Nära Havet: "Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv"

Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.

I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.

Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.

Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.

Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)

Det gick ju så klart helt åt skogen.

Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.

Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.

Jag började säga nej. Sätta gränser.

Mötte starkt motstånd.

Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.

Sedan kollapsade jag.

Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.

Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".

Det tar kraft att skapa om sig själv.

Fast ger så småningom kraft i stället.

Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.

Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".

Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.

Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.

Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.

Nu är tid för mig.


#Blogg100 - Dag 14

Anti-stress: Avsluta

Ibland behöver jag påminna mig själv om allt som jag lärt mig genom åren som lugnar ett system som gått för länge för full fart på grund av negativ stress.

En bra sak som jag lärt mig är att avsluta något innan jag påbörjar något nytt.

Att göra en sak i taget.

Det kan låta enkelt. Och det kan låta tidskrävande.

Fast prova!

För mig är det precis tvärtom. Ganska svårt ibland. Fast absolut värt det.

Det är mer effektivt att göra en sak i taget än att göra flera saker på samma gång.

Och dessutom rena anti-stress-medicinen för själen och kroppen.


#Blogg100 - Dag 14

Gränsland - ta farväl och bygga nytt

I gränslandet mellan det som var och det som ska komma bor ibland en tomhet.

Där fanns ett liv som inte längre finns kvar. En helhet som splittrats.

Du söker efter något att hålla fast vid av det som var. Fast där är inget kvar.

Så många gånger du byggt nytt. Du kan konsten. Precis som att du kan konsten att ta farväl.

Fast ...

Hur många gånger klarar en människa att bygga nytt?

Minns att det som var, går nära det som ska komma.

Så stilla, tätt intill ...

Att du knappt märker det.

Var i tålamod och tillit. Ta ett steg ibland. Eller två.

Vem kan egentligen säga var något tar slut och var något annat tar sin början?

Som solljuset strålar dået sig samman med nuet och framtiden.

Sammansmältna.

I evighet.




#Blogg100 - Dag 13

Vättern i vårljus med Mimmi

Jag tog med mig min lilla dvärgpudel Mimmi som älskar att åka bil och åkte ner till Vätterstranden igår. Där var en försmak av det som ska komma. Det bländande ljuset, ljudet från lätt guppande ljusblå vågor, den rena, mjuka sanden, måsarna mot den blå himlen.

Vackert. Fast jag längtar efter grönskan. Det känns tomt och naket med de svarta kala grenarna på träd och buskar. Även om träd utan löv också är vackra. Som skulpturer.

Jag såg en hund bära en meterlång kraftig gren i munnen där han gick med sin husse nära vattnet.

Mimmi och jag passade på att gå ner till vattnet. Fram till den 1 april är det tillåtet att ta med hunden på stranden. Sedan får vi nöja oss med att gå på gångvägen. Man hör och ser Vättern lika bra därifrån som tur är.

Fast Mimmi verkar inte vara särskilt mycket vattenhund. Hon gick inte ens nära vattnet fast att hon var så nära det. Inte var hon det minsta intresserad av att bära pinnar heller. Hon var mest intresserad av alla hundar och av människorna som gick och sprang och cyklade i det vackra vårvädret.

Mimmi är en mycket social hund.

En stor människoälskare i liten förpackning.

#Blogg100 - Dag 12

Födelsedagskalas och vad är tid?

Igår firade vi äldsta dotterns födelsedag hemma hos oss. Hon bjöd på smörgåstårta. 12 personers fast att vi var sju personer på kalaset. Smörgåstårtan gick åt som smör i solskenet. Det finns bara en liten bit kvar som jag tänker äta upp idag.

Smörgåstårta är nästan allra bäst dagen efter kalaset, tycker jag. Jag vet inte varför jag känner det så. Kanske för att jag kan njuta av den helt i lugn och ro då och inte behöver tänka på gästerna eller fokusera på något annat än själva smörgåstårtan.

Det var ett roligt födelsedagskalas med den lilla nära kretsen av de människor jag älskar. Mycket prat och skratt. Vi kunde sitta i det inglasade uterummet. Där var 24 grader varmt. Och vi satt kvar där en bra stund efter att solen gått ned. Fantastiskt vilket vårväder redan! Kändes som en sommarkväll igår kväll i uterummet.

Fast hur min lilla unge har kunnat bli 26 år, det kan jag inte fatta.

Vad är tid? Och vad hände egentligen alla de där åren sedan hon sov under mitt hjärta?

Det händer att jag börjar känna mig gammal.

