Årets första mjukglass?

Igår trodde jag att jag skulle äta årets första mjukglass i Lekeryd. Kön till glasskiosken var lång. Mycket lång. Solen sken. Luften var ljum. Motorcyklarna hade vaknat.

"Tänk så lite en svensk behöver för att bli tokglad", hörde jag en person före mig i kön säga. "Solsken och en glass".

Jag funderade över varför det gick så långsamt i kön. Eller rättare sagt varför den inte rörde sig överhuvudtaget. Tills jag fick se skylten strax framför mig på väggen till glasskiosken.

Mjukglassen var tyvärr redan slut.

Det blev en fika i solen i stället den här dagen.


#Blogg100 - Dag 32

Sommartid inte min grej

Först vaknade jag halv sex i morse. Som jag brukar. Sen somnade jag om och sov till halv åtta. Jag fixade frukost. När jag satte mig att äta var klockan redan nio. Hur i hela friden hade det gått till?

Jo, det är sommartid idag, om nu någon skulle ha missat det.

Precis när jag börjat ställa in min kropp och själ efter det naturliga ljuset därute till att det är vår. Då ger mig den onaturliga tidsomställningen till sommartid en knock-out igen.

"Tro inte att du själv har koll på när du ska gå upp och gå och lägga dig. Det är siffrorna på klockan du ska lyda." Känns det som att någon har tänkt någon gång när man beslutade om sommartid och vintertid.

Min hund bryr sig inte ett skvatt om att det har blivit sommartid inatt. Hon vaknar och vill ha mat vid exakt samma tid som igår. Samma sak med katten. När det börjar ljusna går hon sin runda i huset oavsett vad siffrorna på klockan visar.

Jag tycker att det är ett galet påfund med sommartid och vintertid.

Det stämmer inte in på vad det är att vara människa.

Jag vill ha samma tid året om.

Övergången till sommartid är enligt forskare så stressande för en människa att det varje år dör cirka 30 människor på grund av systemet med sommartid. Hur det påverkar vår hälsa i övrigt vet man inte. Fast forskare misstänker att vi påverkas negativt av den också när det gäller andra sjukdomar än hjärt-kärlsjukdomar. Se en intressant artikel i Dagens Nyheter HÄR. 

Jag har lyckan att själv kunna styra min tid idag. Fast långt ifrån alla människor har ju det.



#Blogg100 - Dag 31

Trädgårdsarbeta med förnuft och känsla

 

Och så sköljde våren över oss. De 25 graderna i uterummet gjorde mig orkeslös. Samtidigt sken solen där utanför och himlen var så oskyldigt blå som bara en himmel den allra första riktiga vårdagen kan bli. Rabatterna var fulla med bruna höstlöv. Ogräset ropade till mig: "Ryck upp mig, ryck upp mig!".

Jag halvlåg i vilstolen och kände inte den minsta lust att rensa i rabatter. Hade det varit för femton år sedan hade jag redan legat där ute på marken och nästan rensat klart i trädgården. Fast nu är det femton år senare. Så mycket har hänt. Att ha en nacke som krånglar gör att jag får öva mig i att vara förnuftig i bland annat trädgårdsarbete. Det är inte det lättaste för mig. Jag är en sån som helst går på hjärtats lust och längtan.

Egentligen är jag fortfarande den där människan som älskar att rota i jorden. Att se livet som växer upp och grönskar under de gamla höstlöven. Som vill städa i trädgården. Plantera och gräva. Plantera och skapa. Fast min kropp vill det inte längre. Jag får vänta in den. Lyssna till den på ett helt annat sätt än jag behövde göra förut.

Plötsligt, helt oväntat, tog i alla fall längtan över tanken på hur himla ont jag skulle få efteråt när jag rensat i rabatterna. Jag tänkte: "Ett enda litet ställe kan jag fixa ju. Börja med något litet är klokt. En liten stund varje dag så är det rätt som det är blommor och grönt överallt. Om jag bara kommer ihåg pauserna."

Så, slut med funderingarna. Jag kastade mig ut i trädgården. Hittade en lövräfsa bakom garaget. Räfsade bort de bruna höstlöven och såg att där spirade under dem. Daggkåpan. Suckulenterna. Lavendeln. Alltsammans har redan börjat växa.

Jag hämtade den lilla skottkärran vid komposten och där hamnade allt som jag rensat bort.

Är det värt smärtan jag har idag i rygg och nacke att ha en trädgård?

Jag vet inte säkert längre. Jag funderar över det.

Fast om en månad eller så. När jag sitter därute i trädgården intill den lila syrenbusken, lyssnar på den svartvita flugsnapparen och dricker mitt kaffe, anar jag att inte vill byta bort min lilla trädgård med den vackra stora skogslönnen mot något som helst annat i hela världen.

