Vårdplaneringsmöte

Idag var jag ett par timmar på sjukhuset. Bland annat var jag med i ett vårdplaneringsmöte för min mamma.

Mamma hade ramlat igen och inte kunnat ta sig upp. Tanken är att hon ska få komma till ett korttidsboende så snart man får fram en plats för henne. Det blir ett korttidsboende för dementa, trots att min mamma inte är dement, utan deprimerad enligt alla som undersökt henne.

Jag kände en undran inifrån mig själv när jag fick veta det. Är det verkligen humörhöjande för min mamma att hamna på ett boende för dementa? Jag har varit på sådana äldreboenden IRL. Jag ställde frågan till kvinnan från hemtjänsten och de två sköterskorna som var med på mötet. De menade att personalen på demensboenden är utbildade för att ta hand om patienter som är aggressiva. Eftersom min mamma är aggressiv ibland, tror de att personalen där kommer att vara den bästa för henne.

Jag önskar och litar till att de vill min mamma väl. Och blir det sedan inte bra för mamma, ja, då får jag försöka förändra det för min mamma därifrån hon är då.

Jag lämnade sjukhuset med en känsla av tomhet inuti mig. Jag gick genom de långa korridorerna på sjukhuset utan att riktigt kunna känna närvaro där. Jag kände mig gammal själv, just då. Gammal, ensam och trött.

Jag tänkte också tankar kring hur man fortfarande delar upp människor efter somatiska besvär eller psykiska besvär i olika boenden också på äldre dar. Trots att vi verkligen vet idag hur kropp och själ hör ihop.

Det finns mycket kvar att förändra fortfarande när det gäller synen på psykisk ohälsa.

Flickan och kråkan

Så många gånger jag känt mig som flickan i den fina låten "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe. Inte minst som tonåring kände jag mig ofta så.

Nu är det en sådan period i mitt liv igen när jag känner mig som flickan i sången.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

När jag och min äldsta dotter, som åkt hem spontant för att hälsa på mormor, får se dig, mamma, där i sängen på sjukhuset, har du ett stort blåmärke över halva pannan, en bula och ett litet sår. Du berättar att du skulle gå på toaletten på natten och ramlade. Du kunde inte ta dig upp själv. Det kom personal och hjälpte dig.

Du säger att du har inte ont. Nästan hela tiden när du pratar ler du. Den småblommiga, milt rosa sjukhusrocken har precis din färg. Den klär dina ljust blå, vackra ögon. Du som kallades "Blåöga" av de unga soldaterna som vinkade till dig från tåget när du var 14 år och stod där vid stationen och vinkade åt dem. Det var ditt tonårsnöje; att vinka till soldaterna som åkte förbi, på väg till krigsgränsen vid Norge. Ibland var det någon som slängde en lapp till dig och ropade "Blåöga", har du berättat. En lapp med en adress så att du kunde skriva brev till honom. Det gjorde du.

Ditt vackra, självlockiga, vågiga grå hår har ungefär samma färg som den grå mohairkoftan du har på dig. Du fryser inte nu längre. 

Du har efter flera försök lyckats få i dig de tabletter som doktorn vill att du ska ta.

På bordet intill din säng står den stora mattallriken full med svenska röda äpplen som jag åkte och köpte i Gisebo i förrgår till dig. Du sa i helgen att du längtade så mycket efter svenska äpplen. Du blev så glad när du fick dem, höll i dem, tittade på dem och vi luktade på dem, du och jag. Det var Ingrid Marie och en annan äppelsort. Jag bjöd din rumsgranne, en kvinna på 92 år med milda, vackra ögon på ett av dina äpplen. Igår hade du gnagt lite, lite på ett av äpplena. Du sa till mig att det hade smakat gott.

Sköterskan berättade att du druckit lite näringsdryck. Hon bad mig försöka få i dig lite mera. Jo, du drack. Kanske två matskedar, kanske mindre.

Jag fikade hos dig. För bara tio kronor fick jag en god skiva kanelvetelängd, några fyllda rån och en jordnötskaka och saft. Du satt upp när jag fikade. Du ville ha en lillfingerstor bit av kanellängden, inte mer.

