Lämna nycklarna till mammas lägenhet

Idag ska jag lämna nycklarna till mammas lägenhet vid besiktningen. Jag har känslor i mig som saknad,  sorg, tacksamhet, overklighet.

Inatt var jag vaken ett tag. I mitt huvud surrade minnen och tankar från när hon flyttade in i lägenheten för 23 år sedan. Hon hade fått lämna en annan lägenhet eftersom ägaren skulle sälja huset där hennes lägenhet var. Hon bestämde sig för att också lämna den orten och flytta till Jönköping där jag bor. "Jag ångrar aldrig att jag flyttade till Jönköping", sa mamma till mig den allra sista tiden i sitt liv många gånger.

Jag minns hur jag hjälpte mamma att ställa sig i olika köer hos bostadsbolagen här i stan. Det var ganska svårt att få tag i en lägenhet, köerna var långa. Särskilt till en mindre lägenhet som min mamma behövde. Jag minns hur jag jobbade heltid, hade en liten ettårig flicka och ibland ringde från jobbet till de olika bostadsbolagen för att höra om kanske, kanske man hade en ledig lägenhet på gång.

Vi var och tittade på ett par olika lägenheter. Fast min mamma visste vad hon tyckte om och vad hon inte tyckte om. Ingen av lägenheterna kändes för henne som att hon skulle trivas i dem.

En dag fick jag besked om att det fanns en 1:a ledig centralt på Torpa. Jag fick en tid för att titta på den. Det var en stor 1:a i ett äldre stenhus, med djupa höga fönsternischer, genomgående ljusinsläpp, ett rymligt badrum och ett rejält kök. Fast jag minns att jag tänkte att "mamma vill aldrig ha den här vackra lägenheten, eftersom det är en 1:a", Hon önskade sig en 2:a, eller i alla fall en 1:a med sovalkov.

Mamma kom i alla fall upp till Jönköping för att titta på lägenheten. Jag minns väl hur hon så fort hon klev in i den, såg de vackra vitstammiga björkarna utanför det gamla vackra stora fönstret i det stora rummet och det trivsamma, fräscha köket med både kyl och frys och en riktig spis, sa: "Här vill jag bo!".

Snart efter flyttade mamma. Det var den 1 mars för 23 år sedan. Hon bröt upp, lämnade platsen hon fötts på, flyttade från ett litet samhälle till en stad. Från en lägenhet med stor trädgård som hon älskade till en 1:a med ingen gård alls. Bara en asfalterad plan för bilar.

Till hennes lycka gjorde man efter något år i ordning gården till hyreshuset hon flyttat in i. Man planterade fullt med blommande buskar, doftschersmin, äppelträd, prydnadsäpplen, svartavinbärsbuskar, rosenspirea och man sådde gräsmattor där det varit asfalt. Man gjorde i ordning en liten lekplats där mina ungar lekte så småningom när de var och hälsade på mormor.

Mitt på innegården fanns ett stort gammalt päronträd som blommade med vita ljuvliga blommor på försommaren. Utsikten över päronträdet med sina blommor och den vackra innegården, fyllde mammas hela köksfönster där det stod fullt med pelargoner eller pelargonsticklingar.

Blommorna trivdes i det gamla stenhuset och det gjorde min mamma också. 23 år fick hon bo där. Jag har så många minnen från de åren, jag har varit där jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Jag kommer att sakna att kunna gå dit. Fast allra mest saknar jag så klart att min mamma inte bor där längre. Jag känner sorg för att hon är död. Tacksamhet för alla åren vi fick tillsammans. Tacksamhet för alla minnen jag har från de här åren tillsammans med min mamma.

Min mamma levde vidare också efter att hennes mamma dött samtidigt som hon hade andra tunga bekymmer och trassliga härvor i sitt liv. Hon gav inte upp. Hon vandrade på, hittade glädjen igen och drömde drömmar. Vågade bryta upp från det som kändes fel för henne. Vågade gå sin egen väg. Med lite hjälp från mig.

När mamma flyttade till Jönköping hade hon precis blivit förtidspensionär på grund av en arbetsskada i ryggen. Hon var 62 år. Jag minns hur sned hon såg ut i ryggen när hon gick, jag minns hur jag led inuti mig när jag såg det, jag led för att hon hade så ont.