Idag ska jag läsa om trädgårdsergonomi på nätet.

Och åka till stan och titta på stora krukor att plantera sommarblommor i.

Jag har ju en trädgård. En stycke bit på jorden att ta hand om.

Fortfarande.

Morgondagen vet jag inget om.

Sandlåderabatten i mars.

Sandlåderabatten i juni.

#Blogg100 - Dag 30

Levnadskonstnären i mig

 

Jag tror att det bor en levnadskonstnär djupt inne i mig. När jag läser om begreppet levnadskonstnär känner jag att jag får aha-upplevelser och igenkänning.

Katten sägs vara en symbol för levnadskonst och livsnjutning. De tar det lugnt, njuter av tillvaron och är meditativa varelser. Katten står också för den individuella friheten. Strövar omkring fritt, är självständig och trivs för det mesta med att vara ensam.

En levnadskonstnär övar sig i inre styrketräning och att forma sitt eget liv. En människa som tar väl vara på livets möjligheter och som kan skapa livsglädje också när man är i utmanande livssituationer. Som medvetet fokuserar på skönhet och njutning också i livets stormar.

Att njuta av livet och att vara en levnadskonstnär; hur passar det in i dagens samhällsanda? Där det mesta handlar om att göra och arbeta och i hur mycket man producerar och hur effektiv man är.

De bästa stunderna i livet är de stunder när man bara är, tycker jag. När jag sitter på ett café och studerar människorna. När jag betraktar det som sker inuti mig själv utan att döma eller agera på det. När jag bara är med människor som jag älskar att vara tillsammans med. Kravlösa, enkla, respektfulla, kärleksfulla möten.

Jag har så mycket kvar än att lära mig om konsten att leva. Vilken livslång uppgift i mitt liv. Vilken mening det ger att leva just mitt liv.

"Jag är en levnadskonstnär - mitt konstverk är mitt liv. ~ D.T. Suzuki."

Jag avslutar dagens blogginlägg med en mycket vacker och vis text av författaren Paulo Coehlo ur boken "Like The Flowing River":

"Behålla lugnet. Alla som förstår livets mening vet att saker varken har en början eller ett slut, och att det därför inte finns någon orsak till oro. Kämpa för det du tror på utan att försöka bevisa något för någon; bibehåll samma tysta lugn som den som har haft modet att välja sitt eget öde.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Tillåt ditt hjärta att vara närvarande. Alla som litar till sin förförelsekraft, till sin förmåga att säga rätt sak i rätt tid, till det korrekta användandet av kroppen blir döv för ”hjärtats röst”. Den kan endast höras då vi är i fullkomlig harmoni med världen omkring oss, och aldrig då vi bedömer oss själva som varande universums centrum.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Lära sig att vara den andra personen. Vi är så fokuserade på det vi bedömer som den bästa attityden att vi glömmer något mycket viktigt: för att uppnå vårt syfte behöver vi andra människor. Det är därför nödvändigt, inte bara att observera världen, utan att föreställa oss själva i andra människors situation, och lära oss att följa deras tankar.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Finna den rätta läromästaren. Vår stig kommer alltid att korsa andra människors stigar. Människor som, av kärlek eller stolthet, vill lära oss något. Hur kan vi särskilja vännen från manipuleraren? Svaret är enkelt: den sanna läraren är inte den som visar oss den ideala stigen, utan den som visar oss de många sätt som finns för att nå vägen vi måste färdas för att finna vårt öde. Då vi har funnit den vägen kan läraren inte längre hjälpa oss, för vägens utmaningar är unika.

Det här gäller varken i kärlek eller krig, men om vi inte förstår det kommer vi aldrig att komma någonstans.

Fly från hoten. Vi tror ofta att den ideala attityden är att ge upp vårt liv för en dröm. Inget kunde vara längre från sanningen. För att uppnå en dröm, behöver vi bevara vårt liv, och vi måste därför veta hur vi undviker de saker som hotar oss. Ju mera vi planerar våra steg, desto större är risken att vi går fel, därför att vi missar att ta i beaktande fyra saker: andra människor, livets lärdomar, passion och lugn. Ju mera vi känner att vi har kontroll på saker, desto längre är vi ifrån att kontrollera någonting. Ett hot ger ingen varning, och en kvick reaktion kan inte planeras som en söndagspromenad.

Om du vill vara i harmoni med din kärlek eller med din kamp lär dig därför att reagera snabbt. Låt inte din förmodade upplevelse av livet förvandla dig till en maskin. Använd upplevelsen till att alltid lyssna till ”hjärtats röst”. Även om du inte instämmer i vad rösten säger, respektera den och följ dess råd: den vet när det är tid att agera och när det är tid att undvika aktion.

