Testar att lägga in film

Min äldsta dotter filmade och jag pratade. Nu vet jag hur jag ska göra för att få in egna filmklipp här i min blogg. Det är roligt att lära sig nya saker, tycker jag.

Fira mammas 85-årsdag

Idag ska vi fira min lilla sega och glada mamma som fyller 85 år den 9 oktober. Vi vill passa på att fira henne nu när båda döttrarna är hemma i helgen. Vi ska fira mamma med smörgåstårta, blommor, sång och presenter. Jag ska ge henne den fina varma koftan i modern höstfärg som är på bilden. Jag har köpt koftan på Åhléns, den var alldeles nyinkommen. Den kommer mamma att gilla, tror jag.

Det känns väldigt speciellt just idag att fira min mammas födelsedag. Minnet från i våras griper tag så starkt i mig igen. Minnet från sjukhuset när läkarna där sa att min mamma hade klarat högst två dagar till om inte hon kommit in till sjukhuset då. Så nära att dö var hon. Av uttorkning och av det låga blodvärdet och av att hon inte ätit ordentligt på väldigt länge på grund av svampen hon hade i munnen.

Min mamma kunde varit död idag. Men hon lever. Så många gånger i mitt liv som jag sett min lilla mamma resa sig igen när ingen annan trott att hon skulle göra det. Jag funderar ibland hur många gånger till jag kommer att få se henne resa sig igen innan hon en dag dör. Men idag lever hon.

"Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år. Javisst ska hon leva, javisst ska hon leva, javisst ska hon leva uti hundrade år!"

Hurra!

Hurra!

Hurra!

Hurra!

Arbetsgivaren sjukanmälde mig inte

Idag skulle min arbetsgivare som jag fortfarande är anställd hos, sjukanmäla mig enligt min handläggare på Arbetsförmedlingen. Det var mycket viktigt att det skulle göras senast idag, eftersom jag från och med imorgon inte längre får någon ersättning från Försäkringskassan som utförsäkrad. Jag kontaktade min arbetsgivare i god tid men tyvärr så fick jag ett mail att man där först ville tala med sin arbetsgivarorganisation för att se hur man skulle agera.

När jag fick mailet i morse kändes det som att jag föll samman, nu orkar jag inte mera. Sedan kontaktade jag mitt fack, tack vare en mycket god vän som fick mig ur känslan av att vara paralyserad och i stället agera. Stort tack till dig, du vet vem du är, det är värt mer än guld för mig att ha en vän som du i mitt liv.

Facket hittade så småningom en lösning för mig efter att de talat med Försäkringskassan. Jag fick själv ringa till Försäkringskassan och sjukanmäla mig. Sedan kommer jag att få två olika blanketter att fylla i. Den ena är min egen sjukanmälan och till den ska jag bifoga läkarintyg. Den andra blanketten är en blankett som heter "Tvistig sjuklön". Jag kommer tydligen att få två veckors sjuklön nu i alla fall, på något sätt löser det sig även om min arbetsgivare inte ställde upp på det.

Så mycket tid jag fick lägga på det här idag som jag egentligen tänkt lägga på att bland annat skriva en artikel för Skrivklådan. Nu behöver jag ladda mig med roliga saker och lugn och ro innan jag skriver artikeln. Det får troligen bli jobb i helgen fast jag egentligen tänkt vara ledig och bland annat fira min mammas födelsedag. Det är ju ändå tur att jag är min egen chef när det gäller skrivandet, tänker jag. Det är ju förutsättningen för att jag ska kunna jobba överhuvudtaget mina 25 %, att jag kan jobba när jag har kraften att göra det och inte är styrd av klockan, veckodagarna eller av vad andra människor bestämmer.

Äldsta dottern är hemma över helgen. Jag, hon och yngsta dottern var på A6 en stund på förmiddagen. Jag hade några små ärenden att uträtta. Det kändes som att hela A6 föll över mig, så stark var paniken för mig därinne men jag travade på i alla fall. Sedan bjöd jag mina döttrar på fika på Espresso House. Jag åt en god smörgås och drack mitt favoritté där, grönt passionsté.

