Jag önskar mig hälsa

De ekonomiska effekterna av att ha blivit utförsäkrad visar sig allt tydligare nu för mig.

Eftersom jag inte längre är sjukskriven p g a alliansens nya regler (trots att min läkare skrivit ett sjukintyg), har min försäkring på drygt 2000 kr/månad som jag hade genom min arbetsgivare, försvunnit.

Nu har jag också fått den första ersättningen för att jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion. Där försvann några hundralappar till. Två gånger ytterligare får jag ersättning för att jag är med i Arbetslivsintroduktion. Sedan försvinner den ersättningen också för mig.

Det känns orättvist. Jag önskar inget hellre än att jag var frisk. Jag önskar att jag hade arbetsförmåga till 100 %. Jag önskar mig hälsan tillbaka igen. Jag har kämpat och kämpat för att bli så stark som möjligt igen. Men de rester jag har kvar efter utmattningen är där, vad än jag gör. Jag är stresskänslig. Jag har panikattacker. Jag har svårt att ta in många intryck samtidigt. Jag är inte så som jag var förut, hur gärna jag än önskar att jag var det.

Jag vill kunna känna mig självförsörjande som människa. Jag frågar mig; vem/vilka har ansvaret för en svag och sjuk människa i Sverige idag?

"Jag ska skaffa mig ett bra liv trots allt". Upprepar jag tyst för mig själv. Medan jag känner hur mitt inre rasar samman av oro för hur det kommer att bli.

"Inget ska få knäcka mig". Viskar jag tyst till mig själv. Som en påminnelse från andra tuffa tider i mitt liv.

Jag kramar hoppet.

Blogglust och jogginglust

Nu när jag är ledig försöker jag följa min lust så mycket som jag bara kan. Jag inväntar lusten. Sedan följer jag den. Just nu fick jag lust att blogga. Så då gör jag det. Bloggar.

Vilken vacker dag det har varit idag! Jag hade ett ärende till Bankeryd. Vättern var spegelblank och silverblänkande ljusblå när jag körde längs med den vackra sjön. Jag kom på att jag har inte badat utomhus än i sommar. Det är ju heltokigt, det måste jag göra innan det blir höst igen. Om det så ska bli en utomhustempererad bassäng som jag slänger mig i.

Jag har hälsat på mamma idag och varit ute en stund med henne i solskenet. När jag kom hem hade jag lust att slappa i trädgården. Så då slappade jag i trädgården. Det är så skönt att vara i trädskugga. Höra suset från löven. Det har susat alldeles lagom hos mig idag. Nordlig vind, men skönt när jag har varit i lä.

Jag började med intervallträning igår, till min egen förvåning och glädje. Jag har funderat på att göra det ett tag. Jag värmer upp med en lätt promenad. Sedan promenerar jag en minut, småjoggar 30 sekunder, promenerar en minut, småjoggar 30 sekunder. Så där höll jag på en halvtimme igår. Jag vill få upp min kondition, det är målet med den här intervallträningen. Jag har promenerat så länge att jag känner att jag behöver öka på tempot lite.

Idag har jag känt mig mer hungrig än jag brukar och maten har smakat bättre. Kan det bli så snabb effekt av den här intervallträningen, tänker jag? Eller är det inbillning? Hur som helst. Jag ska ut en sväng någon gång ikväll igen.

Keep on jogging! Det får bli mitt nya motto, tror jag. Om jag nu inte lägger av inom kort. Man vet aldrig. Jag har lagt av förut när jag börjat jogga, överansträngt mig. Det handlar om att ta det försiktigt, tänker jag. Öka på i lagom takt.

Att möta ondskan

Jag är på mini-semester i Danmark när nyheten når mig om bomben i Oslo och dödsskotten på de många unga människorna i Norge. Mitt i semesteridyllen där jag befinner mig, med korsvirkeshus, stockrosor, fiskebåtar och wienerbröd med choklad i, sveper traumat över mig genom TV-rutan. Jag kan inte skydda mig. Jag vill det inte heller. Jag vill möta mina känslor. Jag vill känna empati, medlidande, känna tårarna falla när jag hör de unga vitttnena från ön berätta om upplevelser som ingen människa skulle behöva vara med om. Jag vill känna allt det jag känner. Därför att det är att vara en levande människa; att kunna känna. Även om det smärtar.

Det är när vi inte längre känner något för en annan människa, det är när vi slutar vara medmänniskor till varandra som ondskan kan växa sig stark inom oss. Det är när vi lever i en kall värld där det handlar om att sköta sig själv och strunta i andra som ondskan kan växa sig allt starkare.

