The measure of a healthy society

"The measure of a healthy society lies in how it treats people who have lost all chance.

Unity consciousness is meaningless if the peripheral are excluded from our humanity.

When Mother Theresa looked into the eyes of those she pulled from gutters, she said: "They are Jesus. Everyone is Jesus in a distressing disguise."

The collective heart beats perfectly when everyone is welcomed home.

Lets bring everyone home."


(Jeff Brown)

Barnet ingen lyssnar på

Djupt inuti mig hittar jag ibland henne; barnet som ingen lyssnade på.

Det är hon som inte ber om hjälp. För hon vet att det tjänar inget till att ropa. Ingen hör ändå hennes rop på hjälp. Ingen ser ändå skräcken och frågorna i hennes ögon.

Det är hon som i stället för att ibland fråga de som har redan har erfarenhet, själv skaffar sig erfarenheten och också därför ibland går på nitar.

Det är hon som söker sig till ensamheten och drar sig undan när hon behöver gråta. För hon vet att det finns ändå ingen som tröstar henne om hon gråter.

Det är hon som är glad inte för att hon är glad. Utan för att bli älskad.

Det är hon som är rädd att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar, sin svaghet. För hon vet att det är när hon är glad och stark hon är älskad. Inte annars.

Det är hon som redan som barn valde att lita mer till sig själv än till andra.

Det är hon som lyssnar mer till andras behov än sina egna.

Det är hon som kväver sig själv för att ge andra andrum.

Det är hon som är det lilla barnet i mig.

Jag håller om henne.

Tröstar ...

Älskar henne kravlöst så gott jag kan.

Berättar för henne att hon är stor nu. Vuxen.

Att hon har rätt att få vara precis den som hon är.

Och känna precis allt det hon känner.

Jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

Att jag litar på henne. Att hon kan lita på mig.

Jag kommer alltid att finnas där för henne.

Vad som än händer.

Jag viskar mjukt till henne att jag älskar henne mest av allt i världen.

Artikel hos Sourze

Sourze, en av världens första så kallade "citizen journalism"-tidningar på webben, har idag publicerat min artikel "Avtalsförsäkringen och utförsäkringen".

Kika gärna in via länken och betygsätt eller kommentera det jag skrivit.

Ju fler som läser, kommenterar och betygsätter, desto fler blir medvetna om hur det är att vara sjukskriven eller att bli utförsäkrad i Sverige idag.

Det är i alla fall min förhoppning och den främsta anledningen till att jag sprider mina ord.

Avtalsförsäkringen och utförsäkringen

Igår fick jag brev från Alecta. Under alla mina tolv år som sjukskriven har jag regelbundet varje månad fått ersättning från dem. Men i samma stund som jag utförsäkrades, försvann den ersättningen och jag såg inte till den mer.

Efter att jag utförsäkrats förra sommaren, blev min mamma allt sjukare och så småningom dog hon i våras. Jag hade inte en tanke på Alecta förrän nu för några veckor sedan. Jag skrev ett brev till dem där jag begärde ersättning retroaktivt. Jag skickade med beslutet från Försäkringskassan om att jag var sjukskriven igen, kopia på läkarutlåtandet och kopior på den ersättning jag fått från Försäkringskassan sedan oktober 2011.

Igår fick jag svar från Alecta i ett brev. Jag har fått ersättning retroaktivt för 2011. Men efter 2011 får jag ingen ny ersättning. Det stod också i brevet att min anställning hade upphört. Det kändes konstigt eftersom jag själv inte fått något meddelande, varken skriftligt eller muntligt om jag skulle vara uppsagd från företaget där jag jobbade när jag blev sjuk.

I morse ringde jag Alecta. Jag blev vänligt bemött och kvinnan som jag talade med kunde förklara så att jag förstod hur läget är för mig.

1. När jag utförsäkrades fick Alecta en avanmälan när det gällde mig från företaget där jag är anställd. Kvinnan jag talade med sa: "Företagen gör så när någon utförsäkras".

