Sovmorgnar

Idag har jag haft sovmorgon igen. Det känns fortfarande nytt för mig. Jag har nog inte haft sovmorgnar sedan jag var tonåring. Jag är morgonmänniska och brukar vakna vid 6-tiden antingen det är vardag eller helg. Men den senaste tiden har jag kunnat sova till 8-9 på helgmorgnar.

Jag är glad för det. Någon gång har jag fått höra att det är just den där extra sömnen under helgerna som gör att man får ett skydd mot att bli utmattad.

En katt tror jag också är ett bra skydd mot att bli utmattad. Det är rogivande att ha en katt. Det räcker att jag tittar på min katt så känner jag att pulsen går ned. Djur är avstressande. Jag är så glad att jag har min fina katt! Och åt vår Barbie, kaninen också. Även om den inte är min, utan tonåringens.

Egentligen så var det väl bara en sak som fattades idag på morgonen, där i sängen...

Det kluvna trädet

DET KLUVNA TRÄDET

Framför det kluvna trädet
fastnade jag
på min promenad

Min gamla kompis,
det kluvna trädet

Ena halvan
livlös och bruten

Andra halvan
levande och hel

Ena halvan
sjunker ned i jorden

Andra halvan
söker himlens ljus

(Text och foto: Anna-Karin Mattsson)

Celine Dion "The power of love"

Jag tröttnar aldrig på den här fina låten "The power of love". Hörde den för en stund sedan på radion och bara njöt.

Fina bilder är här också, i klippet. Njutning för ögon och öron på samma gång.

Murar

Idag är det grådisigt väder hos mig. Fåglarna kvittrar därute. Jag kan se jord, mossa och gräs, tack vare grävmaskinen. Samtidigt som den tog bort sanden efter dräneringsarbetet, tog den också med sig massor av snö bort från trädgården. Det är härligt att kunna se jorden och mossan därute!

Kikar jag in hos grannarna, så är det fortfarande mer än meterhöga snödrivor i deras trädgårdar. De är "avundsjuka" på min trädgård. På att jag har så lite snö hos mig. Fast jag har världens bästa grannar. Så de är "avundsjuka" på ett snällt sätt.

Den här bilden på muren tog jag den dagen jag ramlade omkull i trappan häromveckan. Det var i Vattenledningsparken i Jönköping när jag skulle fotografera märkliga "isskulpturer". Det inlägget finns här tidigare i min blogg.

På väg därifrån fick jag se muren. Jag tyckte att den var så vacker! Murar är för mig konstverk skapade av människohand. Det kan vara ett långt, svårt och krävande arbete att göra en mur.

Den svagt rosafärgade muren av Ölandskalksten som finns runt vårt hus, har rasat på en del ställen på grund av grävmaskinens arbete. Jag hoppas att den går att göra fin och hel igen. Därför att jag tycker så mycket om den. Jag tycker om murar, särskilt murar av sten.

Sedan finns det andra murar. Sådana som man kan sätta runt sig själv. Fast det, det är en helt annan historia.

"Som hon går"

SOM HON GÅR

Se hur kärleken går.
Se hur hon snubblar.
River sig i snåren.
Stannar, ser sig om.

Det är för sent att ropa.
Hon kan inte höra.
Det är för sent att hejda.
Hon går som hon går.

(Solveig von Schoultz)

"Award"-blomma till mig

Gunilla har gett mig en blomma som "Award" idag. Tack, Gunilla! Den gav lite extra färg och värme här i min grönska!

Gunillas blogg upptäckte jag ganska tidigt när jag började blogga. Den grep tag om mitt hjärta, därför att Gunilla skrev om hur det kändes att leva med smärtan efter att ett barn dött. Ett barn som var ungefär i den ålder som en av mina egna döttrar.

Jag minns mycket väl den första gången jag gick in i Gunillas blogg. Jag gick in och vände. Så tufft kändes det. Att se gravstenen där, i bloggen.

Jag gick in lite då och då i Gunillas blogg i alla fall. Det var som att jag drogs till den, jag kunde inte låta bli. Och för varje gång stannade jag kvar där lite längre. Jag började läsa i den. En dag började jag ge kommentarer.

