A-kassan i Sverige nu på samma nivå som försörjningsstödet

För att samla kraft försöker jag låta bli att engagera mig alltför mycket politiskt i dessa tider. Fast idag kan jag inte låta bli. I DN Debatt läser jag att A-kassan nu är på samma nivå som försörjningsstödet.

"Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.” (Fredrik Reinfeldt, 2011)

"Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt 2011 med anledning av att allt färre var med i a-kassan. Det var inte bara en beskrivning av verkligheten utan också en tydlig politisk viljeinriktning." (Ur debattartikeln i dagens DN).

Jag tillåter inte längre att alla de destruktiva förändringarna i trygghetssystemen får ta alltför mycket kraft från mig. Jag har fullt upp med att försöka återhämta mig från den press förändringarna inneburit för mig som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom de senaste åtta åren. Allra värst var det den tid jag utförsäkrades samtidigt som min mamma var döende.

Därför nöjer jag mig idag med att citera de här visa orden:

Ett samhälle är aldrig starkare än sin allra svagaste länk.

Jag vill också hänvisa till artikeln i Newsmill som jag skrev och som publicerades där 2011-10-22:

Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka 


Till hösten har du och du och du och du och jag ett mycket stort ansvar som vilar över oss.

Att välja vilket samhälle vi vill leva i nu och framåt.

Ett samhälle där vi kan känna att de pengar vi betalar i skatt ger oss eller någon medmänniska en trygghet under en tuff period i livet. Något att hålla sig kvar i och som ger anledning att leva, ett hopp, tills det blir bättre igen. Ett samhälle där vi tillsammans lyfter varandra också under tuffa tider som vid arbetslöshet, sjukdom och åldrande.

Eller ett samhälle där vi stöter ut varandra, krymper varandra, misstror varandra och där skatten vi betalar in går till att öka klyftorna mellan människor i stället för att minska dem.

Valet är ditt. Och mitt.

Vilket samhälle vill du att dina älskade, dina vänner, dina medmänniskor och du själv ska leva i?

Kan du se den medmänniska i ögonen som du själv lever av? För så fungerar Sverige idag, tyvärr. De som är friska, har arbete och är förmögna lever på den som är sjuk, arbetslös, åldrande, barn eller fattig.

Jag vill se en förändring till ett medmänskligt, solidariskt samhälle.

Vi är alla värda att ha ett väl fungerande trygghetssystem när livet krisar.

Där är vi alla vinnare som människor.


Lästips:

"Inte bara sjukförsäkringen som är sjuk" (Martin Mobergs betraktelser)

"En allt tunnare välfärd" (Annarkia)



#Blogg100 - Dag 39

Om blått

Häromdagen läste jag hos bloggaren Bosse Lidén att han varit ute och letat efter blått. En så härlig idé den här tiden på året! Blå pärlhyacinter, blå himmel, den blå Vättern, blå scilla, blåsippor, en tömd burk Pripps Blå i diket, ja, massor med blått går det att hitta där ute i naturen nu.

Blått sägs vara den mest populära färgen hos oss människor. Jag är precis som de flesta andra; jag älskar blått i alla dess nyanser. Jag bor i ett blått hus. Med markiser som är, ja, gissa? Blåvit-randiga så klart. Vi hade under femton år en blå bil. Periodvis har jag haft så många blå saker i mitt hus att när människor kommit in här har de sagt: "Här syns det verkligen att det bor människor som gillar blått".

Idag har jag lite mindre blått hemma hos mig. Bilen är vit sedan ett år tillbaka. Fast blåa detaljer finns lite överallt i mitt hus fortfarande. I min garderob har jag många blå kläder. Och så har jag blå ögon.

Och du har väl sett bakgrundsfärgen här i min blogg? Och färgerna i headern?

Igår planterade vi stora krukor fyllda med blå penséer. Där kan jag vila mina ögon när världen runt om mig snurrar alltför snabbt.

Blått är en härlig färg för mig. Alla nyanser av blått är vackra tillsammans. För mig är den blå färgen himmel, hav och hoppfullhet. Blåa toner ger mig lugn i själen.

Däremot gillar jag inte den blå politiken. Fast det är en helt annan historia som jag inte tänker skriva om idag.

Vilken är din favoritfärg?

Har du sett något blått idag?



#Blogg100 - Dag 38

Brist på andlighet skapar tomhet

"Gå dit hjärtat leder dig", står det på halsbandet jag bär kring min hals.