2. Anledningen till att jag inte får ersättning från och med januari 2012, är att jag nu som sjukskriven på nytt får sjukpenning i stället för som tidigare sjukersättning. Sjukpenningen som jag får idag är lägre än min sjukersättning var tidigare. Den är idag lägre än 7,5 basbelopp. Det innebär att jag därför inte har rätt till ersättning från Alecta längre. OM jag skulle få igenom min ansökan om permanent sjukersättning, ska jag skicka kopia på det beslutet till Alecta. Då kommer jag att ha rätt att få ersättning från dem igen, precis som tidigare.

3. Alecta har efter att jag utförsäkrats tagit upp mitt ärende igen så som det såg ut när jag sjukförsäkrades den allra första gången för tretton år sedan.

Nu gäller det för mig att ha is i magen, att avvakta beslutet om den permanenta sjukersättningen från Försäkringskassan som de lovat mig att jag ska få besked om under september i år. Det finns ett hopp så länge jag inte fått ett negativt besked. Om jag får ett negativt besked kommer jag att ta hjälp av advokat och överklaga, för allra första gången sedan jag blev sjuk. Min läkare anser också att jag ska överklaga om jag får ett negativt beslut från FK. Jag har alltså en plan för hur jag ska agera och det känns bra. Hellre en plan än planlös.

Min egen slutsats av det jag upplevt de senaste dagarna är att Alecta tjänar pengar på alla de människor i min situation som utförsäkras. Jag vet inte säkert, fast jag anar att också min arbetsgivare tjänar pengar på att jag utförsäkrades. Medan jag som sjuk blev förloraren i det här nya systemet med utförsäkringar. Ska man straffas för att man är sjuk? Det är inte rätt, anser jag. Det är åt skogen fel och är inte alls det medmänskliga samhälle som vi en gång hade i Sverige. Det är att slå på människor som redan ligger ned.

När det gäller Försäkringskassans brev från i förrgår, så kopierade jag min ansökan om förlängd ersättning från dem som jag skickade in till dem redan den 3 juni i år. Jag skrev till en (sur) kommentar om att det skulle underlätta om de höll reda på sina papper. Det kändes skönt för mig att skriva det.

Var jag fick kraften från idag att göra det jag gjorde, det vet jag inte.

Jag är tacksam att jag orkade det i alla fall.

Om man orkar och kan, så är det avstressande att ta tag i det som känns som problem. Eller be någon om hjälp att göra det.

Fast jag har varit där som människa att jag varken orkat själv eller orkat be om hjälp. Det är nog bara den som varit där som kan förstå den tröttheten och utmattningen, tror jag.

Jag är starkare idag än jag var igår.

Det är en tröst och ger mig kraft, trots allt.

Långsamt reser jag mig. Igen.

Brev från FK

Idag fick jag brev från Försäkringskassan.

Jag höll det tunna kuvertet med den alltför kända loggan i min hand och gick och satte mig i fåtöljen. Kände pulsen öka, hjärtat bulta, stressen ...

Denna tröttsamma reflex inuti mig. Snabbare än blixten slår den till.

Jag tänkte att det var beslutet om min ansökan om permanent sjukersättning som låg i kuvertet. Kände viss lättnad ändå att jag äntligen skulle få besked, efter att ha väntat hela sommaren.

Fast det var inte beslutet. Det var ett papper om att min ersättning tar slut i slutet av den här månaden. Om jag vill ha ytterligare ersättning ska jag fylla i en annan blankett. Och så namnet på den nya blanketten.

Där sköt stresshormonerna i höjden i mig. Igen ...

För den nya blanketten om förlängning har jag redan fyllt i och skickat in. I början av sommaren.

Resten av dagen drog jag mig undan i tystnad och mediterade.

Mina döttrar tog hand om Mimmi så att jag kunde hämta kraft.

