De sista dagarna med mamma

Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.

Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...

Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.

"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.". 

Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.

Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.

Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.

Vi pratade med varandra.

"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".

"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.

"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".

Då log du.

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".

"Jo. Jag är en fegis", envisades du.

Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".

Vi log mot varandra.

"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".

"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"

"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli". 

"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".

"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.

Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.

Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.

Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.

Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.

Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.

Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...

Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.

Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.

När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.

Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.

Flyga ...

Vila i frid, mamma

Idag på förmiddagen dog min mamma.

Hon fick en stillsam död där jag satt intill henne, vi två ensamma i rummet.


"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". 

(Jacques Werup)


Tack för allt, min älskade, vackra, visa mamma.

Vila i frid.


"Jag är inte rädd, det sa du till mig.
Du tog din hand i min.
Jag sparade alla mina leenden till dig,
för det var det finaste jag kunde ge.

Du skrattade och log in till det sista andetaget.
Du har alltid funnits där,
varje dag sen jag föddes.
Men du är inte borta,
du har bara gett dig av.
Jag vet vart jag kan finna dig,
jag följer fågelns vackra sång,
du sa det själv att en fågel vill jag bli en gång.

Nu flyger du högt bland trädens höga krona,
med fågelvingar så starka,
ända upp till molnen de bär dig,
jag hoppas du någon dag flyger ner till mig,
så jag kan fråga dig,
allt det där man undrar.

Det var en kamp, en lång strid men du vann.
Jag älskar dig."

(Min dotters dikt till mormor idag, 2012-03-15, jag skriver in den här med tillåtelse från min dotter).

Tack

Tack alla som skriver till mig och stöttar mig på olika sätt nu när min mamma är döende. Det ni skriver till mig bär mig genom det jag upplever nu.

Jag är så trött nu. Fast det är ingenting jämfört med hur trött min mamma är. Det har varit och är fortfarande en så märklig tid i mitt liv. Stunder av glädje, lycka och tacksamhet blandas med stunder av sorg.

Jag försöker att samla kraft och att ta hand om mig så gott som det går på den här resan. Jag längtar efter den helt vanliga lugna vardagslunken.

Jag önskar att ni gör detsamma som jag försöker att göra; att ni tar hand om er.

Allt gott till er alla!

Anna-Karin

Antalet fattiga barn i Sverige ökar

Antalet fattiga barn i Sverige har ökat med 28 000 det senaste året enligt Rädda Barnens fattigdomsrapport, läser jag i Ekot idag. Se även denna länk: Nära en kvarts miljon barn är fattiga i Sverige.

"Det krävs ett batteri av politiska åtgärder och en satsning på den mest utsatta gruppen, ensamstående föräldrar, för att få bort barnfattigdomen i Sverige, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram på Svenska Dagbladets debattsida idag.

Så sent som i höstas uttryckte riksdagsledamot Isabella Jernbeck (M) att det finns inga fattiga människor i Sverige. En åsikt som jag skrev en debattartikel om i Newsmill.

Tiden går. De fattiga barnen i Sverige blir allt fler.

Varför tillåter politikerna att det här sker, undrar jag. Hur länge ska vi stillatigande se siffrorna för fattiga barn i Sverige fortsätta att öka? När det finns politiker som har makten att göra en förändring. Om de vill det.

Alla barn är alla vuxnas ansvar.

Ögonen

Jag böjde mig fram över mamma i sängen.

"Vet du, fåglarna sjunger som om de har konsert därute nu på morgonen. Det är vår därute, mamma".

Du sken upp i hela ansiktet. Som du väntat på våren, att få vara med om en vår till i ditt liv.

Sedan kom oron. Jag försökte sjunga för dig. Fast inte ens musiken från fåglarna i CD-spelaren eller den friska luften kunde få dig avslappnad. Du kunde inte svälja idag heller. Sköterskan gav dig en liten dos morfin. Under tiden satte jag mig och vilade i fåtöljen i den stora inglasade balkongen.

Morfinet verkade direkt i din tömda, tunna kropp. Du blev dåsig, du andades långsamt. Jag satt intill dig. Det var skönt med tysnaden, skönt att höra dig andas. Skönt att se dig slippa all oro, all ångest.

