Gott Nytt År från mig som haltar

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla därute i cyberrymden!

Jag kan knappt gå idag. Nej, jag har inte druckit alkohol, det är inte därför. Jag är nykterist. Det var igår kväll som det hände. Jag skulle ta en promenad och ramlade när jag skulle nedför en snöhög. Ramlade rätt i gatan och tog emot mig med händerna.

Som tur är så finns det ju snö som dämpar även om det också var snö som gjorde att jag halkade. Jag försöker tänka att det som har hänt fort, brukar också gå över fort. Snart dansar jag fram igen lätt som en älva över marken. Fast inte just idag. Idag är jag mer som en gammal haltande trollgumma. Jag ska fira nyårsafton hemma i lugn och ro med några vänner. Jag kan ta det lugnt och göra det jag känner att jag klarar just idag.

Var sak har sin tid. Vissa dagar är man som en älva och vissa dagar som en trollgumma. Det är väl så med år som kommer och går också. Vart år har sin tid. Nu är snart det gamla årets tid slut och det nya året börjar.

Jag välkomnar 2011 med ett öppet hjärta och sinne och säger som när jag var en liten flicka:

Gott Nytt År och fred till världen!

Tankar dagen innan Nyårsafton

Min katt sover och snarkar på fönsterhyllan som vanligt. Inte verkar hon bry sig att det snart är dags att fira nyår. Hon är inte rädd för fyrverkerier, hon. Brukar stå kaxig i fönstret nära fönsterrutan och nyfiket kika ut när det smäller.

Djuren firar inga högtider vad jag förstått. Kanske att de hakar på när vi människor firar, passar på att mumsa på en extra köttbulle eller leka med julklappssnören, men firar av sig själva, det tror jag inte att de gör. Så märkliga vi människor är, kan jag tänka ibland. Vad vi kan hitta på! Undrar vem som kom på att man ska fira nyårsafton? Var det någon som inte hade något att göra just den kvällen? Eller någon som kände sig ensam och fixade till världens första nyårsfest någonsin? Jag får kanske kika i Wikipedia eller googla och läsa om traditionen att fira nyår.

Egentligen kan jag tänka att det är nyårsafton varje afton i mitt liv. Varje morgon börjar det nya året om igen för mig. Fast så klart. Det skulle kanske vara slitsamt att fira nyårsafton varje afton i mitt liv. Med festmat, festliga drycker och fyrverkerier. Varje kväll... jag tror jag skulle tröttna ganska snabbt. Vissa saker i livet behöver avstånd och tid mellan sig för att vara njutningsfulla. Som till exempel nyårsaftnar.

För att inte tala om nyårslöften... tänk om jag skulle avlägga nyårslöften varje afton i mitt liv? Fast... det kanske inte skulle vara så dumt. Påminna mig själv om det jag lovat mig själv lite oftare än en gång per år.

Men ärligt talat. Jag brukar sällan lova mig själv något på nyårsafton. Varför vet jag inte. Kanske för att jag är så plikttrogen som människa att det är en risk i sig när jag lovar mig något, risk för att jag håller alltför stenhårt fast vid det. Så tråkig är jag. Plikttrogen som en Sankt Bernhardshund.

Kanske att jag låter bli att ge nyårslöften därför att jag vill ha utrymme för spontanitet, förändring och frihet i mitt liv varje dag året om? Ja, så tror jag att det är. Fast många människor har säkert haft glädje av nyårslöften, fått dem att förändra något i sina liv.

Vad skulle jag lova mig själv om jag skulle ge ett nyårslöfte denna nyårsafton?

"Jag lovar att med den kraft jag har, under det nya året ge kärlek till både mig själv, andra människor och allt annat levande".

Det kändes som ett stort och viktigt löfte till mig själv. Jag kan redan idag börja försöka leva upp till det jag lovat. Genom att till exempel låta bli att köpa fyrverkerier, även om jag själv älskar att titta på fyrverkerier. Jag lovar att inte köpa fyrverkerier för alla stackars djurs skull, för alla de hundar som plågas så av allt smällande kring nyår.

Brukar du ge nyårslöften? Brukar du kunna hålla det du lovat? Har du något särskilt nyårslöfte som du minns?

Maskroskvinnans 2010

Till förra nyåret skrev jag en lång årskrönika i min blogg. Månad för månad. I år ska jag försöka skriva in några av de viktigaste händelserna som jag varit med om det här året. 2010 har varit ett mer händelserikt, fantastiskt och omtumlande år för mig än jag kunde föreställa mig att det skulle bli. Bland det som känns viktigast för mig just nu är:

1. Jag arbetade i stort sett hela året. Det var många möten med människor. Jag gjorde en artikel med Sanna Ehdin och en artikel med Amy Diamond och så massor av artiklar med mindre kända men ändå härliga och positiva människor. Jag lyckades komma upp i halvtid under en period men kände att där var inte min hälsa ännu. Jag fick backa till 25 % för att ha ett liv i balans.

2. Jag gick emot min flygrädsla som bromsat mig hela mitt liv och flög till Brighton tidigt på sommaren för att möta min dotter där. Det var en underbar upplevelse, jag var helt lugn när jag flög, jag kunde njuta av flygresan och jag känner att jag redan längtar efter nästa flygresa. En stor rädsla inifrån mig själv som jag besegrade. Jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det. Brighton var fantastiskt! En sagolik semester som gav mig många härliga minnen och upplevelser.

3. Nästan hela min oas till trädgård slets upp och grävdes sönder när vi gjorde ett stort dräneringsarbete. Det gjorde så ont i mig att se hur de olika rummen jag skapat och de olika älskade buskarna och växterna rycktes upp och försvann. Det var så smärtsamt att jag sökte mig alltmer bort från det till Vättern för att hitta lugnet och närheten till naturen. Hemma var allt en enda stor sandlåda under den heta sommaren. Så småningom fick vi gräs igen och innan året var slut hann vi plantera en ny häck och också en ny paradisbuske. Men det vita syrenträdet hann inte komma på plats. Det står inlindat i garaget och väntar på att komma i jorden till våren. Min trädgård kommer att få skapas om igen till stora delar. Den kommer att bli vacker och full av liv igen så småningom, känner jag. Dessutom mycket mera lättskött.

4. Äldsta dottern flyttade till Borås för att studera till bibliotekarie. Jag är så lycklig att ha henne lite närmre mig igen efter hennes år utomlands. Jag njuter så länge det varar, jag vet att hon redan planerar för utlandsstudier igen.

5. Försäkringskassan och min läkare konstaterade tillsammans med mig att jag efter mer än tio års heltidssjukskrivning återfått 25 % arbetsförmåga. Det kändes så stort för mig. Nu hoppades jag på ett arbete.

6. Jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och det kändes tungt. Det ledde till ökad stress, besök hos Arbetsförmedlingen, läkarbesök och blanketter att fylla i. Jag har fortfarande inte fått besked om när eller hur mycket ersättning jag kommer att få eller om jag kommer att bli sjukskriven igen överhuvudtaget. Det är en oro i mig så här vid nyår, även om jag vill tro att det kommer att lösa sig, jag känner tillit.