Motgiftet mot ondskan i Norge som vi sett genom TV-rutan, eller i värsta fall i verkligheten, tror jag heter öppenhet, demokrati, kärlek, medmänsklighet, solidaritet, samtal. Mod att våga visa att vi aldrig accepterar rasism, diskriminering eller kränkningar av något slag, antingen den visar sig i en massaker, i ett samtal vid kaffebordet på lunchrasten eller i cyberrymden.

Motgiftet mot ondskan tror jag handlar om att skapa ett samhälle där vi tillåter oss själva och varandra att vara människor. Att få vara svaga likväl som starka. Att få vara älskade och känna oss behövda som de människor vi är.

En människa som känner sig älskad, behövd och trygg utför ingen massaker. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg älskar i stället för att hata. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg känner nyfikenhet i stället för rädsla och hat inför det som kan verka främmande.

Jag önskar att det ofattbara traumat som hänt i Norge kommer att leda till att vi alla öppnar våra ögon och ser klart vart de högerextremistiska vindarna som dragit fram alltför länge och vuxit sig alltför starka kan leda till. Jag önskar att det som hänt i Norge får många av oss att öppet våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Utan att för den skull själva känna hat. Jag önskar att det som hänt i Norge får oss att växa som människor och göra oss modiga och starka. Även om det i stunden kan få oss att känna oss svaga.

Jag  önskar frid, kärlek och mod till världen.

Ibland hugger det till i mitt hjärta

Jag har massor av goda svarta vinbär i min trädgård just nu. När jag stått där och smaskat en stund går jag till körsbärsträdet och äter några körsbär. Jag känner mig rik.

Just då hugger det till i mitt hjärta. Jag känner oro för att jag är utförsäkrad. Jag vill inte lämna fler hem ofrivilligt än jag redan gjort i mitt liv.

Jag fick lämna mitt hem som barn när pappa gjorde konkurs. Jag blev vräkt som barn. Jag var fosterbarn ett antal år i mitt liv. Levde vissa år som barn i kappsäck. Vandrade mellan det hem där min lilla familj skulle börja om på nytt, utan pappa, och mitt fosterhem.

När min lilla familj äntligen fått ro några år i ett nytt hem, en lägenhet i ett hus, blev vi uppsagda där för att huset som ägdes av släktingars företag skulle säljas.

Jag vägrar att lämna fler hem ofrivilligt i mitt liv. Över min döda kropp.

Ska jag lämna mitt hem ska det vara för att jag VILL göra det.

Inte för att jag måste.

Fånga sommaren

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Stoppa ned den i en påse. Fylla påsen med rosenröda solnedgångar, blommande dikesrenar, regnbågar, sommarregn, citronfjärilar och gröna träd.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Ljumma, ljusa morgnar och kvällar. Promenader i shorts. Slappa stunder i Baden-Baden. Ligga-på-rygg- och titta-på-moln-stunder på filt i gräset. Hängmatta.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Varma stenplattor på uteplatsen. Bara fötter. Tunna kläder. Solhatt och solglasögon. Fågelbad, igelkottar och humlor. Daggkåpa. Rosenskära. Blåeld. Fingerborgsblomma.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren..

Picknickar. Spontana utflykter. Äventyr precis runt knuten. Liv överallt. Varm sand mellan tårna. Dopp i sjö och hav. Tångdoft. Doft av sjö. Sommarnätter.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Glass på glass. Jordgubbar, smultron. Vinbär och körsbär. Måsarnas skrik. Lärkans drill. Lommens rop i sena sommarkvällen. Kanotfärd i månsken.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Släppa den fri när det blir vinter.

Trädgårdsarbete

Jag har ont i ryggen. Mer än vanligt idag. Men det är självförvållat.

Jag åt lax på spenatbädd och jordgubbar med grädde till efterrätt till middag idag. När jag ätit det fick jag sån energi att jag gav mig iväg efter sekatören. Sedan gick jag lös på syrenbusken. Klättrade på stege och klippte bort vissna syrenblommor. Nu kommer den lila syrenen att blomma fint igen nästa försommar.

I bara farten rensade jag bort lite andra vissna blommor också i trädgården. En av mina rosa Mårbackapelargoner hade krukan full med rötter. Då planterade jag om den. Där någonstans blev det för mycket för min rygg. Nu får jag vila mig, slappa. Ta korta promenader. Avslappning.

Jag är ändå så nöjd över det jag gjorde. Det är en stor lycka att ha en egen plätt mark att ta hand om här på jorden, tycker jag. Det var så vackert i trädgården igår kväll. Tack vare regnet är gräset så friskt grönt. Jag satt länge och tittade ut över trädgården igår kväll och njöt av allt det skönt gröna. Länge, länge leve sommaren!

