Picknick i stadsparken med Mimmi

Idag åkte jag till den vackra stadsparken i Jönköping med Mimmi för allra första gången. Det blir på något konstigt sätt som när man hade ett litet barn att ha med sig en hundvalp. Alla utflykter jag gör är ju för Mimmi den allra första utflykten i hennes liv till just det stället.

Jag upptäcker världen och våren inte bara genom mina egna ögon, utan också genom Mimmis ögon och kanske också genom Mimmis nos. För att inte tala om Mimmis mun som jag hela tiden får ha koll på vad som åker in där. Små stenar och kastanjer går väl an. Men glasbitar och vassa plåtbitar är till exempel mindre roliga när de ligger slängda i naturen hur som helst.

Stadsparken tyckte Mimmi var ett mycket bra utflyktsmål. Fullt med människor, barn, dofter, en söt liten hanhund (som tack och lov var inne i en tom fårhage med sin matte och husse), ovanliga djur (för Mimmi), vatten och fåglar. Det var nosen i backen mest hela tiden när vi gick genom stadsparken.

Visst ser jag lite trött ut på bilden jämfört med för ett år sedan, det ser jag själv att jag gör. Fast inte är det konstigt, tänker jag, om jag är lite mera sliten än vanligt just nu. Det har verkligen varit ett tufft år i mitt liv. Fast jag kan ju skratta fortfarande i alla fall. Så jag kommer igen.

Och jag håller världens gosigaste lilla hundvalp i min famn. Får riktiga lyckokickar av att hålla henne i mina armar. Och jag hoppas att hon känner det likadant. Jag älskar min lilla hundvalp Mimmi så mycket redan.

Det är en stor konst att lyckas fånga Mimmis ögon och ansikte i en bild. För Mimmi är nästan alltid i rörelse ute i naturen och har för det allra mesta nosen i backen just nu. Så många spännande dofter hon  måste känna som jag själv inte alls känner, tänker jag.

Här sitter Mimmi i alla fall stilla en liten stund så att jag hinner ta en bild där man kan se hennes ögon i den svarta, krulliga pälsen. Det är snart dags att klippa henne igen.

Mimmi studerar getterna i Stadsparken. Hon stod nästan helt still och tittade på dem. Tyst. Iakttagande.

Jo, minsann. Här tittar Mimmi upp på mig för en gångs skull. När vi promenerar och jag kommer på efterkälken så vänder hon sig om och tittar på mig ibland. Hon har väl svårt att förstå att jag just nu inte alltid orkar hålla samma tempo som vad hon själv gör. Det är tungt i uppförsbackarna för mig. Jag har besvär med förkylningsastman nu igen efter en envis förkylning.

I fågeldammen i Jönköpings Stadspark var det inte många fåglar idag. Där var några gäss, mest fiskmåsar och så några gräsänder.

Det finns ett sevärt fågelmuseum i Jönköpings stadspark för den som är intresserad. Där kan man lära sig mycket om man är intresserad av fåglar.

 

Det blev så mycket vandrande och så mycket spännande för Mimmi i stadsparken att till sist hängde den långa rosa tungan ut ur munnen på henne.

Medan jag såg småbarnsföräldrar runt omkring placera sina små barn och bebisar mitt bland alla vitsipporna på marken, försökte jag själv placera min lilla hundvalp bland alla de underbara vita vårblommorna som täckte marken för att föreviga henne i en bild.

Jag vet inte vem som hade störst problem att få den där bra bilden man vill ha med sig hem; jag själv med min hundvalp eller småbarnsföräldrarna med sina små ungar. Kanske hade vi det nästan likadant just i den stunden?

Hönsgården, eller påfågelsburen är ny för i år i stadsparken. Det var rejäla tuppar och höns där och fyra stora påfåglar. Jag höll Mimmi i famnen och hon tittade länge på vad det nu i hela friden kunde vara för konstiga väsen som höll till där inne i buren.

Visst är det härligt att det äntligen är riktig vår nu! Att kunna göra små utflykter i det gröna. Med eller utan hundvalp. Att björkarna håller på att bli ljusgröna, att marken täcks av blommor och grönt, att kunna gå med lättare skor och tunnare jackor, utan mössa och vantar.

Idag var det 15 plusgrader när vi åkte iväg till stadsparken. Det kommer garanterat att bli fler utflykter tillsammans med Mimmi. Vi hade med oss en liten picknickkorg. Det var så gott med fika ute i det gröna. Mimmi fick lite hundmat och vatten.

Nu hemma i huset igen ligger Mimmi helt utslängd och sover i hundbädden. Man blir trött av alla de nya intrycken när man är en liten hundvalp. Och faktiskt när man är ganska nybliven som matte också. Fast vaken håller jag mig fortfarande i alla fall.