Jag tror att Gunillas blogg har hjälpt mig att mildra en del av mina egna sorger som jag burit och bär på. Sorger bär vi alla på. Sorg är som allra svårast när man inte ens vågar närma sig den. Det bästa sättet att läka en sorg, tror jag, är att våga ge sig in i den. Steg för steg. Ända in i botten av den svartaste smärtan av dem alla. Och sedan börja ta sig ut därifrån igen. På samma sätt. Steg för steg. En dag i taget.

Jag har en diktbok här hemma som Gunilla har skrivit. Ibland läser jag i den. Jag har lyckan att få ha mina barn kvar i livet. Ändå kan jag känna igen så mycket av andra egna sorgearbeten i de dikter som Gunilla skrivit. Det är fint. Det tröstar. Jag känner mig mindre ensam om mina känslor.

Att sörja tillhör livet. Det är en del av det. Även om det gör smärtsamt ont. Den enda vägen ut ur smärtan är genom den.

Barbro Hörberg "Med ögon känsliga för grönt"

En av de kanske vackraste vårvisor jag känner till, "Med ögon känsliga för grönt", av och med Barbro Hörberg. Jag fick inspiration till att lägga in den här i min egen blogg när jag var på besök i Yogaquinnas blogg, en av mina nya vänner i bloggvärlden.

Den här sången betydde mycket för mig under en särskild period i mitt liv. Den betyder fortfarande mycket för mig. Kanske är det lite, lite tidigt att spela den än. Det dröjer ett tag till innan kastanjebladen är som paraplyer. Men under tiden så kan jag drömma mig bort en stund tills det är grönt därute på riktigt. Med hjälp av den här låten och de så vackra bilderna.

Jag kan gå på vatten...

... om det bara finns is emellan.

Jag gick på Vättern idag. Ja. PÅ Vättern. För allra första gången i mitt liv. Egentligen vågar jag inte ge mig ut på isar. Fast jag gjorde det i alla fall. Inte så många meter ut, men tillräckligt för att jag skulle känna hur mäktigt det kändes. Att stå PÅ Vättern.

Det var alldeles klarblå himmel. Solen strålade. Jag såg isseglare, pimplare, skridskoåkare och människor som promenerade på Vättern. Jag har aldrig upplevt något liknande förut i hela mitt liv. Inte den känslan som jag fylldes av där, på isen på Vättern.

Jag kände hur jag fylldes med energi och glädje. Så som det ofta blir efter en stark naturupplevelse.

Jag älskar Vättern. Förr om åren älskade jag den bara på sommaren. Nu för tiden älskar jag Vättern lika mycket alla årstider. Det är en så vacker, stor, djup och sällsam sjö. Som ett inlandshav.

Det enda jag saknade när jag var där, det var något varmt att sitta på och en picnic-korg med kaffe och skorpor. Annars hade jag allt en människan kan behöva i livet just i den stunden.

Flyttfågel?

Jag har idag bestämt mig för att under en testperiod endast blogga i mina två bloggar här på Blogspot. Det finns flera skäl till att jag överväger att lämna Passagen. Ett av dem är att jag har extra mycket jobb just nu, jag behöver fokusera mitt bloggande. Men det finns också andra skäl.

Kanske blir jag en "flyttfågel" från Passagen jag också?

Jag får se. Jag behöver lite mer betänketid. Hur som helst kommer jag att skriva betydligt mer i "Maskroskvinnans Tankefrön" från och med idag än vad jag gjort tidigare.

Välkomna att läsa!

Fågelkvitter

Fåglarna kvittrar som om de är tokiga utanför mitt fönster! De får mig att känna mig så glad! Igår när jag promenerade i oxelallén här hemma, såg jag mängder av fåglar. Kanske hittar de fortfarande ett och annat bär där, från i höstas. Jag såg fullt av domherrar, mot den ljusblå vårhimlen. Vackert! Fast jag fick nackspärr. Men det var det värt.

Tänk om det inte fanns fåglar? Jag har läst ibland om fågelarter som försvunnit och som minskar i antal. Då blir jag ledsen. Fast än är där många kvar, i världen. Kvittrande fåglar. Överlevare.