Oktobermorgon

Det är två plusgrader och rimfrost på marken och hustaken. Jag värmer mig en kopp thé. Från mitt fönster ser jag de många fåglarna i trädgården. Plötsligt är där en domherre. Så vacker med de skarpa gränserna mellan färgerna rött, svart och vitt. Men samtidigt ett tecken om vintern som ska komma. Tanken får tårarna att stiga upp i mina ögon.

Stilla faller lönnlöven. Det är en stilla morgon. Knappast en vindpust. Så stilla faller lönnlöven. Röda. Guldgula. Ett efter ett. Gräsmattan täcks alltmer för varje löv som faller av de gyllene löven. Löven som fladdrade en sommar i vinden och året var 2012. De har fladdrat färdigt nu. Dansat färdigt. De faller till marken. Ett efter ett. Bildar en gul matta kring trädet. En matta som sprider sig vidare och vidare ut över trädgårdens gräsmatta. Samlar sig i stora högar bland vinbärsbuskarna och under jasminbusken.

Himlen är ljusblå. Jag ser ränder av flygplan på himlen. De är redan på väg att suddas ut. De finns en tid. Sedan inte mera. Det jag ser därute finns en tid. Sedan inte mera. Skogslönnen. Gräset. Fåglarna. Precis som jag själv.

Jag lever här och nu. En dag finns inte heller jag mera. En dag kommer min dans att vara slut. En dag kommer jag att falla som lönnens löv därute. Jag kommer kanske att vara ett minne för någon. Ett minne om en sommar innan höstlöven föll.

Jag ska ta vara på dagen jag fått idag. Jag är trött. Men jag lever.

Jag vägrar fattigdomstänkandet

Jag är utförsäkrad. Men jag ska gå på bio i alla fall. Sitta i den bästa fåtöljen. "Because I´m worth it".

Jag vägrar "fattigdomstänkandet". Hellre dör jag.

Jag är rik. Trots allt.

Det tanken kan ingen eller inget någonsin ta ifrån mig.

Som någon fin vän skrev till mig igår i FB; "Om man kan känna tacksamhet för det man har känner man sig rik. Om man inte kan känna tacksamhet för det man har känner man sig fattig." Jag tycker att det finns mycket sanning i de orden.

Imorgon ska jag gå på bio. Jag ska gå på premiären av "Svensson, Svensson i nöd och lust". Fira att jag är klar med artiklarna till tidningen jag hållit på med de senaste veckorna. Jag känner mig sliten både till kropp och själ nu. Det är hög tid att jag fyller på med så många lustfyllda saker som möjligt. Laddar mina batterier.

Om det var något jag lärde mig redan som liten när vi hade det så knapert och levde på socialbidrag, så var det att det alltid går att hitta glädjeämnen. Naturen, kulturen, biblioteken, böcker och skrivande, att träffa vänner, musiken, motion, dans, det är saker som ger kraft, energi och glädje också i mörkret.

Det handlar om överlevnad. Jag är utförsäkrad men inget blir bättre för att jag gräver ner mig ytterligare. I stället gör jag det jag kan för att fylla mig med tacksamhet och de positiva saker som finns för mig fortfarande i mitt liv.

Hostig, snuvig och trött

Idag har jag känt mig så trött, nästan febrig. Öm och stel i hela kroppen. Hosta har jag haft ett tag nu, men den har blivit bättre.

Jag lyckades skriva artikeln jag skulle skriva i morse i alla fall. Men sedan har jag sovit en stor del av dagen. Nu ikväll mår jag lite bättre.

Så tacksam jag är att jag kan sova nu för tiden. Jag minns när jag var så stressad att jag inte kunde koppla av och somna. Sömn är en gudagåva, verkligen.

Tack, sömnen, för att du finns.

Tillit, förväntan och besvikelse

Ibland skär det i bröstet på mig för att jag känner mig besviken på någon. Jag litade på det han eller hon lovade mig. Så många gånger i mitt liv som jag känt förväntan. Så många gånger i mitt liv som jag känt besvikelse. Så många gånger jag litat till en annan människa, känt tillit. Så många gånger jag känt smärtan när det jag förväntat mig inte alls blivit så.

Jag tänker; är det jag som förväntar mig för mycket av andra? Är jag för lite misstänksam mot andra människor? Är jag alltför blåögd, naiv och godtrogen? Som ett litet barn som tror alla om gott.

Hur ska jag slippa de här besvikelserna, den här smärtan när jag aldrig kan ändra någon annan människa än mig själv? Ska jag bli mera misstänksam? Lita mindre på vad människor lovar mig. Kanske inte lita alls på andra människor. Inte på samhället och absolut inte på politikerna. Kanske inte ens lita på mig själv. Sluta känna tillit överhuvudtaget. Då slipper jag ju bli besviken. Är det lösningen? 

