Min kringresande kompis - Om registreringen av romer

Det är Sverige och det är 60-tal och i min klass i skolan börjar en ny flicka den här dagen mitt i terminen. Hon har långt, mörkbrunt, vackert lockigt hår och stora mörka ögon. Fröken presenterar flickan för mig och mina klasskamrater och berättar att hon ska gå i vår klass en tid. Att hennes familj är kringresande.

På rasten leker jag med den nya flickan. Vi har roligt tillsammans och skrattar tillsammans. Hoppar hage. Vi är ungefär lika små och smala båda två.

Flickan frågar mig om jag vill komma hem till henne och leka någon dag. Det vill jag. Jag frågar min mamma och pappa om jag får och de säger ja.

Hand i hand går vi längs med Storgatan i samhället där jag bor. Från det stora gula tegelhuset där jag bor till flickans hem. Precis intill järnvägen står som en egen liten by av husvagnar. Det är där min nya kompis bor med sin familj.

Jag ser hundar som springer omkring och andra barn som leker där. Andra mörkhåriga barn med stora, vackra ögon som ser ut att vara syskon allesammans, så lika är de för mig. Fast de är inte syskon. Bara många olika, unika barn som liknar varandra. Jag ser vuxna gå omkring bland husvagnarna. De har annorlunda kläder på sig än vad jag är van vid att se i vårt lilla samhälle.

Jag och min nya kompis leker med varandra. Vi skuttar runt mellan husvagnarna. Fantiserar tillsammans. Fast ibland förstår inte min nya kompis vad jag säger. Då hittar vi på ett eget annat sätt att prata med varandra. Med fingrarna, vi ritar för varandra i sanden på marken och om inte ens det hjälper så skrattar vi tillsammans och skuttar vidare och hittar på en ny lek.

Ingen annan av mina klasskamrater leker med den nya flickan. Varför förstår inte jag. Fast jag funderar inte mera över det.

En dag är min nya kompis skolbänk tom. Fröken berättar att flickan har rest vidare med sin familj. Jag saknar min nya kompis.



Det är Sverige år 2013 och jag läser i tidningen på morgonen att polisen har ett register med över tusen barn i en olaglig kartläggning. Ett register över barn som är födda av romer. Ett register över vuxna och barn som registreras av ett enda skäl; att de är romer.

Jag känner att jag vill kräkas, jag mår illa. Jag läser en gång till för att försöka förstå det jag precis har läst.

Ute i trädgården tvättar jag trädgårdsmöblerna som ska in i förrådet för vintern. Hela tiden har jag gråten i min hals. Jag kämpar mot den och jag känner mig så arg och förtvivlad, så sorgsen djupt där inuti mig.

Jag vill så gärna tro att människan föds god. Jag vill så gärna tro att människan först av allt vill gott mot varandra. Jag vill så gärna tro att människan lär av de misstag hon gör. Jag vill så gärna tro på fred och att vi genom de misstag vi gör som människor hela tiden utvecklas till något större, något bättre. Jag vill så gärna tro att vi tillsammans kan skapa en värld där alla människor kan känna sig trygga och fria.

Fast den här morgonen i Sverige år 2013 har jag precis mist min tro på att det är just så.

Och det gör så ont i mig.

Varje barn har rätt att få vara barn. Att oavsett bakgrund, härkomst, föräldrar, få samma möjligheter och rättigheter som vilket annat barn som helst.

Att sortera människor efter etnicitet, härkomst eller utseende är ett brott. Och brottslingen är i det här fallet självaste polisen i Sverige.


Varje litet barn och människa är född fri. Ingen människa har rätten att döma en annan människa i förväg.

Igår läste jag om romer och barn som registreras i Sverige av polisen.

Jag önskar att det hade varit en lögn. Fast det är sanning.

Min kompis från 60-talet ... Jag undrar om hon finns med i registret?

Någonstans djupt där inuti mig i mitt hjärtas minne kan jag fortfarande höra henne skratta.


Läs även: DN - Allt om polisens registrering av romer

"Vad vi nu bevittnar är en nationell katastrof"

SR: "Romerska ungdomsförbundet kräver svar från Ask"

Gästbloggare: Malin K Eriksson och "När minnen får liv"

Genom cyberrymden har jag lärt känna människor också IRL. En av dem som jag först mötte i cyberrymden och sedan IRL är författaren Malin K Eriksson. Hon är en kvinna som sprudlar av entusiasm över bland annat sitt skrivande och har ett viktigt syfte med det hon gör och skriver om; att synliggöra de osedda i vårt samhälle. 