Utmattad? - Hudlösheten

Det verkar inte som att det var förkylning jag fått igår. Allt som ville rinna ur mina ögon och näsan slutade efter ett par timmar. Det var gråt som ville ut i stället.

Under flera år efter att jag blivit utmattad kändes det som att jag jämt var förkyld. Det rann ur mina ögon hela tiden. Det gick inte att stoppa. Så småningom förstod jag att det inte var snuva, utan gråt. Jag minns vintriga dagar och regniga dagar och soliga dagar när de ostoppbara tårarna rann nedför kinderna under mina långa promenader som jag gav mig ut på.

Men det är svårare att inte kunna gråta än att kunna gråta. Det händer fortfarande att jag hamnar i de här perioderna med ostoppbara tårar och gråt, men oftast inte lika starkt och inte lika ofta som förut.

Jag har levt på kanten till en depression hela vintern, våren och försommaren. Det har varit så mycket stress. Anhöriga som blivit sjuka. Utförsäkringen. Den långa vintern. Det kändes som att jag äntligen var på väg att vända den ordentligt de senaste veckorna. Men... en anhörigs sjukdom och så backar jag igen.

Det är så det är att leva med utmattningssyndrom. Det kan vara en lång väg att bli stark igen. Och man blir inte så som man var förut, man får närmre till sina känslor. Ibland är det på gott. Ibland känns det som att det är på ont.

Igår eftermiddag när jag satt på ett café och drack grönt té, tänkte jag att nu har jag den där känslan av hudlöshet i mig igen. Som att det inte finns något skydd mot mig och världen .Bussarna dånar mer än normalt, jag hoppar till för minsta lilla höga ljud och jag känner mig överspänd. Hudlöshet... därför rinner tårarna fritt när helst de vill..

Det är bra att jag kommit så långt att jag kan känna igen mönstret, även om det tog lite tid igår innan jag gjorde det.

Jag sover. Det är viktigt. Det är jag tacksam för. Och att jag vet att jag är i en process. Ibland får jag bakslag. Men för varje bakslag reser jag mig snabbare igen. Hela tiden är jag på väg uppåt. Det är bara att jag trillar ned i små gropar ibland. Oftast för att jag blivit för trött. Tålamod är bästa medicinen för mig när det blir så här. Musik, tålamod, skratt och små promenader eller annan rörelse.

Trött

Mamma kom hem från sjukhuset igår igen. Nu känner hon sig ganska pigg. Med fyra nya påsar blod i sig steg blodvärdet från 53 till 119. Och jag känner mig trött. Jag har känt mig så så trött, så trött idag. Trött och lättskrämd känner jag mig. Så ljus- och ljudkänslig att jag får hålla handen för ögonen om jag är inne i en affär med starkt ljus. För mycket stress i mig nu igen. Men det lägger sig, om jag tar det lugnt och gör roliga saker.

Jag åkte in till Vätterstranden ett par timmar. Där var kylig vind idag och mest mulet. Fast människor hade bikini och badade i alla fall. Men jag frös, höll badlakanet runt mig för att värma mig. Den vita nyponrosen var så vacker intill mig.

Plötsligt kom det en andmamma med två andtonåringar simmande längs med stranden. De gick upp i sanden strax intill mig. Mamman ställde sig så nära mig och tittade bedjande på mig. Hon kunde konsten att tigga. Men jag hade inget att bjuda dem på. Ungarna la sig i sanden tätt intill varandra nära mig och somnade. Sedan vaknade de och började putsa varandra. Eller om de nu pussade varandra. Det var lite svårt att avgöra det, för mig. När det såg ut som att det skulle börja regna, följde jag flocken av människor som lämnade Vätterstranden och åkte hem igen.

Nu ikväll har det klarnat upp och det är en vacker sommarkväll. Men jag känner mig fortfarande trött. Jag är glad att det verkar ha gått bra med mamma den här gången också. Men trött känner jag mig nu efter alltsammans. Tur att jag har semester. Fast lite har jag jobbat idag. Jag har skrivit faktura. Det är ett rent nöje att göra det, tycker jag.

En historia om medmänsklighet

Mamma satt i den syrenlila småblommiga sjukhusrocken mitt emot mig och sa "Du förstår, i tisdags, då hade jag bett hemtjänsten att gå till bageriet för att köpa det där goda brödet som jag gillar. Och så kom den lilla flickan från hemtjänsten tillbaka och berättade att hon hade fått beställa brödet för det var slut. Hon ville att jag skulle hämta det själv senare samma dag. Så på eftermiddagen tog jag rollatorn och gav mig iväg fast att det var så varmt och kvavt i luften."