7. Praktiken tog slut hos företaget jag jobbat för och jag fick veta att de hade arbete åt mig på cirka 25 %, men att de inte hade möjlighet att anställa mig eftersom det var svårt att garantera mig "riktiga" arbetsuppgifter 25 % året om.

8. Jag bestämde mig för att starta eget som frilansjournalist och arbetade 25 % under hösten. Jag mötte många härliga människor när jag var ute på intervjuer och kände att jag trivdes med det jag gjorde, det gav mig energi och gjorde mig glad. Jag lärde mig nya saker och fick se nya miljöer. Jag tog många nya kontakter med kunder, Almi, banken och Skatteverket. Jag tog betalt för mitt arbete i stället för att jobba gratis. Det kändes minst sagt häftigt! En dröm som jag strävat efter i tio år var verklighet!

9. Jag bloggade ett helt år till även om jag jobbade. Jag minskade antalet inlägg per dag för jobbets skull. Bloggandet är fortfarande en viktig oas för mig. Här kan jag skriva fritt ur hjärtat mina alldeles egna ord och känslor. Det är viktigt för mig att ha den oasen i mitt liv. Jag tycker också om att få dela med mig och kommer att fortsätta att blogga om vad som händer mig i mitt liv och mina tankar och drömmar. Jag kommer också att fortsätta med inläggen "Till en utmattad" om mina erfarenheter kring att få tillbaka hälsan efter en fysisk och psykisk utmattning på grund av stress.

10. Uterummet hann nästan bli färdigbyggt innan vintern kom. Det viktigaste, inglasningen, blev klar två dagar innan all snön föll ner.

11. Jag skrev hundratals dikter och ännu en dröm gick i uppfyllelse; ett antal av mina dikter kom med i en alldeles ny diktantologi som heter "13 poeter söker läsare" och finns att köpa på Vulkan. Det kändes mäktigt att hålla den nya boken i min hand dagen före julafton. Diktantologin är tänkt att ge tröst och hopp åt människor.

12. Jag gav mig in i Facebook-världen och upptäckte att där fanns mycket visdom, många goda och vackra tankar, mycket glädje och mycket inspiration att få och inte minst många härliga möjligheter till människomöten som jag älskar. Facebook har blivit en liten del av mitt liv det här året. För mig är det inte längre så stor skillnad på människomöten i cyberrymden eller möten i det verkliga livet. Jag har fått underbara generösa vänner tack vare Facebook, kanske att jag kan likna det vid att ha brevvänner. Jag har också hittat en hel del "gamla" vänner tack vare Facebook och det är lätt att få tillbaka kontakten med dem i Facebook-världen.

13. Jag mötte bloggaren, poeten och författaren Bob Hansson under Kulturnatta här i Jönköping. Det var ett möte som jag inte kommer att glömma och som jag känner mig stolt över att ha fått vara med om. Jag tycker om att få möta människor som jag t ex läst bloggar eller böcker av, få samtala med dem och få höra deras röst i verkligheten. Möten i cyberrymden räcker långt, men det finns en extra krydda med ett möte i verkliga livet, det kommer till fler intryck som dofter, beröring, ögon som möts, röster, tonläge, mimik, gester med mera.

Förutom allt detta hände det andra rejält omtumlande saker i mitt liv. Men det finns sådant som jag inte bloggar om. När andra människor är inblandade till stor del väljer jag att låta bli att skriva om det i min blogg. Det är respekt för mig.

Tack 2010 för allt du lärt mig, allt du gett till mig, alla människomöten, alla förändringar som hänt som jag ibland känt som jobbiga men som jag tror på längre sikt kommer att leda mig framåt i mitt liv som människa. Framförallt tack för den hälsa som jag återfått ännu mer under det här året.

Rimfrost och Hoganay i Edinburgh

Jag vaknade tidigt i morse och såg dimman därute. Minns att jag tänkte "nu kan det bli massor av rimfrost" innan jag somnade om. Och så blev det. Om jag förut tyckte att det var vitt ute så vet jag inte vad jag ska kalla det jag ser nu. Oxlarna i allén är alldeles övertäckta av rimfrost. I topparna ser jag de svartvita skatorna som flyger omkring. Jag tror att de börjar samla sig redan nu och förbereda sig för våren. Börjar leta efter grenar till sina bon och efter en annan skata att dela våren med.

Filmen "Remember me" som jag såg igår kväll här hemma kommer jag att minnas. Den var starkt berörande och beskrev på ett fint sätt hur människan kan reagera i kriser. Slutet var både sorgligt, vackert och överraskande på samma gång. Jag grät floder i slutet av filmen.

Jag njuter av att vara tillsammans med och till exempel se på film tillsammans med båda mina döttrar. Men från och med imorgon försvinner den äldsta av döttrarna igen. Hon flyger till Edinburgh i Skottland tillsammans med några vänner för att fira nyår där. Nyårsfirandet i Edinburgh ska vara speciellt och locka ungefär 100.000 turister varje år. Säkert kommer hon att få se och uppleva mycket där, både musik och andra festligheter.

Jag är med i diktantologi

Dagen före julafton kom ett paket jag väntat på länge, länge. Diktantologin "13 poeter söker läsare" som jag fått äran att vara med i tillsammans med tolv andra människor som också skriver dikter. För mig tidigare okända människor men genom deras ord i antologin och genom tiden vi jobbat med antologin lär jag känna dem alltmer.

Boken "13 poeter söker läsare" kan man, om man vill, köpa på Vulkan. Du kan klicka på ordet Vulkan här om du är intresserad av att veta mer om boken och vad den kostar. Den finns både häftad och inbunden. Jag skulle vilja lägga in en bild på  hur boken ser ut, men just nu i jul har jag problem med att få in bilder i min blogg, så det får vänta ett litet tag till.

Jag skrev ofta dikter när jag var liten flicka och tonåring. Sedan var det många år när jag inte ens hann tänka tanken att skriva en dikt. Jag minns att jag efter min kollaps när jag tappade orden, så småningom ibland skrev små haiku-dikter. Är man riktigt, riktigt trött som människa kan man ibland ändå orka att skriva eller ta till sig en liten dikt, upptäckte jag. Kanske också hitta tröst i orden. Dikter har en märklig förmåga att nå in till själen och känslorna i oss människor.

Förra våren började jag skriva dikter igen. Delvis för att öva mig i att skriva kortfattat (det kan jag behöva öva mig i). Men också för att jag kände att dikterna på något sätt ännu mer gav uttryck för alla mina känslor än när jag bloggade. Så det blev dikt efter dikt efter dikt. Jag skrev många hundra dikter det här året. Som att jag drog en propp ur en flaska, orden rann ur mig.

En av de som läste det jag skrev, Anna Svedberg, som också gjort det stora arbetet att sammanställa antologin och hålla i alla trådarna, frågade mig någon gång i våras om jag ville vara med i en diktantologi. Jag svarade "ja" med glädje! Den drömmen hade jag haft redan som liten, att skriva en bok eller en diktbok. Nu är tid i mitt liv att förverkliga drömmar!

Boken "13 poeter söker läsare" är verkligen en bok. Den har tyngd när man håller den i handen, pappret är kraftigt, jag tycker om omslaget och framförallt är innehållet både viktiga, trösterika, hoppfulla och vackra ord att läsa.