Fast det får man inte skriva ju.

Eller?


#Blogg100 - Dag 11

Punctum saliens: "Anna-Karin Mattsson om att leva genom att skapa"

Idag kan du läsa en text som jag skrivit hos Punctum saliens. Så här skriver Elisabeth Jönsson, ansvarig för sidan:

"Anna-Karin Mattsson skriver om sin relation till skapande och vilken betydelse det haft och har för henne. Läs hennes fina inlägg på Punctum saliens. Dela gärna vidare!http://www.punctumsaliens.se/nyheter/anna-karin-mattsson-om-att-leva-genom-att-skapa/"

Stort tack till dig, Elisabeth, för att jag fick vara gästskribent hos Punctum saliens. All lycka önskar jag dig med din läsvärda och vackra sida Punctum saliens. /Anna-Karin



(tidskrift.nu,  
Sveriges Kulturtidskrifter)

Levande röster om livet 

Friheten i att få utrymme att skapa


#Blogg100 - Dag 10

Internationella Kvinnodagen 2014

När jag gick i gymnasiet på 70-talet fick jag lära mig i skolan att kvinnor och män var jämställda.

Sedan kom jag ut i verkligheten. Gick på anställningsintervjuer och fick frågan gång på gång om jag planerade att skaffa barn. Jo, drömde om det gjorde jag ju. Fast ibland undrade jag över varför mannen som intervjuade mig inte också passade på att fråga mig om jag planerade att bli sjuk eller få en hjärtinfarkt eller något annat oförutsägbart. Jag tror till och med att jag svarade det en gång så småningom under en intervju när jag tröttnat på den frågan. Fast det är länge sedan nu.

Jag fick jobb och blev nypt i rumpan av försäljningschefen. Samtidigt log han mot mig och jag kände äckel inuti mig.

Jag fick ett annat jobb. Nu hade jag utvecklat förmågan att känna när någon man på jobbet kom alltför nära mig rent fysiskt under arbetstid. När han började luta sig över mig lite mer än nödvändigt. Nudda min kropp lite mer än han egentligen behövde göra.

Jag blev inte längre överraskad utan visste hur jag skulle markera var min gräns gick som kvinna och människa.

Inte alls alla män, fast alltför många män tar sig friheter de inte har när det gäller kvinnor.

En gång i tiden ägde en man som var gift sin kvinna. Om hon blev våldtagen, var det mannen som ansågs vara offret (jo, du läste rätt). Idag är det kvinnan som är offret vid en våldtäkt. Fast det har blivit allt svårare att bevisa en våldtäkt och många män slipper lindrigt undan efter att begått en våldtäkt. Då menar jag Sverige. Internationellt äger många män fortfarande kvinnor och ibland flera kvinnor. För att inte tala om de övergrepp som sker på kvinnor i världen. De kvinnor som misshandlas, fysiskt eller psykiskt av män. De kvinnor som dödas av män.

Min mormor blev gravid som ung utan att vara förlovad eller gift. Den blivande pappan packade en väska och drog till Amerika. Mormor ville ta sitt liv. Fast ändrade sig där hon satt i skogen på en stubbe vid den lilla sjön hon tänkte dränka sig i. Berättade efteråt att hon hörde en röst som sa till henne att inte göra det. Hon gick hem. Berättade för sin mamma och pappa hur det var. Bar och födde barnet som sedan fick min mormors bror och hans fru till föräldrar.

Min farfars bror var åklagare i Malmö. Hans dotter blev med barn utan att hon var förlovad eller gift. Hon slängde sig från en balkong och dog.

Min mormors grannfru födde nio barn. Var gift med en alkoholist. Sökte ibland skydd på nätterna hos min mormor och morfar när mannen var berusad och slog henne. Där fick hon och barnen sova på köksgolvet tills mannen nyktrat till eller somnat, så att hon kunde gå hem till sig igen. Hon levde med sin man tills han dog. Jag minns henne som gammal och änka. Hur hon gick stolt och rak i ryggen genom samhället.

Det finns en historia när det gäller jämställdheten i världen. Den är full av kvinnoöden. En del mer smärtsamma än andra. Vi får aldrig glömma den historien. Vi får aldrig glömma de kvinnorna.

Idag handlar jämställdheten i Sverige till exempel om att fler unga tjejer än killar mår psykiskt dåligt.

Att kvinnor våldtas och misshandlas fysiskt och psykiskt. Ibland till döds.