Mamma log i stolen där hon satt och fiskmåsarna flög högre än sjukhustaken, de skränade fast det var ett vackert skränande. Himlen var blå, allt var så somrigt och jag hade fortfarande svårt att fatta att mamma var på sjukhuset och fick blod nu igen.

"När jag kom till blomsteraffären" fortsatte mamma, "kände jag att jag blev så trött, så trött. Det var som att benen inte ville bära mig. Så jag gick in och satte mig på en stol där. Då kom han som har blomsteraffären fram till mig och frågade om jag ville ha ett glas vatten att dricka. Och så hämtade han det till mig och jag drack. Sedan frågade han mig vart jag skulle, vart jag var på väg. Han är så trevlig, affärsinnehavaren, han har alltid varit så vänlig när jag varit där och handlat blommor. Jag berättade att jag skulle hämta ett bröd på bageriet som var beställt till mig. Då sa han  "Det kan jag hämta åt dig, bara flickorna jag har anställda kommer snart efter sin rast så ska jag fixa det."

"Sedan, om en stund, när de andra som jobbade var på plats igen, gick mannen som har blomsteraffären och hämtade brödet åt mig på bageriet, fortsatte mamma, medan jag satt kvar och vilade mig bland alla de vackra blommorna i hans affär. "Jag hade köpt en liten mjuk nalle i blomsteraffären och mannen la nallen högst upp ovanpå de doftande, nybakta, varma bröden när han gav mig påsen."

"Han frågade mig hur jag mådde. Om jag vile så kunde han följa mig hem. Men då sa jag till honom att tack, men jag klarar mig. Blir jag för trött så finns det alltid någon människa på trottoaren här i staden som hjälper mig, det vet jag. Då log han mot mig och jag log mot honom och så öppnade han dörren åt mig så att jag kunde gå ut och gå hem igen."

"Jag var så trött när jag kom hem efter promenaden" sa mamma. "Nallen sattte jag på min gamla, stora bibel, såg du honom, förresten, nallen, när du var hemma hos mig och packade ihop mina saker som jag skulle ha med till sjukhuset?"

"Jo" svarade jag och log. "Jag såg den lilla mjuka nallen som satt på din stora bibel och jag förstod att du hade köpt dig den någonstans."

"Ja", sa mamma. "Den var så liten, så söt och mjuk och jag ville ha med mig ett fint minne hem från blomsteraffären. En snällare människa än han som jobbar där, det får man leta efter."

Livet överraskar

Tre timmar på sjukhus med mamma idag i stället för Rosariet nära Vättern tillsammans med henne och familjen som jag hade tänkt. Livet överraskar.

Mamma har fått fyra påsar med blod, precis som i våras.

Hon var pigg nu i eftermiddag, positiv och hennes ljusblå ögon lyste mot mig.

Hon är så liten, så tunn och så vacker.

I matsalen lånade hon med sig en bok av Paul Coelho.

Mera vet jag inte. Jag vänjer mig, tänker jag.

Vi åt mazarin och såg reprisen av Allsången tillsammans.

Vilken lycka att det finns blodgivare, tänker jag!

Men visst var det konstigt. Där skulle jag fika med mamma på sjukhuset. Precis när vi satte oss kom en sköterska och satte på TV:n. Och där i TV-rutan kom Måns Zelmerlöw åkande i den röda bilen och så började reprisen av Allsången från i tisdags som jag var med på då IRL.

Det gick inte många minuter så satt jag och sjöng allsång i sjukhusets matsal idag.

Livet är verkligen fullt av överraskningar.

Nu hänger jag inte med, livet

Detta liv... Ena stunden är man Rockstjärna och hoppar högt av glädje.

Nästa stund får man ett telefonsamtal och plötsligt sitter man på akuten och ens lilla mamma är inlagd och får blodtransfusion.

Nu hänger jag inte med i svängarna igen, livet.

Du far runt med mig som att jag var en forsrännare.

Jag släpper taget.

Acceptans.

Jag är Veckans Rockstjärna!

Oj, så stolt och glad jag känner mig!

Jag har precis fått mail om att jag är Veckans Rockstjärna hos bloggaren och livsstilsdesignern Cecilia Kärvegård.

Stort tack, Cecilia, för att du uppmärksammar mig och mitt bloggande. Det peppar mig att fortsätta att skriva och leva så som jag gör.