När jag hade fått två döttrar som ung mamma, minns jag att jag ofta  tänkte; "Så lycklig jag är, två döttrar, tänk så mycket roligt vi kommer att kunna prata om när de är vuxna". Och ja, precis så är det idag. Jag har två vuxna döttrar att prata med, när vi har tid och möjlighet att träffas. Det är den största gåvan jag har fått i mitt liv. Kärleken till dem och tacksamheten över att de finns och har det bra är så stark i mig.

Nu har jag alltså kommit till den punkt som jag inte trodde att jag skulle göra men som jag ändå hamnade i. Jag är utförsäkrad. Jag får inte längre ett öre i ersättning från Försäkringskassan på jag vet inte när eller ens om jag får det. Nu ligger alltsammans i händerna på den handläggare på Försäkringskassan som beslutar om jag kommer att få sjukersättning till 75 % också i fortsättningen. Jag önskar att den handläggaren kommer att anse samma sak som både jag själv, min läkare sedan elva år tillbaka, alla utredningar som gjorts om mig och också det min handläggare under programmet Arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen anser; att jag är arbetsför till 25 % och för sjuk för att arbeta mera där jag är idag.

Fortsättning följer. För jag vet, att när en människa förlorar det ena efter det andra; först hälsan, sedan arbetsförmågan och nu också en inkomst för att försörja sig själv, så har man till sist ändå något kvar som ingen kan ta ifrån mig som människa. Mitt val att hantera det som händer inuti mig själv. Min förmåga att uttrycka hur jag känner det. Min kropp, mina känslor, min själ och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag väljer kärlek i stället för hat. Jag väljer hopp i stället för förtvivlan. Jag väljer tillit i stället för misstänksamhet.

Jag tänker fortsätta att skaffa mig ett bra liv. Oavsett vad. Och ingen eller inget kommer någonsin att kunna stoppa mig från det. Mer än döden.

Finbesök av toypudel

Igår kom en liten, liten toypudel och hälsade på hemma hos mig. Det är just en sådan hundras som jag drömmer om att skaffa mig någon gång i mitt liv. Det var allra första gången som jag mötte den här hundrasen och jag blev mer än positivt överraskad. Jag kände verkligen att det är en hund som skulle passa mig som människa.

Det kändes rent av som att jag och hunden påminde lite om varandra. Vi är båda lite rufsiga i håret, vi är ganska små till växten. Vi är lite darriga ibland, men ändå modiga. Vi är trygga, även om livet tufsat till oss lite. Och så är vi glada, leksna och läraktiga. "Sådan matte, sådan hund-känsla" fick jag i mig när jag såg den lilla hunden.

Jag blev blixtförälskad i den lilla vovven! Den ville direkt upp i min famn och när jag höll den blev jag alldeles varm i hjärtat. Pälsen såg ut som det finaste fårskinn. Genom pälsen kunde jag känna vovvens lilla bultande hjärta. Den lilla runda magen. Ibland smackade den och slickade sig om munnen. Med pigga små ögon tittade den på mig. Hunden var fyra år gammal, men ser fortfarande ut som en liten hundvalp eftersom den är så liten.

Nu drömmar jag drömmar igen om att skaffa en hund.

Kanske blir det så snabbare än jag ens kan drömma om.

Det händer ofta att livet överraskar mig när det är något som jag drömmer om.

Så är livet

Så är livet.

Att hur mycket man än förlorar.

Kan  man ändå alltid hitta något nytt att älska.

Om man törs.

Att leva med agorafobi - panikångest

Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.

Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.

När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.

Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.

Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.

Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.

Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.

När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.

Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.

Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.

Till dig som möter en människa med ångestproblematik:

Var inte rädd.
Var ömsint.
Var mjuk.
Tala med lugn röst.
En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.

De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.

Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.

Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.

Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?