Mimmi, jag och vitsippor

Jag och Mimmi gick ner till sjön i morse. Till en plats som kallas "Missionkullen" här där jag bor. Det tar ungefär fem minuter för mig att gå dit.

Missionskyrkan firar ibland gudstjänst på den vackra kullen alldeles intill sjön. Kyrkan äger fortfarande  marken där men vem som helst får promenera och vara där. Människor som är engagerade i kyrkan gjorde i ordning det vackra området för ett par år sedan. Det blev riktigt fint, en liten oas så nära där jag bor.

Först röjde man bort en massa skog. Området var helt igenväxt förut. Man gjorde en fin gångväg runt kullen och la bark på den. Sedan tillverkade man och ställde ut flera sittbänkar. Man gjorde i ordning en grillplats alldeles nära sjön och ett året-runt-vindskydd som är som ett litet träskydd där det är så högt i tak att man kan sätta sig där och fika om man vill, om det regnar eller blåser. Eller bara för att man vill ha det lite mysigt och ombonat.

Man går alltså runt den höga kullen och på andra sidan kullen är man alldeles nära sjön. Just nu så här på våren är där massor av fåglar och vitsippor. Jag och Mimmi såg Kanadagäss, lom, gräsänder och knipor bland annat.

Mimmi lyckades med konststycket att hänga nedför en lutning mot sjön på ett ställe och dricka vatten där. Nästan hela vägen vid sjön går man i höjd med vattnet utan några lutningar alls mot sjön. Men det visste ju inte Mimmi, hon gjorde det mer besvärligt för sig än hon egentligen behövde. Det är inte lätt att vara en liten hundvalp ibland. Massor av nya saker att lära sig i livet när man bara är sex månader gammal.

Sedan plockade jag blåbärsris och vitsippor. Det var inte helt enkelt när Mimmi var med. Hon ville leka med vitsipporna samtidigt som jag plockade dem, precis som en liten unge.

Det finns många gamla träd i området, gamla mossiga träd som jag älskar. Ofta ser jag ekorrar där, fast just idag såg jag inte till någon. Kanske att de gömde sig när jag hade med mig Mimmi, vem vet? Det var jublande fågelröster i träden i alla fall. Fågelsången just nu så här på våren är underbar för själen.

Nu sover Mimmi. Hon nosade runt så mycket i skogen att hon är rejält trött nu.

Vilken lycka det är att ha nära till en skog, en sjö och till blommor och träd. Nära till grönska och stillhet.

Lämna nycklarna till mammas lägenhet

Idag ska jag lämna nycklarna till mammas lägenhet vid besiktningen. Jag har känslor i mig som saknad,  sorg, tacksamhet, overklighet.

Inatt var jag vaken ett tag. I mitt huvud surrade minnen och tankar från när hon flyttade in i lägenheten för 23 år sedan. Hon hade fått lämna en annan lägenhet eftersom ägaren skulle sälja huset där hennes lägenhet var. Hon bestämde sig för att också lämna den orten och flytta till Jönköping där jag bor. "Jag ångrar aldrig att jag flyttade till Jönköping", sa mamma till mig den allra sista tiden i sitt liv många gånger.

Jag minns hur jag hjälpte mamma att ställa sig i olika köer hos bostadsbolagen här i stan. Det var ganska svårt att få tag i en lägenhet, köerna var långa. Särskilt till en mindre lägenhet som min mamma behövde. Jag minns hur jag jobbade heltid, hade en liten ettårig flicka och ibland ringde från jobbet till de olika bostadsbolagen för att höra om kanske, kanske man hade en ledig lägenhet på gång.

Vi var och tittade på ett par olika lägenheter. Fast min mamma visste vad hon tyckte om och vad hon inte tyckte om. Ingen av lägenheterna kändes för henne som att hon skulle trivas i dem.

En dag fick jag besked om att det fanns en 1:a ledig centralt på Torpa. Jag fick en tid för att titta på den. Det var en stor 1:a i ett äldre stenhus, med djupa höga fönsternischer, genomgående ljusinsläpp, ett rymligt badrum och ett rejält kök. Fast jag minns att jag tänkte att "mamma vill aldrig ha den här vackra lägenheten, eftersom det är en 1:a", Hon önskade sig en 2:a, eller i alla fall en 1:a med sovalkov.

Mamma kom i alla fall upp till Jönköping för att titta på lägenheten. Jag minns väl hur hon så fort hon klev in i den, såg de vackra vitstammiga björkarna utanför det gamla vackra stora fönstret i det stora rummet och det trivsamma, fräscha köket med både kyl och frys och en riktig spis, sa: "Här vill jag bo!".

