Körsbärsträd och att vända tankar

Detta är ett körsbärsträd. Ingen bild i världen kan göra rättvisa åt ett blommande körsbärsträd i verkligheten. Den söta doften från blommorna. Surrandet från humlor och andra insekter som säkert njuter lika mycket av blommorna som jag själv en varm sommardag.

Idag är det nio plusgrader hos mig. När började jag tycka att nio plusgrader var kallt? Så fort jag glömmer. Vilka märkliga perspektiv jag har som människa. När det är vinter, då är nio plusgrader nästan sommar. När det är sommar, då känns nio plusgrader nästan som vinter.

Man kan vända och vrida på saker nästan hur som helst i sina tankar. Det är något jag verkligen övat mig i under mina år som sjukskriven och sedan jag blev utmattad. Jag kan nog lugnt säga att jag har blivit en mästare i att vrida och vända på mina tankar. Det har varit häftiga upplevelser att göra det. Med två meningar kan man gå från mörkaste mörker till ljusaste ljus. I sin själ. Om man bara klarar av att tänka. Det var en tid när jag inte ens klarade det. Då tänkte andra människor åt mig i stället. Det är jag mycket tacksam för där jag är idag.

Alltså: Idag är det helt mulet och bara nio plusgrader därute och jag har ont i ryggen.

Eller: Idag ser jag att det lättar lite bland molen och det är faktiskt plusgrader därute och jag andas idag också.

Det är faktiskt "bara" att välja hur man vill tänka. Med lite träning så är det så.

Vad väljer du att tänka?

Jag i brun-utan-sol

Så här ser jag ut när jag "solat" med med brun-utan-sol! Någon bad mig att lägga in en bild på mig själv för att visa resultatet. Så då gör jag det. Jag är fortfarande jättenöjd med den här brun-utan-sol-krämen. Den måste ha varit en fullträff i alla fall för mig.

Mitt-i-livet är det klokt att vara extra rädd om sin hud. Därför solar jag inte mycket direkt i solen, egentligen inte alls. Jag har keps eller hatt på huvudet för att skugga ansiktet och jag solar allra helst i skuggan en solig sommardag.

Så det här med brun-utan-sol-kräm, det var toppen för just mig!

Våga visa sårbarheten

Jag är sårbar. Någon kan sticka en kniv i mig och det kommer att blöda. Någon kan lyfta ett vapen mot mig och skjuta mig i magen. Jag kommer att blöda. Någon kan säga saker till mig som får en kniv att vrida om sig inne i min mage. Jag är sårbar. Att säga det motsatta skulle vara en lögn.

Jag förstår idag att jag har haft svårt ibland att visa min sårbarhet. Jag har känt att om jag visar att jag är sårbar, då kommer människor att vilja såra mig, göra mig illa. Jag har känt att jag skulle kunna tynga andra människor genom att visa min sårbarhet. Jag var inte velat tynga någon annan människa. Jag har burit min tyngd inuti mig själv.

Idag övar jag mig i att tala om för människor när jag känner kniven inuti mig. Jag säger; "Jag känner mig sårad när du säger så till mig". På så sätt sätter jag snabbt ett självläkande plåster över mitt sår.

Så märkligt är det. Att just genom att jag vågar visa att jag är sårbar som människa, blir jag starkare som människa. Jag vågar stå för den jag är, att jag har känslor, att andra kan göra mig illa. Jag står upp för mig själv.

Det är viktigt. Jag övar mig i den konsten och jag tror att jag kommer att bli allt starkare efterhand. Sårbar kommer jag fortfarande att vara. Därför att jag är människa. Men jag kommer att bli starkare genom att sluta bära det inom mig för mig själv.

Det är att kunna visa sig svag och äkta som är att vara en stark människa.

När sommaren kom till stan

Plötsligt är sommaren här. På stan ser jag fullt av vita gymnastikskor på människornas fötter. Maskrosorna sticker upp som stora buketter kring de nyutslagna oxlarna som kantar gatorna. På himlen är det åskmoln. Värmen tryckande.