Så här skriver Cecilia i sin blogg om varför just jag har fått bli Veckans Rockstjärna:

"Någon som har hög Rockstjärnestatus den här veckan Är......Anna-Karin!!!!! som skriver bloggen Maskroskvinnans Tankefrön. På Anna-Karins blogg finns det mycket härligt och inspirerande att läsa. Hennes inlägg lämnar ingen oberörd. Anna-Karin söker efter det ljusa i tillvaron och skriver ofta med en glimt i ögat!"

Tack än en gång, Cecilia. Just nu känner jag mig som en Rockstjärna, faktiskt. En sån som vill äta glass med jordgubbar... till middag idag. Så klart att jag ska fira det här på något sätt med mina älskade!

Hmmm... nu fick jag något att fundera på, undrar vad jag ska hitta på?

Hur ska jag fira?

Fira ska jag ju, jag älskar att fira ju. Alldeles särskilt mitt i vardagen. Rockstjärna som jag är.
 

Fotografiska och shopping i Stockholm

Det var en sagolikt vacker sommarkväll i Stockholm när vi kom hem till Gamla Stan och vandrarhemmet där efter Allsången. Vi satte oss och njöt på Stortorget en stund innan vi gick in och la oss och somnade direkt.

Nästa dag sov vi längre än vi tänkt att vi skulle göra. Vi hade ju inte kommit till Stockholm för att sova. Så snabbt i kläderna, sedan blev det promenad i mysiga gränder. Solen strålade och himlen var blå. Vi var på väg till Fotografiska Museéet. Men som av en tillfällighet "råkade" vi in i en del affärer på vägen. Lite shopping blev det. Inte mycket. Men lite. Jag köpte mig en blå klänning på Indiska på rea.



Fotografiska Muséet kändes vilsamt och svalt att kliva in i. Där var bland annat en utställning med bilder av Robert Mapplethorp, av många ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer. Där hade jag mycket att lära mig, känner jag. Hans bilder var rena, de var en blandning av ljus och mörker. Där var allt från porträttbilder till vackra bilder på blommor och nakenporträtt och bilder på fallosar. Robert Mapplethorp valde att söka efter och fotografera allt i livet som han kände såg ut som att kunna vara skulpturer. Han levde tillsammans med Patti Smith ett antal år och fotograferade hennes skivomslag bland annat. En del av Robert Mapplethorps bilder fick mig att skratta till, de överraskade mig. Hans svartvita bilder på barn, människor och på blommor var de bilder som jag själv tyckte mest om.

En annan av utställningarna på Fotografiska Muséet hette "Woman in Chanel". När jag hörde äldsta dottern säga det, så trodde jag att det handlade om kvinnor i kanaler, vilket äldsta dottern och jag själv också hade väldigt roligt åt. Chanel... det är något helt annat än kanaler det. Det är inte bara Chanel-dräkter, vilket utställningen verkligen var ett bevis på. Varje modell på bilderna hade kläder som passade just henne. Det var bilder som mera kändes som tavlor. Stämningsfulla. Dramatiska. En härlig mix. Klart sevärt, tycker jag.

Det gick lätt att få timmarna att gå på muséet. Sedan vandrade vi lugnt tillbaka igen och njöt av det vackra vädret, den svalkande brisen från havet, doften av hav, alla båtarna, utsikten, grönskan och människorna. Vi strosade lite till i Gamla Stan och sedan hämtade vi våra väskor på vandrarhemmet.



Vandarhemmet låg granne med caféet Sten Sture. Vi åt supersmaskig blåbärspaj med vaniljsås i skuggan under ett parasoll där och vilade benen ett tag. Sedan promenerade vi vidare mot Centralstationen. Vi tog det lugnt. Det var så skönt att slippa åka bil, buss eller tunnelbana. Så skönt att kunna promenera vart än vi skulle de här få dagarna. Man upplever saker på ett särskilt sätt när man promenerar, tycker jag. Hjärnan hinner med att ta in intrycken på ett annat sätt än när det går i en högre hastighet.

Så småningom kom vi på bussen. Det var så mycket trafik inne i Stockholm City att bussen blev 40 minuter försenad. Bussresan hem tog nästan fem timmar. Men det gick fint. Jag passade på att lära mig en del funktioner på min mobil som jag inte kunnat tidigare. Jag läste tidning och jag njöt också av utsikten, av att passera genom olika städer och av alla vackra planteringar som det är i städerna nu på sommaren.

Vi hade gärna stannat ett par dagar till i Stockholm. Det finns så mycket att se och uppleva där. Men den allra bästa resan är kanske den där man fortfarande har något kvar att se och att längta tillbaka till att få uppleva. Jag är säker på att jag kommer att åka fler gånger till Stockholm. En (kort) stund fick jag nästan lust att bosätta mig där. Men det var som sagt en kort stund. Stockholm är dyrt att leva i. Jönköping är vackert det också. Lagom stor stad för mig att leva i där jag är just nu i livet.