Yngsta dottern dök upp vid lunchtid. Hon gick fram till sängen och sa "Hej mormor!".

Du öppnade ögonen som var lika blå och klara som alltid. Du vred på ditt trötta huvud och log lyckligt mot ditt barnbarn. Ni skrattade och där, just där började den glada dagen vi fick med dig.

"Ögon", sa du. "Ögon, ögonen ... så vackra, som de glittrar". Du strök min dotters kind med din tunna hand.

Ni talade med varandra en stund. Jag åt lunch och satte en blombukett som kommit med blomsterbud i en vas. Du luktade på de rosa rosorna, drog in lukten. "Åh, så vackert! Åh, så vackert!", upprepade du gång på gång med dina glada ögon.

"Glada munnar, glada munnar, inga tårar, ögon glittrar, vackra ögon, åh, så vackert!", sa du. Om och om igen denna glada dag med dig i rummet på äldreboendet.

Det var ögon du talade mest om. Ögon ... och om värme och sommar. Du rörde ofta på dina armar när du talade. Knäppte dina händer. "Tack gode Gud, för allt", sa du och vilade en stund.

Sköterskan förberedde mig. Hon berättade att hon kunde se att din hud var marmorerad över hela magen och en bit över bröstet. "Det är cirkulationen", förklarade hon. "Det kan gå tillbaka, men så är det nu. Jag ordnar så att här finns medicin för resten av tiden. Vårdplaneringsmötet på onsdag är inställt".

När du sov ett par timmar, satt jag bredvid dig och läste Expressen och Ica-kuriren som jag brukar göra när jag är hemma hos dig. Jag drack té och åt en chokladbiskvi som personalen bjöd mig på. Jag kände mig lugn. Ditt lugn var mitt lugn. Som mitt lugn var ditt.

"Jag är inte rädd längre", sa du till mig när du vaknade. "Åh, vilka ögon, som de glittrar!".

Du sträckte dina armar upp i luften. Du smekte mitt ansikte, du höll om mig, vi kramade varandra.

Jag öppnade balkongdörren. Solen hade redan värmt jorden mellan de höga husen så att luften doftade vår. Du kunde känna den sköna luften. Vi hörde barns rop och röster från skolan alldeles intill.

"Hör du barnen, mamma?", frågade jag.

"Ja, ja, det gör jag, åh, så vackert!", svarade du mig. "Jag är så lycklig, så lycklig. Tacksamhet ... lycklig, åh, så vackert!".

Jag böjde mig över dig igen, såg in i dina ögon och log mot dig. Hela ditt leende ansikte sprack upp mot mig och vi skrattade.

Ja, vi skrattade tillsammans, du och jag. Vi skrattade ... trots så nära döden.  Eller kanske ... just för så nära döden.

Änglarna hjälpte dig att byta ställning. Du tackade dem.

Du var törstig. Vi turades om att fukta dig i munnen, på dina läppar. "Åh, så skönt!". Du blundade och njöt av att känna vattnet. "Vatten, regn, vatten, åh, så skönt!".

"Vi kan ordna vak åt dig inatt", berättade sköterskan för mig. Det kan ta tid, det är svårt att veta.

När du slumrade nästa gång åkte jag hem till din lägenhet och vattnade dina blommor. Pelargonsticklingen du planterat i höstas hade slagit ut en rosa blomma.

Där i lägenheten kom tårarna. Minnena från när du var så svag och mådde så dåligt och jag fick kämpa för att ambulansmännen skulle ta hand om dig kom över mig. Det gör ont i mig fortfarande.

Det gör ont att förstå att vi inte kommer att vara där fler gånger tillsammans, hemma hos dig. Ont att veta att du inte kommer att vattna dina blommor mer, inte pyssla om dem som du brukar, inte sätta pelargonsticklingar för att ge bort. Ont att veta att något som funnits så länge snart inte längre kommer att finnas där.

Jag tog emot hjälpen om vak som sköterskan erbjöd mig. Vi sa godnatt till varandra, jag och mamma. "Vi ses imorgon".

På den nattsvarta himlen lyste Venus och Jupiter så klara en bit ifrån varandra. Kanske hade de nyss passerat varandra. Kanske inte. Hur som helst var de vackra. Lika klara som stora lyktor på himlen.

