Besök i Vita Huset från Änglagård 3

Igår var jag på ett spännande besök i Vita Huset från tredje filmen om Änglagård. Vita Huset finns strax utanför Sandhem i närheten av Mullsjö. Jag var där för att göra en intervju till tidningen jag jobbar med just nu.

Det är en av de saker jag älskar med att jobba som frilansjournalist; jag får komma in i miljöer och möta människor som jag annars kanske aldrig skulle fått möta. Höra berättelser som jag annars aldrig hade fått höra.

Redan när jag körde på den vintriga vägen mot Vita Huset och kom in på uppfarten genom allén, kände jag det som att jag förflyttades rakt in i den senaste filmen om Änglagård.

När jag kom in i den stora hallen med det svart/vit-rutiga golvet, väntade jag nästan att Fanny (Helena Bergström) eller Zac (Rikard Wolff) skulle dyka upp bakom någon dörr.

I stället mötte mig ägaren till Vita Huset, Gunnar Hartelius, den mannen som jag skulle göra en intervju med. Han visade runt mig i huset och berättade för mig om själva huset där hans släkt levt hela sex generationer tillbaka. Vita Huset så som det ser ut idag är från slutet av 1800-talet, då man rev det gamla huset och byggde nytt. Inuti huset finns inredningsdetaljer som är mycket äldre än så, bevarade från det gamla huset.

Jag fick också höra berättelser från filminspelningen av Änglagård 3 under sommaren 2010. Om när Colin Nutley besökte Vita Huset för allra första gången med sitt filmteam och utbrast: "What a bloody house! I really love it", för att sedan strax efter säga att han ville filma där.

Om hur det är att försöka leva i ett hus samtidigt som man håller på att spela in en film i huset. Hur viktigt det är med tystnaden då. Hur man kan tro att det är "tyst" fast att det egentligen inte är det.

Jag tog många bilder under mitt besök och jag fick lov att fotografera för privat bruk.

Välkommen att följa med på en visning av Vita Huset här i min blogg!

Entréen, trappan och den gröna dörren kändes så bekant för mig när jag kom till Vita Huset, fast att jag aldrig varit där förut. Tänk vad det gör att ha sett något på film! Hjärnan måste uppfatta det som att jag verkligen varit där, fast jag inte hade det egentligen.

Det var när jag stod här i hallen som jag kände som att Fanny eller Zac skulle kunna dyka upp när som helst. 

Gunnar Hartelius berättade för mig att han och hans fru precis renoverat hallen i rosa färg när de fick frågan om Vita Huset kunde användas för filminspelningen av Änglagård. 

En av de första sakerna filmteamet gjorde var att måla om hallen i gråa toner. Rosa tapeter, rosa rum är tydligen särskilt svåra för att skapa vackra filmmiljöer. Enligt Gunnar Hartelius skakade Colin Nutley på huvudet åt de rummen som hade rosa tapeter och kommenterade att de var helt omöjliga att filma i. 

Jag tyckte att hallen var fantastiskt vacker med de gråmelerade väggarna, de vackra, gamla höga dörrarna och fönstren och det svartvita golvet.

Gunnar Hartelius är alltså sjätte generationen som driver Vita Huset i Grimstorp. Han har kravmärkt nötköttsproduktion, skogsbruk och satsar nu också på bussvisningar av Vita Huset i samarbete med Ulricehamns Turistbyrå som anordnar Änglagårds Turistresor. 

Vid två tillfällen per år är det Öppet Hus i Vita Huset för allmänheten med guidad visning. 

Den senaste satsningen i Vita Huset är en nyrenoverad lägenhet som man kan hyra från ett dygn till en vecka. Där finns plats för sällskap upp till åtta personer. En fin liten oas om man söker lugnet och friden. 

Det var verkligen fridfullt i Vita Huset på Grimstorp och i omgivningarna runt omkring. Vita Huset ligger vackert med natur runt omkring och alldeles intill en sjö.

Här kände jag också igen mig från filmen om Änglagård. På spegelbordet står en liten staty med en flicka och en groda. Helena Bergström hade enligt Gunnar Hartelius samma staty själv och blev både glad och överraskad när hon fick se den stå där på spegeln första gången hon besökte Vita Huset.

Jag har alltid tyckt om gammeldags, stora förgyllda speglar. Allra helst om de har riktigt gammalt spegelglas, så där så att man nästan ser lite suddig ut när man speglar sig i dem.

I den stora matsalen spelade man in flera scener till filmen. Bland annat scenen där de båda "papporna" till Fanny kommer överens om hur de ska ordna det så bra för Fanny som möjligt tillsammans.

Här kunde jag lätt känna som att jag var mitt i filmen igen, med lite fantasi.