Vi pratade med varandra. Du är klar, du tycker att människorna på sjukhuset är snälla mot dig, du var så glad att få träffa ditt barnbarn, min dotter. Efter en stund var du trött och jag hjälpte dig till sängen.

Du bad mig köpa tandstickor. Min äldsta dotter stannade kvar hos dig när jag gick till apoteket på sjukhuset. Jag köpte med mig en väldoftande handkräm för du hade så torra händer. Den blev du glad för och smörjde in dina händer och underarmar med den.

Just nu är jag så tacksam för varje stund jag ser att du inte lider, mamma. Att du kan le och för det vi säger till varandra. Från sjukhuset försöker man påskynda att du ska få komma till ett korttidsboende.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder ...

I dödens väntrum

Igår träffade jag mammas läkare på sjukhuset. Min mamma är kraftigt undernärd, uttorkad och hennes tillstånd är livshotande. Hon vägrar mat, dropp, mediciner. Troligen har hon en djup depression med psykotiska inslag.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur ambulansmännen kunde säga nej i söndags till att ta med henne till sjukhuset i det tillståndet som hon var. När en människa blöder så att det syns, låter man inte henne förblöda. Men när själen håller på att förblöda, ser människor det tyvärr ofta på ett helt annat sätt.

Idag ska läkaren besluta om min mamma ska läggas in för tvångsvård eftersom hon är en fara för sig själv. Eller om hon kommer att skickas hem med personal omkring sig dygnet runt.

Just nu känner jag det som att jag befinner mig i Dödens väntrum. Jag har varit där förut, flera gånger nu, i mitt liv. Det är smärtsamt. Jag vänjer mig aldrig vid det. Det är väl att vara en levande människa att aldrig riktigt vänja sig vid att vara i Dödens väntrum, tänker jag. Själva döden, när den väl infinner sig, är lättare att acceptera än Dödens väntrum. I alla fall för mig.

Det är smärtsamt och det är acceptans, uppgivenhet, hopp om något annat som väntar både för mig och min mamma. Jag ber böner om ett slut på lidandet för min mamma. Jag tror på något större än det här livet, något annat som väntar på mamma. Det himmelrike som inte alltid finns här på jorden. Jag tänker på de lyckliga stunder och fina samtal som vi haft med varandra genom åren. Jag känner mig stolt och lycklig att just jag fick bli min mammas dotter.

Det är så många tankar, känslor och minnen som fyller mig just nu.

Det jag vill mest av allt är att min mamma ska slippa att lida.

Alla Hjärtans Dag 2012

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Mimmi har fått en rosa gris som säger grymtljud. Den är i ett gummiliknande material och hon älskar den. Jag gav henne den i förrgår. För man vet ju inte säkert hur livet ser ut lite längre fram.

Jag älskar att överraska! Jag älskar att ge bort presenter, blommor, att ge. Jag älskar att se andra bli glada. Därför firar jag Alla Hjärtans Dag.

Det behöver inte betyda att jag handlar något. Jag kan ge bort av min tid. Eller något jag bakat. Jag kan plocka en blomma i naturen. 

Fast idag blir det lite svårt att hitta blommor därute. Det är snöigt. Fast kanske att man kan hitta lite grön mossa och göra ett litet mosshjärta till någon. Eller ett ljus? Ett hopp. Ett skratt. Tröst. En kram. Kanske alldeles särskilt till den som är ensam eller lite utanför. Eller varför inte ge något till mig själv om jag känner att jag kanske inte får så mycket av andra?

Till alla mina underbara vänner här i cyberrymden önskar jag en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag! Jag ger er ett klipp med underbara bilder fulla av kärlek.

Vet du om att se bilder på djur stimulerar exakt samma område i hjärnan som när man har sex? Det är intressant med forskning, verkligen. 

En riktigt härlig Alla Hjärtans Dag önskar jag alla mina vänner!

KRAM! /Anna-Karin

Skratt och tårar

Igår var en dag med både skratt och tårar. Vi åkte till Borås och hade Mimmi med oss för allra första gången för att hälsa på hos äldsta dottern.