Det här gäller i både kärlek och krig."

#Blogg100 - Dag 29

Långpromenader för kropp och själ

Buketten på bilden plockade jag i slutet av april förra året.

Jag promenerar året om. Dagligen om inte jag har feber, fast jag har väldigt sällan feber. Min lilla hund Mimmi är med mig på många promenader sedan jag köpte henne för 2 1/2 år sedan.

Den här årstiden tycker jag är bland de bästa tiderna att promenera. Nu ökar jag längden och tiden som jag är ute. Jag blir piggare och lugnare. Smärtan jag lever med minskar i styrka. Både kropp och själ mår bra av att röra på sig ute i friska luften.

Det är så härligt med all fågelsången ute nu. Att se hur knopparna på häckar längs med vägen där jag går, växer sig större för varje gång jag går förbi dem. Kanske hitta en liten tussilago längs med vägkanten. Se gässen eller svanarna flyga förbi ovanför mitt huvud.

Att få ta emot våren vandrande till fots, det är för mig att känna mig levande och att känna att jag ingår i ett sammanhang så mycket större än jag nog aldrig kommer att förstå det.

Jag behöver inte förstå allt som människa.

Det är stort nog att få uppleva.



#Blogg100 - Dag 28

Ur Newsmill: "Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige"

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den andra artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. Den handlar om fattigdomen i Sverige som tyvärr ökat under tiden med Alliansen. Framförallt har klyftorna mellan människor ökat i Sverige de senaste åtta åren. De fattigaste har blivit fler och fattigare på bekostnad av att de mest rika fått ännu mer.


Långtidssjukskriven: Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige 

"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika". 

Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. Vill hon se de fattiga barnen?

Vill Isabella Jernbeck (M), och de andra Nymoderaterna, se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Vill hon se barnen till de ensamstående småbarnsmammorna som hämtar matkasse i kyrkan? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa. Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?

Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?

Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."

Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).

Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.

Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:

"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).

"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".

Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.

Jo, Isabella Jernbeck. Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.

Vill du det?

Anna-Karin Mattsson 

 

(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2011-11-03 13:11, uppdaterad: 2011-11-03 13:11)


Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07)

#Blogg100 - Dag 27 

 

Våfflor från en tid som flytt

Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby.

Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.

Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.

På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.

Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.

Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.

Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.

Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.

Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.

Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.

Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.

Som madeleine-kakan för Proust.



 #Blogg100 - Dag 26

Anti-stress: Meditation

Det var en riktig aha-upplevelse för mig att upptäcka meditationens kraft. Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder förut känt den avspänning och det tillstånd jag hamnade i när jag mediterade.

Det var inte första gången jag mediterade jag hamnade där. Det tog lite tid för mig att hitta dit. Man får ha med sig tålamod och vara öppen för det som sker när man mediterar. Bara låta det ske.

Själv så ville jag att meditera skulle vara något enkelt, något som jag skulle orka med också dagar som jag kände mig helt orkeslös.

När jag mediterar sitter jag i en skön fåtölj med rak rygg. Fötterna vilar på golvet. Jag vilar händerna i knät. Jag blundar. Sedan har jag ett ord, t ex "LUGN", som jag bokstaverar för mig själv om och om och om igen. Just detta repetitiva gör att hjärnan efter ett tag går över till det läkande lugn- och ro-stadiet. Ibland byter jag ut ordet som jag mediterar över.

Ofta i början av en meditation känner jag ett virrvarr av tankar som far omkring. Efter ett tag brukar det lugna ner sig. Tankarna tystnar. Jag bara är. Det är en underbar känsla när jag hamnar i det tillståndet. En källa att hämta kraft ur för mig när helst jag vill.

Det sägs att om man mediterar en stund varje dag förändrar man hjärnans struktur på åtta veckor. Det handlar inte om långa stunder. Det kan räcka med 10 minuter per dag eller mindre. Huvudsaken att man gör det regelbundet. Man behöver också fortsätta att meditera för att behålla effekten. Göra det till en del av sitt liv, precis som att man ska sova och äta för att leva.

Det har hänt många gånger under en meditation att jag fått nya insikter och idéer som jag inte tror skulle nått fram till mig annars. Meditation främjar kreativiteten. Många är medvetna om det idag, oavsett hälsa, livssituation och ålder. Vi är många som mediterar.

Jag tror att vi får en bättre värld ju fler människor som mediterar.

Fredligare relationer. Större förståelse för varandra. Mer glädje. Mer lugn och ro. Mer kärlek i världen.

Meditationen är ett sätt att nå till svaren djupt inifrån mig själv, min själ. Att samtala med mitt hjärtas längtan och drömmar.