Syftet med boken är att ge tröst och hopp åt människor i olika svåra livssituationer. Det var också en anledning till att jag valde att vara med i den. Den kan passa att ge bort till någon som är sjuk, som sörjer, som är i kris eller till vilken människa som helst, för vi drabbas alla av mer eller mindre svåra stunder i livet. Kan den här boken trösta en enda människa i en svår stund är det så stort för mig.

När jag håller i boken känns det fortfarande overkligt för mig. Särskilt när jag läser ordet "poeter". Är jag en poet? Ja, kanske är jag det. För vem avgör vem som är poet? Jag skriver i alla fall dikter. En liten del av alla dem jag skrivit det här året kan du som läser hitta under fliken "Dikter" här i min blogg.

Så hur många "titlar" har jag nu som människa? Bloggare, poet, sekreterare, frilansjournalist, egenföretagare, långtidssjukskriven... med mera, med mera. Men först av allt är jag människa, precis som du. Titlar blir bara allt mindre viktigt för mig. Det är mera namn på det jag håller på med just för tillfället i livet och säger inget som helst om mitt värde som människa. Det värdet hör inte på något sätt samman med det jag gör för mig, tack och lov att jag hann upptäcka det i mitt liv innan jag dog. Vi människor har alla samma värde, och det värdet har inget som helst med vare sig titlar eller pengar eller ägodelar att göra.

Jag vill ge ett smakprov ur boken, men jag väljer andra dikter än mina egna. Jag är en av de andra i den här boken och det känns speciellt och härligt att få finnas med i det sammanhanget, en sorts gemenskap, faktiskt. De två dikterna som jag valt idag är skrivna av en kvinna som heter Monica Gullberg-Göthberg.


Själens nyckel

Nyckel till själens boning
finns i tystnadens rum
där finns de flesta svaren
vi så ofta frågar andra om

(Monica Gullberg-Göthberg)



Lotusblomman

Ur en duktig flickas spillror
växer sakta en kvinna fram
Så som symbolen för kvinnlighet
är jag som lotusblomman
ståtlig, nyutslagen och kraftfull.
Jag fylls av ljusets kraft
mörkret försvinner inom mig
jag lyser av skimrande guld.

(Monica Gullberg-Göthberg)

(Ur diktantologin "13 poeter söker läsare", Vulkan, 2010)

Jag vill skriva ett tack till alla de som är med i diktantologin "13 poeter söker läsare" för orden och tankarna de delar med sig av. Till Anna Svedberg vill jag skriva ett alldeles särskilt tack för allt arbete du lagt ned på den här antologin och för att du på ett så märkligt sätt hjälpte till att få min drom som jag hade när jag var liten att bli verklighet. Från mitt hjärta tack!

Det ligger en hemsida som hör till boken och väntar på nätet. Jag har sett den men än är den inte öppen att läsa ur för vem som helst. Jag kommer att dela med mig här i min blogg när det händer något kring diktantologin och hemsidan. Jag tror att detta bara är början på något som kommer att växa ännu mer.

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag till er alla!

Tack för att ni finns, bloggare och läsare av bloggar!

Tack för allt ni delar med er av!

Jag önskar att den här julen ska ge er mycket frid, vila och glädje!

Dan före dopparedan

Imorgon är det julafton och idag är finputset kvar. Sista matinköpen före jul. Skinkan ska griljeras (viktigt, jag älskar griljeringen på skinkan!). Julgransmattan ska fram. Julgranen sättas på fot och tas in i huset. Jag ska sätta i fyra nya kronljus i adventsljusstaken.

Lite, lite fix med två små julklappar. Juldukarna till köket och det stora matbordet ska manglas. Kanske att vi hinner med att göra ischoklad eller pepparkakskola.

Sent i eftermiddag klär vi julgranen. Eller mera stylar granen nu för tiden. För två år sedan bytte granen skepnad totalt. Från halmfigurer och röda tomtar och kulor klädde vi den på tonåringens förslag i helt nya kläder. Kulor i lila, kopparbrunt och lite grönt. Konstgjorda istappar. Glittrande silvriga glitterslingor! Det blev en sagolikt vacker och vilsam gran att titta på! De kläderna hänger med i år också på granen.

Höjdpunkten blir ikväll när allt är klart. Granen är tänd. Vi äter den allra första smörgåsen med den nykokta, lite varma skinkan med julsenap och dricker julmust. Medan julmusiken väller ut ur högtalarna.

Om jag orkar rimmar jag på några julklappar innan jag varvar ned för natten.

När alla sover och bara jag är vaken, smyger jag omkring i huset, fyller döttrarnas två julstrumpor med överraskningar, hänger dem på dörrhandtagen till deras rum. Men lova, lova att inte berätta att det är jag som gör det. För de tror fortfarande (tror jag) att det är jultomten som ligger bakom alltsammans.

Mitt liv i en låda julpynt

Jag packar upp julpyntet och för varje tomte eller ängel jag tar fram ur lådan så minns jag och känner. Det är som att hela mitt liv ligger där inbäddat i silkespapper. Det är känslor av glädje, sorg, saknad, lycka, skratt, tårar. Allt i en lika salig röra som alla sakerna i själva lådan.

Där är den lilla tomten i gummi med en bebis på ryggen som min mamma fick av min mormor den julen innan jag föddes. Som en föraning om mig, om den lilla bebis som var jag, men ännu inte född.

De gamla halmtomtarna från min farmor som jag minns i hennes stora fönster från när jag var barn.

Den vackra vita julängeln med guldvingar som var mitt finaste julpynt i mitt rum när jag var tonåring.

Den pyttelilla snögubben i porslin och den pyttelilla tomten i porslin som jag köpte i en second-hand-affär första gången jag julpyntade i min första alldeles egna lya på 23 kvm.

Den stora fina dyra jultomten från NK i Stockholm med skägg i äkta grått fårskinn som jag köpte som nyförälskad när jag drömde om att förlova mig och gifta mig. Så småningom fick just den tomten en liten tomtefru. Med en kjol med en kant av äkta grått fårskinn.

Den lilla söta tomten på gungan som går att hänga i en lampa och som påminner mig om när vi hade flyttat in i vårt hus och julpyntade där den allra första julen. Jag minns hur jag som småbarnsmamma brukade bära mina små ungar i famnen och låta dem slå på tomten så att den började gunga. Jag minns hur de skrattade när de fick göra det. Jag minns hur lycklig jag var när jag höll de små barnen i min famn. Först en liten flicka. Sedan en till.

Allt det lite slitna pyntet från när mina barn var små och kom hem med påse efter påse med tomtar, ljuslyktor och ibland sånt som skulle vara julpynt fast bara barnen kunde berätta vad det egentligen föreställde.

Tomtar och änglar som jag antingen fått av släktingar som inte längre lever eller som jag ärvt efter dem. Minnena trängs och känns. Saknad.