Jag minns hur svårt hon hade att sova ibland på grund av värken. Jag minns hur jag i ungefär ett års tid hjälpte henne att handla och bära matkassar, så att hennes skada fick en chans att läka. Hon fick laser mot smärtan och det hjälpte henne så att hon kunde börja sova igen.

Så småningom, långsamt, blev mamma starkare och en dag var det hon som ibland bar kassar åt mig i stället för tvärtom. Vi stöttade varandra, jag och mamma, genom livets olika skeden. Så som man gör när man verkligen älskar någon, stöttar varandra.

Om mamma orkade ska väl jag också orka vidare, tänker jag.

Även om mina steg känns tunga just idag.

Mimmis första spårövning

Idag var det Mimmis allra första spårövning i valpkursen. Hon gick med nosen ned i backen och nosade rätt på de pyttesmå prinskorvsbitarna som jag lagt i varje fotstegsspår där jag gått.

Det var motion både för mig och för Mimmi, mer än jag kunde föreställa mig. Det är inte lätt att lägga pyttesmå prinskorvsbitar i sina egna fotspår samtidigt som man går, prova så får ni se. Det krävs nästan akrobatik för att man ska klara det.

Mimmi är så trött nu efteråt, sover och sover och sover. Och jag var också trött efteråt. Roligt hade vi. Nästan tre timmar ute i friska luften tillsammans med härliga hundägare och hundar och instruktörer.

Mitt liv med Mimmi, det har bara börjat, inser jag.

Vid mammas grav

Jag åkte till mammas grav ikväll. Där såg jag ett gräsandspar och andra sjöfåglar och småfåglar. Sjön låg spegelblank. Vid mammas grav intill det stora, gamla trädet, kändes det tungt i mig.

Jag kände mig som en liten unge som ville gräva upp min mamma ur jorden med mina bara händer för att kunna hålla om henne.

Det är märkligt vilka känslor som kan komma fram när man sörjer och saknar någon som man älskar.

Bra samtal om självmord i Nyhetsmorgon idag

I Sverige tar cirka 1500 personer livet av sig. Varje år. Det finns länder där man har kunnat få ned antalet till nästan noll. Hur berättar läkaren och bloggaren Ludmilla Rosengren och Alfred Skogberg om i den här länken: Nyhetsmorgon 2012-04-22.

Jag har upplevt självmord hos nära anhöriga. Jag har också själv en period i mitt liv haft självmordstankar i samband med en djup depression.

Det viktigaste av allt är att vi vågar börja tala med varandra om självmord, i stället för att tro att vi kan tiga ihjäl problemet.

Tre viktiga frågor nämner man i länken:

1. Har du planer på att ta livet av dig?

2. Har du funderat över hur du ska göra det?

3. Har du tänkt ut när du ska göra det?

Så tuffa frågor att ställa till en människa som man ser/misstänker inte mår bra. Fast tre tuffa frågor som kan göra skillnad mellan liv och död för den enskilda människan.

Sprid gärna denna länken vidare i bloggar och andra sociala medier. Det är viktigt att vi vågar talar om självmordsproblematiken. Det är genom att våga tala om problemen, det tunga som vi kan hitta lösningar.

Jag önskar att politikerna satsar mer pengar på psykiatrin. Det har man gjort alldeles för lite under alldeles för lång tid, tycker jag.

Det kan bli bättre. Det går att få människor att må bättre i stället för att man ska välja självmord som lösningen på sitt liv.

Den dagen jag föddes

Den dagen jag drog mitt första andetag blommade de gula påskliljorna utanför sjukhuset i den lilla staden. Solen lyste. Det var en ovanligt varm vår det året.

Min stolta pappa hissade flaggan framför det stora gula huset vi bodde i. Han skrev till mig många, många år efter den dagen, att det var den lyckligaste dagen i hans liv.

I åtta långa år var mamma och pappa gifta innan jag föddes. Ända sedan min mamma fått sitt nervsammanbrott som 28-åring. varit inlagd på mentalsjukhus och nära att dö, sade läkarna att mina föräldrar aldrig skulle kunna få barn tillsammans. Min mamma var för svag för det.  Sa de. Fast min pappa sa till min mamma; "Så klart att vi ska ha barn".

De misstog sig, expertisen. Livet är mäktigare än någon expertis som helst. Livet. Och kärleken.

Min mammas och pappas intensiva kärlek till varandra födde fram mig, en dotter, en liten unge med vitt, lite krulligt hår på huvudet har min mamma berättat för mig.

En liten unge med stor aptit, blåa ögon och full med bubblande skratt och massor av ord i sig.