 

Allsång och möten med FB-vänner

Jag älskar "Allsång på Skansen". Jag är sån att jag sitter framför TV:n och sjunger med i soffan. Min äldsta dotter är likadan. I många år satt hon och jag framför TV:n som klistrade varje gång när det var "Allsång på Skansen". Ibland sa vi "tänk så roligt det skulle vara att åka dit och vara med i publiken på riktigt". Och så skrattade vi. Men inuti mig växte paniken. Bara tanken på att sitta där i trängseln bland alla människor gjorde mig livrädd. Och resan... tunnelbana, alla ljus och intryck, jag kunde inte ens tänka mig att jag någon gång mer i mitt liv skulle orka att resa till en så stor stad som Stockholm. Det var en sorg i mitt bröst. För jag ville som mamma vara så stark och jag ville så gärna kunna ge min dotter glädjen att få uppleva "Allsång på Skansen" på riktigt. Men min ångest ägde mig fortfarande då.

För tre år sedan hade jag kommit så långt i min läkning att jag kände mig redo att utmana mig själv. Hela familjen åkte till Stockholm och jag och äldsta dottern gjorde vår dröm till verklighet. Vi var publik till "Allsång på Skansen". Jag minns att jag var så lycklig för att jag gjorde det. Men jag minns också hur jag ofta fick dra mig undan till små "oaser" var än jag kunde hitta dem. Inne på en toalett. I trädskuggan. Inne i hörnet på ett café. Till platser med färre intryck, bort från ljus och ljud och rörelse så mycket som möjligt. Jag minns att jag dagen efter "Allsång på Skansen" tänkte gå i Gamla stan en stund och titta. Jag minns att jag fick lämna gränderna, jag såg alldeles suddigt och det kändes som att husen föll över mig, som att benen inte bar mig, som att jag skulle svimma. Det blev ett ganska långt tag på ett litet lugnt café och en stund i en ännu lugnare kyrka för att återhämta mig innan vi reste hem igen.

Nu har jag gjort ungefär samma "resa" med min äldsta dotter igen. I måndags åkte vi till Stockholm med buss. Vi bodde på ett vandrarhem "Best Hostels Old Town" i Gamla stan till mycket bra pris. Måndag kväll mötte jag tre vänner från FaceBook IRL för allra första gången. Vi var på ett téhus, pratade och skrattade och lärde känna varandra ännu mer, även om det redan kändes som att vi kände varandra tack vare FB.

Tisdag morgon tog jag och dottern Djurgårdsfärjan. Klockan 9.00 var vi utanför Skansen. Där köade vi en timme innan insläppet kl. 10. Allt för att få så bra platser som möjligt.

Det känns lite halvgalet att tillbringa tolv timmar på en hård träbänk framför en scen på Skansen. Men man känner sig inte ensam om att vara halvgalen där. Det finns flera människor som gillar att följa det som händer under dagen. Både på scenen och runt omkring. Framåt två-tiden börjar det bli svårt att hitta sittplatser. Man får bara hålla plats åt en person i taget. Men människor är hjälpsamma och det blir en sorts gemenskap bland oss tidiga Allsångsbesökare.

Hela dagen pågår förberedelser och repetitioner. Det är avhuggna björkar som ska placeras rätt. Det är diskussioner om var personerna på scen ska stå, Det är korta repetitioner hela dagen, detaljer som finputsas, ibland över man allsångerna och framåt klockan 18.00 är det dags för generalrepetitionen.

Träsmaken i baken kommer någon gång vid lunchtid. Men det är en sorts yogaövning/meditation som jag ser det. Att övervinna smärtan efter att sitta så länge för att själen ska få sitt. Och det är absolut värt det för mig. Det är en förväntansstämning som byggs upp under dagen. De sista timmarna är det alldeles fullt av människor som sitter och står, det är svårt att ta sig fram i trängseln. De sista minutrarna innan sändningen börjar är människor så skrik- och sångsugna att man nästan spricker.. och så äntligen.. 5, 4, 3, 2, 1.. så får man ge full hals. Både på scen och nedanför scen. "Måns, Måns, Måns..." och så kommer han där springande, programledaren Måns Zelmerlöw som jag själv mötte på China-teatern för två år sedan och som verkar vara en så vänlig och glad själ och som nu verkar ha hittat ännu en roll som passar honom perfekt; att vara programledare.