Kan lösningen vara att aldrig någonsin förvänta mig något som helst av livet? Då måste ju allt positivt som händer bli en sorts aha-kick; "Aha, oj, hon gjorde det, fast jag inte trodde att hon skulle göra det." "Aha, oj, det hade jag inte trott, så fantastiskt att det blev så".

Jag vet inte. Jag hittar ingen lösning på det här. För inuti mig bor det någon som känner att hon VILL kunna känna tillit. Hon vill kunna lita på andra människor. Även om det ibland kommer att göra ont. Hon vill kunna känna tillit därför att de andra människorna är människor som hon själv är. Ibland brister vi. Ibland klarar vi inte att hålla det vi har lovat.

Om jag tillåter andra att få bryta löften tillåter jag också mig själv att få göra det. Att misslyckas med att hålla det jag har lovat.

Kanske är lösningen att försöka leva så som den norske statsministern uttryckte det efter det som hänt på Utöya; att leva ännu mera öppet och med ännu mera kärlek. Utan att för den skull vara naiv.

Men var exakt går gränsen för att vara naiv?

Trötthet, hantera oro och tack för djuren

Jag har sovit oroligt inatt. Vaknat flera gånger av mardrömmar och med panik i bröstet. Känt oro för utförsäkringen och ekonomin. Jag får repetera för mig själv vad jag lärt mig om att hantera oro. Det är ingen mening med att oro sig i förväg. Det man oroar sig för händer väldigt sällan i verkligheten. Fast i det här fallet hände det jag känt oro för ibland; jag blev utförsäkrad. Jag har också lärt mig att det är OK att oroa sig ibland, bara inte hela tiden. Oro är en energitjuv och kan ge ångest i sig. Jag kan välja att tillåta mig att känna oro en stund varje dag och sedan släppa taget om oron. Jag kan öva mig i mindfullness, vara i nuet så ofta som jag kan. I nuet finns ingen oro. I nuet vilar friden. Allt är som det ska vara. Tillit. Acceptans.

Så småningom blev det trösterikt morgon. Solen gick upp och jag gick upp med den. Såg himlen som redan påminde om en vinterhimmel i gryningen. Det var knappt fem plusgrader och klockan var halv sex.

När jag drack mitt té såg jag solen belysa lönnens gyllene löv och vinden börja fladdra i dem.

Min katt var vaken. Hon är ett fint sällskap på morgonen. Säger inte särskilt mycket när hon bara fått sitt blötfoder. Tittar på mig ibland med sina kloka, lugna ögon. Hon är lugn. Hon litar på att hon får mat, vatten och tak över huvudet fast att hon inte behöver jobba för det. Hon litar på mig, på oss, på sin familj.

Jag älskar min katt. Jag är så tacksam att hon finns i vår familj och för alla nio åren hon funnits med oss. Hon var ingen självklarhet, eftersom vi har allergi i familjen. Ett djur kan ge så mycket till oss människor. Närhet, kärlek, sällskap och glädje. De kan bevara hemligheter som man viskar i öronen på dem som ingen annan kan. Tack för djuren.

Utförsäkrad - ny sjukanmälan till FK

Intervjun jag skulle gjort idag blev inställd på grund av att den jag skulle träffat blivit sjuk. I stället bestämde jag mig för att fylla i blanketterna jag fått från Försäkringskassan. Dels en ny sjukanmälan, sedan en blankett för "Tvistig sjuklön", eftersom min arbetsgivare inte sjukanmälde mig när jag bad om det.

Jag är stolt och tacksam att jag klarar att t ex fylla i blanketter själv idag. Det var så många år som jag inte ens kunde läsa det som stod på pappret om jag fick en blankett. Så många år som jag levde i en enda dimma på grund av stark ångest och depressioner. Min make fick fylla i blanketterna och ibland får han hjälpa mig fortfarande. Men nu för tiden är han också ofta trött och stressad, så jag är glad att jag kan fixa det här själv.

Men det var inte smärtfritt att fylla i blanketterna idag. Tårarna föll när jag fyllde i dem. Så många minnen som tränger sig på, jobbiga minnen. Fortfarande sörjer jag på något sätt, fast inte längre hela tiden, över att jag blev sjuk 1998. Jag känner viss skuld och ilska över att jag stressade sönder mig själv, att jag inte tog bättre hand om mig själv då.

Trots allt känner jag tacksamhet över att jag lever idag. Att jag har fått en ny chans i livet. Att jag får en ny chans att börja om också idag. Tacksamhet över allt jag lärt mig om mig själv och andra människor under den här långa, tunga resan. Så, även om det var jobbigt en stund idag; tack.

Musik tröstar och läker trasiga själar. Tack för musiken.

Leendet

Tomas Tranströmer Nobelpriset 2011

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar. 

(Tomas Tranströmer, Ur Den halvfärdiga himlen, 1962)

Tankefrön

"Det blir så lätt att leva. När man går på lust i stället för tvång."

"Våga trampa nya stigar ibland."

"Gå i egna fotspår. Men också i andras."

(Anna-Karin Mattsson)

Om kärlek