Djurpark?

I helgen var det ett sagolikt väder. Det kändes nästan som att jag fick lust att fira midsommar.

Djuren här hemma njöt av att få vara ute i allt det gröna och sköna.

Mimmi gillar att gräva. Hon jobbar på för fullt så fort hon får en chans. Ibland ser man inte hennes huvud när hon sticker ned det i hålet. När det kommer upp igen, ser man en sandig nos.

Vad ska man ha dessa soliga, varma dagar till? Mimmi vet. Att sträcka ut sig i gräset. Njuta av solen som nästan aldrig går ner helt nu på kvällarna.

Mimmi är väldigt nyfiken på vem den här Barbie är som sitter i buren och äter gräs. Barbie är nyfiken på Mimmi också. Inte alls rädd även om hon kanske ser lite hopkurad ut på just den  här bilden. Fast törs jag släppa ihop dem? Barbies tänder är stora och vassa.

Hund och katt - vilka vänner de har blivit, Mimmi och hennes storasyster Katten.

Fast ibland är det väldigt skönt för storasyster Katten att få vara ifred för lillasyster yster Hundvalp. Ligga för sig själv och filosofera en sommarkväll i slutet av maj månad.

En livsuppgift att vara mamma

Jag tycker att det är underbart att läsa alla kärleksfulla tankar till alla mammor här i cyberrymden idag. Det gör mig varm i hjärtat.

Alla minnen som bubblar fram inom oss när vi tänker på våra mammor.

Så klart att inte alla minnen av våra mammor är härliga minnen, ärligt talat. Mammor är också människor, med allt vad det innebär.

Mammor gör fel. Mammor kan vara elaka. Mammor kan vara trötta, orkeslösa, tanklösa. Mammor kan skada. Ibland till och med döda.

Mammor är människor.

Det är en gåva att ha fått bli mamma. En livsuppgift.

Så, ja, efter en hel dags funderingar kring ordet "mamma" och vad det innebär, avslutar jag den här Mors Dag 2012 med att tacka mina älskade döttrar, Isabelle och Linnea, för att jag fick den största lyckan av dem alla; att få bli just deras mamma.

Tack. 

Tack för allt ni har lärt mig om vad det är att vara människa. 


Tack för alla gånger ni ifrågasatt och spräckt sönder mina fördomar, mina självklarheter och fått mig att utvecklas, att mogna som människa.

Jag älskar er mer än allt annat här i världen.

En gång sov ni under mitt hjärta.

Hjärtat glömmer aldrig det. 

Jag fick en helt ljuvlig Mors Dags-bukett av yngsta dottern sent på kvällen igår. Kvistrosor, tror jag att de här vackra vita rosorna heter. Jag fick choklad och jag fick underbara sms med hälsningar från mina båda döttrar. De hälsningarna sparar jag i mitt hjärta för alltid. 

Orden från barnen man en gång sett som små bebisar och som då bara hade skrik och gny och så småningom joller att ta till när de ville uttrycka något, är särskilt värdefulla för mig som mamma. 

Jag minns hur nyfiken jag var på att få höra mina barn börja tala. Jag undrade vad de en gång skulle säga till mig. Vad de skulle berätta för mig. 

Så många ord och tankar jag har fått höra från dem redan i mitt liv. 

Jag önskar att jag får många, många fler samtal med mina nu unga vuxna döttrar.  

Loreen vann!

Jag låg och sov när Loreen vann Melodifestivalen 2012 med låten "Euphoria".

En fin låt, ett starkt framträdande. En låt väl värd att vinna, tycker jag.

Grattis, Loreen!

En märklig Mors Dag

Idag känns som en märklig Mors Dag för mig. Det är första gången i mitt liv som jag inte har någon mamma att åka och överraska med blommor.

Jag gick ut tidigt i morse i det våta gräset och plockade en bukett blommor från trädgården. Ställde dem i en vas intill fotot på mamma.

När yngsta dottern vaknat ska hon följa med mig och plantera rosa pelargoner på mammas grav.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig hur stark en människa kan vara.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att det finns något som man aldrig kan ta ifrån mig som människa vad som än händer; rätten att bestämma över mig själv och att sätta gränser för vad andra får göra med mig.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan starta om gång på gång på gång i livet. Lämna det trasiga och bygga nytt.

Tack, älskade mamma, för att du lärde mig att det verkligt viktiga i livet är de små vardagliga tingen och naturen, att det är där man hittar den stora glädjen och lyckan i livet.

