att människorna på sjukhuset är snälla mot dig, du var så glad att få träffa ditt barnbarn, min dotter. Efter en stund var du trött och jag hjälpte dig till sängen.

Du bad mig köpa tandstickor. Min äldsta dotter stannade kvar hos dig när jag gick till apoteket på sjukhuset. Jag köpte med mig en väldoftande handkräm för du hade så torra händer. Den blev du glad för och smörjde in dina händer och underarmar med den.

Just nu är jag så tacksam för varje stund jag ser att du inte lider, mamma. Att du kan le och för det vi säger till varandra. Från sjukhuset försöker man påskynda att du ska få komma till ett korttidsboende.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...

I dödens väntrum

Igår träffade jag mammas läkare på sjukhuset. Min mamma är kraftigt undernärd, uttorkad och hennes tillstånd är livshotande. Hon vägrar mat, dropp, mediciner. Troligen har hon en djup depression med psykotiska inslag.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur ambulansmännen kunde säga nej i söndags till att ta med henne till sjukhuset i det tillståndet som hon var. När en människa blöder så att det syns, låter man inte henne förblöda. Men när själen håller på att förblöda, ser människor det tyvärr ofta på ett helt annat sätt.

Idag ska läkaren besluta om min mamma ska läggas in för tvångsvård eftersom hon är en fara för sig själv. Eller om hon kommer att skickas hem med personal omkring sig dygnet runt.

Just nu känner jag det som att jag befinner mig i Dödens väntrum. Jag har varit där förut, flera gånger nu, i mitt liv. Det är smärtsamt. Jag vänjer mig aldrig vid det. Det är väl att vara en levande människa att aldrig riktigt vänja sig vid att vara i Dödens väntrum, tänker jag. Själva döden, när den väl infinner sig, är lättare att acceptera än Dödens väntrum. I alla fall för mig.

Det är smärtsamt och det är acceptans, uppgivenhet, hopp om något annat som väntar både för mig och min mamma. Jag ber böner om ett slut på lidandet för min mamma. Jag tror på något större än det här livet, något annat som väntar på mamma. Det himmelrike som inte alltid finns här på jorden. Jag tänker på de lyckliga stunder och fina samtal som vi haft med varandra genom åren. Jag känner mig stolt och lycklig att just jag fick bli min mammas dotter.

Det är så många tankar, känslor och minnen som fyller mig just nu.

Det jag vill mest av allt är att min mamma ska slippa att lida.

Alla Hjärtans Dag 2012

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Mimmi har fått en rosa gris som säger grymtljud. Den är i ett gummiliknande material och hon älskar den. Jag gav henne den i förrgår. För man vet ju inte säkert hur livet ser ut lite längre fram.

Jag älskar att överraska! Jag älskar att ge bort presenter, blommor, att ge. Jag älskar att se andra bli glada. Därför firar jag Alla Hjärtans Dag.

Det behöver inte betyda att jag handlar något. Jag kan ge bort av min tid. Eller något jag bakat. Jag kan plocka en blomma i naturen. 

Fast idag blir det lite svårt att hitta blommor därute. Det är snöigt. Fast kanske att man kan hitta lite grön mossa och göra ett litet mosshjärta till någon. Eller ett ljus? Ett hopp. Ett skratt. Tröst. En kram. Kanske alldeles särskilt till den som är ensam eller lite utanför. Eller varför inte ge något till mig själv om jag känner att jag kanske inte får så mycket av andra?

Till alla mina underbara vänner här i cyberrymden önskar jag en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag! Jag ger er ett klipp med underbara bilder fulla av kärlek.

Vet du om att se bilder på djur stimulerar exakt samma område i hjärnan som när man har sex? Det är intressant med forskning, verkligen. 

En riktigt härlig Alla Hjärtans Dag önskar jag alla mina vänner!

KRAM! /Anna-Karin

Skratt och tårar

Igår var en dag med både skratt och tårar. Vi åkte till Borås och hade Mimmi med oss för allra första gången för att hälsa på hos äldsta dottern.

Strax innan vi skulle hem ringde jag mamma som sa att hon var mycket sämre. Sedan, väl hemma, fick jag verkligen kämpa för att få kontakt med någon inom vården en söndag.

Det blev ambulansfärd till sist till sjukhuset och hon är kvar där fortfarande. 

Mamma var uttorkad när hon åkte in till sjukhuset igår, precis som förra hösten.

Det är verkligen tufft med föräldrar som åldras, ibland. Det enda jag vill är att min mamma ska slippa lida och att det så långt det är möjligt ska gå att ordna det så som just hon vill ha det kring sig.