Vid jul och andra speciella tillfällen använder familjen Hartelius den här salen fortfarande.

Det finns två lavendelblå kaminer i den stora matsalen, en i varje ände av rummet. Jag kunde knappt ta ögonen från dem så vackra var de. Och jag kände att jag var tvungen att röra vid den vackra blå färgen med min hand.

På hyllan ovanför väggpanelen finns en vacker blå/vit gammal servis. Varje liten kopp var underbar att titta på för mig som älskar blå/vitt.

Jag tycker mycket om kombinationen blått och brunt också. Så den här matsalen gillade jag, den är både ombonad och vacker, tycker jag.

Det stora skåpet i matsalen köpte Gunnar Hartelius släktingar in på en auktion en gång i tiden. Det finns en rolig historia kring just det inköpet.

Maken och makan som var på auktionen hade av misstag kommit ifrån varandra bland allt folket. Båda två hade fastnat för samma skåp. De var i olika delar av rummet när auktionen började och så småningom slutade det med att de stod och bjöd över varandra.

Hur som helst, de fick med sig skåpet hem och en rolig historia om det på köpet. Även om de kanske själva hade sett till att det blev lite dyrare att köpa in än att det hade blivit om det bjudit på det tillsammans i stället för var för sig.

Vid det här bordet med utsikt över sjön, satt Fanny och Zac och drack kaffe i filmen Änglagård 3.

Det här rummet är ett rum med rosafärgade tapeter. Så vad skulle väl ett filmteam med ett sådant rum till? 

Jo, här sminkade skådespelarna sig. Före filminspelningarna. Och sminkade av sig efteråt.

Vem skulle inte vilja sova i det här vackra sovrummet? Jag skulle mer än gärna göra det. Undrar om där finns spöken? 

I filmen var det Fannys dotter som fick sova i det blå rummet. I verkligheten bodde Gunnar Hartelius farmor i det här rummet när han var en liten pojke. 

Till höger om sängen på väggen finns en svart telefonlur. Den använde man för att ringa på tjänstefolket. 

Det är viss skillnad på hur det var då och hur det är nu i Sverige. 

Jag fick se några gamla bevarade kläder också när jag var i det här rummet. En flickklänning och en annan klänning från 1800-talet och en hög hatt, bland annat.

Fönstren i Vita Huset är egentligen värda ett kapitel för sig. De var så vackra, vartendaste ett! Nästan som kyrkfönster. Oftast med djupa nischer. 

Jag älskar gamla fönster och gamla dörrar. Vilka konstverk och hantverk de är. Fast kalla och dragiga på vintern. Och jobbiga att putsa, kan jag tänka mig. 

I det här stora sovrummet sov Fanny och Zac i filmen Änglagård 3. Det var ett ombonat och charmigt rum med ett fantastiskt vackert dubbelfönster och ljusinsläpp. 

Vackra gamla trägolv fanns det i alla rummen jag såg i Vita Huset.

Den här kaminen gillade jag också. Den var stänkmålad. Troligen hade man använt sig av färg från riktiga blåbär för att skapa ett mönster på kaminen.

I denna vackra nisch står en liten babykorg där samtliga små bebisar i Gunnar Hartelius släkt har fått sova den första tiden i sina liv. 

Så fint att ha framme den lilla bebiskorgen fortfarande, tyckte jag. 

Kanske att jag skulle leta upp korgen här hemma som mina egna små bebisar sov i en gång? Jag har gömt undan den i garderoben jag, tills vidare. 

Min bebiskorg har två generationer sovit i, så här långt. Jag själv, min lillebror och så mina båda döttrar.

Den nyrenoverade lägenheten som från och med i sommar går att hyra för den som vill, ligger i Vita Husets bottenvåning. Här var förut själva köket i Vita Huset där tjänstefolket lagade all maten till de som bodde på gården.

Idag är det ett fullt modernt kök som jag tyckte var trivsamt inrett med en gammeldags charm, trots det fräscha, nya och moderna.

I lägenheten finns en bastu och en relaxavdelning. I bubbelpoolen kan man sitta och titta på TV under tiden man njuter av badet.

Det finns också tre fräscha sovrum i lägenheten och ett gemensamt ombonat vardagsrum med soffa, fåtöljer och TV.

Man får låna båt och har tillgång till sjön när man är gäst i lägenheten och man får också låna cyklar.

En liten oas för den som längtar till lugnet, som sagt, tycker jag.

Här lämnar jag Vita Huset. Jag kände väl igen de stora stenstolparna som ramade in vägen till och från gården från filmen Änglagård. Jag älskar trädalléer! Det är en särskild känsla att åka genom dem, tycker jag. Också att titta genom en trädallé är en särskild känsla för mig.