Där finns en liten Goebel-ängel med himmelsblå klänning och guldgult hår. Den är kanske inte mer än 13 cm hög, men så mycket minnen den lockar fram. Jag köpte den just den julen när jag var på rehabilitering för tio år sedan. Jag minns hur jag valde den för att den skulle hjälpa mig att orka mitt liv, för att jag skulle överleva och inte göra slut på mig själv. Jag minns att jag tänkte att jag ville ha med mig något som var vackert hem från min mardrömsupplevelse. Därför köpte jag den lilla ängeln. Jag minns hur svag jag kände mig. Hjärntröttheten.

Där är tomten som min mamma gett mig och som hon köpte till mig för att hon själv tyckte att den var lik henne. Den är lik henne. Den har lika runda kinder som min mamma. Tomten håller en domherre i sina händer och det har min mamma också gjort. Den ler, precis som min mamma också gjort så många gånger i sitt liv. Lika ofta som hon gråtit.

Min låda med julpynt är mer än en låda med julpynt.

Min låda med julpynt är en låda full av minnen.

Min låda med julpynt ger mig en hel massa känslor och tankar.

Min låda med julpynt fyller mig med både viss bävan och stor glädje.

Min låda med julpynt är min egen låda.

Ingen annans låda med julpynt kan innehålla minnena från mitt eget liv och alla känslor de lockar fram ur mig.

Dan före dan före dan före dopparedan

Det snöar idag igen. Tårarna rinner när jag städar toaletten. Jag har så ont i ryggen. Jag bar tungt igår, följde med mamma för att hon skulle kunna handla innan jul. Hon klarar inte det själv nu med all den snön som kommit. Jag tycker att snön är vacker nu till jul. Men samtidigt är jag arg på den för mycket praktiskt i mitt liv blir så mycket tyngre.

Jag har ofta burit åt min mamma genom åren. Periodvis mer, periodvis nästan inte alls. Först var det den där tiden när jag var tonåring och hon nästan alltid var deprimerad. Det var flera år som jag bar åt henne. Men jag var ung och stark och det var inget problem för mig, som jag upplevde det. Jag var lycklig att kunna hjälpa henne.

Sedan var det den perioden när hon fått sin arbetsskada i ryggen och jag hade småbarn och jobbade heltid. Jag minns hur jag handlade mat och bar åt henne efter att jag slutat jobbet och innan jag åkte hem för att hämta mina ungar på dagis. Jag var fortfarande stark och det var inget problem för mig. Jag var lycklig att kunna hjälpa henne.

Nu är det en sådan period igen i mitt liv. Mamma orkar inte bära som förut längre. Så jag försöker bära åt henne med den kraft jag har. Skillnaden är att jag inte längre har den kraften som jag hade förut, hur gärna jag än vill, så finns den inte där. Jag känner mig ledsen att jag inte orkar hjälpa henne som jag gjorde förut. Men jag är glad att hon lever, jag är glad att det finns de runt omkring mig som också kan bära åt henne ibland. Jag är glad att jag själv lever, att jag orkar bära det jag orkar, även om det gör ont efteråt.

Det finns en skillnad till för mig. Förut när jag burit åt min mamma har jag alltid tänkt att hon kommer att resa sig igen. Den här gången vet jag inte. Mamma åldras. Det gör så ont i mig att se det. Jag vet ibland inte hur jag ska orka. Idag tvättar jag åt henne, hjälper henne att handla tillsammans med de andra i familjen. Mer kan jag inte ta på mig, då har jag ingen kraft att ha ett eget liv, som jag också har rätt till som människa.

Jag valde medvetet att ge henne dagen igår, att vara den som bar åt henne och skjutsade henne dit hon ville. Idag får jag ta hand om mig och ge åt mig själv. Jag gör avslappning och det lindrar smärtan i ryggen.

En sak kommer att få mig att må så gott, så gott idag. Jag får min kanske bästa julklapp redan ikväll. Min äldsta dotter kommer hem för att fira jul. Jag fick en tidig julklapp igår kväll också. En av de människor som jag håller mest av i hela världen överraskade mig med ett långt telefonsamtal.

Inga prylar i världen går upp mot att få vara nära eller höra från människor som man älskar. Så, tack, snälla jultomten, för de fina julklappar som jag får så här redan före själva julafton!

Dan före dan före dan före dan före dan

Det närmar sig. Fyra dagar. Sen är det julafton. Julklapparna är inte längre överraskningar i påsar i garderoben. De är inslagna paket. Huset är tillräckligt städat. Granen väntar i garaget. Nya vita hyacinter väntar på att slå ut.

Nu är det maten som ska handlas in. Jag ska baka en liten tårta också. Den heter Lilla Chokladtårtan. Det är ett enkelt recept med ingredienser som man oftast har hemma, en smet som man lätt rör ihop i en gryta på spisen. Det är kokosflingor i smeten och tårtan blir riktigt god. Den är enkel att garnera. Jag klickar på grädde som små snöhögar där jag sätter dit små marsipantomtar. Sedan strör jag över kokosflingor över alltsammans, som att det precis snöat över tårtan.

Tomtarna och lite annat julpynt ska upp ur stora jullådan. Julskinkan kokas. Granen kläs. Kanske hinner jag med ett och annat julklappsrim. Eller så struntar jag i det. Det beror på vad jag har lust med. Jul blir det hur som helst, det är det bästa av allt med julen.

Att det blir jul hur som helst, lärde jag mig på riktigt det året jag ramlade ihop precis vid den här tiden. När jag kom hem från den flera veckor långa "rehabiliteringen" som jag tvingats iväg på under "hotet" från FK att annars bli av med min sjukersättning, precis två-tre dagar före julafton, skakade jag som ett asplöv i hela kroppen och orkade inte vara upprätt, inte tala, bara vara i mörker. Ångesten hade tagit sitt grepp om mig på fullt allvar, den bröt ut som att diabetes eller högt blodtryck kan bryta ut hos en människa som blir satt under stark stress eller press. Gränsen för vad jag orkade som människa hade passerats.

Att nästan inte orka med att se eller höra sina egna små älskade ungar den julen var det tyngsta av allt för mig. Men det var jul i alla fall. Bara en mycket ovanlig jul. Jag påminns om den julen vid den här tiden, det surrar omkring ibland i mitt undermedvetna. Först kan det kännas så starkt inuti mig som en mardröm. Men efter ett tag vänds känslan av mardröm till stark lycka i mig. Lycka, därför att igår är igår. Idag är idag. Jag lever idag och allt som var då är borta. Bara ett minne finns kvar från igår. Ett litet ärr i min själ som krymper för varje jul som går.

"Tomten, jag vill ha en riktig jul! En sån som man har, när man är liten..."

Julbord och julens huvudrätt

Julbord i hem kan se olika ut. Jag har sett ganska många nu. Från det där pyttelilla när vi fick mat från en välgörenhetsorganisation den mest fattiga julen i mitt liv. Till det största julbord jag någonsin sett dittills hos mina blivande svärföräldrar.