Jag köper en biskvi till mig och en mazarin till mamma och vi fikar tillsammans. Mamma har en pigg och glad dag. Vi pratar gamla minnen och vi pratar om hur det är nu. Vi skrattar tillsammans och mamma börjar ÄNTLIGEN förstå vad det är att blogga! Och hon börjar till och med tycka att det är roligt att jag bloggar... Och inte alls farligt som hon trodde i början, när jag bloggade.

Jag får med mig två vita, fina pelargonplantor som mamma drivit upp till mig. Jag ger mamma en lång kram. Idag kramar hon mig varmt tillbaka. Och hon säger att visst såg jag ung och pigg ut senast jag var hos henne, men idag ser jag ännu yngre, piggare och bättre ut, om det nu kan vara brun-utan-sol-krämen som jag smörjt in mig med. Det känns så varmt i mitt hjärta när jag lämnar henne. Jag tänker; att dör jag nu så dör jag lycklig och mitt liv är fullkomligt i denna stund.

Jag dör inte. I stället åker jag och köper mig nya vårskor. Svarta med massor av remmar. Ursnygga!

Jag känner att jag ler på väg ut från affären. Plötsligt märker jag en okänd man som ler tillbaka och inte släpper mig med blicken. Två blickar, två leenden, sommarsol och värme... människomöte.

Till och från den stora blomsteraffären strömmar det människor. De bär på stora säckar med plantjord och kör vagnar fullastade med plantor i alla möjliga färger.

Körsbärsträden blommar och häggmispeln också när jag lämnar stan och åker hem till sovstaden där jag bor igen. Det sjunger i mitt bröst. Sommaren är här! Både utanför och där inne i mig. Äntligen! Jag har väntat så länge!

Lekstugan

När jag var liten brukade jag leka i den här lekstugan. Fast på den tiden var den röd, grön och vit. Målad i äkta falurött. Det är min farmors bror som har gjort lekstugan. Idag finns den i min trädgård. Den är ungefär 75-80 år gammal. Min farmors bror gjorde nämligen lekstugan till sin egen dotter, som är ett antal år äldre än mig. Så jag fick lekstugan när hon hade lekt färdigt i den.

Vad jag lekte i den här lekstugan! Jag och mina kompisar! På förstukvisten, som var inbyggd på den tiden och hade två små bänkar, där stod jag och gjorde "mat". Det vill säga jag hade plockat vinbär från buskar bakom lekstugan. Röda, vita och svarta vinbär. Sedan la jag dem i en sil med en burk under. Och så pressade jag vinbären genom silen med en sked. Sedan blev resterna av vinbären som små runda kakor som jag torkade lite i solen. Och så matade jag alla mina dockor med "kakorna". Saften från vinbären blev saft. Till dockorna och till mig och mina kompisar. Vi sötade rejält.

Mot den fina gamla dörren till lekstugan stod man och blundade när man lekte kurragömma. Där räknade man till hundra. Eller hur långt man nu hade bestämt att man skulle räkna. Sedan vände man sig om och såg inte till en enda av alla sina kompisar. För de hade ju gömt sig. Så då sprang man ut och letade. Kurragömma!

Inne i lekstugan hade jag vackra gammeldags möbler helt proportionerliga till stugan. Fint målade i pastellfärger. De såg ut som klassiska gamla trädgårdsmöbler. En liten, liten soffa, ett hopfällbart litet bord och två pyttesmå stolar. Min farmors bror hade tillverkat de möblerna också. Han var lärare bland annat i träslöjd och han var mycket noggrann med allt han gjorde. Det är nog därför lekstugan finns kvar än idag. Virket är väl utvalt av min farmors bror.

Ibland skulle jag och kanske min bästis övernatta i lekstugan. Tänkte vi. Vi släpade in madrasser, kuddar och täcken. Men när det blev mörkt slutade det alltid med att vi gick hem. Vi var för mörkrädda för att sova i lekstugan.

