En dag när jag mediterade kände jag en stark längtan i mig att skaffa en katt. Min längtan var snart verklighet. En liten kattunge flyttade in hos oss. Hon vände den sorgsna, tunga stämningen i huset efter min svärmors död, till skratt och glädje.
Jag fokuserade på att få alla i min familj att bli glada så ofta som möjligt. Små saker betydde mycket den här tiden. Fast allra mest betydde den lilla katten.
Jag utmanade allt mer mina rädslor som jag fått med mig sedan kollapsen. Att resa till Öland på semester och att våga åka över bron för att komma dit, kändes för mig som att utmana döden. Jag fick en förlamande ångest. Men utmanade den.
När de färdigpackade väskorna låg i bilen och resten av familjen satt där klara att åka iväg, satte jag mig på en pall i köket och tänkte: "Hur vill jag att mitt liv ska se ut i fortsättningen? Ska jag välja att aldrig mer åka över en bro för att jag är så rädd att något ska hända att bron rasar eller att bilen åker av bron och att vi drunknar? Eller ska jag välja att våga lita till att allt kommer att gå bra och lämna hemmet och ge mig ut och resa med dem jag älskar? Genom att hindra mig själv kommer jag också att hindra de andra."
Där hittade jag kraften att ge mig ut i bilen och åka på semester till Öland. Och allt gick så klart bra. Under resan över bron hade jag ont i magen hela tiden. När jag åkte hem, kände jag glädje och styrka i mig själv.
Bara den som vet vad verklig panik och ångest innebär tror jag kan förstår vilka krafter som är i rörelse i en människa i den stunden. Det krävs mycket mod för att kunna gå emot de krafterna.
Jag accepterade alltmer att jag inte skulle kunna arbeta som förut. Tänkte ofta att jag skulle skaffa mig ett så bra liv som möjligt i alla fall. Meningsfullheten i mitt liv hittade jag först av allt i att ta hand om mina barn. Se till att de hade rena kläder, att de fick mat när de kom hem från skolan. Jag njöt av att vara i trädgården. Kände allt mer lyckostunder där. Trädgården blev min lilla oas. När huset var fullt av pratsamma och fnittriga tonåringar, kunde jag smyga mig undan till en skuggig grönskande vrå och njuta av friden och tystnaden där. Trädgården betydde mer och mer för mig, därifrån hämtade jag kraft.
Min kraft gick som i vågor. Ibland var den knappast där. Andra perioder kände jag mig starkare. Jag var med i olika projekt för utmattade. Både genom vården och i ett annat projekt som hette Pacemaking som tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund och läkaren Gunilla Brattberg anordnade för människor som hade stressrelaterad ohälsa.
Efter varje projekt som jag varit med i, hamnade jag i den stora tröttheten igen. Tröttheten som ibland nästan var förlamande. Och då fick jag också starkare ångest och oro.
Ändå var det de här olika projekten, mötena med olika människor och också att se och känna att jag inte var ensam om att känna det jag kände, som gjorde att jag långsamt tog steg framåt i mitt liv. Jag började få nya insikter om mig själv. Började hitta självförtroendet igen och självkänslan, även om den fortfarande var mycket skör.
Försiktigt började en tanke växa i mig om att jag kanske skulle kunna arbeta igen i liten skala. Jag provade på att vara sagotant på ett dagis några timmar i månaden. Jag jobbade ideellt inom Röda Korset i deras butik Kupan under ett år och lärde mig om hur arbetet i en Second-Hand-butik fungerade. Efter det året hamnade jag i ett stort vakuum, en stark hjärntrötthet och jag fick backa igen. Ett halvår ungefär utan något som helst mer än att ta hand om mig och det jag klarade där hemma.
Jag hittade en mening i livet i att ta hand om det vardagliga. Att gå ut med soporna, tvätta och laga mat. Jag började dammsuga och hittade på olika knep för att klara vardagen trots den stora tröttheten. Jag läste böcker som stärkte mig som människa.
Sedan kom yogan in i mitt liv. Och meditationen. Det tog lite tid innan jag kände någon effekt. Sedan började jag hitta kraften i mig igen.
Det var dags, igen, för att prova något nytt. Samtidigt som mina barn började komma in i tonåren och den frigörelseprocess som det innebär, började jag jobba ideellt inom Svenska Kyrkan i liten skala. Först i barngrupperna. Så småningom fick jag ansvar för Kyrkobladet. Jag landade i att jag kände att jag skulle klara att arbeta 25 %. Hoppades på att kunna få jobba de timmarna i kyrkan, men det fanns inte ekonomiska möjligheter för mig att jobba där då.
En äldre släkting fick en svår stroke. Jag och min man fick under kanske ett halvår ta hand om det som var nödvändigt för henne. Ordna med boende och annat praktiskt. Det blev resor nästan varje helg för att besöka henne eftersom hon inte hade någon annan nära anhörig. Så småningom dog hon. Det var en människa som hade stått mig nära och som jag känt som en sann vän. Jag saknade kontakten med henne och vi hamnade alla i familjen i ett sorgearbete igen.