Det är spännade och intressant att få kliva in i hus från en annan tid, tycker jag. Det blir många tankar som dyker upp. Jag börjar fantisera om vilka som bodde där och hur de hade det. Också om hur olika levnadsvillkoren var för människorna då, vilka klyftor det var i samhället mellan de fattiga och de rika.

Jag tänker också mycket på hur vårt samhälle har förändrats på egentligen en ganska kort tid historiskt sett. De gamla gårdar som finns kvar har ett kulturvärde tycker jag. Jag är glad att jag fick uppleva Vita Huset så som det ser ut idag. Med mycket gammeldags charm bevarad fortfarande.

Namninsamling mot utförsäkringarna

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna hos "Stoppa utförsäkringarna av sjuka" (http://www.utförsäkrade.se). 

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Don´t give up

Om jobbet just nu

Just nu jobbar jag med att göra klart årets turisttidning för Mullsjö kommun i samarbete med Tidningsbyrån i Jönköping. Klicka gärna på länken och kika in i Tidningsbyråns nya hemsida. Jag finns med på bild där tillsammans med några av de andra härliga människorna som jag samarbetar med.

Tidningen Mullsjö Turistinformation delas ut i hela Mullsjö kommun och finns att få tag i på olika ställen under hela 2012 för turister eller andra intresserade.

Det finns många intressanta tips om utflyktsmål och sevärdheter i tidningen. Mullsjö kommun har inte minst en spännande natur, tycker jag. Där finns friluftsaktiviteter för hela året. Vintertid kan man till exempel åka utförsåkning i fina slalombackar eller hundspann om man hellre vill det.

Tid för ny adressbok

Idag har jag skrivit tackkort. Jag konstaterade att det är dags att jag skaffar mig en ny adressbok. En adressbok för där jag är idag i mitt liv. Med gott om plats för nya vänner. Och jag vill ha en sådan där "gammeldags" adressbok som jag kan skriva in namnen och adresserna i för hand.

Den gamla adressboken som jag har är full av namn på döda, älskade släktingar och vänner och en hel del jobbarkompisar som jag inte jobbar längre tillsammans med. Fina minnen som jag kan lägga i en byrålåda. Det är faktiskt plågsamt ibland att se namnen på alla jag älskat som nu är döda eller inte längre finns kvar i mitt liv av någon annan anledning.

Nu vill jag ha plats för det nya i mitt liv. Det som finns idag i mitt liv. Och det som ska komma.

Jag ska köpa mig en riktigt vacker adressbok till mig själv, tänker jag. Kanske redan den här helgen.

Om svek

Så många gånger i mitt liv jag har känt mig sviken av människor. Så många gånger jag har förlåtit.  En människa, en hundvalp, en kattunge; alla föds med känslan att lita till de andra, tror jag. Sedan händer det saker med oss genom livet som förändrar vår känsla av tillit. Till viss del är det säkert nödvändigt och bra. Fast blir det alltför många svek under ett liv, så kanske man till sist förlorar känslan av tillit helt och hållet?

Vissa av sveken i mitt liv kändes svårare än andra. Särskilt svek från människor som stod mig mycket nära som människa. Vissa svek skar djupa sår i min själ och mitt hjärta. Sår som blev till ärr. Ärr som rivs upp igen när jag upplever svek från någon eller något.

Svek ... att svika. Att lova och sedan inte hålla det man lovat. Att gå bakom ryggen på någon. Att baktala. Att överge eller lämna.

Vad är det som får människor att svika? Rädsla, kanske?  Eller oförmåga till empati?

Vad är det som gör att vissa människor blir svikna fler gånger i livet än andra? Alltför stor tillit till andra, kanske? Eller en förmåga att tro alla om gott? En förmåga som ibland kanske kan vara på ont? Eller är det bara otur?

Vad är det som gör att jag så ofta valt och väljer att förlåta den som svek mig? Hur många gånger ska man förlåta den som sviker? Ska man lämna den människa som sviker redan vid det första sveket? Eller ska man ge den människan en andra chans? En tredje?

Kan jag lita på att det finns någon människa i världen som aldrig skulle svika just mig? Jag vet inte.

Det jag vet är att svek gör väldigt ont. Jag önskar att jag själv inte svikit någon annan människa. Fast säker kan jag inte vara. Jag kan inte veta hur någon annan uppfattar just mig och mitt handlande.


Hur tänker du kring svek?

Mimmi intar kattens matplats

Idag när min katt skulle äta ur sin matskål gick Mimmi dit och ställde sig alldeles nära intill min katt. De är ungefär lika stora nu, Mimmi och katten. I alla fall om man räknar med Mimmis krulliga päls.

De stod där tillsammans på golvet och tittade ner i min katts matskål. Min katt åt någon bit. Mimmi tittade på. Plötsligt vände sig min katt om och gick därifrån. Mimmi försökte hoppa på henne bakifrån, liksom "para sig" med henne.  Eller om hon nu lekte, vad vet jag.