En gång gifte jag mig i lekstugan också. Eller om det nu var strax utanför. Jag minns inte riktigt. Jag gifte mig med min bästis. Hon fick vara brudgum för hon hade kort hår. Och jag var bruden för jag var minst och hade långt hår.

Livet var enkelt på den tiden....

Det kanske kommer fler berättelser från min lekstuga. För jag riktigt känner hur minnena väller fram när jag tittar på bilden. Och inuti lekstugan, när jag går in där som vuxen, och känner doften och blundar. Då minns jag hur det kändes att vara en liten flicka. Jag minns att jag tyckte lekstugan var stor. Rumsuppfattningen ändrar sig med åren.

Något som jag gillade och fortfarande gillar mycket med min lekstuga, det var fönstren. För genom fönstren kunde jag leka affär. Jag kunde putsa fönstren och vädra gardinerna. Släppa in frisk luft. Precis som i ett riktigt hus. Fönstren på min lekstuga är mycket vackra. 75-80 år gamla. Riktigt, riktigt fina är de, tycker jag. Jag, mina kompisar och mina egna barn och deras kompisar har gjort en annan sak också genom de här fönstren. Hoppat ut! Klättrat in och ut. Massor av gånger! Idag vet jag inte om jag kan det. Jag kanske provar en dag, jag får se.

Brighton nästa!

Igår bokade vi tåg- och flygbiljetter för att åka till Brighton! Äntligen! Vi ska åka över och få se hur min äldsta dotter har haft det där när hon läst engelska på universitetet. Och det bästa av allt; vi ska resa hem tillsammans, allesammans. Det gör mig så lycklig att jag gråter.

Jag har ju inte träffat henne sedan januari. Hade jag inte haft jobbet så hade jag väl längtat ihjäl mig efter henne. Men tack och lov så har jag haft så fullt upp att göra sedan jag började jobba, att tiden har rusat iväg. Och nu är det bara några veckor kvar så kommer hon hem.

Jag är nervös för att flyga. Jag har bara flugit en gång förut i mitt liv och efter den gången sa jag att jag aldrig mer skulle göra det. Den här resan kommer jag att få se både Kastrup, Heathrow och Gatwick (tror jag att den heter). Vi ska åka tåg också, till och från Köpenhamn.

Så nu ska jag alltså göra det igen. Jag ska flyga. Trots att jag känner mig rädd. Jag ska utmana den där rädslan, precis som jag gjorde förra året när jag åkte i tunneln under havet mellan Dover-Calais. Jag var jätterädd bara jag tänkte på det ett halvår innan. Men när jag väl var där, i tunneln, då kände jag mig alldeles lugn.

När det gäller att flyga, så tränar jag mig i att tänka att det är som att åka vattenskidor på vatten, ungefär. Luft är någonting. Flygplanet åker på luften. Det känns vilsamt för mig att tänka så. Jag förbereder mig mentalt, lite då och då.

Och så klart, bara jag tänker tanken att få krama henne igen, min älskade, älskade unge... ja, då skulle jag väl kunna hoppa fallskärm om det behövdes för att få göra det. Så stark är kärleken till henne. Och min längtan efter att få krama henne.

Så här får du platt mage!

Oj, oj, oj... jag får RIKTIG löpsedelskänsla när jag skriver rubriken "Så här får du platt mage!". Inte precis sånt som jag brukar blogga om. Men just därför ska jag göra det nu. För att jag inte gjort det förut. Alltid roligt att pröva sina vingar lite. Testa nya saker att blogga om.

Platt mage... det hade jag en gång. Sedan så blev jag med barn och födde barn och jag fick barn i stället för en platt mage. Det var ju så mycket bättre, tyckte jag. Jag minns att jag brukade titta på mig själv ibland i spegeln och känna riktig stolthet när jag såg på min kropp, på förändringarna som skett med den.