Resten finns att se på SVTplay. Jag och min dotter syns faktiskt i programmet. Jag har på mig en blå jacka och en blommig scarf och sitter på bänken bakom damen i den lila hatten. Vi syns när man sjunger "Trubbel" som allsång. En visa som jag älskat ända sedan jag varit tonåring och som jag kan utantill.

Framträdanden:

Håkan Hellström: Tio Maskrosor av tio möjliga - för hans personlighet, för hans underbara texter, för att han bjuder så på sig själv som han gör, för att han ger 110 % precis varenda gång på scen fast att han skulle kunna vara trött nu efter så många spelningar som han redan gjort i år, för hans underbara musiker, hans band som för mig är nästan halva "Håkan". Tio Maskrosor för att jag fick uppleva ännu ett underbart live-framträdande med Håkan Hellström, den ödmjuke, charmige, visälskande, berättande sångaren och musikern som jag kommer att fortsätta att följa och se hur han kommer att utvecklas.

Ulrik Munter: Sju Maskrosor av tio möjliga - för den fina låten med den fina texten "Boys don´t cry". För hans humor, för hans mod, för att han bjöd på sig själv. För hans val av allsång; "Michelangelo", som verkligen fick hela Skansen att gunga.

Siw Malmqvist: Sex Maskrosor av tio möjliga - för att hon är "still going strong", väl värd att lyssna på, för alla härliga låtar som hon sjungit genom åren och som sitter fastklistrade i minnet, för sin humor.

Hasse "Kvinnaböske" Andersson: Fem Maskrosor av tio möjliga - för att hans härliga låt "Änglahund" fick alla i publiken att sjunga som de gjorde. För hans varma och trygga utstrålning från scenen.

Måns Zelmerlöw: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag är imponerad över med vilken säkerhet, glädje och samtidigt ödmjukhet han intar den nya rollen som programledare. För hans charm, humor, mångsidighet, dansglädje och för att han bjuder på sig själv som han gör. Jag tror att Måns kan stanna kvar som Allsångsledare så länge som han har lust. Han kändes älskad av alla runt omkring där jag satt. Och jag vet inte hur många gånger jag i publiken hörde "Gud, så snygg han är... Måns".

Publiken: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att den står ut med de hårda träbänkarna. För att den innehåller precis alla åldrar. För känslan av gemenskap och glädje. För att den sjunger och skriker så att molnen lyfter sig och solen visar sig. För att den finns där och för att jag fick vara en del av den, för att jag fick vara med och sjunga av hjärtans lust en ljummen sommarkväll till i mitt liv.

Maten: Två Maskrosor av tio möjliga - för att den varma korven nästan var kall. För att maten som gick att köpa nära scenen var så dyr, 25 kronor för en nästan kall korv med bröd. Nästa gång tar jag med mig matsäck. Hade det inte varit för jordgubbarna med spraygrädde som man gick runt och sålde för 35 kronor, hade det bara blivit en Maskros av tio möjliga här. Skärpning, Skansen.

Mig själv: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag tagit mig över mitt stora hinder "Ångesten" och inte längre låter den styra mitt liv utan gör det jag känner i mitt hjärta att jag vill göra. Som att t ex gå på "Allsång på Skansen" ibland.

För den som missade programmet finns länken till det här. Jag och min dotter syns ett par gånger under sändningen. Kan du hitta mig?

Allsång på Skansen - Bl a Håkan Hellström, Ulrik Munter (och så jag och min dotter i publiken då, förstås).


 

Utmattningssyndrom

"Blåögda" jag trodde att alla svenskar idag visste vad utmattningssyndrom/utbrändhet är. Till skillnad från då för tretton år sedan när jag själv blev sjuk av stress och läkare trodde att jag fått både MS och hjärntumör när det i själva verket var utmattningssyndrom jag drabbats av.

Men av kommentarerna till mitt inlägg om sjukskrivningsdebatten (Maskroskvinnan Passagen) förstår jag att det fortfarande finns de som inte förstår, eller kanske inte vill förstå, att man kan bli sjuk av stress. Att det blir skador i  hjärnan av långvarig stress. Att det finns ett sjukdomstillstånd som heter Utmattningssyndrom.

Här är två bra länkar för dig som vill veta mer om Utmattningssyndrom/utbrändhet:

Utmattningssyndrom påverkar hjärnan

FASS: Utmattningssyndrom

Samtidigt känner jag att en av mina tankar med min blogg Maskroskvinnan, att sprida information om hur det är att leva med en stresssjukdom, fortfarande är aktuellt. Tyvärr, får jag lov att säga. Jag önskar att vi människor skulle respektera varandra så att vi också respekterar varandras olika sjukdomstillstånd. Såväl fysiska som psykiska. Jag känner mig nu starkt motiverad att ibland här i min blogg fortsätta att berätta om hur det är att ha blivit sjuk av långvarig stress. Och inte minst om vägen mot att bli så¨frisk som möjligt igen.