Jag tänkte på alla de som, trots allt, har det så mycket värre än jag här i världen.

Acceptans.

Tillit.

Jag kramar hoppet.

Släpper taget ... släpper kontrollen.

Igen.

Söker efter det ljusa som finns i mitt liv just nu.

Skogslönnen ändrar färg

Skogslönnen utanför mitt fönster börjar ändra färg.

Älskade lönn ... 

Nyss var du full av ljusgröna knoppar, känns det som.

Fast jag älskar dig lika mycket året om.

Med nakna grenar.

I höstglöd.

Eller grön och skön.

Meningen i livet

Skogslönnens blad har börjat skifta i orange, gult och brunt nu. Det känns ovanligt tidigt. Eller så är det jag som inte hänger med. Idag är det i alla fall den första september.

Jag tycker om att det mörknar tidigare och ljusnar senare. Så som dygnet är just nu, när det gäller ljus/mörker, tycker jag är perfekt för mig. Lättare att kunna varva ned på kvällen och jag vaknar inte lika tidigt på morgnarna nu som förut när solen gick upp redan klockan fyra.

Solnedgångarna de senaste kvällarna har varit magiska. Det gyllene ljuset från dem har spridit sig in genom hela huset.

Just nu njuter jag av att vara helt ensam hemma ett tag. Jag rensar bland foton. Upptäcker att jag varit med om många roliga saker den här sommaren. Små utflykter från det vardagliga som jag är tacksam att jag har fått vara med om.

"Livet måste ha mening", sa Viktor Frankl och så tror jag att det är. Om livet känns meningslöst handlar det om att som människa försöka skapa en mening där man är. Oavsett vilken situation man befinner sig i.

Viktor Frankl var psykiater och överlevde andra världskriget trots att han satt i flera koncentrationsläger under lång tid.

Hans tankar efter den upplevelsen var att de människor som överlevde eller klarade sig bäst i koncentrationslägren, var just de människor som kunde hitta någon eller något att leva för.

Så viktigt är det att känna att man har någon eller något att leva för som människa, att det kan vara skillnaden mellan liv eller död.

Där jag är just nu i mitt liv hittar jag min mening i livet i min familj, mina vänner, mina djur och i skrivandet. Också i att ta hand om mig själv, att läsa och utvecklas som människa och att arbeta med den kraft som jag har.

Vad är det i ditt liv som ger dig mening där du är just nu?

Hopp för Mimmi

En trött Mimmi sover intill mig. Hon röntgades idag igen. Läget i hennes höft har försämrats något.

Fast veterinären och ortopeden på Djursjukhuset sa till mig att det fortfarande finns ett litet, litet hopp om självläkning för Mimmi. Så, smärtstillande och inflammationshämmande medicin igen.

Min uppgift blir att bedöma att Mimmi inte har ont. Visar hon tecken på smärta ska jag ringa och boka tid för operation inom 1-2 månader.

Så ... Tålamod är det som gäller just nu. Både för mig och för lilla älskade Mimmi.

Jag känner mig lättad och hoppfull. Tacksam att det finns djursjukhus. Och hundförsäkringar.

När ljuset slocknar

När ljuset slocknar i mina ögon?

Vem är då där för mig?

(Anna-Karin 2012)

Mimmi till djursjukhuset igen

Idag ska Mimmi till Djursjukhuset igen.

Hon har varit utan sin smärtstillande och inflammationshämmande medicin i en vecka nu.

Redan för två-tre veckor sedan märkte jag att hon var sämre i sitt ben. Hon hoppade mer och mer på tre ben.

Den senaste veckan har hon hoppat på tre ben i stort sett hela tiden. Det gör ont i mig att se det.

Jag önskar att de ska kunna hjälpa Mimmi idag på djursjukhuset.

Jag har föraningar om att man nu kommer att operera Mimmi. Idag eller den närmaste tiden.

Jag gör vad som helst bara min lilla hund slipper att lida.