Nu har jag sett årets första tussilago hos mig, en stor gul blommande
"fläck" vid CityGross uppe vid A6 köpcenter i Jönköping. Som tusen små
solar i det mossiga gräset.
Och jag tänkte; min mamma är där, hon är mitt i våren, hon är våren själv.
Det är märkligt hur förlamningen i mig på morgonen släpper när jag börjar gråta. Du är i mina tankar så fort jag vaknar, mamma. Jag ser dig framför mig, längtar efter att kunna stryka din kind, ditt hår.
Igår var jag på väg att ringa till dig. Fast det kan jag inte längre. Det gör ont att veta.
Det är en vecka nu sedan du dog. Det känns som att det är tre. Så mycket som redan har hänt. Så många beslut jag har fattat. Så många tårar som fallit. Leenden när jag tittar på det sista fotot av dig i min mobilkamera, så glad att jag tog det. Där skrattar du mot mig för alltid.
Idag ska jag ringa hemtjänsten om rollatorn som du aldrig ville använda. Om larmet som du inte heller ville använda utan la i en plåtask intill telefonen i bokhyllan. Fråga var jag kan lämna tillbaka dem någonstans.
Du fick som du ville, mamma, i alla fall. Det känns bra för mig idag även om det inte gjorde det just då. Jag var så orolig, så rädd att du skulle ramla och bli liggande varje gång jag lämnade dig länge, länge. Fast du var helt säker på att du skulle klara att resa dig igen om du skulle falla omkull. Din tro på dig själv var så stark.
Jag tar hand om de sista räkningarna och pappren du lämnat. Läser i din almanacka där du planerat in tvättdagarna med hemtjänsten. Jag ser din vackra handstil, inte darrig det minsta.
Jag längtar efter dig då, minns hur du berättade om hur du bett hemtjänsten ta med en almanacka hem från Ica-affären fast att de inte fått med sig någon. Hur du bett dem gå tillbaka och tala om att du minsann skulle ha en almanacka så trogen kund som du alltid varit där. Minns hur glad och nöjd du såg ut för att du faktiskt fick den almanacka du ville ha. Av Ica-affären. Det var inte många som kunde sätta sig på dig, mamma, det var det inte.
Jag hittar vila i sorgen i att nu ta mer hand om mig själv. De enkla sakerna betyder mycket just nu. Duscha. Äta. Ta hand om katten, lilla Mimmi och blommorna. Lyssna på musik. Tid i ensamhet. Lyssna på fåglarna som sjunger så vackert därute.
Varje dag när jag kör in till stan, kikar jag efter tussilago i dikeskanten. De har fortfarande inte kommit upp, inte där jag brukar plocka dem. Jag önskar att de finns där på din begravningsdag, mamma. Då ska jag ge dig en stor bukett tussilago som jag gjort så många gånger i mitt liv.
Jag minns att jag redan förra våren när jag plockade tussilago till dig, frågade mig själv om det var sista gången jag gav dig en bukett tussilago i mitt liv. Så blev det. I alla fall till dig som levande. I alla fall sista gången en tussilagobukett från min varma hand in i din varma hand.
Idag har jag valt gravplats till mamma. Det blir på kyrkogården där jag bor, som min mamma önskade.
Mamma kommer att vila nära intill en vacker gammal mossig
stenmur, framför en låg häck, under ett stort gammalt träd (troligen en alm) med utsikt över den lilla sjön där det är så många fåglar, sjöfåglar och också andra fåglar.
Jag känner mig så lycklig och tacksam att där fanns en
grav ledig på en så vacker plats. Snart, snart har jag fått precis allt
jag bett om den senaste tiden, sedan mamma blev sjuk. "Tack, gode Gud", sa jag högt idag när jag passerade den lilla kyrkan, för så kändes det inuti mig just då, när det var klart med gravplatsen.
Där
på denna natursköna plats kommer min lilla mamma verkligen att få vila i frid. Jag kommer att
känna frid när jag går dit med blommor. Jag kan se ut över sjön i
soluppgången. Efteråt kan jag sätta mig på en bänk i minneslunden och lyssna på porlandet från fontänen där. Eller gå nedför sluttningen till sjön som jag har brukat göra genom åren för
att hämta kraft. Det är alldeles tyst där nere vid sjön, man hör ingen trafik, inget alls utom fågelsång. En riktig liten oas här där jag bor.
Kyrkogården ligger på en höjd, och den gamla, lilla kyrkan också. Det är mycket vacker utsikt över sjön från kyrkogården och från platsen där min mamma ska vila.
Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt
säkert att det var där min mamma ska vila i frid.
Min mamma tyckte mycket om att vandra omkring på kyrkogårdar, precis som jag också gör. Det finns en frid där som inte man hittar på så många andra ställen nu för tiden. Där är många blommor, ofta gamla vackra träd som ger skugga. Man kan känna hur det strålar kärlek och omtanke kring en grav som någon planterat vackra blommor i eller i en vas med rosor.
Kyrkogårdar har också alltid haft en förmåga att få igång min fantasi. När jag var barn fantiserade jag om spöken och döda som klev upp ur sina gravar på natten. Som vuxen kan jag gå omkring och läsa på gravstenar tills jag har nackspärr. Fantisera kring människorna som är begravda där. Hur de hade det, hur de såg ut. Ibland kan jag ana ett levnadsöde. Kanske en man och en kvinna som jag kan se blev gamla, fast att de förlorade fyra små barn mycket tidigt i livet. Där kan jag stå och fundera en stund kring det. Hur de orkade. Hur starka vi människor ofta är, starkare än vi tror. Och så kan jag bli stärkt av det i mig själv, få kraft av mina tankar.