Strax innan vi skulle hem ringde jag mamma som sa att hon var mycket sämre. Sedan, väl hemma, fick jag verkligen kämpa för att få kontakt med någon inom vården en söndag.

Det blev ambulansfärd till sist till sjukhuset och hon är kvar där fortfarande. 

Mamma var uttorkad när hon åkte in till sjukhuset igår, precis som förra hösten.

Det är verkligen tufft med föräldrar som åldras, ibland. Det enda jag vill är att min mamma ska slippa lida och att det så långt det är möjligt ska gå att ordna det så som just hon vill ha det kring sig.

Det är inte ofta som jag blir arg. Men igår blev jag riktigt arg när ambulansmännen, trots att de sa att min mamma var uttorkad, ändå inte ville ta med henne till sjukhuset eftersom hon själv sa nej till det. Jag blev så arg och frågade dem vart deras hjärtan tagit vägen. 

Sedan åkte jag därifrån, jag lämnade mamma och sa till ambulansmännen att "nu får de ta hand om min mamma, för nu orkar jag inte längre och hon är ju både uttorkad och undernärd". Jag sa att jag anmäler dem om de inte tar med henne till sjukhuset. Och då gjorde de det. 

Ska man verkligen behöva bli så arg för att få in en 85 år gammal uttorkad kvinna till sjukhuset, tänker jag? Var finns empatin och medkännandet? Var finns viljan att hjälpa en gammal människa som inte längre ens orkar att dricka? Den drickan som jag hällt upp åt henne i förrgår hade hon inte rört. Hon kräktes dessutom.  Undernärd har hon varit sedan i höstas.

Jag kommer aldrig att förstå hur det kan vara så här. Nu är det andra gången som jag upplever det, med olika människor som ambulanspersonal. Förra gången det hände undrade läkarna på sjukhuset varför inte ambulanspersonalen tagit med sig mamma första gången de var där. Så det som hände igår tror jag inte är någon tillfällighet, tyvärr. När personal i vården skyller på svarta bokstäver på ett vitt papper för att inte ta hand om en människa som mår så dåligt som min mamma gjorde igår, är det så "mesigt" så jag blir rent förbaskad. 

Det har varit en natt med lättnad för att jag vet att mamma nu har människor runt omkring sig som kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än jag själv kan. Samtidigt tårar och sorg över att mamma åldras. Också känslor av otillräcklighet inifrån mig själv. 

Det är också många minnen som fladdrar förbi nu. Både minnen från alla våra lyckliga, glada stunder tillsammans och samtidigt minnen från när det varit tungt, från andra tider när min mamma var sjuk och apatisk. 

Ett minne poppar upp ibland från när jag och min lillebror satt intill henne och trodde att hon var död. Hon hade fått för hög dos lugnande medicin från läkarna den gången. Hon vaknade så småningom, jag var kanske tolv-tretton år då och jag kände mig ensammast i hela världen, Jag visste inte vem jag skulle ringa, vi hade ingen telefon hemma i lägenheten. Jag höll min lillebror i handen där vi satt helt tysta nära min mamma.

Idag börjar valpkursen för Mimmi. Jag har ingen lust att åka dit just nu. Fast jag tänker att kanske är det bra att jag ändå gör det. Bra att få in positiva saker mitt i allt det andra.

Vad jag längtar efter att få lugn och ro en längre period i mitt liv just nu.

Jag längtar efter stilla, grå, enkla vardagar.

Helghälsning från Mimmi

Mimmi växer så det knakar. Nu är hon på väg mot fyra månader. Hon är ett riktigt litet yrväder. Far omkring tills hon halkar och åker kana på sidan på trägolvet ibland.

Hon sover hela nätterna, ända tills jag går upp. Ger mig massor av hundpussar innan jag ska sova och minst lika många när jag vaknar. Hon sover i sin egen lilla bädd intill min säng.

Följer mig ofta tätt i hälarna när jag går omkring i huset, nyfiken som hon är. Fast ger sig också ut på egna små äventyr.

