Murar

Igår avslutade jag dagen med att köra in i grannens mur. Det kändes. Där låg murstenarna på gatan i en hög och halva muren blev förskjuten. Som tur är har jag världens bästa granne och det var just den grannens mur som jag delvis raserade.

Jag tycker att murar kan vara vackra. Särskilt gamla mossiga murar med gamla beläggningar, det tycker jag är vackert. Jag kan stå och titta på en mur länge, njuta av att titta på den. Är den hög, då kan jag fundera över vad som finns bakom den, känna mig nyfiken och vilja klättra över för att se efter.

Vi människor har också murar. Särskilt inuti oss har vi en förmåga att bygga murar. Oftast som ett försvar mot yttervärlden. Jag har också murar som jag byggt inuti mig själv. Ibland händer det att jag raserar en av dem och plötsligt känns det liksom lättare därinne, mer luft, lättare att andas.

Vissa murar som jag byggt har känts när de raserats. Precis som när jag körde in i grannens mur igår. Det kändes. Särskilt har det gällt riktigt, riktigt gamla murar inuti mig. Det är som att det kan bli för mycket att rasera en gammal mur på en enda gång. Sådana murar kanske man ska plocka ned en liten, liten bit i taget.

Ibland kan jag känna en annan människas mur. Muren mot mig eller mot något annat. Då blir jag lika nyfiken som när jag ser en hög stenmur framför ett hus. Jag undrar vad som finns där bakom, bakom muren som den här människan har byggt inuti sig själv. Och inte minst undrar jag varför den finns där.

Väldigt ofta så tror jag att det är det lilla barnet inuti oss som vi byggt en försvarsmur kring. Barnet, som blivit sårat, besviket, kanske sviket, kränkt. Det lilla barnet behövde bygga sin mur för att klara sig, för att överleva.

Som vuxen kan jag, om jag vill, rasera eller sten för sten långsamt bryta ned de murar jag byggt inuti mig själv. Upptäcka vad som fanns där bakom muren, egentligen. Få en ny utsikt. Se allt öppna sig framför mig. Vidga mitt synfält. För mig har det varit en häftig upplevelse att rasera mina murar, en efter en. Ibland bygger jag en ny, som på rutin. Kanske för att livet kräver det just då, jag behöver ett skydd runt mig själv. Men långsamt, år för år, befriar jag mig själv alltmer. Öppnar upp för det fantastiska livet! Utan något skydd mot den. Skyddslös. Trygg i mig själv.

Det allra, allra bästa sättet för mig att rasera murar, det är att skratta. Skrattet kan krossa murar inuti mig själv. Skrattet kan krossa andras murar mot mig och omvärlden. Skrattet, det är en gudagåva utan dess like. Länge leve skrattet!

Följ min blogg!

Det är fiffigt här på Blogspot att man så enkelt kan bli följare till en blogg, tycker jag. Det är bara att klicka antingen till höger i min blogg eller längst upp i huvudet på "Följa", så kan du enkelt följa varje gång jag gör ett nytt inlägg.

Jag och också andra bloggare, kan på samma enkla sätt hitta till din blogg när du blir följare till min blogg. Det är bara att klicka på de olika "följarna" i en blogg, så hittar man t ex idéer, nya inspirerande tankar, fantastiska bilder och ibland till och med nya vänner.

Du är varmt välkommen att bli följare till min blogg! Bara ett litet klick, så är du det, följare till min blogg! Och du gör mig dessutom väldigt glad med ditt klick!

Plötsligt kom jag att tänka på kungen och Silvia, när jag skrev klick. Det är ju passande, så här i kungabröllopstider. Ni minns väl de berömda orden:

"Det sa bara "klick". :)

Bättre kan väl inte kärlek sägas!

Vissa dagar stannar kvar för evigt

Det finns dagar. Och så finns det dagar. Det finns dagar som är som alla andra dagar. Och så finns det dagar som är som ingen annan dag förut i hela livet. Igår var just en sådan dag för mig. En dag som ingen annan dag förut i hela livet. En alldeles, alldeles underbar dag! En dag som jag sparar i mitt hjärta för alltid, i en alldeles speciell vrå.