Där var själva maten i fokus på julafton. Julbordet i Emil i Lönnebergas Katthult var nog i samma klass som det hos mina blivande svärföräldrar. Jag kunde känna mig mätt bara av att titta på det. Det var så många goda olika rätter, ett sånt överflöd att det ibland nästan fick mig att må illa. Det var en sådan kontrast för mig som var van vid att julbord var ungefär julskinka, en god ost, köttbullar, prinskorv, julsenap, ett gott bröd och så dopp i grytan så klart. Hemma hos mina blivande svärföräldrar nästan hängde julmaten ut över bordet. I princip allt som fanns på bordet var hemlagat. Köttet i korvarna hade man malt själv. Varenda kaka var bakad med riktigt smör och sagolikt god.

Två ganska olika traditioner skulle bli en gemensam när jag bildade familj. Det blev mycket mat kring jul, mycket hemlagat, fast inget eget malt kött. Kakorna gjorde jag med riktigt smör. Jag tyckte att det var roligt att laga mat och baka och kände mig så rik över att kunna bjuda andra människor på  mat.

Men allt har sitt pris. Med åren började jag känna att allt detta fokus på julmaten tog fokus från annat. Särskilt sedan de små ungarna kom. Jag fick inte den tiden med dem som jag ville ha under julhelgen. Eftersom jag jobbade för fullt ville jag mest av allt ge dem tid när det blev jul och jag var ledig. Så jag började tänka nytt. Minska antalet rätter på julbordet, köpa en del färdiglagat. Baka måttligt och då helst tillsammans med mina små ungar.

Det var inte smärtfritt. Det blev diskussioner om vad som skulle vara med på julbordet. Alla har sina favoriter där och det var ett pussel att få ihop ett lagom stort julbord där alla kunde hitta sin favorit.

Sedan några år tillbaka känner jag att jag har hittat balansen kring julmaten och julbordet. Vi brukar bli mätta, fast inte övermätta. Vi har julmat så att det räcker över julhelgen och behöver sällan slänga något.

Som belöning för det måttliga julbordet har jag mer tid att njuta av julafton och dagarna före. Mer tid att öppna julklapparna förväntningsfullt långsamt. Men framförallt mer tid för det som är julens riktiga huvudrätt för mig: gemenskapen med andra människor.

Julstädning

Det snöar och yr och jag ska städa idag tills jag blir yr... njaeee kanske inte städa så att jag blir yr, men jag kunde bara inte låta bli att skriva yr.. ibland är det så med ord när jag skriver, jag kan inte låta bli att skriva dem. De tvingar sig fram från mitt huvud ut genom mina fingrar, det är bara att släppa ut dem.

Tänk om det var likadant för mig med att städa; att jag bara inte kunde låta bli. Men det kan jag. Jag är hur bra som helst på att kunna låta bli att städa. Jag är proffs på att kunna blunda för allt vad damm och katthår heter. Men idag ska jag göra huset rent i alla fall. Idag är det dags för julstädningen.

Det bästa med julstädningen är att det är inte så noga med den. Det syns ju inte i mörkret ändå hur städat eller ostädat det är. Om en vecka är det ändå fullt med små julklappssnörbitar och pepparkakssmulor och glöggspill och annat på golvet. Så varför överanstränga sig?

EFTER jul, däremot. Det är en helt annan sak. När alla helger är över, när ljuset kommer tillbaka, då städar jag grundligt. Kanske det nya årets inte bara första utan också största städning. Då kan det faktiskt hända att jag städar tills jag blir yr. Sedan köper jag rosa tulpaner och firar att våren är på väg.

Julklappsfnatt

Jag känner spänningen stiga. En vecka till julafton. I små vrår i huset står kassar med klappar. Inslagna. Oinslagna. I garderober och lådor ligger överraskningar.

Jag ska ta fram en tröja. Hittar en överraskning. Som jag ska överraska någon med. Undrar om han eller hon blir glad?

Jag vill se ögon skina! Jag vill se ögon glänsa! Jag vill höra mänskor bubbla till av skratt!

Jag tror, jag tror... att jag fått julklappsfnatt!

 

Om att återerövra

I mer än tio år har jag drömt om att bli så frisk att jag kan arbeta igen. Det känns ibland overkligt att jag är där idag, jag klarar att arbeta till 25 %. Igår fick jag betalt av min tredje kund. Jag satt länge, länge och bara tittade på min banksida. Jag har startat eget. Jag har arbetat 25 %. Jag har fått betalt för mitt arbete. Jag är sjukskriven, men till 75 % och inte till 100 % längre.

Jag känner så mycket tacksamhet att jag har fått tillbaka den hälsan som jag har. Jag känner hopp om att få tillbaka ännu mer. Jag känner mig så otroligt stolt över mig själv, över att jag aldrig gett upp helt under de här åren. Över att jag var stark nog att låta bli att ha ihjäl mig själv den där perioden när de tankarna var så starka inuti mig själv.

Jag är så stolt över mig själv... I min blogg finns ingen Jante. I min blogg finns bara "Jag kan".

Det som hände mig förra året kändes fantastiskt. Det som har hänt mig det här året, känns ännu mer fantastiskt. Hur man än lider och plågas som människa, vilka bördor man än bär, så händer det märkligt ofta nog att bördan en dag lättar, att portar öppnar sig och det som var omöjligt blir möjligt. Om man bara orkar hålla ut tillräckligt länge.

Jag sjunger med Peter Jöback i den så vackra texten. Från mitt hjärta sjunger jag. Halleluja.

Älska sig själv och andra

Genom att älska mig själv lär jag känna mig själv.

När jag känner mig själv kan jag känna igen det mänskliga i andra människor.

Där hittar jag kärlek till både mig själv och andra människor.

Kärleken till att vara människa.

Köpt julgran på Plantagen

Utanför Plantagen låg meterhöga travar med julgranar i nät, som att de var stora fiskar som någon fångat. Mellan raderna av julstjärnor, julgrupper, blomkrukor i alla möjliga färger fast fler röda än vanligt, knoppande amaryllis i olika höjder och med lappar om vit, röd, rosa, blommande hyacinter och knoppande hyacinter, julpynt, julgrisar, julbockar och konstgjorda julkransar eller äkta lingonkransar, kom jag äntligen ner till den delen av Plantagen där de riktiga julgranarna fanns.

Sedan kanske tre år tillbaka har tonåringen efter många års tjat fått sin önskan igenom att vi ska ha en Disney-gran under julen. En Disney-gran är en ädelgran, kraftigare än den vanliga svenska granen. Den allra största fördelen jag upptäckt med en Disney-gran är att den inte barrar. Precis samma fördel som med en plastgran. Jag har en plastgran i gillestugan, den är vacker och vi monterar ihop den till advent. Fast än har jag inte kommit dit att jag vill ha plastgran till jul, då vill jag att det ska dofta gran i huset.

När jag handlar gran är jag inte särskilt kräsen, tycker jag. Den ska ha tillräckligt stabila grenar så att inte pyntet ramlar av. Det ska vara så mycket grenar att de täcker stammen så mycket som möjligt. Den ska vara grön. Om det är kortare grenar på en sida, tycker jag att det är en fördel. Då kan jag ställa den sidan av granen mot väggen, så tar granen mindre plats i rummet.

Den tredje granen jag höll i uppfyllde mina krav, så den fick det bli. Vandrade med den utvalda granen genom de långa gångarna med ännu mera julpynt, trädgårdsjulpynt, sidenblommor, servetter, utemöbler, pyttesmå och jättestora ljuslyktor, mossa, vattenfontäner, kaminer, marschallhållare, godis och till sist var jag framme vid kassan och kunde betala.