Jag fortsätter att läsa i min bok av Patricia Tudor-Sandahl innan jag somnar. Igår kväll läste jag hennes tankar kring hur bristen på andlighet i vår tid skapar känslor av tomhet.

Vad är då andlighet? Det är  intressant att fundera över olika begrepp tycker jag. För mig handlar andlighet om att medvetet söka mig inåt till mina egna tankar och lyssna på dem.

Att meditera är för mig ett sätt att nå mitt inre. Vem hittar jag då där? Vem är jag djupt där inne när allt runt omkring skalats bort? När bruset tystnat.

Frid är den starkaste känslan av mitt jag i ett meditativt tillstånd. Glädje en annan känsla som jag ofta känner. Kärlek till världen, universum och människorna brukar också träda fram starkt när jag mediterar. Ibland rinner där tårar på mina kinder. Sorg är också en del av den jag är som människa idag. Ödmjukhet. Tillit.

Det behövs mer än någonsin i vår tid tror jag att man medvetet tar sig tid för eftertanke eller meditation för att nå sin egen själ. Att bara vara i stillhet och lyssna till sig själv.

Det är så många budskap som surrar runt och tränger sig in i oss hela tiden. I konsumtionssamhället. Media. Sociala medier. Min egen blogg. Lyssna gärna. Fast sök också din egen röst.

Jag tänker att om man aldrig tar sig tiden att lyssna till sig själv drunknar det som är "Jag" i allt det andra. Det är då vi kan känna oss tomma. Som att vi inte längre finns till. Vi tappar meningen med just vårt liv vilket i sin tur kan få oss att känna vilsenhet, oro och ångest.

Samtidigt hör vi alla samman för mig.

Att nå dit, att känna att vi alla hör samman, är en mäktig upplevelse för mig.


LIVETS PÄRLOR

Din hand är din.

Så som min hand är min.

Din hand i min.

Min ...

I din.

Allas händer i varandras händer.

Tillsammans.

I evighet.

Livets pärlor utan slut ...

Och du är en av dem.


(Anna-Karin)



#Blogg100 - Dag 37

Anti-stress: Meditationsgång

Idag bjuder jag på ett enkelt sätt att stressa av, att koppla samman sin andning med kroppens rörelse och att vara i nuet. Du kan använda dig av det när helst du vill. Utomhus. Eller inomhus.

Det är vanligt att människor idag går omkring med "andan i halsen". När man är stressad eller orolig andas man högt och ytligt i bröstet. Gör man det tillräckligt länge kan det hända att kroppen får som vana att andas på det sättet. Vilket i sin tur påverkar hela systemet i kroppen.

I den lättare formen får man kanske huvudvärk. I förlängningen kan man få utmattningssyndrom, vilket hände mig för fjorton år sedan. Min kropp glömde hur man andas i ett lugnt tillstånd, helt enkelt.

Jag har tränat mycket andningsövningar för att lära min kropp att andas naturligt med magen igen. Att använda hela andningskapaciteten i stället för bara en liten del av den. Därför är jag också idag medveten om när jag har andan i halsen. När det är dags att ta det lugnt.

Jag kan också tydligt känna hur mina tankar och känslor påverkar min andning. Och tvärtom. Andningen har blivit en vägledare och ett stöd för mig i mitt liv. Den ger mig både frågor och svar om mitt innersta jag. Kanske är andningen vägen till själen? Eller rent av själva själen?

Meditationsgång

Här är ett enkelt sätt att lugna ned andningen och därmed också kropp och själ:

När du promenerar, räkna till fyra samtidigt som du tar dina steg. 

Ta fyra steg under inandning. 

Ta sedan fyra steg under utandning. 

Fortsätt så länge du vill att göra så.


Jag känner ofta att jag blir mjukare och mer avslappnad i hela kroppen när jag sätter samman kroppsrörelsen med min andning. Det kan kännas olika hur man upplever det. Hur som helst tror jag att alla som provar känner att andra tankar som far omkring i huvudet stannar upp. Det blir en vila för hjärnan som är avstressande.



#Blogg100 - Dag 36

Raggningsförsök

Jag redo att lufsa mig till hälsa.

Jag kämpade med mjölksyran när jag passerade skolgården. Knappt halvvägs till mitt mål, småjoggade jag flåsande i motvinden.

Fyra småkillar, kanske nio år gamla, hängde över staketet till skolgården och tittade på där jag sprang. Eller vad jag nu ska kalla det jag gjorde. Lufsade mera.

"Hej!", ropade de till mig när jag for förbi.

"Hej!", ropade jag glatt tillbaka.