Vad det handlar om berättar jag inte här i bloggen. Vissa saker vill jag som människa bevara för mig själv. Vissa saker är så stora att det känns som att de krymper om man sätter ord på dem. Vissa saker bevarar jag i mitt hjärta därför att det finns ingen annan plats för dem än där.

Men glädjen och lyckan som jag känner, den kan jag dela med mig av. Sådana dagar som den jag hade igår ger mig så mycket kraft att dela med mig av till andra. Sådana dagar som dagen igår är värda mer än all världens miljoner för mig.

Det finaste av allt här i livet är faktiskt alldeles, alldeles gratis.

Tid att slappa mera

Nu har de senaste två hektiska månaderna gått över i en mer balanserad tillvaro för mig. Jag har tid att slappa mer. Ta flera pauser. Unna mig fler stunder av lustfyllda och spontana saker. Det gör skillnad för mig.

Jag blir mer kreativ, jag skrattar mer, jag känner mig ännu mer utvilad än jag brukar göra. Samtidigt känner jag mig så nöjd med allt jag klarat den här hektiska tiden. Det har gått bra, jag fungerar, jag klarar ett arbete där jag får använda mina förmågor. Hur det än går, om det blir ett "riktigt" jobb eller inte, så är ändå den stora segern för mig att jag nu säkert vet att jag klarar det, jag kan arbeta till viss del. Jag vet att jag också kommer att göra det. Jag vet bara ännu inte i vilken form det kommer att bli. Det kommer jag att veta någon gång de närmaste månaderna.

Körsbärsträd och att vända tankar

Detta är ett körsbärsträd. Ingen bild i världen kan göra rättvisa åt ett blommande körsbärsträd i verkligheten. Den söta doften från blommorna. Surrandet från humlor och andra insekter som säkert njuter lika mycket av blommorna som jag själv en varm sommardag.

Idag är det nio plusgrader hos mig. När började jag tycka att nio plusgrader var kallt? Så fort jag glömmer. Vilka märkliga perspektiv jag har som människa. När det är vinter, då är nio plusgrader nästan sommar. När det är sommar, då känns nio plusgrader nästan som vinter.

Man kan vända och vrida på saker nästan hur som helst i sina tankar. Det är något jag verkligen övat mig i under mina år som sjukskriven och sedan jag blev utmattad. Jag kan nog lugnt säga att jag har blivit en mästare i att vrida och vända på mina tankar. Det har varit häftiga upplevelser att göra det. Med två meningar kan man gå från mörkaste mörker till ljusaste ljus. I sin själ. Om man bara klarar av att tänka. Det var en tid när jag inte ens klarade det. Då tänkte andra människor åt mig i stället. Det är jag mycket tacksam för där jag är idag.

Alltså: Idag är det helt mulet och bara nio plusgrader därute och jag har ont i ryggen.

Eller: Idag ser jag att det lättar lite bland molen och det är faktiskt plusgrader därute och jag andas idag också.

Det är faktiskt "bara" att välja hur man vill tänka. Med lite träning så är det så.

Vad väljer du att tänka?

Jag i brun-utan-sol

Så här ser jag ut när jag "solat" med med brun-utan-sol! Någon bad mig att lägga in en bild på mig själv för att visa resultatet. Så då gör jag det. Jag är fortfarande jättenöjd med den här brun-utan-sol-krämen. Den måste ha varit en fullträff i alla fall för mig.

Mitt-i-livet är det klokt att vara extra rädd om sin hud. Därför solar jag inte mycket direkt i solen, egentligen inte alls. Jag har keps eller hatt på huvudet för att skugga ansiktet och jag solar allra helst i skuggan en solig sommardag.

Så det här med brun-utan-sol-kräm, det var toppen för just mig!

Våga visa sårbarheten

Jag är sårbar. Någon kan sticka en kniv i mig och det kommer att blöda. Någon kan lyfta ett vapen mot mig och skjuta mig i magen. Jag kommer att blöda. Någon kan säga saker till mig som får en kniv att vrida om sig inne i min mage. Jag är sårbar. Att säga det motsatta skulle vara en lögn.