Det är inte ofta som jag blir arg. Men igår blev jag riktigt arg när ambulansmännen, trots att de sa att min mamma var uttorkad, ändå inte ville ta med henne till sjukhuset eftersom hon själv sa nej till det. Jag blev så arg och frågade dem vart deras hjärtan tagit vägen. 

Sedan åkte jag därifrån, jag lämnade mamma och sa till ambulansmännen att "nu får de ta hand om min mamma, för nu orkar jag inte längre och hon är ju både uttorkad och undernärd". Jag sa att jag anmäler dem om de inte tar med henne till sjukhuset. Och då gjorde de det. 

Ska man verkligen behöva bli så arg för att få in en 85 år gammal uttorkad kvinna till sjukhuset, tänker jag? Var finns empatin och medkännandet? Var finns viljan att hjälpa en gammal människa som inte längre ens orkar att dricka? Den drickan som jag hällt upp åt henne i förrgår hade hon inte rört. Hon kräktes dessutom.  Undernärd har hon varit sedan i höstas.

Jag kommer aldrig att förstå hur det kan vara så här. Nu är det andra gången som jag upplever det, med olika människor som ambulanspersonal. Förra gången det hände undrade läkarna på sjukhuset varför inte ambulanspersonalen tagit med sig mamma första gången de var där. Så det som hände igår tror jag inte är någon tillfällighet, tyvärr. När personal i vården skyller på svarta bokstäver på ett vitt papper för att inte ta hand om en människa som mår så dåligt som min mamma gjorde igår, är det så "mesigt" så jag blir rent förbaskad. 

Det har varit en natt med lättnad för att jag vet att mamma nu har människor runt omkring sig som kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än jag själv kan. Samtidigt tårar och sorg över att mamma åldras. Också känslor av otillräcklighet inifrån mig själv. 

Det är också många minnen som fladdrar förbi nu. Både minnen från alla våra lyckliga, glada stunder tillsammans och samtidigt minnen från när det varit tungt, från andra tider när min mamma var sjuk och apatisk. 

Ett minne poppar upp ibland från när jag och min lillebror satt intill henne och trodde att hon var död. Hon hade fått för hög dos lugnande medicin från läkarna den gången. Hon vaknade så småningom, jag var kanske tolv-tretton år då och jag kände mig ensammast i hela världen, Jag visste inte vem jag skulle ringa, vi hade ingen telefon hemma i lägenheten. Jag höll min lillebror i handen där vi satt helt tysta nära min mamma.

Idag börjar valpkursen för Mimmi. Jag har ingen lust att åka dit just nu. Fast jag tänker att kanske är det bra att jag ändå gör det. Bra att få in positiva saker mitt i allt det andra.

Vad jag längtar efter att få lugn och ro en längre period i mitt liv just nu.

Jag längtar efter stilla, grå, enkla vardagar.

Helghälsning från Mimmi

Mimmi växer så det knakar. Nu är hon på väg mot fyra månader. Hon är ett riktigt litet yrväder. Far omkring tills hon halkar och åker kana på sidan på trägolvet ibland.

Hon sover hela nätterna, ända tills jag går upp. Ger mig massor av hundpussar innan jag ska sova och minst lika många när jag vaknar. Hon sover i sin egen lilla bädd intill min säng.

Följer mig ofta tätt i hälarna när jag går omkring i huset, nyfiken som hon är. Fast ger sig också ut på egna små äventyr.

Nu har hon fått ett nytt hundtäcke. Ett som man kan använda året runt om det behövs. Fleecefodret inuti kan jag ta bort så har jag ett täcke som skyddar om det är mycket regnigt och blött ute.

På måndag börjar Mimmi och jag i valpskolan på riktigt. Det ska bli så roligt. Mimmi är läraktig och kan till exempel redan "Sitt" utan några som helst problem. Det mesta går bra med hjälp av lite hundgodis.

Snart är det också dags att klippa håret i Mimmis ansiktet. Det ska jag låta Mimmis uppfödare få göra. Kanske lär jag mig att klippa Mimmi själv så småningom, vem vet. Pudelns hår växer ju hela tiden, precis som på oss människor. Fast hon fäller inte alls, det gillar jag. Det räcker med allt håret i huset som min katt lämnar efter sig. Särskilt nu när det börjar bli vår.

Här ska Mimmi och jag ut på promenad tillsammans. Hon gäspar. Hennes tunga är lång, väldigt rosa och väldigt blöt också. Särskilt när hon ska pussas.

Jag får många skratt tack vare lilla Mimmi. Och mitt hjärta har hon stulit för länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet.