Första adventhelgen

Hux flux fick äldsta dottern äntligen ett efterlängtat långtidskontrakt på en lägenhet. Så den senaste veckan har det varit fullt upp med saker att ordna kring det.

Det är verkligen många känslor som trängs inuti när nu äldsta dottern också flyttar ut för gott ur boet. Många minnen som dyker upp. Stor tacksamhet blandas med glädje och också lite vemod. Men allra mest så mycket glädje över att få uppleva att båda mina döttrar har jobb och bostad nu.

Igår, första advent, spelade jag julmusik och drack glögg och åt lussekatt och pepparkakor. Tände ljus och njöt av värmen från brasan i kaminen.

Stormen Gorm höll sig på avstånd tillräckligt länge för att jag skulle hitta till adventsfrid. Här i Jönköping har stormen inte satt så många spår, tack och lov. Fortfarande minns jag ju starkt hur det var efter Gudrun- och Per-stormarna. Att vakna upp och se alla träden som fallit under natten, det gjorde ont för mig som är en stor trädälskare.

Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor

Idag är det "Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor". Inte precis en dag att fira. Mer en dag att prata eller skriva om mäns våld mot kvinnor.

Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?

Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap. 

Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.

En bra relation ska få mig som kvinna att känna mig FRI! Fri att vara den jag är. Göra det jag vill. Vara med den jag vill vara med. Känna mig älskad för den jag är. Ge mig en god magkänsla istället för muskelspänningar och rädsla.


Lästips:

"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)

Skumtomtar och första snön

Jag kunde inte motstå en påse skumtomtar häromdagen. Jag försökte inte ens. Man kan ju alltid provsmaka och njuta lite i förväg av julen, tycker jag. Sprida ut den så att den varar lite längre än bara några dagar.

Efter att jag ätit skumma tomtar kom första snön. Jag vet inte om det hade något samband. Men vem vet. Konstiga saker händer ibland.

Plötsligt blev världen så mycket ljusare, tack vare ett tunt lager snö över den plats på jorden där jag bor. Jag kände hur jag piggnade till direkt. Tankarna var inte lika sega längre som annars den senare tiden. Jag fick plötsligt energi. Tänk hur ljuset påverkar oss människor. Och djuren. Både min lilla hund Mimmi och min katt sover så mycket denna årstiden.

Den här veckan tar jag fram adventsljusstakar och ljusslingor. Sätter vita stearinljus i adventsljusstaken. Advent är en vacker högtid, tycker jag.

Glögg och pepparkakor med ädelost och kanske lite fikonmarmelad till också, mums!

Har du fått snö hos dig än?

Hur firar du advent?

20 år sedan Den Stora Snöstormen

Den där morgonen, den 17 november 1995, såg jag nästan inte alls ut genom fönstret när jag gick in i köket från sovrummet. Fönstren var täcka av stora snöflingor. Snön yrde. Strömmen hade gått. Det var iskallt i huset.

Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.

Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.

Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.

Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.

Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.

Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.

Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.

Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.

Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.

Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.

Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.

Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.

Strömmen var tillbaka.

Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.

Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?

För livets skull - Frankrike 2015

Människan går vidare

Reser sig igen 

Även om några bland oss

Aldrig kan resa sig igen

Ju fler som blir där

Liggande i sitt blod

Desto fler bland oss

Ska resa oss

För deras skull

För livets skull

Och kärleken

Evinnerligt

Till tidens slut


(Anna-Karin)

Paris - 13 november 2015

Mitt hjärta blöder med Paris och Frankrike idag.

Jag tänder ljus.

Terrorism vinner aldrig över demokrati.

Så som denna mörka natt, vid gryningen, gick över i dag ...

Så ska en dag det mörker vi möter nu, gå över i ljus.

Ljus vinner över mörker.

Kärlek vinner över hat.

Mod vinner över rädsla.

Tillit är vägen till fred.

Det är viktigt att vi förenas som människor.

Sammanhållning.

Gemenskap.

Medkänsla.

Paris ... denna vackra stad som jag förälskade mig i när jag stod där på Mont-Martre förra sommaren och såg ut över dess oändlighet.

Åh, det faller tårar nedför mina kinder när jag ser bilder därifrån nu ...

Paris hjärta kan inget döda.

Det pulserar mitt i sorgen.

Fullt av liv.

Min starka medkänsla med människorna i Frankrike idag.

"Frihet, jämlikhet, broderskap"

"Liberté, egalité, fraternité"

Trött hund, trött matte och app för en god sömn

Det är fredag. Det regnar. Det är grått. Det är november. Jag installerade en app igår kväll som jag fick tips om från min lillebror. Den mäter hur man sover, hur mycket man rör sig i sömnen och om man snarkar eller har andra ljud för sig i sömnen.

Dessutom ska den så småningom väcka mig i en sömnfas när jag är i det tillståndet så att jag kommer att känna mig pigg under dagen.

Jaha, det ska bli spännande att se om det fungerar. Mycket teknik finns det. Spännande att testa, tycker jag.

I appen fanns det också en hel del bra tips om hur man får en god sömn, det som är så viktigt för att man ska må bra och känna sig på gott humör. Där fanns också tips och övningar för att komma igång på morgonen. Små klipp med lätta yogaövningar och mini-gympa för att köra igång kroppen.

Appen heter "SleepBot" om du själv vill testa.

Min hund klarar både att somna och att hålla sig pigg under dagen utan någon som helst app. En sötnos är hon och i morse gosade vi länge tillsammans i sängen innan jag gick upp.

Förvirringens tid

Sverige inför gränskontroller. Förändringar i regeringens budget. Det känns inte alls bra inuti mig idag. Jag tänker på de människor som lyckas fly från krig ända upp till oss här i Norden. Och möts av en gränskontroll som inte funnits där på mycket länge. Hur skulle jag känt mig då om jag varit en av dem?

Samtidigt läser jag om att barn som kommer hit försvinner varje dag. Det är så klart inte alls bra och kan gränskontroller göra att man kan få kontroll över den situationen så är det bättre än hur det är nu. Jag läser att barn och barnfamiljer ska få komma in i Sverige som förut, också i fortsättningen.

Jag har inte helheten och känner inte att jag kan säga om det som sker nu är rätt eller fel rent matematiskt. Men i mitt hjärta känns det fel och mycket sorgligt.

Jag tänker att det som sker nu är ett sätt att markera mot EU att de andra länderna också måste börja ta ansvar i den situation som är.

Vad förändringarna i regeringens budget innebär för till exempel oss som är sjukskrivna får jag förhoppningsvis veta idag. Jag önskar att det inte blir några förändringar till det sämre. Det är för mig  fel väg att gå att öka klyftorna ännu mer om man vill ett gott samhälle för alla människor i stället för ett fåtal.

Det är i kristider som människan visar sitt sanna jag som mest.

Om man lever efter rädslan eller modet.


Lästips: "Förre S-minister: Gränsen ej nådd" (SVT)

Årets sista blommande lupin?

Idag när jag gick min promenad såg jag en vackert blommande blå lupin på ängen nära där jag bor. Den enda och kanske allra sista blommande lupinen som jag ser i år.

Jag stannade till där vid lupinen. Stod där ett bra tag och bara tittade på den. Så vacker, vilken underbar blå färg. Ensam... lupiner som brukar vara så många tillsammans. Så många och som att jag kan drunkna i ett pastellhav ibland i lupinernas största blomningstid, kring midsommar.

Fast den ensamma lupinen var inte mindre vacker fast att den stod där helt ensam på ängen. Det var nästan så att jag kunde se ännu mer hur vacker den verkligen var. Så rak, så hög, så perfekt lupin som bara en lupin kan vara.

Som att när man lyfter ut något och ställer det för sig själv, så kan man se ännu tydligare hur det verkligen är, hur det verkligen ser ut. Komma närmre än om lupinen varit mitt bland alla de andra lupinerna.

Som att ställa en människa helt ensam i världen utan något alls. För att se vem hon är när hon inte längre har något mer än sig själv att luta sig mot. När hon inte längre är en i flocken. Vad hon gör då, där i sin ensamhet. Stannar kvar. Eller tar steg mot möten, andra människor och nya erfarenheter.

Jag ångrade när jag stod där framför lupinen att jag inte hade tagit med mig kameran. Kände att jag hade velat visa den här i min blogg. Föreviga den. Innan den vissnar ned. Kanske att snön en dag faller i vita, stora flingor och lägger sig som ett värmande täcke över den.

Kanske hinner jag uppleva den en gång till, denna märkligt varma november.

Novemberblommor - pelargon och novemberkaktus

 

I nyheterna är det så många tråkigheter att läsa nu för tiden att jag pausar från det till och från. Ibland behöver man fokusera på det vackra i världen för att orka som människa. Som tur är finns blommorna och naturen där för mig när annat känns tungt.

Det är 9 november. I det inglasade uterummet blommar pelargonen som att det var mitt i sommaren och sätter knoppar för fullt. Den är fantastiskt vacker att titta på. Jag älskar den milt rosa färgen. Vilken kontrast, så mycket liv mot de nakna träden där ute nu.

Jag går runt i huset och vattnar mina blommor. Jag har valt att ha lättskötta blommor. Lättskötta blommor är för mig blommor som trivs i huset där jag bor och som behöver vattnas en gång i veckan. Sådana blommor som det inte gör något alls om man ibland glömmer bort att vattna dem. Pelargoner. Paraplyaralior. Murgröna. Orkidé. Svärmors tunga. Paradisträd. Och så mina novemberkaktusar. Kaktusarna blommar otroligt rikt och vackert just nu. Titta på bilden efter texten här. Där är så många blommor att de riktigt väller över fönsterbrädan. Och det utan att jag knappt gjort något alls mer än gett kaktusarna lite, lite vatten någon gång ibland. Så generösa blommor, vilken färgglädje de bjuder på i mörka november.

Jag har alltid tyckt om att odla växter som vuxen. Eller, kanske redan som barn. Det finns en rolig historia från när jag är liten.

Vi hade en damm i vår trädgård där min mamma och pappa planterat fina växter kring vattnet. En dag upptäckte de att blommorna var försvunna. Eller i alla fall en del av dem.

Så småningom fick de se att jag hade "planterat" blommorna i fönsterlådan till min lekstuga. Eller kanske mera helt enkelt grävt upp dem och sedan burit iväg med dem i mina små barnahänder och satt ned dem i min planteringslåda vid lekstugefönstret.

Vare sig mamma eller pappa blev arga på mig för det. De skrattade, de älskade mig så som jag var, med alla mina små påhitt.

Jag var ungefär tre år då. Kanske hade jag anlag för att bli trädgårdsmästare? Eller blomsterhandlare? Vem vet. Det tänker jag nu. Kanske en dold talang som jag i alla fall kan njuta av i mitt liv i min vardag. Odling.

November och Gustav Adolf-bakelse

Solen går ned tidigt nu och de mörka kvällarna känns oändligt långa för mig. Jag känner som att jag vill lägga mig och sova redan klockan åtta. En liten kvällspromenad gör att jag lyckas jag hålla mig vaken till klockan tio. För det mesta i alla fall.

Det är varmt ute fortfarande för att vara november. Alla träden som nu står nakna vittnar om att det ändå är november.

Imorgon är det dessutom den 6 november. Den dagen på året som jag sällan missar att köpa bakelse. Gustav Adolfs-bakelsen är den bästa bakelsen på hela året för mig. Egentligen en av de få bakelser som jag verkligen gillar.

Det finns olika varianter på just Gustav Adolfs-bakelsen. Jag gillar bäst den som är som två hårda mördegskakor med en fyllning av vaniljkräm och vispgrädde mellan. Sen ska det vara rosa glasyr ovanpå och så Gustav Adolf i mörk choklad på toppen, så klart.

Mums så gott det ska bli med en sådan bakelse imorgon!

Äta mig proppmätt och önska andra att ha det lika bra

Igår räfsade vi lönnlöv nästan hela dagen. Jag blev genomsvett. Idag värkte det i musklerna även om det var en skön träningsvärk. Härligt att ha fått undan löven medan de var torra och lätta.

Så idag åt vi middag hos Jensens inne i stan. De har så god salladsbuffé att jag nästan äter mig mätt bara på den. Sedan kycklingfilé med potatis och god sås. Som grädden på moset beställde vi espresso och chokladmousse med vispad grädde till efterrätt.

Proppmätt var jag när jag gick därifrån ut i den allra första novemberdagen.

Värmande att sitta tillsammans med andra och äta inomhus den här mörka årstiden. Värmande att se människor i olika åldrar sitta och prata med varandra. Höra skrattet, musiken i restaurangen.

Sedan läste jag nyheterna om migranterna i Malmö där tältlägren ska tas bort idag.

Kontrasten blir så stark för mig.

Jag känner en enorm tacksamhet när jag ser allt jag har som människa.

Jag känner med alla dem som inte har det som jag själv har det.

Jag önskar alla människor att ha det varmt i kylan och att ha ett hem.

Jag önskar alla människor att få äta sig riktigt mätta ibland.

Och någonstans i alla vimmelkantiga känslor inuti mig själv, så kan jag känna att jag själv också har just den rätten; att ha ett varmt  hem och att få äta mig mätt.

Men jag minns, jag minns ... jag minns en annan tid när det inte var självklart för mig att ha det så.

Smärtsamma känslor som poppar upp när jag läser om andra som har det svårt, som saknar ett hem, trygghet, värme och mat.

Den som varit där någon gång, glömmer aldrig hur det var, tror jag.

Det finns kvar.

Får mig att känna med och vilja hjälpa.

Dela med mig av allt jag har.

En gåva som jag fått att lätt känna med de människor som har det jobbigt.

En gåva som känns meningsfull för mig, Även om den också känns tung ibland.

För om jag inte kände med den som fryser och är hungrig, vem skulle jag väl vara då?

Allhelgonahelg

Ljus i mörker över min älskade och så saknade lilla mamma. 

Någonstans inom mig är vi alltid tillsammans. 

"Själar säger aldrig farväl."