Det var en förunderligt vacker stjärnklar ljummen vårkväll.

Efter en förunderlig glad dag så nära det vi kallar döden.

En svår fråga

Vilket är svårast?

Att vara levande och vilja dö?

Eller ... 

Att vilja leva och vara döende?

Början på slutet eller är det tvärtom?

Telefonen ringde lördag förmiddag.

"Hon hade starka smärtor i morse. Kunde inte dricka, inte svälja någon tablett. Därför ger vi henne morfin nu, en låg dos", sa sköterskan till mig i telefonen.

Jag gjorde mig klar i lugn och ro och åkte ner till mamma. Himlen var klarblå, utan ett moln och jag såg stora flockar av kajor samla sig högt uppe i det blåa när jag öppnade dörren till äldreboendet.

Mamma verkade sova. Fast, när hon hörde min röst log hon med slutna ögon.

"Tack", sa hon. "Tack, tack, tack, tack". Och log.

Hon var dåsig under dagen. Ibland kvicknade hon till en liten stund och talade med sin vanliga, tydliga, klara röst.

"Blommorna, vitsippor, grönt gräs, åh, så vackert, åh, så skönt", sa mamma där hon låg ömt ombäddad i sängen av änglarna på äldreboendet. Fågelsången från CD-spelaren fyllde rummet.

"Hackspetten", sa mamma. "Hackspetten ...".

"Ni måste ha stått varandra väldigt nära som har ett så själsligt band mellan er", sa en av änglarna till mig när jag pussade mammas panna och mamma strök mina kinder.

Vi hjälptes åt att fukta hennes läppar, hennes panna och kinder. Änglarna kammade hennes vackra silvriga hår och smörjde hennes kropp, hennes ben, fötter och händer med olja. Mammas böljande lockiga hår flöt ut över den rena vita kudden som en gloria.

"Jag blir bra, sa mamma och tittade på mig". "Visst blir jag bra".

"Ja, mamma", sa jag. "Allt kommer att bli bra, mamma. Allt blir bra".

Ibland brast jag, ibland rann stilla tårar nedför mina kinder. Ljudlöst, för mammas skull. Ibland log jag för mig själv när jag tänkte på ett vackert minne jag har med min mamma.

Jag höll mammas hand, den var varm, så vacker. Tankar kom om "Hur länge till, mammas hand så nåbar, så varm?". Tankarna gick igen. Som tankar gör.

Jag fick en god rulltårtsbakelse med en stor klick vispad grädde och tre nerstuckna bananskivor i grädden och té av änglarna. På kvällen fick jag té och kex och stora pepparkakshjärtan.

Sköterskan talade med mig på kvällen. Hon kände precis som jag att jag kunde åka hem för att sova i min egen säng.  Jag har så nära till boendet, fem minuter med bil. Mamma sov lugnt just då och utan smärta. "Hennes puls sjunker alltmer", sa sköterskan till mig innan jag åkte hem.

När jag lämnade mamma kändes det som att jag slets itu inuti så som jag känt det varje gång den senaste tiden jag lämnat min mamma. "Hur många gånger till? Hur många ... ". Tankarna kom. Och gick. Som tankar gör.

Jag har sovit inatt. Nu ljusnar det därute. Himlen är blå. Solen skiner.

När mörkret sänker sig. Är gryningen redan på väg.

Nu lämnar jag Försäkringskassan

Jag har tänkt det många gånger förut under min tid som sjukskriven. Fast inte riktigt vågat. Inte heller orkat.

I dag har jag bestämt mig. Jag känner mig trygg i beslutet som jag fattat.

Jag kommer inte att söka om att få bli sjukskriven fler gånger. Trots den ohälsa som jag har kvar efter min utmattning.

Av allt jag läst om psykisk misshandel, är det just det som Försäkringskassan håller på med idag. Man misshandlar människor psykiskt. Man smeker med den ena handen, det vill säga man erbjuder till exempel möten/utbildningar/rehabilitering som ger hopp ett tag för att sedan slå sönder hoppet för den sjukskrivne. Man ger ersättning en kort tid för att sedan igen och igen och igen skapa osäkerhet kring om man kommer att få sin sjukersättning eller inte. Man smeker med den ena handen och slår med den andra. Jag känner igen psykisk misshandel. Jag har mött det flera gånger i mitt liv.