Det finns nog fördelar med att åka till skogen och hugga sin egen gran, om man har en skog. Man slipper allt det andra runt omkring. Allt jultillbehören som vi människor har hittat på.

Nu står julgranen och väntar i garaget. In i huset kommer den inte förrän dagen före julafton. Det är en mycket sträng tradition hemma hos mig. Nåde den som nämner något om att granen ska komma in i huset innan dess.

Darin - sjöng som en ängel i Luciamorgon

Inatt sov jag gott igen. Vaknade och fick bråttom upp för det är ju lucia idag. Jag gjorde i ordning en bricka med lite frukost och så kaffe och pepparkakor från helgens pepparkaksbak. Satte mig i soffan för att vänta på luciamorgonen. Först såg jag ett samtal om självmordsbombaren i Stockholm, om hur vi alldeles särskilt just när sådant här händer, behöver värna om alla människors lika värde, låta bli att generalisera och inte låta rasismen få växa mer än den redan gjort. Jag instämmer.

Sedan blev klockan sju och jag bytte kanal. Hamnade i ljus, hopp, musik och luciastämning. Det var en ovanligt vacker luciamorgon från TV i år, tycker jag. Det kändes som att alla de vackra julsångerna fick rum. Sonja Aldén, Shirley Clamp och Sanna Nielsen, vilka kvinnor, vilka röster!

Och sen. Sen bara stod han där. I röda byxor och grå, stickad tröja. Darin. Att höra Darin sjunga "O Holy Night" à capella, ja, det kändes för mig som att det var en ängel som ramlat ned och sjöng så att stjärnorna föll som ett glitterregn ned till marken. Alldeles, alldeles underbart! Jag rös mig igenom hela den vackra sången.

Min katt verkar inte bry sig särskilt att det är lucia idag. Mer än att hon gillade att jag tittade på TV så tidigt på morgonen, så hon kunde sitta bredvid mig och värma sig och lukta på kaffedoften. Nu har hon sträckt ut sig och somnat på fönsterbrädan ovanför elementet igen. Vad hon gillade Darins sång idag, det har hon inte berättat för mig. Men jag tror hon gillade den hon också, för hon låg kvar i soffan bredvid mig hela tiden.

Tredje advent

Tredje advent vaknar jag till en strålande kall vinterdag med ljusblå himmel och lågt stående sol som får de isiga grenarna på lönnen att gnistra som att hela trädet var av glas. Bakom lönnen är himlen mörkt gråblå och får mig att undra om det är ännu mer snö på gång.

Min katt jagar en liten fluga och äter upp den. Nöjd med sitt arbete somnar hon med hakan på vattenskålen i fönstret. Min katt är alltid nöjd med sig själv, hon har lärt mig mycket om den stora konsten att gilla läget och att gilla sig själv, att jag duger så som jag är.

Jag vaknade tidigt i morse mitt i en mardröm och tårarna rann ur ögonen mellan dröm och vaket tillstånd. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade var mardrömmen borta.

Mardrömmar går över. Drömmar kan ta vid.

Liv tar slut. Liv börjar på nytt.

Just nu är jag till. Det som varit är över.

Allting är som det ska vara. Acceptans.

Tredje advent.

Frid till världen.

Utmattad? - En sak i taget

När jag stiger ur sängen ser jag allt jag vill göra i huset. Plocka undan, städa toaletten, papper som ska sorteras, tvätthögarna, blommorna som väntar på vatten. Det snurrar i min skalle, det känns som att jag inte orkar. Helst av allt vill jag bara lägga mig och strunta i alltsammans. Somna.

I början hände det att jag gjorde det. Kraften fanns inte där i mig. Vare sig den psykiska eller den fysiska. Så småningom kom jag på knepet att "lura" mig själv att ta ett rum i taget. Jag gick till sovrummet, bestämde vad jag ville göra där. Sedan var jag klar med det. Ett rum till, vad ville jag fixa i köket? Göra det och känna mig klar med det.

Rum för rum betade jag av högar och annat. Jag tog pauser och hux flux hade det som först såg ut som ett oöverstigligt berg försvunnit.

Jag började förstå att det var klokt att göra en sak i taget och göra färdigt, i stället för att flänga hit och dit och ha hundra järn i elden samtidigt. Det var klokt, det var avstressande och det var effektivt. Men inte så lätt att lära om för en människa som i hela sitt liv dittills betett sig som spindeln i nätet precis överallt. Alltid haft händerna fulla, alltid burit på saker och flyttat runt dem åt både sig själv och andra. Inte lätt att ställa om till att ibland ha tomma händer, ibland låta händerna vila i knät mellan aktiviteterna.

Det här använder jag mig fortfarande av som ett knep de där dagarna som är tyngre än vissa andra. De där morgnarna som jag vaknar utan lust att göra något alls. Då tänker jag för mig själv: "OK; jag fixar i sovrummet idag i alla fall". Sedan brukar det blir mer än sovrummet, bara jag har satt i gång mig själv. Det ger också en stark tillfredsställelse att känna att man är färdig. Åtminstone en stund. Helt färdig blir man ju aldrig, hoppas jag. Den dagen är väl livet slut.

Man kan se på livet som ett hus med massor av olika rum, tänker jag. Tar jag in allt på samma gång kan det kännas oöverstigligt. Men delar jag upp det i olika rum blir det hanterligt. Både i knoppen och i kroppen. Det går för mig att använda samma tankar om livet som om huset när det är kaos. Jag tar en bit i taget, gör något åt det och sedan fortsätter jag med nästa. Det är lättare att leva ett rum i taget än hela huset på en gång. Det är lättare att ta in en del av världen än hela på en gång. Det är lättare att leva fokuserat än ofokuserat.

Lägga lutfisken i blöt

Jag är en lutfiskälskare! När andra pratar om hur illa den luktar, förstår jag inte. Jag tycker att lutfisk luktar gott. Kanske är det för att jag som riktigt liten fick vara med om att "sköta" lutfisken.

Jag fick hjälpa pappa. Följa med honom ned i källaren och stoppa ned den där torra mystiska lutfisken i vattnet, som pappa sa skulle bli fisk som vi skulle äta på julafton.

Pappa och jag tog hand om lutfisken varje dag. Det var mörkt i källarrummet där hinken med lutfisken stod. Det var spännande med den torra fisken som växte för varje dag. Blev mjukare. Förvandlingen.

Ibland tror jag att det var mer spännande med lutfisken än min adventskalender med paket. Ibland tror jag till och med att lutfisken var mer spännande än mina julklappar. Just för att jag har så starka minnen av det. Starkare minnen än av mina julklappar.

Undrar hur många som lägger lutfisk i blöt nu för tiden? Vad är det som gör att vi har så svårt att få tiden att räcka till?

Jag och pappa, vi hann ju. Trots att pappa hade företag och massor att göra. Vad är det som har förändrats, egentligen? Vad gör vi med vår tid nu för tiden? Bloggar?