Tänk att något så enkelt kan ge så mycket till mig som människa, visst är det fantastiskt!

I det här klippet berättar Åsa Nilsonne om hur meditationen påverkar hjärnan och om att meditation kan reparera en utbränd hjärna. 



#Blogg100 - Dag 25

Bloggens betydelse för mig

I morse skrev jag en lista över viktiga händelser i mitt liv de senaste fem åren. Med det jag fått lära mig om negativ stress i bagaget, såg jag så tydligt hur ansträngande och samtidigt utvecklande de här åren har varit.

Det har varit alltför många punkter på mitt konto "negativ stress" och alltför få punkter på mitt konto "positiv stress och återhämtning". Som tur är har jag haft några redskap för att motverka den negativa stressen. Meditationen är kanske den viktigaste.

Bloggandet har också betytt mycket för mig den här tiden, inser jag. Här har jag satt ord på många känslor och tankar och genom det fått nya insikter om mig själv och livet. Att blogga har också varit avkoppling för mig. En oas, en trygg hamn att segla in i när allt stormar runt omkring.

En del av det som hänt mig har jag skrivit om här i min blogg. Fast långt ifrån allt. Känslorna jag känt de här fem åren har ändå satt sina avtryck i mitt bloggande.

Med min lista jag skrev i morse framför ögonen, så förstår jag tydligt varför hela min kropp och själ nu skriker till mig:

"Jag vill vila, vila, vila... Och skratta och ha roligt."

Ja, min själ och min kropp. Jag ska försöka ge dig det du önskar så mycket jag någonsin kan.

För det är du verkligen värd efter allt du varit med om.

Stor kram till mig själv idag och alla andra dagar också.

Tänk att jag överlevt alltsammans!

Jag är stark.




#Blogg100 - Dag 24

Vissna för att sedan blomma

Snödropparna blommar, påskliljorna är på gång och jag ser förvånad att rosenspirean på framsidan av huset redan har små, små blad.

Har jag någonsin upplevt en så här tidig vår förut i mitt liv? Jag minns inte.

Jag minns en vår för några år sedan när det blev 23 plusgrader i april. Vi hade ett litet körsbärsträd som var två år. Vintern hade varit kall och det var tjäle i jorden. Den häftiga värmen det året ströp vårt lilla körsbärsträd. Det satte fart att slå ut. Fast tjälen i jorden gjorde att det inte fick det vatten det behövde. Det dog.

Det är som med oss människor. Något i livet kan få oss att börja växa och blomma. Vi hoppas, vi tror, vi litar till. Vi vänder ansiktet mot solen och ler. Äntligen! Nu är det dags. Nu är det vår tur att blomma!

Och just när det känns som att det som knoppats inom oss ska spricka ut, dyker det upp något annat som gör att det inte blir så.

Kanske är vi inte redo för det nya än. Kanske är det våra egna rädslor som stryper oss. Kanske Jante. Kanske en händelse utanför vår kontroll som vi inte kunde ana skulle hända just då. Ett trauma.

Lilla körsbärsträd, vad jag led med dig den där gången du lurades av våren, solen och värmen och sedan ströps så hänsynslöst av tjälen i jorden.

Sedan planterade jag ett nytt körsbärsträd. Det har vuxit sig stort i min trädgård nu.

Leva för att en dag dö.

Vissna för att sedan blomma.

Riva upp för att plantera nytt.

Tappa hoppet för att tända det igen.



 #Blogg100 - Dag 23

Denna dagen

Jag är förkyld. Regnet har smyckat fönsterrutan med glittriga droppar. Det är mulet och blåsigt. Inte ens min lilla dvärgpudel Mimmi vill gå ut idag. Fast hon måste ut en stund i alla fall.

Mimmi är så långhårig nu. Hennes päls är härlig att borsta. Ibland trillar hennes långa hår på huvudet ner och hon får mittbena. Det ser roligt ut. Jag får försöka låta bli att skratta när jag ser henne så. Det är tre veckor kvar tills hon ska klippas kort. Tills jag kommer att se den lilla kroppen som är där under hennes stora päls.

Jag hörde på vädret igår att det är värme på gång. 10-15 plusgrader. Längtar efter att köpa penséer. Jag behöver nya stora krukor att plantera dem i. Korgen jag haft på framsidan har gjort sitt.

I mitt stora fönster blommar novemberkaktusen som min mamma köpte en gång. Den har en så ovanlig färg, champagnefärgad. Jag har aldrig förut eller senare sett en novemberkaktus i just den färgen. Det känns lite speciellt att den slog ut sin första knopp på min mammas dödsdag. Ett tecken? En hälsning? Vem kan säkert veta. Allt jag kan göra är att tro.

