I gropen igen

Igår hade jag en bra dag.

Idag är jag så trött.

Jag vaknade som i en mörk grop.

Fast rätt som det är så tittar jag ovanför kanten på gropen igen. Det vet jag.

Det är bara att hålla ut.

Ta det lugnt.

Nostalgibilder

Jag är fem år och leker att jag är balettdansös.

Jag sorterar bland lådor med foton som min mamma sparat.

Jag ler när jag tittar på bilderna.

Ljuvliga minnen fladdrar förbi.

Och känslor.

Eller om det nu är minnen av känslorna?

Mammas och pappas bröllopsfoto.

Jag är fem år. Papiljotter i håret. Kanske ska jag på kalas?

Jag är 13 år och så kär! Han, 14 år, talade tyska och vi förstod inte vad vi sa till varandra. Fast våra hjärtan talade till varandra. Vi skrev brev på stapplande engelska till varandra i ett halvår. Jag har kvar breven fortfarande. Med ett rött sidenband knutet om dem.

Jag är 20 år. Har flyttat hemifrån. Pluggar bland annat språk på högskola. Är "sambo" med ett litet marsvin. Läser böcker, lyssnar på musik, skriver, dansar. är ute i naturen och med kompisar. Njuter av att ha ett vuxenliv. Att vara självförsörjande. Drömmer om att jobba, resa på semester ut i världen och kanske en dag gifta mig och få barn. Drömmer om att lära mig saker och  om att en dag skriva en bok.

Hur virrig kan man bli?

Jag vet inte om det är värmen idag eller om det är trötthet, men så virrig var jag att jag i stället för att åka till apoteket som jag tänkte, åkte till en skoaffär för att köpa sandaler. Fast där fanns inga sandaler som jag gillade. Skor ska kännas sköna med en gång, annars kan det kvitta, tycker jag.

Idag är det en riktig sommardag i Vätterbygden. Café 93 har öppnat för säsongen. Det är ett av mina favoritställen sommartid i Jönköping. Caféet ligger precis intill Vätterstranden. Två gånger i veckan kan man lyssna på all möjlig musik där helt gratis. Det kan vara visor, andlig musik, jazz eller gospel.

Den vita murade väggen, blommorna och Vätterns turkosblå vatten, kan få mig att känna det som att jag är i Grekland eller Italien när jag sitter på Café 93 en varm, solig dag.

Efter café-besöket gick jag de kanske trettio stegen som behövdes ner till Vätterns långa sandstrand. Där la jag mig i skuggan under en friskt grön stor pil. Lyssnade på de små kluckande vågorna. Kände sjöluften och friden lägga sig i mig.

Stressen försvann bort allt mer med varje liten kluckande våg.

Vättern, du älskade, vackra och märkliga djupa vatten.

Vättern, mitt innanhav, min kraftkälla ... vad jag är glad att du finns där för mig som människa!

The first step ...

Vättern som tröst en tung dag

Idag har det varit en tung dag igen. En dag med sorgearbete. Vissa dagar går lättare nu. Andra är tyngre.

Jag har satt igång igen med att plocka upp och sortera de saker från min mamma som vi inte hann med att gå igenom när lägenheten skulle tömmas. Det är så jobbigt, så många minnen som passerar förbi. Jag blir mycket trött efteråt. Oftast får jag sova för att orka vardagen igen.

En timma om dagen försöker jag att lägga på det arbetet som är kvar med mammas saker. Sedan ger jag kroppen och själen vila från det, så gott det går. Ofta nu fastnar gråten i halsen på mig. Sedan rinner det över när jag minst väntar mig det. Tårarna faller.

Idag har det varit soligt och vackert sommarväder i Vätterbygden efter ett par dagar med rejält regn. Jag tog mig till Vätterstranden. Motion och vacker natur på samma gång, sådant som läker själen.

Tyvärr är inte Mimmi med mig som hon brukar. Hon behöver vila så mycket som möjligt nu. Det går över förväntan. Hon klarar bra att koppla av och ta det lugnare än normalt.

Det är mera jag som känner hundpromenadsabstinens. Jag saknar att ha med min söta, glada promenadkompis Mimmi när jag är ute och promenerar. Fast en dag är hon med mig igen, det vet jag. Mimmi blir bra så småningom.

Hon kan vara ute i gröngräset i alla fall, Mimmi. Även om hon får hålla sig lugnare än vanligt. Då skrattar hon mot mig och är väldigt glad. 

Jag önskar att jag kunde förklara för henne varför hon inte får röra sig så mycket som hon brukar göra. Att jag kunde berätta för henne att hon kommer att få göra det så småningom igen. Jag talar med henne om det. Fast om hon förstår det, det vet jag inte.

Lugn midsommarafton med Mimmi

Det blir en väldigt lugn midsommarafton för mig och familjen idag. Skönt, så som det var hela dagen igår med Mimmi på djursjukhuset.

Jag känner en så stark lycka, en så stark tacksamhet att allt kommer att bli bra med Mimmi så småningom.

Jag älskar henne som att hon var min lilla unge, känner jag. Så starka känslor väcks i mig att vilja ta hand om, beskydda, ge kärlek.

Tack, allra finaste Mimmi, att just jag fick bli din matte.

En riktigt GLAD MIDSOMMAR önskar jag alla!

Var rädda om er!

Mimmi har Calvé-Legg-Perthes sjukdom

Lilla, älskade, fina Mimmi. Undersökningen tog lång tid idag på Djursjukhuset. Veterinären sövde dig och röntgade dig.

Jag som väntade mig att få höra att det kanske var en sträckning, eller ett knä som skulle opereras, fick i stället beskedet att Mimmi har en sjukdom, Calvé-Legg-Perthes, eller Perthés sjukdom.

Det är en utvecklingsrubbning i skelettet. Blodcirkulationen gör så att höftleden förtvinar. Det handlar om Mimmis högra höft. Mimmi skrek så ont hade hon när veterinären undersökte henne idag. I lindriga fall kan sjukdomen självläka. Fast ortopeden bedömer i nuläget att Mimmi kommer att behöva opereras.

Först blir det fyra veckor när Mimmi ska vila så mycket som det bara är möjligt. Hon ska inte ens gå fem-minuterspromenader. Vilken utmaning, Mimmi ska VILA i fyra veckor. Under tre veckor får hon smärtstillande och inflammationshämmande. Sedan ny röntgen och där beslutar man om eventuell operation.

Jag har varit så orolig för beskedet jag fick vänta på hela dagen idag. Det blev en stor lättnad i mitt bröst när veterinären berättade för mig att Mimmi kommer att kunna ha ett bra hundliv trots allt. Hon ska inte användas för avel, fast det har jag ändå aldrig tänkt ha henne till.

Om inte sjukdomen självläker kommer operationen att göra att Mimmi blir smärtfri. Hon får eventuellt ett förändrat rörelsemönster efter en operation.

Huvudsaken för mig är att Mimmi kommer att kunna må bra och vara samma glada och sociala hund som hon varit hittills. Att hon kommer att kunna krama mig så som hon gör så ofta.

Så mycket jag älskar Mimmi redan. Den här dagen har varit så tuff, fast jag känner att allt slutade så bra som det bara kunde.

Midsommar 2012

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommafton.

Ända sedan mina barn föddes har min mamma varit med när vi firat midsommar. När mina ungar blev tonåringar, försvann de ibland iväg på egna midsommarfiranden. En sak brukar alla vilja vara med om på  midsommarafton hemma hos oss; födelsedagsfirandet av vår katt. Vi brukar göra en liten tårta med räkor, majs och vispgrädde till henne. Min mamma hade med ett paket till henne, med kattgodis eller en liten leksaksråtta i.

Förrförra midsommaraftonen var min mamma hemma hos oss och firade som hon brukade göra. Förra midsommarafton orkade hon inte komma hem till oss. Vi firade ett par timmar hemma hos henne i stället, i hennes lägenhet.

Jag minns att hon hade dukat fint till oss. Att hon bjöd oss på midsommarfika. På hennes soffbord stod den handmålade midsommarstången i porslin som hennes syster målat. Visst hade jag tankar om att kanske var det här den allra sista midsommaraftonen för mig tillsammans med min mamma. Fast jag hoppades. Min mamma hoppades också att hon skulle bli bättre. Bli bra. Vi har alltid hoppats mycket, jag och min mamma. Jag vet inte hur vi skulle orkat med våra liv och de utmaningar vi fick, om inte vi hade haft hoppet. Hoppet var verkligen vårt ankare, vår livlina.

I år är mamma inte med oss på det vanliga sättet när vi firar midsommarafton. Det gör ont i mig. Mitt bröst blir tungt av tårar som trängs och ibland rinner de över. Jag saknar henne mycket.

Människor säger till mig att jag ska väl ändå vara glad att mamma inte lider längre. Det är så klart att jag är tacksam att mamma inte lider längre. Jag är tacksam för alla midsommaraftnar som vi har fått fira tillsammans, för alla glada minnen, för alla jordgubbar och all potatis och sill och all gräslök, inte minst.

För alla skratt som vi kunde ha utan att behöva någon alkohol för det, för alla de nyktra, glada midsomrarna tillsammans med mamma och min familj. För alla midsommarkransarna, alla midsommardanserna ... alldeles särskilt för den där midsommaraftonen när vi allesammans dansade på vår altan i den ljumma midsommarkvällen, i det magiska ljuset, så mycket sommar.

Så klart att jag är tacksam för de där midsommaraftnarna när regnet vräkte ned också. När vi genomblöta stod under taket vid Fröjden i Jönköpings stadspark, där man dansade in midsommaren just den gången, i det regnet. Jag är tacksam för alltsammans.

Fast ... jag saknar min mamma mycket också. Samtidigt. Allt på samma gång.

Jag läste någonstans att det vi brukar kalla ett sorgeår stämmer väl in på en människas sorgearbete. Vi ska uppleva, för allra första gången, ett helt år med helger, firanden, födelsedagar och andra dagar utan den personen som förut levde och fanns med. Det känns.

Det skulle vara ännu mera sorgligt om inte det kändes, tycker jag. Om jag inte kände något alls.

Min katt fyller tio år i år. Vi ska fira henne som vi brukar. Kanske får hon extra många räkor i år när hon fyller jämt.

Den här midsommaren är Mimmis allra första midsommar. Kanske att vi gör en blomsterkrans till henne och sätter den på hennes svarta krulliga huvud? 

Lupinerna, prästkragarna, klöverblommorna och smörblommorna, hundkexen ... allesammans är där, precis som vanligt. Det tröstar när någon man älskar saknas. Naturen läker själen.

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommarafton.

Den meningen känns som en av de mest märkliga meningar att ta in som jag skrivit i hela mitt liv.

Det är så svårt att fatta när någon fattas.

Semesterdag i Varberg med Mimmi

Igår var Mimmi på sitt livs allra första semester. Det blev en heldag i Varberg för henne och oss andra i familjen. Solen strålade från en klarblå himmel hela dagen när vi var där. Skönt. Särskilt som dagen innan varit mulen, mörk och med kraftiga regnskurar hemma i Jönköping.

Mimmi såg nästan ut att lyfta, så kraftig var vinden från havet nära Varbergs fästning när vi kom dit på förmiddagen.

Mimmis öron stod rätt ut i den kraftiga blåsten.

Stort hav. Liten hundvalp. Känner hon doften av tång, Mimmi?

Döttrarna såg bland annat en vampyrutställning och Bockstensmannen på Varbergs fästning medan jag och Mimmi var i Socitetsparken under tiden.

Mimmi hängde glatt och nyfiket med överallt vart vi gick. Hon nosade och skrattade mycket, drack vatten både i bäckar och fontäner. Vi åt middag på en uteservering och där fick vi ha med Mimmi. Det första restaurangbesöket med Mimmi blev alltså i Varberg.

Bilresan Jönköping-Varberg gick också bra. Mimmi gnäller inget alls utan vilar när hon åker bil.

Det är härligt att veta nu att Mimmi gillar att komma ut och uppleva saker i världen. Varje liten hund är en egen personlighet och det går inte att veta när man köper en hundvalp hur saker och ting kommer att bli.

Jag är en så stolt matte till Mimmi och har älskat henne från allra första stunden jag träffade henne. Kärlek vid första ögonkastet.

Mimmi och jag vid det älskade havet.

Avslutning på valpkursen

Mimmi haltade nästan inget alls idag på valpkursens examensdag. Som att hon "glömde" det bland alla dofter och hundar och hundägare. Märkligt, fast också hoppingivande om att Mimmi snart är helt bra igen.

Vi hade så roligt. Mimmi klarade sitt examensprov alldeles tillräckligt bra. Hon skulle dansa runt var målet. Mimmi stod på bakbenen och det är jag mer än nöjd med. Särskilt som hon haltat den senaste veckan.

Korvgrillning i solsken, avtackning av kursledarna. Det kändes lite trist att gå därifrån. Så där som det kan kännas när något som har varit roligt är över. Det har varit en fin grupp och härliga hundar. Både jag och Mimmi har lärt oss massor.

Nu räknar jag med att gå en fortsättningskurs i lydnadsträning till hösten.

Det är bra att ha något roligt att se fram mot när det börjar bli höst, det vet jag.

Acceptans

Jag vaknade tidigt idag av kraftigt regn mot taket till uterummet.

Det åskade igår kväll. Kraftiga regnskurar gjorde sommarkvällen mörk som en tidig höstkväll. Jag njöt.

Just nu trivs jag med mulet väder. Regn. Kanske för att det till viss del speglar hur jag känner mig inuti mig just nu. Inte hela tiden. Fast ibland.

Jag är ensam vaken i huset nu. En lätt morgonvind får trädens gröna löv att fladdra. I horisonten ser det ut att spricka upp.

En skata kommer traskande rakt över gräsmattan.

En skata ... och jag tänker på mamma. Jag undrar; är hon en skata nu? Eller ... var är du, mamma?

Jag trodde jag var klar med döden. Vän med den, som Astrid Lindgren brukade tala om. Fast det är jag inte. Inte än. För varje nära älskad människa som dör, hamnar jag i ett tillstånd som får mig att ompröva. Ibland tänka nytt.  Just nu är det frågorna som tar överhanden i mig.

Acceptans ... Så härligt det är när jag tillåter mig acceptans. Acceptans av hur jag känner mig. Av det som skett. Av det som är. Av det som ska komma, det som väntar.

Acceptans ... en vila för min själ. Ingen oro. Ingen undran. Ingen rädsla.

Acceptans ... tillåtelse att få känna det jag känner, vara den jag är, låta andra vara de som de är, låta allt få ... vara. Vara så som det är.

Vila. Frid. Tillåtelse ... Acceptans.

Och himlen ljusnar allt mer. Jag kan höra fågelsången. Maskrosorna har blommat över. Ogräset härjar överallt. Mitt ibland det alla dessa tusenskönor.

Allt ... precis allt därute och i mig ... är som det ska vara.

Allt ... är gott.

Kärlek.

Vaxproppen löste sig

ÄNTLIGEN fick de ut min vaxpropp på sjukhuset!

"Det syns att du haft vaxproppen länge", sa öronläkaren till mig.

Jag tänker att det är troligen stressen jag haft som gjort att jag inte själv uppmärksammat tidigare att den var där, vaxproppen, i mitt öra. När jag började slappna av kände jag smärtan.

Så gör stress, blockerar våra känslor. En överlevnadsmekanism som på längre sikt kan ställa till det ordentligt i oss människor. Den här gången handlade det i alla fall "bara" om en vaxpropp och en hörselgångsinflammation. Även om det har varit smärtsamt och tröttande är det ändå inget farligt.

Jag hör inte som jag ska fortfarande, på grund av inflammationen i hörselgången. Jag har fortfarande smärta i örat. Fast trycket är mindre därinifrån nu. Jag ska droppa cortison i örat ett tag till. 

Nu kommer det bara att bli bättre ... och bättre ... och bättre!

Jag känner mig tacksam! Glad!

En dag i trädgården

Idag har jag varit i trädgården nästan hela dagen. Det var riktigt skönt väder, lugnt och fridfullt, lagom varmt.

Mimmi kunde vara med mig, även om hon ska vila mycket nu. Jag hade henne i koppel så att hon inte sprang iväg utan tog det lugnt.

I år har jag inte orkat med den första viktiga ogräsrensningen. Det finns massor av ogräs överallt i trädgården. Men det struntar jag i. Jag rycker bort lite här och lite där som sticker upp. Det jag orkar. Det andra får vara. Det har varit så mycket mer igenväxt i min trädgård de åren när jag var som sämst än vad det är nu.

Jag vet att det kommer nya vårar. Nya somrar. Nya möjligheter att rensa ogräs.

Växtkraften är så stark i år att flera av perennerna har vuxit sig så stora att de tränger undan ogräset.

Det läker min själ att vara i min trädgård.

Om kärlek

Kärleken är långtifrån en mespropp. Knappast ens mild.

Kärleken är en gränssättare. Kärleken sätter ner foten. Kärleken tar hand om. Lyfter den som är svag. Ser den osynliga. Hör den som inte hörs.

Kärleken BRYR sig. Bryr sig om ...

Sig själv.

Och alla de andra. ♥

Målet med min närvaro i sociala medier

När jag bloggar, skriver i min logg på FB eller vistas i andra sammanhang när det gäller sociala medier, strävar jag efter att beröra och förmedla känslor till andra människor.

Jag strävar efter att vara så äkta som möjligt med det jag skriver om.

Jag vill fokusera på kärlek, vänlighet, medmänsklighet och rättvisa med min närvaro i sociala medier.

Vad väljer du att fokusera på med din närvaro i sociala medier?

Brev från FK

Förslag till ny logotype för Försäkringskassan.

Tänk att jag fortfarande ska få ont i magen så fort jag får ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Fast så är det. Jag får magknip direkt när jag ser den kända logotypen. En blixtsnabb stressreaktion i min kropp.

Skulle de inte kunna ändra logotypen, Försäkringskassan? Till ett hjärta eller en liten blomma? Kanske en kattunge? Eller Nalle Puh? Något som gjorde att man mådde gott när man öppnade kuvertet i stället för att må illa? Nu när de ändå håller på med så många förändringar ... Och sedan börja leva efter den logotypen också, handläggarna och beslutsfattarna.

I brevet stod det att man hade fått in min ansökan om permanent sjukersättning till 75 %.

Och att det kommer att ta tre månader innan jag får beslutet.

Dags för mig att kontakta en advokat.

Tålamod.

Tillit.

Hopp.

Haltande pudelvalp

Mimmi haltar. Det började i fredags kväll efter vår skogspromenad.

Ibland hoppar hon runt på tre ben.

Hennes allmäntillstånd är bra. Hon äter och är glad, verkar inte ha ont. Är inte svullen någonstans.

Idag har jag ringt veterinären på Djursjukhuset.

Mimmi har fått ordinationen att vara i stillhet.

Inte lätt det inte, för en hundvalp. När livet leker. Hon fortsätter att skutta runt på tre ben. Fast nu får hon inga promenader längre. Bara små kissrundor i trädgården. Och jag bär henne både upp- och nedför trappan till trädgården.

Blir det inte bättre med hennes haltande på cirka två dygn, ska jag åka in med henne så att veterinären får undersöka henne.

Glass i stora lass i Lekeryd

Idag bestämde jag mig för att det dumma örat och hörselgångsinflammationen ska inte få förstöra sommaren för mig.

Jag bestämde mig för att göra en utflykt med de som är hemma i familjen just nu.

Lekerydskiosken ett par mil utanför Jönköping, med den goda glassen där, lockade eftersom det var soligt och varmt strax efter middag.

När jag skulle kliva in i bilen blev jag så yr en stund att jag slog i huvudet i bilen när jag skulle sätta mig.

Jag känner mig ibland som att jag skulle vara onykter sedan jag fått den här inflammationen i hörselgången. Fast jag är alltid spik nykter. Dricker inte alkohol överhuvudtaget. Det är ett medvetet val som jag gjort. Jag har upplevt vad alkoholen kan ställa till med. Jag har sett på nära håll vad den kan göra med människors liv. Förstöra det för alltid och ibland sluta i traumatisk död.

För mig räcker det att berusa mig på livet. Och, ibland, glass i stora lass.


När vi kom fram till Lekerydskiosken var där en lång kö med glassälskare, massor av bilar och motorcyklar. Fullt med folk alltså, till sociala Mimmis stora förtjusning.

"Snälla matte, vad är det för gott du äter? Jag kan väl få smaka?"

"Nähä, där sitter hon och glufsar i sig själv, matte. Ser hon inte hur jag slickar mig om munnen?"

"Åh, ÄNTLIGEN verkar hon ha fattat! Wow, det ser ut som ett litet kex. Till mig!"

Jag köpte mig en riktigt stor glass idag. Jag tyckte att jag kunde unna mig det, så som jag nu går emot  smärtan, yrseln och allt det tunga som finns där inuti mig mitt i sommaren. Saknaden efter mamma.

Livet är verkligen en mix av glädje och sorg, ljus och mörker.

Ibland alltsammans på samma gång.

Ibland känns livet som en kletig hundbajs man precis stigit i med en bar fot.

Och ibland känns livet som en glass från Lekeryd.

Skogspromenad med Mimmi

I morse gick jag till skogen och sjön nära där jag bor med Mimmi. Det tar fem minuter för mig att gå så är jag vid den lilla rofyllda sjön bland fågelkvitter, blommor, stubbar, mossa och lummig grönska.

Den här platsen är en riktig liten oas. Alldeles särskilt nu när jag har en liten hundvalp med mycket spring i benen och nyfiken på att både lukta och smaka på världen. Vem vet vad man kan hitta när man vågar ge sig in på en stig?

"Ja, men, kom nu då, matte, hur länge ska jag behöva stå här och vänta?"

Vad i hela friden är det nu Mimmi  har i munnen, tänkte jag.

Det fanns fullt av sådana här skal nära sjön. Det var ett sådant som Mimmi hade nosat sig fram till. Jag har ingen aning om vad det är. Det ser ut som en mussla. Finns det musslor i sjöar? Någon som vet?

Jag älskar att titta på träden som växer på små egna öar i sjön.

Här vilar jag mig i det fina vindskyddet man byggt nära sjön. Fin plats att spana på sjöfåglar.

Liljekonvaljetid.

Förgätmigej. Vilket namn. Vilken himmelsblå färg!

Midsommarblommorna är redan i full blom.

"Men, matte ... hur länge ska jag behöva stå stilla här uppe, på bänken? Jag vill ner och springa nu, ju".