Tomteland i Borås

Hela Borås city kryllade av snötyngda granar, vackra festklänningar och ljusslingor. Jag och min dotter hade en heldag tillsammans. Jag tog bussen till Borås, det var så vilsamt att jag höll på att somna och missa att kliva av i Borås.

Vi började med en fika på det mysiga caféet Viskan alldeles intill Viskan med den vackra parken på andra sidan vattnet. Utsikt över snötyngda träd. Sedan tittade vi in i Borås affärer. Där finns en inredningsbutik för fransk lantstil som heter Hjärterum och som känns som att kliva in i en saga. Jag kunde inte räkna alla de vita hyacinter som fanns där inne i olika grupper. Skimrande julgranskulor den ena mer glittrande och vackrare än den andra. Små glasskålar på fot med lite mossa i sig. Så enkelt, så vackert.

Jag gick runt där, njöt och tog med mig idéer hem. Mycket känns för dyrt att handla i den affären för mig, men att titta, njuta och att få med sig idéer kostar inget alls.

På torget mitt inne i stan hade man byggt upp ett Tomteland. En stor vacker gran i mitten med belysning och konstgjorda lysande istappar. Runt den stora granen fullt av små mindre granar med belysning. Där fanns små hus som hette allt från Tomtens Verkstad till Tomtens scen och Tomtens dass som var upptaget. En kåta där man kan fika vissa dagar.

Längs med Tomtelandet fullt med små röda stugor som sålde allt möjligt som har med julen att göra; lax, lingonkransar och julsenap. Från två små stugor luktade det särskilt gott; rostade mandlar och färska munkar.

Lunchen blev på Harrys; en hel lunchbuffé med tre olika rätter plus kaffe och kaka för 79 kronor. Jag åt raggmunkar med stekt fläsk, lingon och sallad. Gott! Länge sedan jag åt raggmunkar. Fläsket var riktigt knaperstekt.

Ännu mer titt in i de små mysiga affärerna. Klädaffärerna hade många festkläder mest i svart just nu. Jag hittade en affär där man sålde gammaldags mamelucker i riktigt bomullstyg med spetsar längst ned på benen. Ett par sådana har jag drömt om att äga ända sedan jag var tonåring. Så efter en del funderande klippte jag till och köpte mig ett par linnefärgade. De kan bli fina att ha under alla mina tunikor, känner jag. Eller så kan jag ha dem till pyjamasbyxor, eller hänga dem på väggen att titta på bara för att de är så vackra!

Fika på det prisvärda caféet Orion ville vi inte missa. Dit in ringlar kön lång precis hela tiden. Där är människor i alla åldrar, och ett härligt surr av prat, liv och rörelse. Fikabrödet är hembakt, minst sagt generöst och dessutom billigt. Det var inte lätt att välja bland jultårtebitar, mjuk pepparkakscheesecake och pajer. Till sist bestämde jag mig för hallonpaj med vit choklad och vaniljsås. Jag fick en så stor portion att det var omöjligt för mig att äta upp den. Gott var bara förnamnet.

Sedan behövde vi inte äta mer den dagen. Jag nästan rullade fram på Borås gator, så proppmätt var jag. Och så glad! Mörkret sänkte sig och de vackra ljusslingorna lyste upp gatorna. Balkongerna på de äldre husen var dekorerade med granris och ljusslingor. I parken var en del träd helt inklädda med lampor. Hela staden var täckt av ett vitt gnistrande täcke snö. Som ett sagolandskap.

En sista kram och så bussresa hem till Jönköping igen. Jag var så nöjd! I min kasse hade jag ett doftljus med doft av ros och lavendel och så mina nya mamelucker. Men det bästa av allt var att få ha en så lång dag med upplevelser och samtal med min älskade dotter. Vilken lyx att bo så nära varandra just nu! Efter att ha haft Nordsjön mellan oss i ett och ett halvt år.

Hudlös

Vissa dagar känner jag mig hudlös. Allt går in i mig utan något som helst filter. Det är dagar som kan vara både härliga och jobbiga. Ord kan svida. Känslor kan bränna.

Hudlösa dagar behöver jag ta väl hand om mig. Unna mig. Vara i lugn och ro. Tycka särskilt mycket om mig själv. Peppa mig. Älska mig. Vårda mig.

Jag har haft ordet "hudlös" i min vokabulär lång tid i mitt liv. Men det är skillnad på att ha ett ord i sin vokabulär och på att verkligen känna att man förstår vad det innebär. Idag vet jag i mig själv vad det är att vara hudlös. Jag kan använda mig av mina hudlösa dagar på ett sätt som gör att jag får med mig nya insikter om mig själv och om andra människor.

Hudlöshet och känslighet är något att vara tacksam för, även om det ibland är smärtsamt. Ur smärtan kommer något gott så småningom. Hudlösheten har jag fått med mig i livet på något sätt och kanske kommer den alltid att finnas där. Kanske är det en gåva i stället för en "svit" efter allt som hänt?

Hellre är jag hudlös vissa dagar än alltid hårdhudad.

Till en utmattad - Tankarna

När jag blivit vän med min andning upptäckte jag att jag andades olika beroende på vad jag gjorde och hur jag tänkte. Var jag med vissa människor kunde jag känna att andningen nästan ströp mig. Med andra människor kände jag hur andningen gick så lätt och jag mådde gott. Det var en  märklig upptäckt för mig.

När jag plockade ur diskmaskinen var det trögt men när jag bloggade var det lätt!

Min guide på resan lärde mig den stora konsten att vända tankar. Genom att skriva ned tanken jag hade när det kändes tungt och skriva om den till en annan tanke, vända på orden, vända det mörka till ljus, kunde jag känna hur jag med mina ord och tankar påverkade också min andning.

Det var en häftig upplevelse! Det var alltså inte bara så att jag medvetet kunde välja att själv växla mellan att stressandas högt uppe i bröstet eller andas lugnt djupt nere i magen. Utan andningen kunde förändras också med hjälp av mina tankar och vad jag gjorde!

Jag tränade länge, länge på att vända tankar. Min guide på resan peppade mig och sa att han tyckte att jag hade en säregen förmåga att vända mörker till ljus. Det gjorde mig glad och gav mig hopp!

Jag hade stor hjälp av att ställa mig frågorna "Måste jag? Vill jag?" när jag skulle vända mina tankar. De två frågorna till mig själv fick mig att upptäcka, att det är faktiskt inte särskilt många saker i livet jag "måste" som människa. Det handlar i stället om vad jag VILL med mitt liv. Det gör stor skillnad att byta ut ordet "måste" mot "vill" i olika sammanhang för mig själv och mina känslor. "Måste" suger kraft ur mig. "Vill" ger mig energi och lust!

Här är lite exempel på att vända tankar:

1. "Usch, så dammigt här är, nu måste jag städa."

Ny tanke: "Här är så dammigt. Jag vill att det ska vara rent, så jag städar".


2. "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Jag kommer säkert att svimma."

Ny tanke: "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren, men jag vill gå dit ändå för jag vill hålla mina tänder friska och få så få hål som möjligt. Jag är modig, jag går dit fast jag är rädd."


3. "Jag kommer aldrig mer att bli frisk i hela mitt liv."