Idag ska jag ta det lugnt. Vattna blommorna. Lyssna på musik. Läsa. Ta hand om mig. Vara i stillhet.

Göra något vackert av denna dagen som jag fått.


#Blogg100 - Dag 22

Våga gå utanför ramarna

Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.

"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."

"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."

"Okey", svarade jag och började vända mig om.

Kanske såg kassörskan min besvikelse.

"Vänta", sa hon.

Jag vände mig tillbaka mot henne igen.

"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."

Hon blinkade mot mig och log.

Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.

Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.

Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.

Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.

"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.

"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."

Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.

Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?

Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?

Eller att en människa inte vågar göra det?

Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.

Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.

Det behövs modiga människor i världen.

Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.

Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.



#Blogg100 - Dag 21

Rehabilitering för utmattade

Hos bloggaren Marie-Louise Nilsson hittade jag ett intressant inlägg igår om rehabilitering för utmattade. Marie-Louise som själv drabbades av utmattning 2011, hade av sitt kommunala skyddsombud fått en bok med namnet "Vad du som är sjukskriven behöver veta om rehabilitering" (2012).

I boken finns bland annat en rehabiliteringsplan för en person med utmattningssyndrom.

Där finns också tio råd för nedvarvning och återhämtning. Råden stämmer väl överens med vad jag själv känner har hjälpt mig genom åren efter min utmattning. Fast jag har fått söka mig fram själv och gått på många nitar längs med den vägen. Aldrig någonsin under fjorton år har någon gett mig en bok med liknande rehabiliteringsplan eller råd i som i denna bok.

Jag undrar vem och var jag skulle varit idag om jag och inte minst mina anhöriga, fått den boken när jag blev sjuk. Om myndigheter, arbetsgivare, läkare och andra experter, jag själv och anhöriga fått information om vad jag behövde och också gett mig en rehabilitering som var lämplig utifrån det. Tänker jag för länge på det är det risk att jag blir bitter. Och det vill jag inte. Därför skriver jag ur mig mina tankar här och nu och sedan släpper jag taget om dem.

När jag minns tillbaka hur jag behandlades från vården och myndigheter när jag blev utmattad, går den processen fullkomligt tvärt emot det som står i den här boken. Jag pressades bortom den vägg jag redan gått in i.

Fast det går inte att vrida tillbaka tiden. Jag får leva med att det blev som det blev för mig. Det känns bra att se att man vet mer idag om utmattningssyndrom än man visste för 14 år sedan. Om vad som verkligen läker.

Förmodligen var det okunskap som gjorde att jag blev så illa behandlad som jag blev. Och jag får förlåta mig själv för alla gånger som jag gått på nitar.

Jag har gjort så gott jag kunnat.

Fått med mig så mycket annat på vägen i stället.

En del på gott. Annat på ont.

Jag rekommenderar dig som är utmattad eller känner någon som är det att läsa de här råden. Boken ska också finnas i en särskild utgåva för arbetsgivare.

Det är viktigt att bra information om rehabilitering för utmattade sprids. Allt fler människor i Sverige drabbas av utmattningssyndrom. Så länka gärna till det här inlägget eller Marie-Louise inlägg så att många kan läsa. Eller sprid det på annat sätt. Prata om det. Därför att det är viktigt.

De här råden skulle egentligen alla människor ta till sig och försöka att leva efter. Det är alltid lättare att förebygga än att bota. Vi lever i en tid med så många intryck att vi behöver lära oss hur man varvar ned för att orka i längden.



#Blogg100 - Dag 20

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Anti-stress: Relationer

Vad jag fått lära mig är att relationsstress är den näst starkaste stressen efter sorg och dödsfall. Det är så viktigt för min hälsa att jag är i goda relationer med människor.

Människor som accepterar mig för den jag är. Som respekterar mina åsikter och mina känslor. Som jag kan lita på. Som är äkta och ärliga. Som är med mig därför att de tycker om mig som den jag är, som inte försöker att förändra mig eller förminska mig som människa. Som jag kan ha berikande samtal med. Och inte minst; relationer där vi kan skratta tillsammans. Med mera. Det är en del av vad en god relation är för just mig. Goda relationer innebär också god kommunikation.

Självklart förutsätter goda relationer att man ömsesidigt hanterar varandra på ett bra sätt. Det är ett samspel som ska kännas gott i magen och lämna en varm känsla efteråt att vilja träffas igen.

Relationer kan vara så olika. Det finns vänskapsrelationer. Kärleksrelationer. Arbetskamratsrelationer. Föräldra/barn-relationer. Och varför inte också bloggrelationer och cyberrymdsrelationer. Det är i de nära relationerna som det är allra viktigast att jag känner att jag har det bra och kan slappna av och vara mig själv.

Det är klokt att ibland fundera över de relationer man lever i och med.