The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.

Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se


Några länkar om panikångest och agorafobi:

Morgan Alling - "Okunskap är osexigt"

Rickard Engfors berättar om sina panikattacker

KBTterapi - Agorafobi

Svenska Ångestsyndromsällskapet - Agorafobi

Emelie - Vad är agorafobi?

Idag är ingen vanlig dag ...

Idag är ingen vanlig dag. För vilken dag är en vanlig dag? Jag tror inte jag har haft många vanliga dagar i mitt liv. Idag är en alldeles ovanlig dag. Unik.

I helgen har jag köpt en egen kamera till Skrivklådan. Jag är så stolt och glad att jag jobbat ihop pengar till kameran. En egen kamera ger mig mindre stress och mer självständighet i arbetet som frilansjournalist. Förut har jag lånat kamera av uppdragsgivaren.

Jag jobbar på med artiklarna. Det går bra, jag börjar få rutin och jag känner mig nöjd med det jag gör. Det är också så roligt att få lära sig nya saker nästan varje dag. Möta människor som jag annars troligen aldrig skulle ha mött. "Jag har något att lära mig av varje människa jag möter. Inte minst om mig själv". Som Kay Pollak har sagt.

Mamma mår så bra som det är möjligt just nu. Det är jag tacksam för. Även om man fortfarande inte vet orsaken till hennes låga blodvärde, så är det ändå saker som är lättare för oss idag än för ett år sedan. Jag vet att när mamma är aggressiv och krävande så är hon egentligen trött. Andra dagar är hon en glad, positiv, söt, kärleksfull och vis åldrande kvinna. Jag vet att mamma åldras. Så är livet. Jag tar en dag i taget. Jag har ett nätverk att kontakta när mamma är dålig.

Idag ska jag kontakta min arbetsgivare där jag fortfarande har kvar min anställning, även om jag aldrig mer kommer att kunna arbeta där, av olika skäl. Min arbetsgivare ska skicka en ny sjukanmälan till Försäkringskassan åt mig. Jag måste också själv skicka in en ny sjukanmälan plus läkarutlåtandet. Det är så här det fungerar när man blivit utförsäkrad. Jag kommer att ansöka om att få bli sjukskriven till 75 %, eftersom jag har en utredd arbetsförmåga till 25 %. Du som läser får gärna hålla tummarna för att det också blir så för mig. Det kan behövas, tror jag. Det är väldigt svårt att få bli sjukskriven idag med de nya reglerna för sjukskrivning. Men cirka 40 % av de som blivit utförsäkrade blir sjukskrivna igen. Jag önskar att jag kommer att vara en av dem. Arbetsförmedlingen har sagt sitt efter programmet Arbetslivsintroduktion. De anser att jag är för sjuk för att arbeta mer än de 25 % jag gör idag. Jag önskar också att det inte dröjer alltför länge innan jag får mitt besked. Ovissheten är värst. Det är också tungt att jag inte får någon ersättning under tiden jag väntar på beskedet från Försäkringskassan.

All stress det senaste året med anhörigas sjukdom och utförsäkringen har satt sina spår i mig. Mina panikattacker är starkare än de varit på väldigt länge. Om inte jag visste vad det handlar om, skulle jag troligen ligga kvar stel av skräck i min säng hela dagarna. Inte våga ge mig ut utanför huset. Men jag går upp, trots att jag vaknar mitt i panik varje morgon. Jag gör yoga eller en andningövning och det lättar lite. Men trött blir jag, väldigt trött efteråt.

Samtidigt tänker jag; det blir bättre. Det måste bli bättre nu. När man nått botten finns det bara en väg kvar. Vägen uppåt. Allt i mitt liv är långt ifrån skit. Det finns russin i kakan också.

Kärlek är ...

Kärlek är ...
att hålla
en nyfödd fågelunge
med tickande hjärta
i sina varma händer.

Kärlek är ...
att famna varsamt,
så att den inte far illa.