När jag lufsat tio meter till hörde jag en liten pojke ropa där bakom mig:

"Hur får jag tag i dig?"

Jag vände mig om, tittade på småkillarna och log i farten.

Sedan fnissade jag så att folk jag mötte måste ha undrat hur det var med mig. Egentligen.

Jag fick stanna och hålla i ett staket intill vägen tills jag fnissat klart.

Jag anar att småkillarna hade lika roligt som jag själv.






#Blogg100 - Dag 35

M-magasin letar bra bloggar

Gissa om jag blev glad när jag fick se att en av mina bloggföljare genom Facebook har tipsat tidningen M-magasin, Kulturtanten, om min blogg som en av de bästa mappiebloggarna!

Stort tack till dig som gjorde det och en bamsekram från mig!

Att få känna uppskattning är något som alla människor behöver.

Om det är från en människa eller från hundra spelar ingen större roll.

Så tveka aldrig att ge uppskattning till en annan människa. Känd eller okänd.

Jag lovar dig att du strör glädje där du går genom livet.



#Blogg100

Pensée-tider

Det var inte lätt att välja bland alla olika färger och storlekar på penséer hos Blomsterlandet när jag var där. Gula, vinröda, mörkt violblå, vita, ljusblå, orange och ljuslila. Till sist bestämde jag mig för ljusblå stora penséer till de grå stora krukorna här hemma.

Fast jag kunde inte låta bli att också köpa ljuslila och vita små penséer att sätta på två olika bord. Ett i uterummet och ett utomhus.

"Det botaniska namnet är Viola wittrockiana men kallas allmänt för pensé. Ordet pensé är ett franskt ord som betyder "att tänka". Även om ordet pensé är franskt finner man ordet också i svenska ordböcker. Ordet pensé i sin tur kommer från det latinska ordet pensare. På spanska heter blomman pensamiento som också betyder tanke.

En del tycker även att blomman ser ut som ett människoansikte och när blomman slokar i augusti ser den ut som en människa sittandes i djupa tankar." (Monterssoriskolan Pärlan)

Penséer ska klara ned till fem minusgrader utan att frysa ihjäl. De är säkra kort att köpa den här årstiden. Vackra och tacksamma. När de blommat över så småningom brukar jag klippa ned dem och flytta dem till en skuggig plats i trädgården. Ofta blommar de om en gång till under sommaren då.

Förra året hade penséerna i krukan i trädgården till och med övervintrat. Inte för att jag fattar hur de kunde göra det där de stod helt öppet. Fast ibland händer mirakel runt omkring oss där vi minst väntar oss det.

Undrar vilka mirakel jag ska få uppleva idag?



#Blogg100 - Dag 34

Att leva

Att leva
kan vara
att göra det bästa
av varje dag
man har.

Oavsett hur
den ser ut.


(Anna-Karin)

Mot en solig husvägg

"Det känns som att vi får våren i år utan att liksom riktigt ha förtjänat den", sa jag. "Lättförtjänt."

"Hur menar du nu?"

"Jo, jag tänker att visserligen har vi haft vintermörkret. Fast det har bara varit några gånger som jag har behövt skrapa isiga bilrutor. Bara en gång i vinter halkade jag på en isig gata så att jag sträckte till mig. Vi har knappt behövt skotta alls. Bara borstat bort lite snö några gånger den här vintern."

Jag satt lutad mot en solig husvägg vid Kroatorpet i Huskvarna och såg upp mot höjderna och den blå himlen. En liten flicka tultade runt och pekade med sitt lilla finger på kajorna som var på jakt efter bullrester och annat intressant för deras del en av de allra första vårdagarna just den här våren.

Idag är det frost på marken.

Fast vintern har inte en chans längre.

Kanske ska jag ge mig på jakt efter vitsippor idag.



#Blogg100 - Dag 33

Årets första mjukglass?

Igår trodde jag att jag skulle äta årets första mjukglass i Lekeryd. Kön till glasskiosken var lång. Mycket lång. Solen sken. Luften var ljum. Motorcyklarna hade vaknat.

"Tänk så lite en svensk behöver för att bli tokglad", hörde jag en person före mig i kön säga. "Solsken och en glass".

Jag funderade över varför det gick så långsamt i kön. Eller rättare sagt varför den inte rörde sig överhuvudtaget. Tills jag fick se skylten strax framför mig på väggen till glasskiosken.

Mjukglassen var tyvärr redan slut.

Det blev en fika i solen i stället den här dagen.


#Blogg100 - Dag 32