Om ångest - del 3

Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".

Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.

När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.

Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.

Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?

Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.

I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).

Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.

Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.

Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.

Första advent - tänd ljus

Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.

Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.

Vända mörker till ljus ...

Jag minns när jag började blogga på Passagen för några år sedan, att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika, om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.

Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.

Ljuset vinner över mörkret.

Natten viker för dagen.

Hoppas ...

Tänd ljus.

Dela värmen.

Älska ...

Det är advent.

Nyheterna med utförsäkringen

Orden från mötet med min handläggare hos Försäkringskassan har inte slutat surra i mitt huvud än.

Handläggaren sa att hon kommer att höra av sig med fler frågor till mig. Det kommer att bli fler blanketter att fylla i. Jag har fått tid för möte med Rehabsamordnare från min läkare. För Försäkringskassans skull, som min läkare uttryckte det (inte för min skull, alltså).

Jag har också fått den nya sjukskrivningen från min läkare. Jag är sjukskriven till sista januari 2012. Längre kan hon inte sjukskriva mig i taget nu med de nya reglerna i sjukförsäkringen. Sedan blir det nya samtal, kanske nytt läkarbesök, nya blanketter att skicka in till Försäkringskassan.

"Det allra bästa skulle ju vara om du bara fick vara ifred och läka i lugn och ro", sa min läkare till mig. Det tycker jag också. Men med de nya reglerna från Försäkringskassan kommer det att bli precis tvärtom, så som det verkar just nu.

Det känns som att jag vill gömma mig i en koja i skogen. Få vara ifred för världen.

Möte hos Försäkringskassan

Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.

Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.

"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.

"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"

"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.

Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest. 

Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.

Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet. 

Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.

Jag var riktigt trött efter mötet.

Det värsta

"Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

(Martin Luther King)

Det första steget - "Mannen utan öde", Imre Kertész

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget". Det är huvudpersonen i en av Imre Kertész böcker, "Mannen utan öde", som säger så när han kommer tillbaka till sin familj efter att ha varit i koncentrationsläger.

Familjen blir mycket upprörd över det han säger. Hur kan han mena, att de själva på något sätt haft del i allt det fruktansvärda som hänt?

Huvudpersonens ord satte sig djupt i mig som läsare. De ändrade mitt sätt att se på saker och ting som sker med både mig själv och andra i livet.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Vi har alltid möjligheten att välja att låta bli att ta ett steg som känns fel för oss. Även om det ibland finns risk att vi till och med förlorar livet för den skull.

Hur lång tid, undrar jag, ska det ta innan vi svenskar förstår vilka steg det är som vi tar just nu? Vilket samhälle det kommer att leda till? Hur vi valt ett system där man bedömer, sållar bort, rensar undan, röjer, vanvårdar ... levande liv, människor.

Det finns ingen vinnare så länge vi fortsätter på den här vägen. Vi blir alla förlorare.

Någonstans tog jag och du och du, det första steget till det Sverige vi har idag. Det samhälle där klyftorna ökar alltmer mellan människor. Det samhälle där barnfattigdomen ökar, vräkningarna av barnfamiljer ökar, de rika blir allt rikare, de fattiga allt fattigare, de som arbetar får allt lägre skatt, de som är sjuka utförsäkras och tas ifrån sin ersättning och sina hem, de som är äldre och sjuka vanvårdas för att andra ska kunna samla rikedomar på deras bekostnad.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Imre Kertez ord ringer i mina öron när jag vaknar från ännu en orolig natt med mardrömmar.

Idag ska jag till Försäkringskassan på bedömningssamtal.

Och det är jag själv som tar det första steget när jag går dit.

"Imre Kertész är en ungersk judisk författare, född 9 november 1929 i Budapest i Ungern. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002.

Vid 15 års ålder, 1944, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till  Buchenwald. Han räddades år 1945, då hade han suttit i lägret ett år. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, fri skribent och översättare av tyskspråkiga författare.

Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"."

Källa: Wikipedia

Läkarbesök

Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.

Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.

Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.

Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.

Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.

Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.

Och jag är en människa. Ingen robot.

Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.

Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.

Lugn söndag för att hämta kraft

En vilodag i veckan var länge något som jag drömde om. Idag lever jag min dröm nästan varje vecka. Jag älskar att kunna ta mig en dag i veckan för att bara slappa, strosa runt i morgonrocken så länge som jag har lust, ha tid för eftertanke.

Jag tror att en vilodag i veckan skulle göra oss gott som människor, vilken dag man än väljer att vila eller ta det lite extra lugnt. Själv så mår jag allra bäst om jag kan ha min vilodag en fredag, innan helgen. Men vilken dag som helst av vila och avkoppling ger mig kraft till andra dagar i veckan.