Enda sättet att bli av med en psykisk misshandlare är att gå, att lämna. Det är det jag gör nu. Jag lämnar Försäkringkassan. Jag känner mig lugn när jag skriver det. Jag tror att jag kommer att få mer energi i mitt liv som icke sjukskriven än som sjukskriven och beroende av en psykisk misshandlare. Jag kommer att lägga den energi jag har idag på att utveckla mitt skrivande, bland annat i Skrivklådan.

Jag tänker på de unga människor jag har hört talas om som bland annat finns i Göteborg. Intellektuella människor som lever i kollektiv, handlar second-hand och äter mat som de hämtat i containrar, mat som slängts fast att den fortfarande går att äta, vissa jobbar, andra studerar. De har som mål att klara sig på så lite pengar som möjligt. Delvis grundat på att de inte vill bidra till överkonsumtionen i samhället.

Kan de, så kan jag, tänker jag. Överleva. Detta är min styrka. Har man en gång varit fattig och på samhällets botten och överlevt, så är man inte rädd för att bli fattig igen. Jag vet att jag kan känna lycka utan en massa prylar och utan rikedomar.

Min make och jag är inte överens i den här frågan. Vart det leder vet jag inte idag. Jag får ta konsekvenserna av mitt beslut.

Nu ska jag börja räkna ned dagarna tills jag inte längre är sjukskriven. Det är jag som bestämmer dem nu. Inte någon som helst annan.

Egenmakt.

Det svåraste i livet är stunderna, dagarna, åren av tvekan.

Inte de dagar man fattar genomtänkta beslut djupt inifrån sitt hjärta.

Då dansar hjärtat. Då sjunger Själen.

Hur mycket ska jag orka?

Idag ringde man från hemtjänsten till mig när jag hälsade på mamma. Jag fick veta det jag redan vet; att min mamma är på ett korttidsboende och nu vill man ha möte med mig för ny vårdplanering.

"Hon får inte vara längre än två veckor på ett korttidsboende", sa handläggaren.

Jag sa att läkaren på sjukhuset sagt till mig att man kan få förlängning med en vecka i taget vid behov.

"Jo, det stämmer visserligen", sa handläggaren och frågade hur det är med min mamma.

Jag berättade att mamma äter inget, fast hon tar sin medicin och dricker näringsdryck och dricker vatten och saft. På onsdag i nästa vecka är det planerat för ett nytt vårdplaneringsmöte.

Jag försöker att fokusera på en dag i taget. Fast idag dök det upp tankar i mig som "Ska man flytta mamma nu igen? Hur ska hon orka det, så matt som hon är, kan inte stå på sina ben längre och tuppar av ibland, ska man flytta mamma nu när hon äntligen verkar känna sig trygg där hon är och med personalen som jobbar där? Den där tryggheten som är så viktig för en människa som har blivit svag. Är det respekt och människovärdigt att flytta runt människor som är så sköra att knappt personalen vågar ta i dem för risken att de ska gå sönder inuti eller utanpå?"

På eftermiddagen fick jag telefonsamtal från min handläggare på Försäkringskassan. Hon berättade för mig att nu har jag ju varit sjukskriven i 90 dagar och då ska jag prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, enligt de nya reglerna.

Hon undrade hur det var med mig. Om jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba lite mera än 25 %, kanske 50 %? Kanske att jag skulle kunna jobba mera om jag provade ett annat yrke än att jobba som frilansjournalist?

Jag förklarade hur min situation är just nu kring mamma. Jag förklarade att jag är så trött att jag sagt nej till ett jobb nu i måndags. Att jag inte ens jobbar 25 % nu.

"Så du påverkas fortfarande så mycket av yttre omständigheter?", frågade handläggaren mig.

Ja, det gör jag, tack och lov. Jag påverkas fortfarande, jag känner fortfarande, jag är fortfarande en levande och empatisk människa. Och jag önskar att jag aldrig någonsin i mitt liv blir en så känslokall människa att jag inte påverkas av att se någon jag älskar långsamt tyna bort framför mina ögon. Den dagen skulle jag ju vara en levande död, ingen riktig människa.