Snart efter flyttade mamma. Det var den 1 mars för 23 år sedan. Hon bröt upp, lämnade platsen hon fötts på, flyttade från ett litet samhälle till en stad. Från en lägenhet med stor trädgård som hon älskade till en 1:a med ingen gård alls. Bara en asfalterad plan för bilar.

Till hennes lycka gjorde man efter något år i ordning gården till hyreshuset hon flyttat in i. Man planterade fullt med blommande buskar, doftschersmin, äppelträd, prydnadsäpplen, svartavinbärsbuskar, rosenspirea och man sådde gräsmattor där det varit asfalt. Man gjorde i ordning en liten lekplats där mina ungar lekte så småningom när de var och hälsade på mormor.

Mitt på innegården fanns ett stort gammalt päronträd som blommade med vita ljuvliga blommor på försommaren. Utsikten över päronträdet med sina blommor och den vackra innegården, fyllde mammas hela köksfönster där det stod fullt med pelargoner eller pelargonsticklingar.

Blommorna trivdes i det gamla stenhuset och det gjorde min mamma också. 23 år fick hon bo där. Jag har så många minnen från de åren, jag har varit där jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Jag kommer att sakna att kunna gå dit. Fast allra mest saknar jag så klart att min mamma inte bor där längre. Jag känner sorg för att hon är död. Tacksamhet för alla åren vi fick tillsammans. Tacksamhet för alla minnen jag har från de här åren tillsammans med min mamma.

Min mamma levde vidare också efter att hennes mamma dött samtidigt som hon hade andra tunga bekymmer och trassliga härvor i sitt liv. Hon gav inte upp. Hon vandrade på, hittade glädjen igen och drömde drömmar. Vågade bryta upp från det som kändes fel för henne. Vågade gå sin egen väg. Med lite hjälp från mig.

När mamma flyttade till Jönköping hade hon precis blivit förtidspensionär på grund av en arbetsskada i ryggen. Hon var 62 år. Jag minns hur sned hon såg ut i ryggen när hon gick, jag minns hur jag led inuti mig när jag såg det, jag led för att hon hade så ont.

Jag minns hur svårt hon hade att sova ibland på grund av värken. Jag minns hur jag i ungefär ett års tid hjälpte henne att handla och bära matkassar, så att hennes skada fick en chans att läka. Hon fick laser mot smärtan och det hjälpte henne så att hon kunde börja sova igen.

Så småningom, långsamt, blev mamma starkare och en dag var det hon som ibland bar kassar åt mig i stället för tvärtom. Vi stöttade varandra, jag och mamma, genom livets olika skeden. Så som man gör när man verkligen älskar någon, stöttar varandra.

Om mamma orkade ska väl jag också orka vidare, tänker jag.

Även om mina steg känns tunga just idag.

Mimmis första spårövning

Idag var det Mimmis allra första spårövning i valpkursen. Hon gick med nosen ned i backen och nosade rätt på de pyttesmå prinskorvsbitarna som jag lagt i varje fotstegsspår där jag gått.

Det var motion både för mig och för Mimmi, mer än jag kunde föreställa mig. Det är inte lätt att lägga pyttesmå prinskorvsbitar i sina egna fotspår samtidigt som man går, prova så får ni se. Det krävs nästan akrobatik för att man ska klara det.

Mimmi är så trött nu efteråt, sover och sover och sover. Och jag var också trött efteråt. Roligt hade vi. Nästan tre timmar ute i friska luften tillsammans med härliga hundägare och hundar och instruktörer.

Mitt liv med Mimmi, det har bara börjat, inser jag.

Vid mammas grav

Jag åkte till mammas grav ikväll. Där såg jag ett gräsandspar och andra sjöfåglar och småfåglar. Sjön låg spegelblank. Vid mammas grav intill det stora, gamla trädet, kändes det tungt i mig.

Jag kände mig som en liten unge som ville gräva upp min mamma ur jorden med mina bara händer för att kunna hålla om henne.

Det är märkligt vilka känslor som kan komma fram när man sörjer och saknar någon som man älskar.

Bra samtal om självmord i Nyhetsmorgon idag

I Sverige tar cirka 1500 personer livet av sig. Varje år. Det finns länder där man har kunnat få ned antalet till nästan noll. Hur berättar läkaren och bloggaren Ludmilla Rosengren och Alfred Skogberg om i den här länken: Nyhetsmorgon 2012-04-22.

Jag har upplevt självmord hos nära anhöriga. Jag har också själv en period i mitt liv haft självmordstankar i samband med en djup depression.

