Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.
Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.
Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.
Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu.
När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.
Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.
Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.
När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.
Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.
Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):
"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket
stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga
kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den
andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i
varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.
I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst
städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med
ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den
andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?
Det
här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna
håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör
båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.
Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.
Det
gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre
värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt
redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även
mannen går henne till mötes.
– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.
Just
den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl
paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna
mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande
låser sig mannen."
Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:
"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)
"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)