"Nu är ju de nya reglerna så att jag måste göra en ny bedömning av ditt ärende för att du ska få vara sjukskriven till maj månad", sa min handläggare. "Hmm ... jag får se hur jag kan formulera det. Om inte du hör av mig mera så är du sjukskriven till maj månad. Annars hör jag av mig nu under mars månad".

Jag kände mig tom inuti efter samtalet med handläggaren på Försäkringskassan. Jag kände som att "nej, nu vill jag inte längre", "nu vill jag antingen dö eller så vill jag ha tag i en miljonär som jag kan vara hemmafru åt så jag slipper att ha blåslampan från Försäkringskassan efter mig, ska jag då aldrig få det lugn och den ro som jag behöver för att läka samman?".

Fast efter att ha ätit en macka och druckit té, bestämde jag mig för att leva ett tag till. Det sista man kan ta ifrån mig som människa är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag har makten att skapa mig ett bra liv och jag har möjligheten att sätta gränser för de som försöker att göra något som får mig att må sämre, medvetet eller omedvetet. Det viktiga är att jag känner det i mig själv.

Jag åkte till mamma på äldreboendet en stund sent på eftermiddagen igen. Hon var så trött, så trött idag. Hade inte ätit idag heller. Hon kräktes två gånger när jag var där, slemmigt och blodigt och mörkt var det som hon fick upp.

När jag lämnade henne låg hon hopkrupen på sidan i det blå nattlinnet efter att ha kräkts och varit nära att svimma. Ljuset i rummet var släckt. I fönstret stod björkriset med gula fjädrar i som jag gav henne idag och som hon blev så glad över. Från CD-spelaren hördes sjöfåglarnas sång.

Mammas silvergrå lockar flöt ut över kudden. Ögonen var slutna, hennes vackra kind var mjuk. Jag strök hennes panna och sa till henne att jag kommer och hälsar på imorgon igen. Mamma nickade och log med sina slutna ögon.

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick?" Hela den dikten läste mamma utantill för mig idag. En dikt som hon läste ofta när jag var en nyfödd liten bebis i hennes famn. En dikt som har betytt mycket för både min mamma och för mig.


LYCKANS MINUT


Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

(Erik Lindorm)

"Jag vill tacka livet"

Lilla, lilla mamma. Jag öppnar dörren till ditt rum, ropar hej, ganska tyst för jag vill inte väcka dig om du sover.

Du blir så glad när du får se mig, hela du lyser upp och dina ögon strålar. En kort stund ...

Sedan tar tröttheten och mattheten över. Du har slem i din hals som stör dig. Du försöker att få bort det på olika sätt. Du försöker dricka en liten klunk kallt vatten. Hostar. Sätter vattnet i halsen, det får dig att kväljas.

Du ber om trasor, blöta pappershanddukar. Vi turas om att blöta dem åt dig. Det lindrar att ha kyla i ditt ansikte, säger du.

Du har fått smaka på en sill och en liten bit ägg. Du håller det i munnen, känner smaken. Fast kan inte svälja.

Du säger inte många ord längre, vill helst vila. Till fågelsången från skivan i CD-spelaren som du fick i julklapp.

Jag läser i en tidning. Ibland sitter jag bara och tittar på dig. Ser efter om du fortfarande andas.

När det blir mörkt kommer änglarna och gör dig klar för natten. De talar mjukt till dig, nästan viskande. De rör dig med mjuka, lugna, lätta händer. De ler mot dig och du ler tillbaka, tackar dem för det de hjälper dig med.

När jag lämnar dig håller jag dig i dina båda vackra, fortfarande varma händer. Jag pussar din panna, din kind.

Vi säger till varandra att vi ses imorgon. Att vi älskar varandra så mycket.

När jag lämnar dig brister jag.

Tårarna rinner nedför mina kinder i månskenet på väg till bilen på parkeringsplatsen.

Det känns som att jag vill följa med dig dit du är på väg nu.

Fast det kan jag ju inte.

Jag är bara så trött.