Ny tanke: " Jag kanske aldrig mer blir som jag var förut i mitt liv. Men det betyder inte att jag är sämre som människa. Jag kanske till och med får ett bättre liv än jag hade förut. Jag är övertygad om att jag kommer att bli bättre. Jag ska skaffa mig ett bra liv, trots allt."


Jag lärde mig känna igen olika tankar. Katastroftankar. Oro. Rädsla. Sorg. Ledsenhet. Vanmakt. Hjälplöshet. Otrygghet. Jag tillät mig känna alla mina tankar, men jag såg till att jag inte fastnade i dem.

Jag började också söka mig mer till det som kändes lätt, det som gav mig glädje. Jag begränsade allt mer det som kändes tungt och gjorde mig nedstämd. Jag sökte medvetet efter det som fick mig att må bra och gjorde ännu mer av det.

För mig fungerade det här allt bättre. Jag kände mig gladare, jag mådde bättre och livet ljusnade alltmer. Jag hade fått något att ta till när mörkret belägrade mig, något som hjälpte mig att orka tills det lättade igen.

Att vara utmattad är som att vandra i en lång, lång ojämnt kuperad mark där man ibland går ner sig i ett kärr. Men om man bara traskar på upptäcker man att kärret tog slut en dag och man är på väg upp ur det igen.

Och precis hela tiden när man går där så är man på väg uppåt, även om det inte känns så, därför att stigningen är så långsam. För varje gång man ramlar ner i ett hål går det lite, lite snabbare att återhämta sig. I början kan det ta lång tid, beroende på hur djupt man föll den första gången. Men jag vet att jag återhämtar mig igen. Om jag bara ger mig själv den tiden och håller fast vid hoppet om att det blir bättre igen.

Till en utmattad - Andningen

Jag mötte en läkare på Vårdcentralen för att få veta vad det egentligen var med mig. Jag hade yrsel, ibland kändes det som att jag försvann, fingrarna och fötterna domnade och ibland kändes det som att mitt huvud växte till en stor boll. Jag hade svårt att koncentrera mig, jag hade tunnelseende, jag fick panikattacker, fruktansvärd huvudvärk och en enorm trötthet. Något måste ju vara fel, tänkte jag. Någon måste kunna ge mig medicin eller berätta vad det är med mig. Hade jag blivit tokig, eller?

Den indiske läkaren på Vårdcentralen tittade mig djupt in i ögonen med sina milda bruna ögon efter att han undersökt mig. Han log mot mig och sa: "Du har glömt hur man andas".

Det var allt. Jag förstod ingenting... glömt hur man andas. Med de orden gick jag hem, lika oförstående som när jag kom dit. Inget recept, ingen remiss till någon specialist. Ingenting. Mer än alla dessa frågor inuti mig själv. Och jag kände ännu mer hur mina fingrar domnade, jag försvann bort. Jag svimmade därhemma i min ensamhet. Jag svimmade mer än en gång när jag var ensam hemma. Som tur var gjorde jag mig aldrig illa. Jag måste haft någon som vakat över mig, den tiden, tänker jag.

Jag gick på massage. Massören berättade för mig, att när man är stressad eller riktigt trött hypterventilerar man. Hyperventilerar... jag kunde nästan inte ta in ordet, jag var bara så trött. Massören frågade mig om jag tog hand om mig, om jag duschade. Duschade.. ja, det hände. Det hände att jag orkade göra det någon gång ibland. Jag kom inte ens på tanken den där första tiden. Det kändes som att jag duschade för första gången i mitt liv när jag ställde mig i duschen, som att jag tappat minnet av livet före kollapsen.

"Smörj in dig", sa massören. "Smörj in dig med sköna hudkrämer så får du både fart på cirkulationen och du får rörelsen också."

Jag hade behövt något som hade hjälpt mig att duscha, just då. Jag orkade inte lyfta mina armar upp till huvudet själv för att tvätta mitt hår. Jag hade behövt något som hjälpt mig att smörja in mig. Jag lyssnade i alla fall på massören, jag började duscha, smörja in mig, ta hand om min egen kropp. Jag började med fötterna. Med en fot. Sedan var kraften den dagen slut. Samma sak med duschandet. En dusch, sedan fick jag lägga mig, totalt utmattad i flera timmar.

Andningen... någonstans i en bok eller en tidning hittade jag en artikel om andningen. Jag läste om att man kan andas med magen. Att det gör att man blir lugn. Jag gick en kurs i avspänning och där upptäckte jag att jag, faktiskt, kunde andas med magen. Känslan var så skön att jag njöt! Ett lugn spred sig i hela mig och jag lärde mig känna skillnaden mellan att andas högt upp i bröstet som vid stress, trötthet, oro, rädsla och att andas i magen som när jag känner mig trygg, är stark och glad. Jag lärde mig att medvetet kunna växla mellan de olika sätten att andas. Jag tränade andningsövningar regelbundet, tre-fyra gånger per dag en lång, lång tid.

Den starkaste andningsövningen av dem alla var när jag hittade till en yoga-grupp på Friskis & Svettis för fem-sex år sedan. Där lärde jag mig att få ihop andningen med kroppens rörelser. Jag lärde mig känna igen stressens signaler innan de gått för långt. Jag lärde mig hur en lugn och jämn andning fick mig att känna mig lugn, stabil, stark, lycklig och full av kärlek till både mig själv och andra!

Det gick inte snabbt. Det tog lång tid innan min kropp lärde sig andas med magen igen efter att ha hyperventilerat i många år. Vissa saker i livet får ta tid. Så småningom kunde jag lägga handen på min mage och känna att den rörde sig upp och ned när jag andades. Jag kunde känna andningens rörelser allt längre ned i magen och jag mådde allt bättre, fick energi och lugn.

Idag hyperventilerar jag fortfarande, men inte hela tiden. Jag kanske är trött, blir skrämd av något, kanske är jag förkyld, kanske stressad, då hyperventilerar jag, det är naturligt. Ibland får jag panikattacker. Men jag blir inte längre rädd för de känslor som det framkallar när jag hyperventilerar eller när jag får en panikattack. Idag låter jag bara det vara. Jag tar det lite lugnt. Oftast kan jag hitta en förklaring till varför jag hyperventilar. Jag gjorde något ansträngande dagen innan. Jag är förkyld. Jag kanske väcktes av telefonen mitt i natten. "Skit samma", kan jag tänka när jag får en panikattack. Trött kan jag bli efteråt fortfarande, men paniken äger inte mig längre, den äger inte mitt handlande. Den fungerar mer som en väckerklocka till mig om att jag behöver varva ned.

Jag lyssnar till min andning idag. Den talar till mig, hjälper mig att förstå hur min kropp och själ mår. Håller mig vid liv.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag blivit vän med min andning och lärt mig lyssna till den! Det har varit en av de mest viktiga sakerna för min kropp och själs läkning de här tio åren. Undrar hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte lärt mig betydelsen av att kunna andas lugnt? Undrar om jag levt överhuvudtaget?

Det finns massor av olika andningsövningar man kan prova. Tanken är att jag i ett annat inlägg kommer att ge ett eller ett par enkla andningsövningar som den som vill kan prova.