Jag minns att jag mycket stolt och lycklig brukade tänka "Det syns verkligen att jag burit två barn och ammat två barn". Jag var så lycklig. Jag var så stark. Hade aldrig ont i ryggen på den tiden.

Sedan kom det andra tider. När jag blev svag och fick besvär med bl a ryggen. Idag vet jag att magmusklerna är viktiga att träna. Inte minst för att slippa ha ont i ryggen.

Så fick jag se igår i Aftonbladet (länk), att om man är plus-medlem där, då finns det ett träningsprogram för platt mage och därmed också en starkare rygg. Så jag har kört igång med de där övningarna nu. Om magen blir plattare, det ska bli spännande att se. Jag hoppas på att få mindre ont i ryggen i alla fall. Det är ett antal olika "plank-övningar" som man ska göra dagligen under en längre tid.

Kanhända att jag återkommer längre fram och berättar hur det gick för mig, om det känns bättre i ryggen. Och om det hände något med magen.

Annars så är den fin som den är, min lilla mjuka runda mage. Som en gång klarade att bära två små underbara, fantastiska varelser inuti sig. Två små mirakel som idag är unga vuxna människor och som är på väg att ta över efter mig i samhället. På väg att ta hand om världen och jorden och kanske, kanske också bidra till att det kommer ännu en generation efter dem.

Det är en häftig känsla, tycker jag. Livet som fortsätter. Hela tiden. Med eller utan platta magar. Vissa saker blir ganska så oväsentliga när man sätter in dem i ett större sammanhang.

Sandra/Milda bloggar igen!

Min bloggvän Sandra/Milda har börjat blogga igen.

Hon har bett mig göra ett särskilt inlägg om det och det vill jag väldigt gärna göra.

Välkommen tillbaka till bloggvärlden, Sandra! Det ska bli så roligt att kunna följa med dig i dina vackra tankar igen.

Blogga på!

Tid - vad är det?

Tid, vad är det? Det finns sånt som jag kan fundera över långa tider, och tid är en sådan sak. Tidsprofessorn Bodil Jönsson säger att "Tid är det enda vi har". Och det har hon rätt i, känner jag. Tid är det enda vi har egentligen. Om vi inte hade tid, i så fall levde vi knappast. Ändå så säger vi så ofta, jag säger det också, "Jag har inte tid". Fast det egentligen är PRECIS det vi har; tid.

Sedan, när det gäller tid, så tänker jag, att tid är rättvist på något sätt. För tack vare solen och månen och att vi människor behöver sova för att leva, så har vi 24 timmar per dygn allesammans. Varken mer eller mindre. 24 timmar tid som vi kan använda oss av. Kanske 8 timmar för förvärvsarbete, kanske 8 timmar för att vila, kanske 8 timmar för allt annat som vi vill med vårt liv.

Ibland går vi i en jämn och trygg lunk. Tiden har gått in i rutiner, satt sig. Ser ungefär likadan ut, dag efter dag.

Ibland rubbas den trygga lunken. Något händer. Kanske blir vi arbetslösa eller sjuka. Eller vi väljer en ny väg i livet. Kanske skaffar vi barn. Plötsligt känns tiden helt annorlunda. Långa dagar flyger förbi med blixtens hastighet. Eller tvärtom, långa dagar blir ändlöst långa. För förändringens skull.

Jag känner att jag kan styra min tidsuppfattning. Om jag tycker att tiden går för snabbt, då gör jag lite färre saker så går tiden snart mer i rytm med mig själv. Om jag tycker att tiden går för långsamt, då gör jag lite fler saker och plötsligt kanske tiden rusar iväg i stället.

Vill jag att tiden ska gå riktigt långsamt, då sätter jag mig i en fåtölj och gör absolut ingenting. Kanske att jag tittar ut genom fönstret, om jag inte blundar. Då känns fem minuter som en hel evighet, ibland.