Det viktigaste av allt är att vi vågar börja tala med varandra om självmord, i stället för att tro att vi kan tiga ihjäl problemet.

Tre viktiga frågor nämner man i länken:

1. Har du planer på att ta livet av dig?

2. Har du funderat över hur du ska göra det?

3. Har du tänkt ut när du ska göra det?

Så tuffa frågor att ställa till en människa som man ser/misstänker inte mår bra. Fast tre tuffa frågor som kan göra skillnad mellan liv och död för den enskilda människan.

Sprid gärna denna länken vidare i bloggar och andra sociala medier. Det är viktigt att vi vågar talar om självmordsproblematiken. Det är genom att våga tala om problemen, det tunga som vi kan hitta lösningar.

Jag önskar att politikerna satsar mer pengar på psykiatrin. Det har man gjort alldeles för lite under alldeles för lång tid, tycker jag.

Det kan bli bättre. Det går att få människor att må bättre i stället för att man ska välja självmord som lösningen på sitt liv.

Den dagen jag föddes

Den dagen jag drog mitt första andetag blommade de gula påskliljorna utanför sjukhuset i den lilla staden. Solen lyste. Det var en ovanligt varm vår det året.

Min stolta pappa hissade flaggan framför det stora gula huset vi bodde i. Han skrev till mig många, många år efter den dagen, att det var den lyckligaste dagen i hans liv.

I åtta långa år var mamma och pappa gifta innan jag föddes. Ända sedan min mamma fått sitt nervsammanbrott som 28-åring. varit inlagd på mentalsjukhus och nära att dö, sade läkarna att mina föräldrar aldrig skulle kunna få barn tillsammans. Min mamma var för svag för det.  Sa de. Fast min pappa sa till min mamma; "Så klart att vi ska ha barn".

De misstog sig, expertisen. Livet är mäktigare än någon expertis som helst. Livet. Och kärleken.

Min mammas och pappas intensiva kärlek till varandra födde fram mig, en dotter, en liten unge med vitt, lite krulligt hår på huvudet har min mamma berättat för mig.

En liten unge med stor aptit, blåa ögon och full med bubblande skratt och massor av ord i sig.

En liten unge som sov gott om nätterna så att min svaga mamma fick sova. Mamma ammade mig så ofta jag ville ha mat och struntade i det expertisen sa om att man bara skulle amma var fjärde timme.

En liten unge som sprang ifrån min mamma i affärerna så att hon lydde en farbrors tips om att köpa sele till ungen.  En liten vild och djärv unge, enligt min mamma, som behövde uppfostras. En liten vild unge med massor av fantasi, så att en del människor tyckte att hon ljög. Fast min mamma och pappa förstod att det var fantasier som kom ur min mun och inte lögner.

En liten unge som älskade att känna min glada, skrattande pappa lyfta upp mig i famnen, kasta upp mig högt i luften för att känna att jag landade i hans trygga famn igen.

En liten unge som fick så mycket kärlek, så mycket uppmärksamhet, med så många som förundrades över att hon överhuvudtaget fanns runt omkring dem. Hon skulle ju inte ... nåja, det var vad expertisen sa. Kärleken är större. Än vilken expertis som helst.

Idag fyller den lilla ungen som är jag år. En hel massa år. Hennes pappa är död sedan tjugotre år. Nu är hennes mamma också död. Men den lilla ungen är vid gott liv, om än något trött. Och hon saknar sin mamma. Alldeles särskilt just idag. Hon saknar den där kända mammarösten som alltid sa "Grattis" till henne och gav henne överraskningar och en väldoftande vit lilja, eller två, så många mamman nu hade råd med just den födelsedagen.

Länge leve kärleken.

Och livet.

Tack, mamma.

Tack, pappa.

Tack för att ni inte gav upp.

Tack. För att ni gav mig livet.

Även om det gör ont att leva ibland.

Mimmi, sex månader

Min sötnos Mimmi fyller sex månader idag.

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!

Så lycklig jag är att hon har kommit in i mitt liv.

Tack, min älskade Mimmi, för att du finns. ♥♥♥

Kärlekens hemliga band

KÄRLEKENS HEMLIGA BAND

Du får mig skratta!

Du får mig le!

Med dig inom mig
vill jag alla
kärlek ge!

Så binds vi samman ...

Med hemligt kärleksband.

En fågel,
blomma,
en utsträckt hand.

Så binds vi samman...

Med hemligt kärleksband.

Kärlek som förenar.

Hjärtan där kärlek bor.


akm©2011

Bodil Malmsten säger som det är

"Klyftan mellan fattiga och rika ökar, så är det. En annan ökande klyfta är den mellan makthavare utan markkontakt och människorna på marken"

(Bodil Malmsten, blogg)