Jag förstår idag att jag har haft svårt ibland att visa min sårbarhet. Jag har känt att om jag visar att jag är sårbar, då kommer människor att vilja såra mig, göra mig illa. Jag har känt att jag skulle kunna tynga andra människor genom att visa min sårbarhet. Jag var inte velat tynga någon annan människa. Jag har burit min tyngd inuti mig själv.

Idag övar jag mig i att tala om för människor när jag känner kniven inuti mig. Jag säger; "Jag känner mig sårad när du säger så till mig". På så sätt sätter jag snabbt ett självläkande plåster över mitt sår.

Så märkligt är det. Att just genom att jag vågar visa att jag är sårbar som människa, blir jag starkare som människa. Jag vågar stå för den jag är, att jag har känslor, att andra kan göra mig illa. Jag står upp för mig själv.

Det är viktigt. Jag övar mig i den konsten och jag tror att jag kommer att bli allt starkare efterhand. Sårbar kommer jag fortfarande att vara. Därför att jag är människa. Men jag kommer att bli starkare genom att sluta bära det inom mig för mig själv.

Det är att kunna visa sig svag och äkta som är att vara en stark människa.

När sommaren kom till stan

Plötsligt är sommaren här. På stan ser jag fullt av vita gymnastikskor på människornas fötter. Maskrosorna sticker upp som stora buketter kring de nyutslagna oxlarna som kantar gatorna. På himlen är det åskmoln. Värmen tryckande.

Jag köper en biskvi till mig och en mazarin till mamma och vi fikar tillsammans. Mamma har en pigg och glad dag. Vi pratar gamla minnen och vi pratar om hur det är nu. Vi skrattar tillsammans och mamma börjar ÄNTLIGEN förstå vad det är att blogga! Och hon börjar till och med tycka att det är roligt att jag bloggar... Och inte alls farligt som hon trodde i början, när jag bloggade.

Jag får med mig två vita, fina pelargonplantor som mamma drivit upp till mig. Jag ger mamma en lång kram. Idag kramar hon mig varmt tillbaka. Och hon säger att visst såg jag ung och pigg ut senast jag var hos henne, men idag ser jag ännu yngre, piggare och bättre ut, om det nu kan vara brun-utan-sol-krämen som jag smörjt in mig med. Det känns så varmt i mitt hjärta när jag lämnar henne. Jag tänker; att dör jag nu så dör jag lycklig och mitt liv är fullkomligt i denna stund.

Jag dör inte. I stället åker jag och köper mig nya vårskor. Svarta med massor av remmar. Ursnygga!

Jag känner att jag ler på väg ut från affären. Plötsligt märker jag en okänd man som ler tillbaka och inte släpper mig med blicken. Två blickar, två leenden, sommarsol och värme... människomöte.

Till och från den stora blomsteraffären strömmar det människor. De bär på stora säckar med plantjord och kör vagnar fullastade med plantor i alla möjliga färger.

Körsbärsträden blommar och häggmispeln också när jag lämnar stan och åker hem till sovstaden där jag bor igen. Det sjunger i mitt bröst. Sommaren är här! Både utanför och där inne i mig. Äntligen! Jag har väntat så länge!

Lekstugan

När jag var liten brukade jag leka i den här lekstugan. Fast på den tiden var den röd, grön och vit. Målad i äkta falurött. Det är min farmors bror som har gjort lekstugan. Idag finns den i min trädgård. Den är ungefär 75-80 år gammal. Min farmors bror gjorde nämligen lekstugan till sin egen dotter, som är ett antal år äldre än mig. Så jag fick lekstugan när hon hade lekt färdigt i den.

Vad jag lekte i den här lekstugan! Jag och mina kompisar! På förstukvisten, som var inbyggd på den tiden och hade två små bänkar, där stod jag och gjorde "mat". Det vill säga jag hade plockat vinbär från buskar bakom lekstugan. Röda, vita och svarta vinbär. Sedan la jag dem i en sil med en burk under. Och så pressade jag vinbären genom silen med en sked. Sedan blev resterna av vinbären som små runda kakor som jag torkade lite i solen. Och så matade jag alla mina dockor med "kakorna". Saften från vinbären blev saft. Till dockorna och till mig och mina kompisar. Vi sötade rejält.