De här senaste dagarna har jag unnat mig extra mycket vila. Jag har tre dagar som känns tuffa framför mig. Måndag är det besök hos min läkare. Tisdag är det bedömningsbesöket hos Försäkringskassan när det gäller min utförsäkring. Onsdag har jag fått tid för möte hos min psykolog. Jag kontaktade honom eftersom jag mådde så dåligt när jag fått brevet om mötet på Försäkringskassan att jag kände skakningar inuti mig själv igen. Det har jag inte känt sedan min mamma blev svårt sjuk förra vintern.

Jag är tacksam att min psykolog finns kvar fortfarande på sjukhuset här i stan. Han har varit den som hjälpt mig mest av alla genom åren sedan jag blev utmattad. Han var en period rent av min livräddare. Nu är det kanske tre år sedan jag mötte honom sist. Jag känner stor tacksamhet att det finns människor att söka sig till under perioder när livet tynger mer än vanligt. Att det fortfarande finns "lyssnare" i vår tid.

Ny blogglayout

Jo. Du har kommit rätt, det här är min blogg "Maskroskvinnan".

Idag har jag lagt in min blogg i Bloggers senaste layout. Den innebär att du som läser kan välja bland flera olika möjligheter att se/läsa min blogg.

Längst upp till vänster står det "Classic". Om du klickar där, kan du hitta flera olika alternativ, t ex "Magazine" och "Flip Card". Klicka, prova och se vad som händer!

Längst upp hittar du också olika flikar där du bland annat kan läsa lite om mig som skriver i den här bloggen. Efterhand ska du också kunna hitta olika länkar och intressanta bloggar där. Med mera.

Vill du kommentera det jag skrivit är det bara att klicka på "Add a comment" eller "View comments" under mitt inlägg och skriva kommentaren där.

Jag önskar att du som läser kommer att tycka att det är lika spännande och roligt som jag själv tycker att det här är.

Det kommer att komma fler nya funktioner i den här blogglayouten så småningom.

Så, häng med och se vad som händer!

Om ångest - del 2

Ångest kan framkalla en massa känslor och fysiska reaktioner i kroppen. Det är som att kroppen "överreagerar". Hjärtklappning, tryck över bröstet, domningar och stickningar i händer eller fötter, det är sådant som man kan uppleva vid t ex en panikångestattack. Kvävningskänslor eller att man ser suddigt och hör dåligt kan också höra till attacken.

Ibland uttrycker man inom psykologin att panikångest är en "fobi mot de egna fysiologiska reaktionerna". Oron får ofta extra stora proportioner när man har ångest.

Hur man andas är viktigt för att minska den ångest man har. Den här veckans kapitel innehöll mycket information och många frågor. Det var tufft för mig att ta in allt. Jag försöker sammanfatta det som jag kände som viktigast här i mitt inlägg i min blogg.

Ångestkarusellen fick jag en noggrann beskrivning av. Hur ångesten börjar helt utanför medvetandet för att sedan uppfattas av medvetandet och så småningom hamna utanför medvetandet igen.

För att försöka förklara det kort så tar hjärnan in information med automatik utifrån och avläser den. Viss information uppfattar den som hotfull och börjar reagera som att man befinner sig i en hotfull situation även om man egentligen inte gör det. Det skapar fysiologiska reaktioner i kroppen som t ex tryck över bröstet och kvävningskänslor. Så småningom uppfattar medvetandet de här reaktionerna. Där sker en tolkning av oss som kan se olika ut. Det kan kännas som stress, som ångest, som förväntan och, hör och häpna, till och med som förälskelse! Sedan kör autopiloten igång igen i ångestkarusellen och i den här fasen kan det bli en "omstart" av hela processen igen.

Pust. Undra på att jag känner mig trött ibland, för jag känner verkligen igen min egen upplevelse av ångest i allt detta. Utom då i förälskelse, det har jag aldrig kopplat samman med ångest någonsin.

Andningen kan vara en del av problematiken när man har ångest. Om man hyperventilerar eller överandas kan det ge olika fysiologiska reaktioner i kroppen. Man kan känna yrsel, bli torr i munnen, få svårt att svälja eller känna stickningar i händer, armar och ansikte. Man kan få skakningar i kroppen, hjärtklappning, dimsyn, känna som att man vill fly med mera. Om man fortsätter att hyperventilera kan man få känslor av overklighet, man kan få oregelbundna hjärtslag, man kan inte tänka klart, musklerna blir allt stelare, man känner sig förlamad och man kan svimma. Då befinner man sig i "kamp-flykt-reaktionen", som att man har stött på en tiger, fast man inte har gjort det, egentligen.