Nu har hon fått ett nytt hundtäcke. Ett som man kan använda året runt om det behövs. Fleecefodret inuti kan jag ta bort så har jag ett täcke som skyddar om det är mycket regnigt och blött ute.

På måndag börjar Mimmi och jag i valpskolan på riktigt. Det ska bli så roligt. Mimmi är läraktig och kan till exempel redan "Sitt" utan några som helst problem. Det mesta går bra med hjälp av lite hundgodis.

Snart är det också dags att klippa håret i Mimmis ansiktet. Det ska jag låta Mimmis uppfödare få göra. Kanske lär jag mig att klippa Mimmi själv så småningom, vem vet. Pudelns hår växer ju hela tiden, precis som på oss människor. Fast hon fäller inte alls, det gillar jag. Det räcker med allt håret i huset som min katt lämnar efter sig. Särskilt nu när det börjar bli vår.

Här ska Mimmi och jag ut på promenad tillsammans. Hon gäspar. Hennes tunga är lång, väldigt rosa och väldigt blöt också. Särskilt när hon ska pussas.

Jag får många skratt tack vare lilla Mimmi. Och mitt hjärta har hon stulit för länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Kö till korttidsboendet

Det är tio personer före min mamma i kön till korttidsboendet. Samtliga tio som är före min mamma i kön kommer direkt från sjukhuset.

Som alternativ till korttidsboende, erbjöd hemtjänsten henne idag ... näringsdrycker.

Jag har aldrig förut någonsin sett min mamma så tunn som hon är nu. Långsamt ser jag henne tyna bort. Hon orkar inte alltid längre göra sig mat själv. Undernärd var hon redan i höstas.

Det gör så grymt ont i mig. Särskilt att lämna henne ensam i sin säng på kvällen gör så ont i mig.

Jag ber om hjälp. Fast det finns ingen hjälp att få.

Först måste hon bli så svag att man tar in henne på sjukhuset. Så att hon sedan kan komma därifrån till korttidsboendet. Om hon lever då.

Jag känner mig maktlös.

Besök i Vita Huset från Änglagård 3

Igår var jag på ett spännande besök i Vita Huset från tredje filmen om Änglagård. Vita Huset finns strax utanför Sandhem i närheten av Mullsjö. Jag var där för att göra en intervju till tidningen jag jobbar med just nu.

Det är en av de saker jag älskar med att jobba som frilansjournalist; jag får komma in i miljöer och möta människor som jag annars kanske aldrig skulle fått möta. Höra berättelser som jag annars aldrig hade fått höra.

Redan när jag körde på den vintriga vägen mot Vita Huset och kom in på uppfarten genom allén, kände jag det som att jag förflyttades rakt in i den senaste filmen om Änglagård.

När jag kom in i den stora hallen med det svart/vit-rutiga golvet, väntade jag nästan att Fanny (Helena Bergström) eller Zac (Rikard Wolff) skulle dyka upp bakom någon dörr.

I stället mötte mig ägaren till Vita Huset, Gunnar Hartelius, den mannen som jag skulle göra en intervju med. Han visade runt mig i huset och berättade för mig om själva huset där hans släkt levt hela sex generationer tillbaka. Vita Huset så som det ser ut idag är från slutet av 1800-talet, då man rev det gamla huset och byggde nytt. Inuti huset finns inredningsdetaljer som är mycket äldre än så, bevarade från det gamla huset.

Jag fick också höra berättelser från filminspelningen av Änglagård 3 under sommaren 2010. Om när Colin Nutley besökte Vita Huset för allra första gången med sitt filmteam och utbrast: "What a bloody house! I really love it", för att sedan strax efter säga att han ville filma där.

Om hur det är att försöka leva i ett hus samtidigt som man håller på att spela in en film i huset. Hur viktigt det är med tystnaden då. Hur man kan tro att det är "tyst" fast att det egentligen inte är det.

Jag tog många bilder under mitt besök och jag fick lov att fotografera för privat bruk.

Välkommen att följa med på en visning av Vita Huset här i min blogg!