Bloggsemester och gästblogg

Nu tar jag bloggsemester några dagar. Eller någon vecka. Jag vet inte riktigt säkert just nu.

Men under min bloggsemester passar jag på att gästblogga hos författaren och bloggaren Sanna Juhlin/SannaMarie. Mitt gästbloggsinlägg finns där från och med imorgon, måndag. Välkommen att läsa!

Jag önskar dig som kikar in här underbara sommardagar.

Ta väl hand om dig.

Vi hörs snart igen, önskar jag.

Kram/Anna-Karin

Svalare väder och skatungar

Det är disigt, mulet och frisk, sval luft idag. Egentligen trivs jag bättre när vädret är så här än när solen steker. Jag trivs bättre hemma i huset i alla fall. Jag kan fixa undan högarna som samlat sig här och där under vintern och våren. Huvudet känns klarare också än i riktig hetta, för mig.

Därute bråkar två skatungar på den gröna gräsmattan. De kraxar och min katt i fönstret följer dem på helspänn. Trots att där är en glasruta mellan dem.

Men häromdagen satte sig en av skatungarna på fönsterblecket och kraxade. Min katt kom rusande genom rummet, slängde sig mot glasrutan och försökte skrämma bort skatungen, som förstås flög iväg en stund. Men skatungen kom snart tillbaka. Tillsammans med sin kompis, den andra skatungen. Sedan satt de två skatungarna utanför fönstret, på fönsterblecket, kraxade och retades med min katt som var vansinnig på dem där hon satt på fönsterbrädan inomhus. Skator kan vara riktigt retsamma ibland. Smarta är de också, tänker jag.

Det är så skönt att vara ledig nu äntligen. Jag känner hur jag går ned i varv när jag får mindre att tänka på. Nu ska jag ta väl hand om mig. Göra många roliga saker. Vara i naturen. Dansa och promenera. Umgås med människor jag trivs med. Allt som får mig att läka till både kropp och själ. Det är, faktiskt, bara sommar en gång om året i Sverige. Jag ska ta vara på varendaste dag.

Debatten om sjukförsäkringen

Idag fattar regeringen beslut om sjukförsäkringen. Jag önskar att det blir ett beslut som innebär att de sjukskrivna som  nollklassats får behålla sin ersättning. Jag önskar också att det innebär att utförsäkringarna stoppas omedelbart. Men som det ser ut just nu verkar utförsäkringarna inte ens finnas med på schemat.

Mitt liv som utförsäkrad fortsätter. Med all den ovisshet det innebär. Jag skriver inte mycket om det i min blogg numera. Det känns faktiskt alltför tyngande att göra det. Men jag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det. Det dyker upp frågor som "Hur kommer det att bli om tre månader när jag inte längre är med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får veta om jag får bli sjukskriven igen?" "Vad kommer det att innebära för mig rent praktiskt att vara med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur ska jag orka?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får någon ersättning igen? Om jag nu ens får det." Det är just ovissheten som känns allra svårast.

Jag motarbetar mina tankar, vänder dem till hoppfulla tankar. Hopp om nyval. Hopp om nytt val om några år. Hopp om att jag kanske, tack vare att min arbetsförmåga redan är grundligt utredd till 25 %, kommer att få bli sjukskriven igen till viss del. Men när? Hur länge ska jag behöva leva på mina hårt hopslitna sparade pengar som var tänkta för helt andra saker än att vara pengar till mat, kläder, huslån och bensin. Alltsammans därför att jag blev sjuk. Något som var det sista på jorden som jag ville bli; sjuk. Vem VILL bli sjuk?

Först fick jag smärtan. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade arbetsförmågan. Sedan förlorade jag hoppet. Jag blev  deprimerad och utmattad. Det har varit en så lång, arbetssam och krokig väg att nå dit där jag är idag. Jag har hopp om att bli starkare.

Att i den situation där jag och många andra sjukskrivna är, öka på stressen genom att också ta bort den ekonomiska ersättningen, det är helt enkelt för mycket. Det finns inget som helst positivt i det för mig, någon annan sjukskriven eller för min hälsa. Det drabbar dessutom inte bara mig själv utan också mina anhöriga. Relationer blir ansträngda under ökad press och stress. Som sjuk behöver man stöd, inte förtryck som jag anser att man är utsatt för idag i Sverige som sjukskriven.

Stoppa utförsäkringarna. NU!