Tack, älskade mamma, för att du älskade mig.

Tack, älskade mamma, för alla kakor och bullar du bakade till mig, för alla blommor du gav mig, alla pelargonsticklingar du drev upp åt mig.

Tack, älskade mamma, för att jag alltid kunde lita på dig när du var barnvakt åt det käraste jag har i mitt liv; mina barn.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan våga ta in det nya som sker i världen så länge man lever. Till det sista andetaget.

Tack, älskade mamma, för att du gjorde allt du kunde för att ge mig glädje din sista stund på jorden, trots att du var så svag då.

Tack, älskade mamma, för att du gav mig livet.

Jag älskar dig.

För evigt.

Vila i frid, mamma.

Kram/Anna-Karin <3

Tillit

TILLIT


Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

(Peter Curman)

Slänga böcker och sorgearbete

Nu är det redan pingstafton kväll.

Jag var på Plantagen och köpte rosa pelargoner till mammas grav idag.

Hade tänkt plantera dem idag också, fast kände att jag inte orkade det. Så ont i mitt öra och svårt att höra.

Jag somnade i soffan när jag kom hem.

Åt middag.

Somnade igen och sov ett par timmar.

Mycket ovanligt för att vara jag. Fast jag tror att jag behöver det. Sova.

Drömde en mycket otäck mardröm. Att jag var jagad, blev skjuten, blödde och kände mig hotad till livet. Vaknade stel av skräck.

Hade konstigt nog ändå fått en energikick av drömmen och sömnen på något sätt.

Slängde iväg hela mitt gamla lexikon från Bra Böcker i 24 delar.

Jag minns hur lycklig jag var när jag började samla på det lexikonet, hur rik jag kände mig då. Det var när jag hade börjat på mitt första jobb. Med lexikonet fick jag två böcker i varje paket. Jag minns fortfarande känslan när jag bar hem de där bokpaketen och glädjen jag kände när jag öppnade dem. Hur jag bläddrade försiktigt i dem, kände hur jag längtade efter att lära mig saker.

Nu finns Internet och de gamla gröna lexikonen från Bra Böcker har inget som helst värde längre. Världen har också förändrats så allt i lexikonen stämmer inte längre.

Jag har frågat både i bokantikvariat och Erikshjälpen, fast ingen vill ha dem. Så jag har bestämt mig för att slänga dem sedan länge. Idag gjorde jag det.

Det kändes bra.

Som att jag fick ur mig en massa annat också samtidigt.

Känslor.

Jag kan känna igen sorgeprocessen i mig själv från tidigare perioder av sorg i mitt liv. Hur det dyker upp lust till förändring plötsligt. Längtan efter att göra mig av med. Längtan efter att ta in nya saker i mitt liv.

Jag följer mitt hjärtas längtan och lust så långt det är möjligt nu.

Jag vet att det är något i mig som läker. Långsamt.

Don´t be afraid ...

Vaxpropp och hörselgångsinflammation

Igår var jag på vårdcentralen igen och sköljde örat där vaxproppen sitter. Tyvärr hjälpte det inte. Vaxproppen sitter där den sitter.

Först sköljde man örat igen (3:e gången nu). Sedan försökte en läkare att suga ut proppen. Fast inget hände.

Nu får jag droppa cortison i örat igen. Nytt läkarbesök på måndag.

Yrseln, värken och illamåendet som det blir av hörselgångsinflammationen är verkligen tärande på mitt psyke och tålamodsprövande. Regnet som föll i morse kändes som hammarslag i mitt öra. Det gjorde så ont, det bultar och värker som att jag har fått en smäll på örat. Fast det har jag ju inte. Det är bara som det känns.

Jag får väl se det som en utmaning. Fast jag känner som att jag har haft lite för många av livets utmaningar för tätt inpå varandra den senaste tiden. Jag har inte så stor marginal numera.

Just nu känner jag mig som en gnällspik. Liten och ynklig och frustrerad över suset, dunkandet och smärtan i mitt öra.

Jag längtar efter att kunna njuta av musik igen. 

Samtal med människor. 

Att orka med livet därute.

Vaxpropp och föda barn

Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.

Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.

Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.

Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.

Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?

Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske. 

Lönnen och linden vid mammas grav

Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.

Jag slutar inte att förundras över den.

Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?

Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.

Jag undrar hur länge den får stå kvar där.

Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.

Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.

Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...

När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.

Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.

Vackrare kan det inte vara.

Tack ...