Kärlek är ...
att ömt hålla om,
utan att krama för hårt.

Kärlek är ...
att ge varandra luft att andas,
vingar att flyga ...

Flyga ...

Ibland åt olika håll ...

Ibland tillsammans ...

Ibland till varandra.


(Anna-Karin Mattsson 2011)

Det kaotiska livet

Livet är kaos blandat med lugn. Det  händer saker när jag lever mitt liv. Ibland händer det lite för mycket på en gång så allt känns som ett kaos. Ibland ett litet kaos, som löser sig på en timme eller en dag. Ibland kaos som känns omöjliga att ta sig igenom. Som det kanske tar tio år innan lugnet lägger sig igen. Men. Det lägger sig, kaoset. Förr eller senare lägger sig alla kaos. Lugnet, friden och vilan infinner sig. Tills nästa kaos dyker upp.

När man är där, mitt inne i kaoset, kan det kännas svårt att tro att man någon gång ska få vila. Just då är det så viktigt att idissla just det för sig själv; det här kommer att bli bra, det här kommer att lugna ned sig, det här kommer att gå över. Under tiden vara snäll och tillåtande mot mig själv. Göra det jag kan för att ha det så bra som möjligt trots omständigheterna. Drömma om hur bra allt kommer att bli och sträva efter att nå dit på något litet sätt, en dag i taget.

Det är i lugnet efter kaoset som man verkligen ska unna sig vilan. Njuta! Ha roligt! Se till att hämta kraft. Ta extra hand om sig. Njuta av att livet just nu är i balans. Får man möjlighet att göra det, har man kraften när nästa kaos kommer.

Det är när det ena kaoset går in i ett annat kaos hela tiden under mycket lång tid och man aldrig får chansen att vila, att pausa mellan varven, det är då det kan gå så långt att man går in i väggen. Den där stunden när både kropp och själ samtidigt bestämmer sig för att "Nu lägger vi av. Nu vägrar vi. Nu strejkar vi. Det här är helt enkelt för mycket."

Alla kaos går över. Det tar bara olika lång tid, beroende på vilket kaos det handlar om. Det har känts trösterikt för mig många gånger i mitt liv att ha med mig den tanken.

Kaos innebär också alltid en möjlighet till utveckling och mognad för mig som människa.

Egentligen tror jag att livet skulle bli ganska trist om det inte fanns några kaos.

Hur gör du för att ta dig igenom det du känner som ett kaos?

Två intressanta intervjuer

Idag gjorde jag två intervjuer på samma dag. Det är mycket information, känslor och stämningar som jag tar in. En intervju är ett samspel mellan människor för mig. Jag behöver vara lyhörd och fokuserad. Så, just nu är jag trött. Men jag kommer igen. Nu ska jag smälta alla intrycken och sedan tar jag tag i själva skrivandet.

Den första personen jag intervjuade idag var sångerskan och författaren Lena Maria Klingvall som bor i Jönköping. En människa som har med sig så många upplevelser från livet att jag säkert skulle kunnat sitta och samtala med henne i en hel vecka. Men en intervju tar 45-60 minuter för det allra mesta. Och i det här fallet intervjuade jag en person till samtidigt med Lena Maria. Så det gällde att vara förberedd och i mitt huvud redan ha tankar kring vad artikeln skulle handla om.

När den intervjun var klar hade jag tid för lunch. Sedan var det dags för nästa intervju. Den här gången med en skolrektor för en nybyggd skola.

Det känns att jag är tröttare den här hösten än vad jag var förra hösten. Men jag tror ändå att jag klarar att göra det som är planerat fram till jul. Jag använder mig av samma metod som jag gjort hittills. En dag i taget. En sak i taget. Så brukar det bli bra.

Imorgon ska jag skriva artiklar. Det ska bli roligt. Jag har massor som trängs därinne i mig nu och väntar på att få bli till ord, meningar och berättelser. Det handlar om att hitta en röd tråd. Sedan brukar skrivandet gå som en dans.