Ibland får jag kanske välja bort en relation eller minska tiden och kraften jag ger i en relation. För att ta hand om mig själv. Om jag väljer bort en relation där jag mår dåligt, får jag kanske både tid och ork till två relationer där jag mår bra i stället. Vilken vinst! Dåliga relationer suger musten ur mig som människa. I värsta fall kan de leda till utmattning, ångest och depression.

Dalai Lama menar att vi människor skulle må bra av att känna närhet till egentligen allt som finns runt omkring oss. Att ha en god relation till naturen och till djur är lika viktigt och avstressande som att vara i goda relationer med människor. Att ta hand om en blomma kan få mig att må lika gott inuti som att vara i en god relation med en människa. Vi kan ha relationer med allt levande som finns runt omkring oss.

Den viktigaste relationen av alla är den som vi oftast inte ens tänker på när vi talar om relationer; relationen till oss själva.

Har du älskat dig själv idag?

Att vårda sina relationer och ibland utvärdera dem, är ett av många sätt att älska sig själv.


#Blogg100 - Dag 18

Söndagsutflykt och skogspromenad

Idag fick Mimmi följa med på bilutflykt. Det älskar hon. Och jag också. Vi åkte norr om Gränna. Stannade vid en parkeringsplats med utsikt över en sagolikt blå Vättern, himmel och sol.

Vinden har mojnat idag. Solen värmde min kind där jag drack kaffe och åt ostmacka på bänken på parkeringsplatsen. Hur kommer det sig att mat smakar så gott utomhus i friska luften? Mimmi beundrade utsikten, tror jag. Eller om hon nu hörde något intressant som inte jag hörde.

Nere vid Gränna hamn var där knappt en kotte. Fast jag såg blommande rosa prydnadskörsbär och krokus och polkagrisar i Gränna. Och många söta små hus så klart.

Kottar fanns det däremot gott om när vi gick på skogspromenad i eftermiddag.

Jag plockade blåbärsris i skogen. Det har jag ställt i en vas i köket. Det är så vackert med blommande blåbärsris. Alldeles ljusgrönt och ger mig en härlig vårkänsla.

Sådana här härliga söndagar önskar jag mig många, många!


#Blogg100 - Dag 17

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Anti-stress: Pauser

Idag påminner jag mig själv om hur avstressande det är att ta sig en kort paus en gång i timmen varje dag. Fem eller tio minuter när man gör inget alls.

Jag läste nyligen att det vi människor behöver mest av allt i vår tid är att göra ingenting alls.

Fast våra liv och samhället är så fullt av det som lockar oss att vara aktiva hela tiden, dygnet runt. Så vi glömmer ibland bort vad det är att "göra ingenting".

I början efter min utmattning när jag fick det här rådet från min vägledare, om att ta en paus en gång i timmen, ställde jag äggklockan så att den ringde en gång i timmen. Då gick jag och satte mig i en skön fåtölj och vilade fem eller tio minuter. Tittade ut i det blå.

Det hjälpte mig mycket att hitta tillbaka till balansen mellan vila och aktivitet. Att lära min kropp hitta tillbaka till det läkande vilotillståndet igen efter så många år med negativ stress både på jobb och privat.

Det gick inte första gången. Fast så småningom hittade jag känslan igen av att vara avslappnad.

Det kan ta tid att lära om.

Så det bästa är att förebygga.

Att ge sig själv tid och plats för återhämtning.


#Blogg100 - Dag 15

Nära Havet: "Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv"

Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.

I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.

Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.

Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.

Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)

Det gick ju så klart helt åt skogen.

Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.

Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.

Jag började säga nej. Sätta gränser.

Mötte starkt motstånd.

Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.

Sedan kollapsade jag.

Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.

Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".

Det tar kraft att skapa om sig själv.

Fast ger så småningom kraft i stället.

Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.

Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".

Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.

Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.

Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.

Nu är tid för mig.


#Blogg100 - Dag 14

Anti-stress: Avsluta

Ibland behöver jag påminna mig själv om allt som jag lärt mig genom åren som lugnar ett system som gått för länge för full fart på grund av negativ stress.

En bra sak som jag lärt mig är att avsluta något innan jag påbörjar något nytt.

Att göra en sak i taget.

Det kan låta enkelt. Och det kan låta tidskrävande.

Fast prova!

För mig är det precis tvärtom. Ganska svårt ibland. Fast absolut värt det.

Det är mer effektivt att göra en sak i taget än att göra flera saker på samma gång.

Och dessutom rena anti-stress-medicinen för själen och kroppen.


#Blogg100 - Dag 14

Gränsland - ta farväl och bygga nytt

I gränslandet mellan det som var och det som ska komma bor ibland en tomhet.

