lördag 3 december 2011
fredag 2 december 2011
De äldre och maten
Det hörs mycket nu i media om de äldre och maten. Jag lever mitt i det "problemet" med en åldrande mamma.
Den senaste tiden har hon mått sämre igen. Nu äter hon allt mindre och blir tunnare och tunnare. Hon vill inte ha mera hemtjänst. Hon vill inte ha mat från hemtjänsten. En tid hade hon mat från hemtjänsten. Den var ofta kall och hon tyckte sällan att den var god. Hon försöker att laga sig mat själv idag. Ibland vill hon bara äta glass, hallon och päron. Ibland ingenting.
Jag var hos henne häromdagen och lagade kokt lax med potatismos till henne. Sedan åt vi tillsammans. Då njöt mamma av maten och åt riktigt bra.
Sedan gick jag och handlade åt henne. När jag kom tillbaka med det jag handlat, tog hon upp äpplena jag handlat ur påsen och kastade dem på mig och skrek på mig. Då gick jag. Det blev för mycket. Hela tiden jag gick ut genom trapphuset kunde jag höra hur hon skrek där inne i sin lägenhet. I halsen hade jag en stor klump av sorg.
Nu vill jag inte åka in ensam till mamma igen. Jag minns förra vintern när hon hotade mig med en sax och när hon hotade mig med brödknivar.
Det jag vill är att min mamma ska ha det så bra som möjligt den tid hon har kvar att leva. Men jag kan inte ordna det själv. Det tar för mycket kraft från mig som jag behöver för att själv läka. Jag är ju själv inte frisk idag utan sjuk till 75 % enligt min läkare. Jag har också rätt att ha ett eget liv. Det är viktigt både för mig själv och för min familj och för min mamma.
Jag tänker ibland på hur min mormor, morfar och farmor hade det när de åldrades. De fick bo på det man kallade ålderdomshem, fast att de inte var alltför sjuka. De hade egna små rum som de möblerade som de ville. Där fanns personal dygnet runt som tittade till dem. De fick god, varm mat som lagats på ålderdomshemmet. Antingen kunde de äta i sina egna rum. Eller så kunde de äta i matsalen tillsammans med andra. De trivdes där, som jag minns det. Jag hörde aldrig att de klagade. Och inte svalt de ihjäl heller.
De som åldrades där var inte så dåliga. De flesta var nog inte heller dementa. De klarade att prata och skämta och att umgås. Det fanns aktiviteter. Sång, musik, gudstjänster och andra sammanhang där de kunde umgås socialt. Där fanns arbetsterapi för de som ville handarbeta eller slöjda.
Min farmor som levde ensam i ett hus och mådde så dåligt av det att hon tappade aptiten och fick depressioner, blev tio år yngre när hon kom till ålderdomshemmet, kändes det som. Där kände hon sig trygg eftersom där fanns personal dygnet runt. Hon hade andra människor att äta tillsammans med. Maten var god och nylagad. Hon fick ansvaret för lutfisken som man la i blöt och ansvar också för andra sysslor. Hon fick känna att hon behövdes. Där var aktiviteter, liv och rörelse. Hon levde flera år på ålderdomshemmet och trivdes bra där.
Jag vet att man inte kan vrida tillbaka klockan. Men jag önskar att det fanns alternativ som dåtidens ålderdomshem också idag för äldre människor.
För inte kan det väl vara så att man från politikers håll krasst ser att åldrande människor dör snabbare om de äter dålig, kall mat, inte har någon att äta tillsammans med, lever mycket i ensamhet och isolering. En åldrande människa som dör snabbare, en kostnad mindre. Men det händer att jag undrar.
torsdag 1 december 2011
Adventskalender, drömmar och livet
Inatt hade jag en märklig dröm. Jag drömde om en adventskalender.
Där var en lucka med en gammeldags halmbock. Jag öppnade den. Det var helt svart bakom luckan.
Där var en lucka till, med en glad tomte. Jag öppnade luckan ... och samma sak igen. Helt svart bakom luckan.
Sedan vaknade jag.
Jag funderade lite över drömmen där jag låg i min varma säng under täcket innan jag somnade om igen. Jag tänkte; så där kan ju livet vara ibland. Egentligen kan man tänka sig livet som en adventskalender full med luckor. Hur många luckor det finns i mitt livs adventskalender, det vet jag inte. Men varje morgon kan jag tänka mig min dag som en adventskalenderlucka.
En morgon kanske jag ser den som en vacker ängel på luckans framsida. Eller som en doftlilja, en älskad människa, ett djur som jag tycker om.
När jag gått upp och sätter igång dagen, kanske det inte alls blir som jag tänkte när jag vaknade. Det kanske blir helt annorlunda. Det var inte alls det bakom själva luckan som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Det var något helt annat. Kanske något tråkigt. Någon besvikelse. Eller tvärtom; något mer fantastiskt än jag någonsin kunnat drömma om.
Kanske livet också handlar om att våga öppna de luckor som visar sig? För vem kan veta vad som gömmer sig där bakom?