Visst är det fint, att man själv oftast kan styra sin tidsuppfattning!

Sedan jag började jobba mer och mer har jag märkt att dagarna känns kortare. Jag har fortfarande balans. Jag hinner oftast med det jag vill göra med min tid. Men jag får fundera lite mer över vad det egentligen är jag VILL göra med min tid, den tid som är allt jag har, egentligen.

Till exempel så är det viktigt för mig att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. Så jag har bestämt mig att göra en liten sak varje dag för alla de människor som jag älskar. Det kan vara ett telefonsamtal. En pratstund med tonåringen. Handla något åt mamma. En sak åt varje människa jag älskar varje dag. Det känns fint för mig. Ett fint sätt att förvalta min tid varje dag. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag gjort det. Slipper dåligt samvete och känner inte heller att jag ger för mycket tid så att jag hamnar i obalans med mig själv.

För jag är som jag är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag ramlar i mina gamla fällor som jag lägger ut för mig själv titt som tätt fortfarande. Som när jag bestämt mig för att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. På kvällen har jag funderat lite; vad gjorde jag nu för honom/henne? Och så kom jag plötsligt på att jag hade inte gjort något för mig själv, nu igen. Jag har lätt för att glömma bort att göra något för mig själv. Och jag får lov att älska mig själv också. Det är viktigt. Jag behöver älska och ta hand om mig själv för att orka älska och ta hand om andra människor.

Tid är allt jag har. Jag är den enda jag som jag har. Jag är värd att vara älskad den tid jag har. Också av mig själv.

Hur det gick med mitt brun-utan-solande

Jag kunde alltså inte sitta så här och sola på någon strand igår. Utan jag smorde (eller säger man smörjde?) in kroppen med brun-utan-sol-kräm som jag köpt till extrapris på apoteket i stället. Krämen har märket ACO och heter Brun utan sol för kropp och ansikte - Self tanning lotion. Tuben är brun och vit. Hur gick det nu då? Så här ett antal timmar senare så vet jag ju resultatet.

Det blev jättefint! Jag ser ut som att jag har varit på solsemester utan att se bränd ut!

Det var en billig semester, måste jag säga. Och en riktig humörhöjare att se så fint solbränd ut.

Och detta har jag väntat på i hela mitt liv... inte tagit mig tid att smörja in min kropp med brun-utan-sol... hur i hela friden har jag missat det? Ja, jag har inte brytt mig särskilt mycket om mig själv alltid när barnen var mindre. Men nu gör jag det i stället. Och det är så härligt att äntligen ha tid för sig själv igen.

Jag har smörjt in mig idag igen. Jag har min tonåring som ger mig tips. Hon säger att i ansiktet ska man smörja in krämen en bit in vid hårfästet, så blir det ingen kant där. Det är bra att peela huden innan man smörjer in krämen. Jag använder mig av en skrubbhandske när jag duschar. Så är huden jämn och fin. I början kan man smörja in huden varje dag, läser jag på tuben. När man känner att man fått den nyans man vill ha, då räcker det att smörja in huden var tredje dag.

Den tiden tycker jag att jag kan lägga på mig själv och att det är värt det. Det är roligt att ha lite bruna ben när det blir dags att ta av sig strumporna eller tightsen. Att vara förberedd.

Jag tycker dessutom att krämen har gett lite skimmer åt huden, och min hud känns mjuk och len av krämen. Vad jag kan se är jag inte flammig eller fläckig. Tonåringen har också godkänt resultatet och själv börjat smörja in sig med samma kräm nu. Jag ser pigg och fräsch ut! Vinterblekheten är som bortblåst!

Mitt-i-livet är underbart att vara för mig som kvinna! Att få rå om sig själv igen ibland! Nu har jag upptäckt att jag ska ge mina fötter lite omtanke också. Det är lätt att glömma bort sina fötter. Så ikväll blir det fotbad och peeling och fotkräm!