Idag är Malin K Eriksson gästbloggare hos mig. Jag tackar henne för hennes inlägg här och önskar henne all lycka i sitt skrivande.

Nu lämnar jag över ordet till Malin, varsågoda att läsa om allt det spännande och viktiga som hon sysselsätter sig med. /Anna-Karin

Hej alla som förväntar sig att få möta Anna-Karin här på bloggen. Anna-Karin med alla sina kloka, insiktsfulla tankar om samhället och de orättvisor som finns. Anna-Karin som alltid står på de svagas sida och som vill lyfta fram de människor som ofta inte syns i samhället. Det är något bra och viktigt hon gör, eller hur? 

Själv heter jag Malin K Eriksson och är författare och kulturarbetare. Med mina böcker vill jag göra detsamma som Anna-Karin gör, det vill säga lyfta fram människor som sällan får ta plats i samhället och litteraturen. Med mina böcker vill jag underhålla och roa, men också beröra och lyfta upp behoven som finns i samhället. 

Min debutroman "När minnen får liv" berättar en gravt fysiskt funktionsnedsatt kvinnas historia. Kvinnan, Grace, lever ett isolerat liv i bitterhet över sitt öde, men är samtidigt rädd att konfrontera minnena av sitt förflutna. Det är först när en hemlös hund och en ny personlig assistent börjar hos henne, som hon vågar ge sig ut på den inre resa som hon måste göra. Romanen väcker många existentiella frågor, men också om synen på den ”perfekta människan”. 

Många skolor, vårdutbildningar och vårdanställda använder boken i arbetet med värdegrundsarbetet. Det gör mig så glad, för det lyfter den upp till en nivå där den inte bara underhåller läsaren, utan även hjälper människor att förändra sin syn på utanförskap till det bättre. 

Även mina barnböcker hittar behov hos de behövande i samhället. Bilderböckerna om Kalle Frågvis är humoristiskt skrivna, men tar samtidigt upp ämnen som barn i allmänhet och barn med autism i synnerhet, kan ha svårt att förstå. Den första boken handlar om att ljuga och bjuder aktivt in barnen till att fundera kring skillnaden mellan att ljuga och göra andra saker då man heller inte säger sanningen. 

Nu låter det kanske som om jag är en väldigt präktig människa. Lite tråkig till och med, kanske en del tycker. Då är det tur att jag har Kalle Frågvis som kompis på riktigt. Han är min buktalardocka, och han lyckas alltid få mig att skratta. Vi tycker det är jätteroligt att besöka barngrupper, bibliotek och andra sammanhang för att roa och inspirera till att läsa. Kanske ni vill att vi ska komma och hälsa på er? 

Om ni vill läsa mer om mig och böckerna kan ni läsa på Bankeryd Bok och Kultur.

Böckerna hittar ni hos alla nätbokhandlar.

Med vänlig hälsning /Malin

De hoppfulla och de som inte orkar längre

 

Jag sitter i väntrummet i den långa korridoren till sjukgymnastiken på sjukhuset och människor passerar förbi nära mig. Någon haltar. Någon går med kryckor. Någon är gammal och hopsjunken. Någon är mycket ung, går med dropp och är anorektiskt mager och insjunken.

Det är kämpar som passerar förbi mig. Så nära intill att jag kan nudda dem om jag vill. Fast det gör jag inte. Ibland söker jag deras ögon. Ibland ler vi mot varandra.

De är kämpare. Människor som vill leva. Bli bättre. Bli friska.

"Jag har haft ont i magen och diarré idag och ska vara i bassängen på sjukgymnastik klockan tio", hör jag en kämpe säga till en vårdpersonal.

"Då tycker jag att du ska åka hem igen och vila", får kämpen till svar. "Man får inte vara i bassängen när man har diarré".

Kämpen vänder om och ser besviken ut. Ledsen.

Kämpare ... eller kanske mera de hoppfulla? De människor som fortfarande hoppas på något. Att där finns hjälp mot smärtan de bär på. Att de hoppas på att bli bättre eller till och med bra. Kanske kämpar de för sin egen skull. Eller kanske för att där finns någon annan som de älskar och som ger dem kraft att kämpa? Fast att livet gör så ont.

Ändå allt detta lidande som passerar förbi mig. Det gör ont i mig.