Att lönegapet mellan kvinnor och män ökat så mycket på grund av Alliansens arbetslinje att jag slår näven i bordet när jag läser om det.

Att till exempel 7 av 10 människor som utförsäkrades under 2010 var kvinnor.

Att de allra flesta långtidssjukskrivna är kvinnor.

Att allt fler kvinnor drabbas av stressrelaterad ohälsa som utmattningssyndrom och hjärt-, kärlsjukdomar. Och de gör det inte för att de arbetat för lite. Utan tvärtom. De har slitit ut sig.

Jämställdheten i Sverige idag handlar om att det är de ensamstående kvinnorna som blivit allt fattigare de senaste åren.

Jag läste i veckan att det aldrig förut varit så många fler kvinnor än män i utbildning på högskolor och universitet som nu i Sverige. Vi är på gång. Kunskap ger makt att förändra. Fast det är inget som vi kvinnor får gratis eller utan hårt arbete.

Det är i oss själva som jämställdheten börjar.

Det handlar om att veta vårt värde. Som kvinnor. Och människor.

Att utbilda och engagera oss. Våga vara synliga och sätta gränser när det behövs. Rösta på de partier som i handling och inte bara i ord visar att de arbetar för ett jämställt samhälle.



Lästips: 

"Det kostar på att vara kvinna idag" (Aftonbladet)

"Den 8 mars borde bli så mycket mer, än ..." (Martin Mobergs betraktelser)

"Grattis kvinnor ... Eller beklagar?" (Sveriges Radio)

#Blogg100 - Dag 9

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Om att släppa kontrollen

 

Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.

Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.

Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.

Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?

När du slutar att kämpa. Och vågar börja leva.

Ditt kanske enda liv.

Flyg, människa.

Flyg ...


#Blogg100 - Dag 7

En märklig historia ur verkliga livet

Bilden har jag lånat från www.blogs.se

Ni som följt min blogg en längre tid har kanske läst förut om att jag som bloggar här egentligen inte skulle finnas.

Experter och läkare sa att min mamma som varit mycket svårt sjuk och nära att dö, aldrig skulle kunna få egna barn. Fast min pappa sa till min mamma att "så klart att vi kan få barn".

Det var 50-tal. I Tyskland fanns mängder av små och stora ungar som behövde komma bort från tuffa livsvillkor efter ett andra världskrig för en längre eller kortare period. Min mamma och pappa sökte om att få ta hand om en liten pojke på fyra år över sommaren.

Fast det var en flicka på nio år från Tyskland som de mötte på stationen den sommaren. Och jag fanns inte ens i deras tankar då. Eller? Vem kan säkert veta?

Flickan från Tyskland hette Karin. Hon lekte ofta med min mammas systrars döttrar. Hon lärde sig mer och mer svenska. Många somrar kom hon tillbaka och bodde hos min mammas ena syster. Hon hade blivit bästis med min kusin och de olika familjerna började besöka varandra.

Sedan kom jag.

Till inte minst experternas stora förvåning blev min mamma gravid och födde mig. En fullt frisk liten vild unge med stor aptit och massor med glädje i sig.

Mamma och pappa brukade berätta för mig när jag var liten om Karin. Hur hon hade bott sin allra första sommar i Sverige hos dem.

Kanske kände jag lite svartsjuka när jag hörde dem berätta om henne, jag vet inte.

Det jag vet är att jag en gång berättade för min mamma att jag hade sett när Karin var hos mamma och pappa den där sommaren. För jag var uppe i himlen hos Gud då. Där uppifrån kunde jag så klart se precis allt som hände på jorden.

Jag såg hur min pappa lekte med Karin och ville också vara med där och leka i den stora blommande trädgården, springa bland alla buskarna och träden med dem. Hur Karin gungade där i trädgården.

Jag sa till Gud att jag ville vara med där och leka i just den trädgården.

Fast då sa Gud till mig: "Lugna dig. Du måste födas först".

Karin blev så småningom kär i en man i Tyskland. Han följde med till Sverige och hade med sig sin lillebror. Som blev kär i Karins bästis i Sverige. Alltså min kusin. De förlovade sig och gifte sig. Min kusin flyttade till Tyskland. Hon lever där fortfarande och har två barn som talar både svenska och tyska och som nu bildar egna familjer. Karin är svägerska med min kusin sedan många år tillbaka.

Livet är förunderligt.

Ingen kan veta vad den handling du gör idag kommer att betyda för en annan människa idag eller längre fram.

Hur våra liv flätas samman genom det vi gör i denna stund.


#Blogg100 - Dag 6