Där gick gränsen för min katt. Hon stack iväg så fort benen bar henne. Sedan fixade jag så min katt fick äta sin mat uppe på köksbordet i lugn och ro.

En så otroligt snäll katt jag har. Hon är nästan för snäll mot lilla Mimmi. Fast hellre det än motsatsen i alla fall.

Jag undrar var uttrycket "som hund och katt" kommer från? Inte från hur min hund och min katt har det tillsammans i alla fall så här långt. I morse gick min katt medvetet rakt fram och la sin nos mot Mimmis nos. Mimmi såg något förvånad ut och stod alldeles stilla efteråt. Lika förvånad var jag. Och glad. 

Gränsen för mig

Gränsen för vad som är möjligt för mig sätter jag själv.

Ingen annan. 

(Anna-Karin)

Om att vara förebild

Så här vill jag vara som förebild, för mig själv, mina döttrar och kanske också för andra:

Jag vill vara en förebild för att hoppas, för att vara modig, för att våga vara medmänniska, för att skaffa sig ett bra liv, trots allt, för att vägra vara ett offer och för att våga göra verklighet av sina drömmar.

Jag vill också gärna vara en förebild för att våga vara den som ser och lyssnar till människor i utanförskap av olika slag. Allra mest tacksam och ödmjuk känner jag mig de stunder jag får vara en röst för människor i utanförskap som kanske inte själva orkar ha en röst längre. 

Hur vill du vara som förebild?

Valpkurs hos SBK med Mimmi

Igår var jag, Mimmi och tonåringen på valpkurs hos Svenska Brukshundsklubben. Det var en introduktion inför den riktiga valpkursen. SBK håller på att utbilda nya instruktörer och behövde hundvalpar att träna på (och hundägare också, säkert). Så jag tog chansen till en gratis valpkurskväll med Mimmi.

Först gjorde tränarna ett valptest på de olika hundarna som var med. Jag fick veta att Mimmi är en mycket social hund, hon har lätt att skapa sig en minnesbild, vilket är viktigt för att kunna lära sig saker, nosövningar passar henne perfekt och hon kunde slappna av tillräckligt mycket i den stressande, nya miljön med alla hundar och nya dofter för att hon kunna leka med en boll utan problem.

Det gick åt en hel del prinskorv under kvällen. Prinskorv är bättre belöningsgodis än det hårda godiset som jag köpt i djuraffären, fick jag lära mig. Jag fick lära mig olika lätta övningar för att träna med Mimmi. En kontaktövning som heter Snurran, en annan som heter Åttan. En nosövning som kallas Rutan. Där trampade jag upp en stor ruta i snön och sedan kastade jag ut små, små prinskorvsbitar i snön. Sedan satte jag ner Mimmi. Utan problem nosade hon rätt på och slukade varenda liten prinskorvsbit.

Jag vågade släppa Mimmi utan att ha henne i kopplet igår kväll. Jag har känt mig osäker på det förut. Hon är så liten och svart och busig och det är så mörkt på morgnarna och kvällarna. Det var inga som helst problem när jag eller tonåringen kallade på henne, hon kom som skjuten ur en raket.

Jag fick också lära mig att det är viktigt att inte tjata sönder "Kom hit"-kommandot. En gång räcker. När det gäller hyss är det bättre att ignorera dem än att säga nej. Det handlar om att förstärka och bejaka det positiva i hunden.

I morse när jag plockade ur diskmaskinen, tänkte jag på hur livet och vi människor skulle bli om vi också gjorde så; ignorar det negativa i varandra och bejakar det positiva. Kanske något att träna sig i, det också. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det är så som jag försökt att vara som mamma, även om jag säkert inte alltid har lyckats med det.

Jag fick också lära mig hur viktigt det är att "jag" är "roligast i världen" för Mimmi. Om jag så behöver slänga mig i en gyttjepöl för att vara det. Mycket lek ska livet vara med en liten hundvalp. Och inte lika mycket träning, små stunder på fem minuter med träning, gärna ett par gånger om dagen. Nu har jag en lång lista på olika saker att lära både mig själv och Mimmi.

Det var så roligt i går kväll på valpkursen. Både att se Mimmi och att också träffa andra hundägare, hundar och inte minst de kunniga ledarna. Jag kände mig väldigt glad efteråt.

Mycket frisk luft fick jag också på köpet. Det är bra för mig. Jag har fått förkylningsastma och det piper i bröst på mig och gör mig alldeles matt ibland.

Jag tog med mig kameran till valpkursen, jag tänkte att jag skulle ta något kort. Fast när jag väl var där glömde jag allt vad fotograferande heter.