Jag känner en stor fråga inifrån mig själv; vad är det som får oss människor att vilja fortsätta? Att vilja kämpa? Att hoppas? Trots sjukdom, smärta, trasighet, ålderdom? Vad är det som får oss människor att vilja leva?

Är det rädslan för att dö? För det okända i döden.

Eller är det glädjen i att, trots allt, oavsett vad, ändå leva?


En ung människa har dött. Han tog sitt liv.

Vad är det som får en människa att välja livet? Eller döden?

Är det när hoppet släcks i oss som döden känns som ett bättre val än livet?

Därute faller ett rödgrönt löv från skogslönnen. En stund på jorden var det en knopp, en utsprucken knopp, ett löv som grönskade, så småningom färgades i rött och grönt, sedan stilla släppte taget om grenen. Föll till marken. Blev liggande där alldeles ensam i gräset. Förmultnade.

Blev en dag till jord där ett litet frö landade och började gro. Växte sig större ... blev till knopp.

Solen väckte knoppen till en tusensköna i min gräsmatta. En tusensköna ... som spred sig och blev till tusen tusenskönor i min sköna gröna mjuka gräsmatta.

Allt hör samman.

Döden och livet. 

Natten och dagen.

Mörker och ljus.

Och det var den dagen jag miste mitt hopp jag rasade samman.

Och det var den dagen jag fann något att hoppas på som jag orkade lyfta blicken mot den blå himlen och, kisande, möta ljuset igen.

Liv och död

Liv är
död
och
liv
i rörelse ...

I evighet.


(Anna-Karin)

Välfärdsmanifestationen idag och på lördag

Välfärdsmanifestationen 2013 behöver människor idag på Centralen i Stockholm klockan 16-19 för att förbereda Välfärdsmanifestationen.

På lördag den 21 september från kl 12 vid Sergels Torg i Stockholm är själva Välfärdsmanifestationen. Dessutom manifesteras det på många andra platser i Sverige på lördag.

"Folkkampanjen för Gemensam Välfärd" är en landsomfattande manifestationsdag 21 september: Nej till vinst i välfärden! Stoppa nedskärningarna! Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!  

HÄR i FB (Gruppen "Folkkampanj för Gemensam Välfärd") hittar du information om alla platser i Sverige där manifestationen sker och också om tider. 

Vill du se ett samhälle med trygg välfärd för alla, sprid gärna detta blogginlägg. Om du vill och orkar, ta dig till Centralen idag eller Sergels Torg imorgon eller till någon av de andra platserna i Sverige där det manifesteras för att visa vad du tycker.

Jag kommer inte att vara med rent fysiskt i Välfärdsmanifestationen. Fast mitt namn finns med bland många andra på den budkavel som man kommer att lämna över till regeringen i samband med manifestationen.

Jag önskar att många människor kommer att sluta upp för ett Sverige med trygghet och välfärd för ALLA invånare i Sverige. Inte bara för de friska människor som har arbete.

För mer information, se mitt tidigare blogginlägg HÄR.

Till Drömmen

Du Drömmen om natten ...

Vad vill du mig egentligen?

Ge mig det jag inte kan få IRL?

Eller berätta för mig om min inre längtan?


(Anna-Karin)

Ljuset

 

Det är först
när du vågar dig in i
  den mörka tunneln
  du kan se
ljuset öppna sig
långt där borta.

 

(Anna-Karin)

 

Vila i frid, Kristian Gidlund

Författaren, musikern och inte minst bloggaren Kristian Gidlund är död.

Tack för allt du gav åt så många människor.

Det är inte åren du levde här på jorden som räknas.

Utan vad du gjorde av de år du levde här.

Vila i frid.


”Så föll ett långsamt regn genom trädgården. 

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnelig törst.”

(Kristian Gidlund, blogg "I kroppen min")

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Mitt liv - en öppen hand

 

Mitt liv - en öppen hand ... människor och händelser passerar förbi.

En tid är du och du och någon annan där ... På min öppna handflata.

För att sedan, kanske som en fjäril, lätta sina vingar, flyga iväg och jag gör inget alls för att försöka hålla kvar.

Avstår från att stänga in, knyta min hand.

Mitt liv - en öppen hand ...

Jag släpper fri, släpper taget.

Kanske, kanske ler jag tacksamhetens leende samtidigt som jag släpper taget om det som är över.

Vänder en öppen blick åt det som ska komma.

Ser rakt in i det som just nu är.


(Anna-Karin)