Några år efter att den äldre släktingen dött fick min man besvär med hjärtat. En pacemaker blev räddningen för honom så att han kunde komma tillbaka till ett normalt liv igen.
Eftersom jag hade känt under min tid i kyrkan att jag verkligen hade en arbetsförmåga på 25 %, ville jag också få betalt för det jag gjorde. Därför valde jag att sluta arbeta ideellt och söka nya vägar igen för mig själv.
Det blev ett halvår i ett vakuum, där jag mediterade mycket. Kände en längtan som jag burit på länge, att börja jobba som frilansjournalist. Att få vara min egen chef.
Märkliga tillfälligheter, eller om det nu var något annat, gjorde att jag så småningom fick en praktikplats på ett företag som gav ut tidningar. Det var ett litet företag och de saknade också ekonomiska möjligheter att anställa mig. Däremot fanns det jobb till mig. Tillräckligt med jobb för att jag skulle kunna jobba 25 % som frilansjournalist.
Jag kände efter i mitt hjärta och tog med stor övertygelse inifrån mig själv, steget att starta eget.
Mina barn hade kommit igenom den jobbigaste tonårstiden. Jag kände att jag skulle få mer tid för mig själv och också mer ensam tid. Alltför mycket tid i ensamhet för att jag skulle må bra. Att jobba till viss del med den kraft jag hade, kändes viktigt för mig. Jag var glad, stolt, lycklig att jag vågade följa mitt hjärta. Det tändes hopp i mig om att jag skulle kunna börja försörja mig själv igen, till viss del. Och att det skulle hjälpa till att minska den ekonomiska stressen i vår familj som min långa sjukskrivning hade lett till.
Äldsta dottern jobbade i London. Än en gång utmanade jag min ångest och åkte till London och hälsade på henne. Det blev en bussresa och jag åkte tåg i tunneln mellan Dover-Calais.
Sedan pluggade äldsta dottern ett år i Brighton. Jag utmanade min ångest igen och flög, trots mycket stark flygrädsla, för att hälsa på henne där. Hon var klar med studierna. Det var en stark känsla av glädje och lycka i mig när hela familjen flugit hem till Sverige igen, tillsammans. Jag kände mig starkare än på länge.
Det var när jag skulle fylla jämna och gladde mig åt att kunna fira att jag äntligen kände mig starkare igen, som vi drabbades av ett nytt hastigt dödsfall i släkten. Den här gången handlade det om en alltför ung och levande människa som föll ned och dog. På min högtidsdag satt jag svartklädd på begravning i en kyrka.
Sommaren som följde dog två personer till i släkten. Den ena mycket traumatiskt genom självmord.
Jag tog de här dödsfallen mycket hårt. Det rörde upp gamla undanträngda minnen och sorger i mig.
Jag kände mig som förlamad av sorg på nytt.
Någonstans ifrån fick jag ändå kraften att orka se framåt, att klara att jobba. Skrivandet, bloggandet och den lilla dosen arbete hjälpte mig så att inte sorgen tog över hela mig igen.
Nu började min egen mamma att åldras. Först ville jag inte se det. Men verkligheten går inte att tränga undan ibland, hur mycket man än vill det.
Det handlar om att genomleva den. Hålla ut och hitta någon plats, varje dag, för sig själv att få andrum.
De här tio åren som det sjätte kapitlet i min kärlekssaga handlar om, slet hårt på min och min mans relation. Ekonomisk stress. Stress på grund av min ohälsa. Under en kortare period också ohälsa när det gällde min man. De roller vi haft med i vår relation från början kastades om. Stress på grund av nära anhörigs död mer än en gång. Stress på grund av nära anhörigs åldrande och sjukdom. Alltsammans ledde till att det så småningom också blev en stress i min och min mans relation. Och det i sig blev till en djup sorg inuti mig. En sorg som jag fortfarande bär på.
Negativ stress är smittsam, vill gärna smitta över sig på andra områden om den väl tagit sig in i ett område i livet. Långvarig negativ stress leder till att människor, ibland, förändras på ett sätt som kan göra ont. Det kan jag konstatera idag efter den resa jag gjort.
Kommer jag att hitta en bra väg för mig ut ur det?
Jag hoppas på det.
Fast jag vet inte.
Men jag strävar efter det.
Mitt i det sorgearbete som jag är i nu efter min mammas död i våras.
Jag tror att det handlar om att söka efter de saker som får något av den negativa stressen att vända. Som när vi skaffade den lilla katten efter min svärmors död. Eller som nu när jag skaffat mig min lilla hundvalp Mimmi.
Att när någon eller något dött, skaffa sig ett nytt liv i någon form, är för mig att bejaka livet.
Det är att skapa sig en mening i livet att bejaka det levande för mig.
Plantera en blomma. Skaffa sig ett djur.
Våga älska igen.
Och igen.
Och igen ...