Mot den fina gamla dörren till lekstugan stod man och blundade när man lekte kurragömma. Där räknade man till hundra. Eller hur långt man nu hade bestämt att man skulle räkna. Sedan vände man sig om och såg inte till en enda av alla sina kompisar. För de hade ju gömt sig. Så då sprang man ut och letade. Kurragömma!

Inne i lekstugan hade jag vackra gammeldags möbler helt proportionerliga till stugan. Fint målade i pastellfärger. De såg ut som klassiska gamla trädgårdsmöbler. En liten, liten soffa, ett hopfällbart litet bord och två pyttesmå stolar. Min farmors bror hade tillverkat de möblerna också. Han var lärare bland annat i träslöjd och han var mycket noggrann med allt han gjorde. Det är nog därför lekstugan finns kvar än idag. Virket är väl utvalt av min farmors bror.

Ibland skulle jag och kanske min bästis övernatta i lekstugan. Tänkte vi. Vi släpade in madrasser, kuddar och täcken. Men när det blev mörkt slutade det alltid med att vi gick hem. Vi var för mörkrädda för att sova i lekstugan.

En gång gifte jag mig i lekstugan också. Eller om det nu var strax utanför. Jag minns inte riktigt. Jag gifte mig med min bästis. Hon fick vara brudgum för hon hade kort hår. Och jag var bruden för jag var minst och hade långt hår.

Livet var enkelt på den tiden....

Det kanske kommer fler berättelser från min lekstuga. För jag riktigt känner hur minnena väller fram när jag tittar på bilden. Och inuti lekstugan, när jag går in där som vuxen, och känner doften och blundar. Då minns jag hur det kändes att vara en liten flicka. Jag minns att jag tyckte lekstugan var stor. Rumsuppfattningen ändrar sig med åren.

Något som jag gillade och fortfarande gillar mycket med min lekstuga, det var fönstren. För genom fönstren kunde jag leka affär. Jag kunde putsa fönstren och vädra gardinerna. Släppa in frisk luft. Precis som i ett riktigt hus. Fönstren på min lekstuga är mycket vackra. 75-80 år gamla. Riktigt, riktigt fina är de, tycker jag. Jag, mina kompisar och mina egna barn och deras kompisar har gjort en annan sak också genom de här fönstren. Hoppat ut! Klättrat in och ut. Massor av gånger! Idag vet jag inte om jag kan det. Jag kanske provar en dag, jag får se.

Brighton nästa!

Igår bokade vi tåg- och flygbiljetter för att åka till Brighton! Äntligen! Vi ska åka över och få se hur min äldsta dotter har haft det där när hon läst engelska på universitetet. Och det bästa av allt; vi ska resa hem tillsammans, allesammans. Det gör mig så lycklig att jag gråter.

Jag har ju inte träffat henne sedan januari. Hade jag inte haft jobbet så hade jag väl längtat ihjäl mig efter henne. Men tack och lov så har jag haft så fullt upp att göra sedan jag började jobba, att tiden har rusat iväg. Och nu är det bara några veckor kvar så kommer hon hem.

Jag är nervös för att flyga. Jag har bara flugit en gång förut i mitt liv och efter den gången sa jag att jag aldrig mer skulle göra det. Den här resan kommer jag att få se både Kastrup, Heathrow och Gatwick (tror jag att den heter). Vi ska åka tåg också, till och från Köpenhamn.

Så nu ska jag alltså göra det igen. Jag ska flyga. Trots att jag känner mig rädd. Jag ska utmana den där rädslan, precis som jag gjorde förra året när jag åkte i tunneln under havet mellan Dover-Calais. Jag var jätterädd bara jag tänkte på det ett halvår innan. Men när jag väl var där, i tunneln, då kände jag mig alldeles lugn.

När det gäller att flyga, så tränar jag mig i att tänka att det är som att åka vattenskidor på vatten, ungefär. Luft är någonting. Flygplanet åker på luften. Det känns vilsamt för mig att tänka så. Jag förbereder mig mentalt, lite då och då.

Och så klart, bara jag tänker tanken att få krama henne igen, min älskade, älskade unge... ja, då skulle jag väl kunna hoppa fallskärm om det behövdes för att få göra det. Så stark är kärleken till henne. Och min längtan efter att få krama henne.