En liten unge som sov gott om nätterna så att min svaga mamma fick sova. Mamma ammade mig så ofta jag ville ha mat och struntade i det expertisen sa om att man bara skulle amma var fjärde timme.

En liten unge som sprang ifrån min mamma i affärerna så att hon lydde en farbrors tips om att köpa sele till ungen.  En liten vild och djärv unge, enligt min mamma, som behövde uppfostras. En liten vild unge med massor av fantasi, så att en del människor tyckte att hon ljög. Fast min mamma och pappa förstod att det var fantasier som kom ur min mun och inte lögner.

En liten unge som älskade att känna min glada, skrattande pappa lyfta upp mig i famnen, kasta upp mig högt i luften för att känna att jag landade i hans trygga famn igen.

En liten unge som fick så mycket kärlek, så mycket uppmärksamhet, med så många som förundrades över att hon överhuvudtaget fanns runt omkring dem. Hon skulle ju inte ... nåja, det var vad expertisen sa. Kärleken är större. Än vilken expertis som helst.

Idag fyller den lilla ungen som är jag år. En hel massa år. Hennes pappa är död sedan tjugotre år. Nu är hennes mamma också död. Men den lilla ungen är vid gott liv, om än något trött. Och hon saknar sin mamma. Alldeles särskilt just idag. Hon saknar den där kända mammarösten som alltid sa "Grattis" till henne och gav henne överraskningar och en väldoftande vit lilja, eller två, så många mamman nu hade råd med just den födelsedagen.

Länge leve kärleken.

Och livet.

Tack, mamma.

Tack, pappa.

Tack för att ni inte gav upp.

Tack. För att ni gav mig livet.

Även om det gör ont att leva ibland.

Mimmi, sex månader

Min sötnos Mimmi fyller sex månader idag.

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!

Så lycklig jag är att hon har kommit in i mitt liv.

Tack, min älskade Mimmi, för att du finns. ♥♥♥

Kärlekens hemliga band

KÄRLEKENS HEMLIGA BAND

Du får mig skratta!

Du får mig le!

Med dig inom mig
vill jag alla
kärlek ge!

Så binds vi samman ...

Med hemligt kärleksband.

En fågel,
blomma,
en utsträckt hand.

Så binds vi samman...

Med hemligt kärleksband.

Kärlek som förenar.

Hjärtan där kärlek bor.


akm©2011

Bodil Malmsten säger som det är

"Klyftan mellan fattiga och rika ökar, så är det. En annan ökande klyfta är den mellan makthavare utan markkontakt och människorna på marken"

(Bodil Malmsten, blogg)

Dramatisk ökning av övertidsarbete

Övertidsarbetet i Sverige ökar dramatiskt läser jag i Ekot idag.

Det FINNS arbete.

Varför ska vissa jobba så mycket och andra inte alls?

Våga vägra övertid, säger jag.

Första bokslutet klart för Skrivklådan

Igår fick jag hjälp av en nära och mycket kunnig vän till mig att göra klart det allra första bokslutet för Skrivklådan. Ett särskilt tack till dig om du läser det här.

Efteråt kände jag den där känslan av stolthet inuti mig själv igen. En sorts klarhet över vad jag faktiskt har lyckats göra efter alla mina tretton långa år som sjukskriven; startat eget som frilansjournalist, arbetat 25 %, utmanat många rädslor och inte minst ångesten, byggt upp mitt självförtroende, lärt mig nya saker, haft härliga möten med människor, känt arbetsglädje, återerövrat en del av det som en gång var jag, öppnat dörrar som jag känt som stängda, vågat trampa nya stigar.

Ja, en stund satt jag där i en soffa med en bunt papper i min hand, pärmar runt omkring mig och laptopen framför mig och kände stolthet över det jag gjort, över den jag är.

En maskros, en som vägrar att ge upp, en som kämpar på trots allt, en som dyker upp igen när man precis trott att den är utrotad, en som kanske, kanske ger frön också till andra. Frön att våga flyga, våga prova sina vingar och se om de bär, våga gå nya stigar i livet när andra vuxit igen.

Idag ska jag unna mig något, fira att jag kommit så här långt.

Känslan igår inuti mig gav mig hopp om att så småningom hitta kraften i mig att kunna jobba igen. Den senaste tiden har det känts tungt. Men imorgon är en annan dag.

Jag tror att jag kommer igen.

Igen.