Entréen, trappan och den gröna dörren kändes så bekant för mig när jag kom till Vita Huset, fast att jag aldrig varit där förut. Tänk vad det gör att ha sett något på film! Hjärnan måste uppfatta det som att jag verkligen varit där, fast jag inte hade det egentligen.

Det var när jag stod här i hallen som jag kände som att Fanny eller Zac skulle kunna dyka upp när som helst. 

Gunnar Hartelius berättade för mig att han och hans fru precis renoverat hallen i rosa färg när de fick frågan om Vita Huset kunde användas för filminspelningen av Änglagård. 

En av de första sakerna filmteamet gjorde var att måla om hallen i gråa toner. Rosa tapeter, rosa rum är tydligen särskilt svåra för att skapa vackra filmmiljöer. Enligt Gunnar Hartelius skakade Colin Nutley på huvudet åt de rummen som hade rosa tapeter och kommenterade att de var helt omöjliga att filma i. 

Jag tyckte att hallen var fantastiskt vacker med de gråmelerade väggarna, de vackra, gamla höga dörrarna och fönstren och det svartvita golvet.

Gunnar Hartelius är alltså sjätte generationen som driver Vita Huset i Grimstorp. Han har kravmärkt nötköttsproduktion, skogsbruk och satsar nu också på bussvisningar av Vita Huset i samarbete med Ulricehamns Turistbyrå som anordnar Änglagårds Turistresor. 

Vid två tillfällen per år är det Öppet Hus i Vita Huset för allmänheten med guidad visning. 

Den senaste satsningen i Vita Huset är en nyrenoverad lägenhet som man kan hyra från ett dygn till en vecka. Där finns plats för sällskap upp till åtta personer. En fin liten oas om man söker lugnet och friden. 

Det var verkligen fridfullt i Vita Huset på Grimstorp och i omgivningarna runt omkring. Vita Huset ligger vackert med natur runt omkring och alldeles intill en sjö.

Här kände jag också igen mig från filmen om Änglagård. På spegelbordet står en liten staty med en flicka och en groda. Helena Bergström hade enligt Gunnar Hartelius samma staty själv och blev både glad och överraskad när hon fick se den stå där på spegeln första gången hon besökte Vita Huset.

Jag har alltid tyckt om gammeldags, stora förgyllda speglar. Allra helst om de har riktigt gammalt spegelglas, så där så att man nästan ser lite suddig ut när man speglar sig i dem.

I den stora matsalen spelade man in flera scener till filmen. Bland annat scenen där de båda "papporna" till Fanny kommer överens om hur de ska ordna det så bra för Fanny som möjligt tillsammans.

Här kunde jag lätt känna som att jag var mitt i filmen igen, med lite fantasi.

Vid jul och andra speciella tillfällen använder familjen Hartelius den här salen fortfarande.

Det finns två lavendelblå kaminer i den stora matsalen, en i varje ände av rummet. Jag kunde knappt ta ögonen från dem så vackra var de. Och jag kände att jag var tvungen att röra vid den vackra blå färgen med min hand.

På hyllan ovanför väggpanelen finns en vacker blå/vit gammal servis. Varje liten kopp var underbar att titta på för mig som älskar blå/vitt.

Jag tycker mycket om kombinationen blått och brunt också. Så den här matsalen gillade jag, den är både ombonad och vacker, tycker jag.

Det stora skåpet i matsalen köpte Gunnar Hartelius släktingar in på en auktion en gång i tiden. Det finns en rolig historia kring just det inköpet.

Maken och makan som var på auktionen hade av misstag kommit ifrån varandra bland allt folket. Båda två hade fastnat för samma skåp. De var i olika delar av rummet när auktionen började och så småningom slutade det med att de stod och bjöd över varandra.

Hur som helst, de fick med sig skåpet hem och en rolig historia om det på köpet. Även om de kanske själva hade sett till att det blev lite dyrare att köpa in än att det hade blivit om det bjudit på det tillsammans i stället för var för sig.

Vid det här bordet med utsikt över sjön, satt Fanny och Zac och drack kaffe i filmen Änglagård 3.