Jag känner mig glad idag. Det är som ett mirakel att jag kan göra det mitt i alltsammans. Glad ... fast väldigt, väldigt trött.
Jag har precis läst mammas dödsannons i tidningen. Den är så fin, med en liten fågel på en kvist med blad som nyss slagit ut. Ändå så gör det ont att läsa den. Jag ser min mammas namn, jag ser mitt eget namn bland de andras och allt känns overkligt en stund, som i en dröm, en bubbla.
"Är du död, mamma, dog du verkligen?", tänker jag. "Din väska hänger ju där på stolen och din grå kofta. Ska du inte komma och hämta dem snart? Ska du aldrig mer bära din gröna väska i din hand, aldrig mer ta upp dina glasögon ur den, är det verkligen så?".
Idag ska jag säga upp mammas lägenhet. Den ska tömmas och städas på cirka en månad. Begravningen är om två veckor. Jag ska ringa kyrkvaktmästaren för att se ut en gravplats till mamma. Jag ska träffa prästen i kyrkan där begravningen ska vara. Med mera.
Det är många saker att ha ansvar för den närmaste månaden. Ibland känns det som att jag vill lägga mig i sängen och strunta i alltsammans. Fast det gör jag ju inte.
Jag försöker tänka att jag för varje sak jag slutför räknar ned i stället. Jag räknar ned till den dagen när allt det praktiska kring mammas död är över. Någon gång i maj.
Då skulle jag vilja ha en riktigt lång semester på ett lugnt ställe för att ta in alla känslor som inte riktigt hänger med just nu. Jag får se hur det blir med det.
Långsamt börjar jag ta in att du är död, mamma. Jag har en sten i mitt bröst.
Sorgen är mitt hav. Ibland är där stiltje. Ibland går vågorna höga, väller över. Tårar rinner.
Jag ser en skata. Känner en ilning i mitt inre. Minns att det var det du ville bli, om du skulle bli en fågel; en skata.
Alltid älskade du fåglarna, ända in i döden. Också skatorna. Du var en av de människor som matar skatorna när andra skrämmer bort dem.
Mamma, jag älskar också skatorna. Alldeles särskilt mycket nu, när kanske du är där i en skata.
Jag tror, jag tror att du är ett med allt nu. Jag tror att du svävar fritt, utan gränser, utan väggar, utan rädsla, i kärlek, utan några begränsningar. Jag tror, mamma, att du finns i allt jag andas.
Ibland tittar jag på den sista bilden jag tog av dig, på äldreboendet, med min mobilkamera. Du skrattar, du är vacker ... Jag minns. Jag ler. Så tacksam över den sista tiden jag fick med dig. Allt vi sa till varandra. Alla de gånger vi skrattade tillsammans. Ända in i det vi kallar döden.
Tacksam ... för att jag fick vara nära dig till ditt sista andetag. Jag hör inte längre att du andas. Men ... jag andas. Jag andas dig. Som vi alla andas varandra på något sätt. Tillsammans. Alla ...
Ditt äldsta barnbarn och min dotter var hemma i helgen. Vi firade hennes födelsedag. Hon fick kortet som jag skrev fast du sa till mig vad jag skulle skriva till henne på det. Du orkade inte hålla i pennan själv.
Min lilla hundvalp Mimmi pussar bort tårarna när de svämmar över för mig.
Jag har ställt ett foto på dig intill en blombukett på det bruna skrivbordet. Där finns en ljuslykta intill bilden på dig. Vi tänder ljuset ofta nu. Tänker på dig, mamma.
Jag har varit flera gånger i din lägenhet. Fast att det tar emot att åka dit, så åker jag dit i alla fall. Jag tror att jag måste in i smärtan för att komma igenom den.
Jag har vattnat dina blommor. Nu är där en till liten pelargonstickling som har en knopp. Undrar vilken färg det blir på den?
Det är tungt att vara i din lägenhet. Det är som att du är där fast samtidigt inte. Brödsmulorna ligger kvar på skärbrädan sedan du skar bröd där sista gången. Klädhögen med nytvättade kläder som jag ville hjälpa dig att plocka in i garderoben, fast som du ville plocka in själv, ligger kvar i den vita korgstolen. Orörd.
Vi pratade i helgen igenom din begravning och dödsannonsen. Jag ska göra den vackraste av fester för dig, mamma. Psalmerna jag vet att du älskade. Blommor, fåglar och musik ska det vara.
Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.
Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...
Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.
"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.".
Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.
Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.
Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.
Vi pratade med varandra.
"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".
"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.
"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".
"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".
Då log du.
"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".
"Jo. Jag är en fegis", envisades du.
Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".
Vi log mot varandra.
"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".
"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"
"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli".
"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".
"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.
Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.
Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.
Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.
Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.
Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.
Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...
Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.
Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.
När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.
Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.
Hon fick en stillsam död där jag satt intill henne, vi två ensamma i rummet.
"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig".
(Jacques Werup)
Tack för allt, min älskade, vackra, visa mamma.
Vila i frid.
"Jag är inte rädd, det sa du till mig.
Du tog din hand i min.
Jag sparade alla mina leenden till dig,
för det var det finaste jag kunde ge.
Du skrattade och log in till det sista andetaget. Du har alltid funnits där, varje dag sen jag föddes. Men du är inte borta, du har bara gett dig av. Jag vet vart jag kan finna dig, jag följer fågelns vackra sång, du sa det själv att en fågel vill jag bli en gång.
Nu flyger du högt bland trädens höga krona, med fågelvingar så starka, ända upp till molnen de bär dig, jag hoppas du någon dag flyger ner till mig, så jag kan fråga dig, allt det där man undrar.
Det var en kamp, en lång strid men du vann. Jag älskar dig."
(Min dotters dikt till mormor idag, 2012-03-15, jag skriver in den här med tillåtelse från min dotter).