När det har gått så här långt är det vanligt att man ringer akuten. Det krävs mycket mod för att mitt i skräcken avstå från att söka hjälp och vänta tills det går över av sig självt. Jag känner igen alla de här förloppen. Jag har svimmat jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Den allra första gången som jag svimmade var jag tre år gammal. Jag var hos en läkare för att man skulle ta ett blodprov på mig. Jag ville inte och då tvångshöll läkaren mig och tog blodprovet på mig. Direkt efteråt sprang jag ut till min pappa i väntrummet och svimmade i hans armar. Oftast har jag genom åren svimmat i samband med tandläkar- eller läkarbesök men också i andra sammanhang. Den första tiden sedan jag kollapsade svimmade jag ibland när jag var ensam hemma. Det var mycket skrämmande upplevelser som jag tyvärr fortfarande har kvar i mitt minne.

Det trösterika är att den här andningen, hur skrämmande den än kan kännas, är inte farlig. Man har gjort mycket forskning kring den och det finns inget som bevisar att den skadar mig som människa, även om det kan kännas så. Jag tänker också på min mamma som haft ångest i så många år och ändå idag, 85 år gammal, är så pass pigg som hon är med så fina värden, inget högt blodtryck, ingen diabetes, ingen senilitet. Ångest är inte skadligt. Men man blir mycket trött av att leva med ångest och panikattacker.

Här vill jag tillägga när det gäller andningen, att jag själv under det senaste året läst om forskning som kunnat visa samband mellan stress-andning och t ex ökad mängd blodfetter. Forskarna kan också idag bevisa med hjälp av nya röntgenmetoder, att långvarig stress skadar hjärnan på olika sätt, även om mycket sedan kan självläka. Vi människor har en fantastisk självläkningsförmåga, tänker jag ofta.

Att öva sig att andas med magen är alltså viktigt om man vill lindra sin ångest. Det har jag övat mig mycket i genom åren, genom yoga inte minst. Nu har jag en CD-skiva med andnings- och avslappningsövningar som jag övar till, gärna någon gång om dagen.

Det är ett jobb att försöka minska ångest när man en gång drabbats av den. Ett jobb på många olika plan, där andnings- och avslappningsövningar är en del av jobbet.

Genom det man kallar "tillvänjning" kan man också lindra eller få bort ångesten. Det är övningar där man till viss del framkallar olika fysiska situationer/reaktioner som påminner om dem som man upplever när man har ångest. Det är som fobi-träning; man utsätter sig för det obehagliga och genom att göra det först i liten dos och sedan allt större dos, så vänjer sig kroppen vid att det som upplevs som obehagligt inte är farligt. Och ångesten minskar eller i bästa fall försvinner helt.

Jag har också fått fundera över mina beteenden när jag känner ångest. Det är vanligt med undvikandebeteenden av olika slag. Om jag t ex upplever ångest i trängsel kanske jag börjar undvika att gå i köpcenter eller att gå på torget. Min "belöning" på kort sikt blir minskad ångest och oro. Men på lång sikt kan undvikandebeteenden innebära ett tråkigare och "fattigare" liv.

Det handlar om att bli medveten om mina undvikandebeteeden på grund av ångesten och att sedan, successivt, tänja på gränserna för att skapa mig ett så normalt och bra liv som jag önskar mig. Det här kan vara riktigt tufft och tröttsamt. Men det kan också vara väl värt att ge sig in i det.

Jag tänker inte minst på när jag flög till Brighton förra våren. Så många år som jag inte ens kunde tänka tanken att sätta mig i ett flygplan. Men aldrig att jag ångrar att jag bestämde mig för att utmana min ångest och flyga till Brighton. Vilken belöning jag fick för att jag vågade det! Det bär jag med mig i minnet när ångesten ibland försöker att begränsa mig igen.

Välmåendetips:

Stressar du andra?

Mycket av den stress vi upplever beror på att vi i våra beteenden stressar varandra. Prova under veckan att försöka att inte avbryta eller skynda på andra i vad de gör eller säger.

Prova i stället att lyssna tålmodigt och beröm och uppmuntra personen i din omgivning för vad de gör och har gjort.

Känn efter vad det gör för skillnad. Fundera också på vad det skulle innebära för dig själv om andra gjorde samma sak mot dig.