Det krävs mod att våga öppna luckor.
onsdag 30 november 2011
Gamla surdegar
Idag rivstartade jag dagen med att skjutsa dottern till hennes jobb i Taberg. Hon hade missat bussen med några sekunder. Där vaknade jag till snabbt.
Jag har sovit gott inatt. Sömn, du gudagåva, vilken kraft du ger mig!
Idag är jag hemma och tar tag i gamla "surdegar". Sådant som har släpat efter under hösten. "Surdegarna" blir allt färre. Det gör gott i mig. Det finns inget bättre sätt att bli av med "surdegar" än att just ta tag i dem, tycker jag.
Det är telefonsamtal som jag ringer, det är tvätt som jag tvättar, det är en del jobb kring Skrivklådan.
Det är också mentala "surdegar" som jag tar tag i nu.
Det känns befriande.
Det lättar.
Jag andas.
Jag flyger på lätta vingar.
(P.S. Om du kanske känner dig lite förvirrad i min blogg, så är det så att jag har bytt tillbaka till den gamla layouten igen, av olika skäl. Jag önskar att du ska trivas här i alla fall).
tisdag 29 november 2011
Om ångest - del 3
Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".
Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.
När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.
Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.
Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?
Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.
I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).
Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.
Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.
Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.
söndag 27 november 2011
Första advent - tänd ljus
Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.
Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.
Vända mörker till ljus ...
Jag minns när jag började blogga på Passagen för några år sedan, att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika, om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.
Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.
Ljuset vinner över mörkret.
Natten viker för dagen.
Hoppas ...
Tänd ljus.
Dela värmen.
Älska ...
Det är advent.
lördag 26 november 2011
Nyheterna med utförsäkringen
Orden från mötet med min handläggare hos Försäkringskassan har inte slutat surra i mitt huvud än.
Handläggaren sa att hon kommer att höra av sig med fler frågor till mig. Det kommer att bli fler blanketter att fylla i. Jag har fått tid för möte med Rehabsamordnare från min läkare. För Försäkringskassans skull, som min läkare uttryckte det (inte för min skull, alltså).
Jag har också fått den nya sjukskrivningen från min läkare. Jag är sjukskriven till sista januari 2012. Längre kan hon inte sjukskriva mig i taget nu med de nya reglerna i sjukförsäkringen. Sedan blir det nya samtal, kanske nytt läkarbesök, nya blanketter att skicka in till Försäkringskassan.
"Det allra bästa skulle ju vara om du bara fick vara ifred och läka i lugn och ro", sa min läkare till mig. Det tycker jag också. Men med de nya reglerna från Försäkringskassan kommer det att bli precis tvärtom, så som det verkar just nu.
Det känns som att jag vill gömma mig i en koja i skogen. Få vara ifred för världen.
tisdag 22 november 2011
Möte hos Försäkringskassan
Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.
Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.
"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.
"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"
"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.
Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest.
Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.
Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet.
Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.
Jag var riktigt trött efter mötet.
Det värsta
"Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".
(Martin Luther King)
Det första steget - "Mannen utan öde", Imre Kertész
"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget". Det är huvudpersonen i en av Imre Kertész böcker, "Mannen utan öde", som säger så när han kommer tillbaka till sin familj efter att ha varit i koncentrationsläger.
Familjen blir mycket upprörd över det han säger. Hur kan han mena, att de själva på något sätt haft del i allt det fruktansvärda som hänt?
Huvudpersonens ord satte sig djupt i mig som läsare. De ändrade mitt sätt att se på saker och ting som sker med både mig själv och andra i livet.
"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".
Vi har alltid möjligheten att välja att låta bli att ta ett steg som känns fel för oss. Även om det ibland finns risk att vi till och med förlorar livet för den skull.
Hur lång tid, undrar jag, ska det ta innan vi svenskar förstår vilka steg det är som vi tar just nu? Vilket samhälle det kommer att leda till? Hur vi valt ett system där man bedömer, sållar bort, rensar undan, röjer, vanvårdar ... levande liv, människor.
Det finns ingen vinnare så länge vi fortsätter på den här vägen. Vi blir alla förlorare.
Någonstans tog jag och du och du, det första steget till det Sverige vi har idag. Det samhälle där klyftorna ökar alltmer mellan människor. Det samhälle där barnfattigdomen ökar, vräkningarna av barnfamiljer ökar, de rika blir allt rikare, de fattiga allt fattigare, de som arbetar får allt lägre skatt, de som är sjuka utförsäkras och tas ifrån sin ersättning och sina hem, de som är äldre och sjuka vanvårdas för att andra ska kunna samla rikedomar på deras bekostnad.
"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".
Imre Kertez ord ringer i mina öron när jag vaknar från ännu en orolig natt med mardrömmar.
Idag ska jag till Försäkringskassan på bedömningssamtal.
Och det är jag själv som tar det första steget när jag går dit.
Vid 15 års ålder, 1944, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till Buchenwald. Han räddades år 1945, då hade han suttit i lägret ett år. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, fri skribent och översättare av tyskspråkiga författare.
Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"."
Källa: Wikipedia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)