Där fanns ett liv som inte längre finns kvar. En helhet som splittrats.

Du söker efter något att hålla fast vid av det som var. Fast där är inget kvar.

Så många gånger du byggt nytt. Du kan konsten. Precis som att du kan konsten att ta farväl.

Fast ...

Hur många gånger klarar en människa att bygga nytt?

Minns att det som var, går nära det som ska komma.

Så stilla, tätt intill ...

Att du knappt märker det.

Var i tålamod och tillit. Ta ett steg ibland. Eller två.

Vem kan egentligen säga var något tar slut och var något annat tar sin början?

Som solljuset strålar dået sig samman med nuet och framtiden.

Sammansmältna.

I evighet.




#Blogg100 - Dag 13

Vättern i vårljus med Mimmi

Jag tog med mig min lilla dvärgpudel Mimmi som älskar att åka bil och åkte ner till Vätterstranden igår. Där var en försmak av det som ska komma. Det bländande ljuset, ljudet från lätt guppande ljusblå vågor, den rena, mjuka sanden, måsarna mot den blå himlen.

Vackert. Fast jag längtar efter grönskan. Det känns tomt och naket med de svarta kala grenarna på träd och buskar. Även om träd utan löv också är vackra. Som skulpturer.

Jag såg en hund bära en meterlång kraftig gren i munnen där han gick med sin husse nära vattnet.

Mimmi och jag passade på att gå ner till vattnet. Fram till den 1 april är det tillåtet att ta med hunden på stranden. Sedan får vi nöja oss med att gå på gångvägen. Man hör och ser Vättern lika bra därifrån som tur är.

Fast Mimmi verkar inte vara särskilt mycket vattenhund. Hon gick inte ens nära vattnet fast att hon var så nära det. Inte var hon det minsta intresserad av att bära pinnar heller. Hon var mest intresserad av alla hundar och av människorna som gick och sprang och cyklade i det vackra vårvädret.

Mimmi är en mycket social hund.

En stor människoälskare i liten förpackning.

#Blogg100 - Dag 12

Födelsedagskalas och vad är tid?

Igår firade vi äldsta dotterns födelsedag hemma hos oss. Hon bjöd på smörgåstårta. 12 personers fast att vi var sju personer på kalaset. Smörgåstårtan gick åt som smör i solskenet. Det finns bara en liten bit kvar som jag tänker äta upp idag.

Smörgåstårta är nästan allra bäst dagen efter kalaset, tycker jag. Jag vet inte varför jag känner det så. Kanske för att jag kan njuta av den helt i lugn och ro då och inte behöver tänka på gästerna eller fokusera på något annat än själva smörgåstårtan.

Det var ett roligt födelsedagskalas med den lilla nära kretsen av de människor jag älskar. Mycket prat och skratt. Vi kunde sitta i det inglasade uterummet. Där var 24 grader varmt. Och vi satt kvar där en bra stund efter att solen gått ned. Fantastiskt vilket vårväder redan! Kändes som en sommarkväll igår kväll i uterummet.

Fast hur min lilla unge har kunnat bli 26 år, det kan jag inte fatta.

Vad är tid? Och vad hände egentligen alla de där åren sedan hon sov under mitt hjärta?

Det händer att jag börjar känna mig gammal.

Fast det får man inte skriva ju.

Eller?


#Blogg100 - Dag 11

Punctum saliens: "Anna-Karin Mattsson om att leva genom att skapa"

Idag kan du läsa en text som jag skrivit hos Punctum saliens. Så här skriver Elisabeth Jönsson, ansvarig för sidan:

"Anna-Karin Mattsson skriver om sin relation till skapande och vilken betydelse det haft och har för henne. Läs hennes fina inlägg på Punctum saliens. Dela gärna vidare!http://www.punctumsaliens.se/nyheter/anna-karin-mattsson-om-att-leva-genom-att-skapa/"

Stort tack till dig, Elisabeth, för att jag fick vara gästskribent hos Punctum saliens. All lycka önskar jag dig med din läsvärda och vackra sida Punctum saliens. /Anna-Karin



(tidskrift.nu,  
Sveriges Kulturtidskrifter)

Levande röster om livet 

Friheten i att få utrymme att skapa


#Blogg100 - Dag 10

Internationella Kvinnodagen 2014

När jag gick i gymnasiet på 70-talet fick jag lära mig i skolan att kvinnor och män var jämställda.

Sedan kom jag ut i verkligheten. Gick på anställningsintervjuer och fick frågan gång på gång om jag planerade att skaffa barn. Jo, drömde om det gjorde jag ju. Fast ibland undrade jag över varför mannen som intervjuade mig inte också passade på att fråga mig om jag planerade att bli sjuk eller få en hjärtinfarkt eller något annat oförutsägbart. Jag tror till och med att jag svarade det en gång så småningom under en intervju när jag tröttnat på den frågan. Fast det är länge sedan nu.