Det här rummet är ett rum med rosafärgade tapeter. Så vad skulle väl ett filmteam med ett sådant rum till? 

Jo, här sminkade skådespelarna sig. Före filminspelningarna. Och sminkade av sig efteråt.

Vem skulle inte vilja sova i det här vackra sovrummet? Jag skulle mer än gärna göra det. Undrar om där finns spöken? 

I filmen var det Fannys dotter som fick sova i det blå rummet. I verkligheten bodde Gunnar Hartelius farmor i det här rummet när han var en liten pojke. 

Till höger om sängen på väggen finns en svart telefonlur. Den använde man för att ringa på tjänstefolket. 

Det är viss skillnad på hur det var då och hur det är nu i Sverige. 

Jag fick se några gamla bevarade kläder också när jag var i det här rummet. En flickklänning och en annan klänning från 1800-talet och en hög hatt, bland annat.

Fönstren i Vita Huset är egentligen värda ett kapitel för sig. De var så vackra, vartendaste ett! Nästan som kyrkfönster. Oftast med djupa nischer. 

Jag älskar gamla fönster och gamla dörrar. Vilka konstverk och hantverk de är. Fast kalla och dragiga på vintern. Och jobbiga att putsa, kan jag tänka mig. 

I det här stora sovrummet sov Fanny och Zac i filmen Änglagård 3. Det var ett ombonat och charmigt rum med ett fantastiskt vackert dubbelfönster och ljusinsläpp. 

Vackra gamla trägolv fanns det i alla rummen jag såg i Vita Huset.

Den här kaminen gillade jag också. Den var stänkmålad. Troligen hade man använt sig av färg från riktiga blåbär för att skapa ett mönster på kaminen.

I denna vackra nisch står en liten babykorg där samtliga små bebisar i Gunnar Hartelius släkt har fått sova den första tiden i sina liv. 

Så fint att ha framme den lilla bebiskorgen fortfarande, tyckte jag. 

Kanske att jag skulle leta upp korgen här hemma som mina egna små bebisar sov i en gång? Jag har gömt undan den i garderoben jag, tills vidare. 

Min bebiskorg har två generationer sovit i, så här långt. Jag själv, min lillebror och så mina båda döttrar.

Den nyrenoverade lägenheten som från och med i sommar går att hyra för den som vill, ligger i Vita Husets bottenvåning. Här var förut själva köket i Vita Huset där tjänstefolket lagade all maten till de som bodde på gården.

Idag är det ett fullt modernt kök som jag tyckte var trivsamt inrett med en gammeldags charm, trots det fräscha, nya och moderna.

I lägenheten finns en bastu och en relaxavdelning. I bubbelpoolen kan man sitta och titta på TV under tiden man njuter av badet.

Det finns också tre fräscha sovrum i lägenheten och ett gemensamt ombonat vardagsrum med soffa, fåtöljer och TV.

Man får låna båt och har tillgång till sjön när man är gäst i lägenheten och man får också låna cyklar.

En liten oas för den som längtar till lugnet, som sagt, tycker jag.

Här lämnar jag Vita Huset. Jag kände väl igen de stora stenstolparna som ramade in vägen till och från gården från filmen Änglagård. Jag älskar trädalléer! Det är en särskild känsla att åka genom dem, tycker jag. Också att titta genom en trädallé är en särskild känsla för mig.

Det är spännade och intressant att få kliva in i hus från en annan tid, tycker jag. Det blir många tankar som dyker upp. Jag börjar fantisera om vilka som bodde där och hur de hade det. Också om hur olika levnadsvillkoren var för människorna då, vilka klyftor det var i samhället mellan de fattiga och de rika.

Jag tänker också mycket på hur vårt samhälle har förändrats på egentligen en ganska kort tid historiskt sett. De gamla gårdar som finns kvar har ett kulturvärde tycker jag. Jag är glad att jag fick uppleva Vita Huset så som det ser ut idag. Med mycket gammeldags charm bevarad fortfarande.

Namninsamling mot utförsäkringarna

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna hos "Stoppa utförsäkringarna av sjuka" (http://www.utförsäkrade.se). 

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.