Jag fick jobb och blev nypt i rumpan av försäljningschefen. Samtidigt log han mot mig och jag kände äckel inuti mig.

Jag fick ett annat jobb. Nu hade jag utvecklat förmågan att känna när någon man på jobbet kom alltför nära mig rent fysiskt under arbetstid. När han började luta sig över mig lite mer än nödvändigt. Nudda min kropp lite mer än han egentligen behövde göra.

Jag blev inte längre överraskad utan visste hur jag skulle markera var min gräns gick som kvinna och människa.

Inte alls alla män, fast alltför många män tar sig friheter de inte har när det gäller kvinnor.

En gång i tiden ägde en man som var gift sin kvinna. Om hon blev våldtagen, var det mannen som ansågs vara offret (jo, du läste rätt). Idag är det kvinnan som är offret vid en våldtäkt. Fast det har blivit allt svårare att bevisa en våldtäkt och många män slipper lindrigt undan efter att begått en våldtäkt. Då menar jag Sverige. Internationellt äger många män fortfarande kvinnor och ibland flera kvinnor. För att inte tala om de övergrepp som sker på kvinnor i världen. De kvinnor som misshandlas, fysiskt eller psykiskt av män. De kvinnor som dödas av män.

Min mormor blev gravid som ung utan att vara förlovad eller gift. Den blivande pappan packade en väska och drog till Amerika. Mormor ville ta sitt liv. Fast ändrade sig där hon satt i skogen på en stubbe vid den lilla sjön hon tänkte dränka sig i. Berättade efteråt att hon hörde en röst som sa till henne att inte göra det. Hon gick hem. Berättade för sin mamma och pappa hur det var. Bar och födde barnet som sedan fick min mormors bror och hans fru till föräldrar.

Min farfars bror var åklagare i Malmö. Hans dotter blev med barn utan att hon var förlovad eller gift. Hon slängde sig från en balkong och dog.

Min mormors grannfru födde nio barn. Var gift med en alkoholist. Sökte ibland skydd på nätterna hos min mormor och morfar när mannen var berusad och slog henne. Där fick hon och barnen sova på köksgolvet tills mannen nyktrat till eller somnat, så att hon kunde gå hem till sig igen. Hon levde med sin man tills han dog. Jag minns henne som gammal och änka. Hur hon gick stolt och rak i ryggen genom samhället.

Det finns en historia när det gäller jämställdheten i världen. Den är full av kvinnoöden. En del mer smärtsamma än andra. Vi får aldrig glömma den historien. Vi får aldrig glömma de kvinnorna.

Idag handlar jämställdheten i Sverige till exempel om att fler unga tjejer än killar mår psykiskt dåligt.

Att kvinnor våldtas och misshandlas fysiskt och psykiskt. Ibland till döds.

Att lönegapet mellan kvinnor och män ökat så mycket på grund av Alliansens arbetslinje att jag slår näven i bordet när jag läser om det.

Att till exempel 7 av 10 människor som utförsäkrades under 2010 var kvinnor.

Att de allra flesta långtidssjukskrivna är kvinnor.

Att allt fler kvinnor drabbas av stressrelaterad ohälsa som utmattningssyndrom och hjärt-, kärlsjukdomar. Och de gör det inte för att de arbetat för lite. Utan tvärtom. De har slitit ut sig.

Jämställdheten i Sverige idag handlar om att det är de ensamstående kvinnorna som blivit allt fattigare de senaste åren.

Jag läste i veckan att det aldrig förut varit så många fler kvinnor än män i utbildning på högskolor och universitet som nu i Sverige. Vi är på gång. Kunskap ger makt att förändra. Fast det är inget som vi kvinnor får gratis eller utan hårt arbete.

Det är i oss själva som jämställdheten börjar.

Det handlar om att veta vårt värde. Som kvinnor. Och människor.

Att utbilda och engagera oss. Våga vara synliga och sätta gränser när det behövs. Rösta på de partier som i handling och inte bara i ord visar att de arbetar för ett jämställt samhälle.



Lästips: 

"Det kostar på att vara kvinna idag" (Aftonbladet)

"Den 8 mars borde bli så mycket mer, än ..." (Martin Mobergs betraktelser)

"Grattis kvinnor ... Eller beklagar?" (Sveriges Radio)

#Blogg100 - Dag 9

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Om att släppa kontrollen

 

Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.

Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.

Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.

Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?

När du slutar att kämpa. Och vågar börja leva.

Ditt kanske enda liv.

Flyg, människa.

Flyg ...


#Blogg100 - Dag 7