tisdag 1 november 2011

Höst i mig



Jag var en gång ett knoppande träd.

Sedan grönskande.


Alla mina gröna löv ...

Susande ...
stilla i vinden.

Jag var sommaren.


Nu faller det.

Ett efter ett.

Allt jag byggt upp, hoppats på.


Snart står jag där.

Avklädd.

Naken.


Som en svart silhuett ...

Mot grå himmel.


Inväntande vintern.



Och våren.


(Anna-Karin Mattsson, 2011-11-01)

Trauman, sorger och avslut



Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.

Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.

Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.

Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.

Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.

Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.

Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.

måndag 31 oktober 2011

Facket



"Du, det är stentufft därute, ska du veta. Som jag tolkar mailet du fått kommer företaget du är anställd hos att säga upp dig". Sa min kontakt på facket.

Jag förklarade hur jag känner det. Jag orkar inte vara med på möten på mitt gamla jobb där jag stressade sönder mig. Ända sedan jag var 21 år och började jobba heltid har jag varit fackansluten. Det enda jag fått därifrån genom alla år är en liten datorkurs. Har de möjlighet att vara ombud för mig?

Hon ställde några frågor till mig. Om hur min läkare ser på mina möjligheter att kunna arbeta igen. Om min diagnos. Nu ska hon kontakta fackklubben på företaget där jag fortfarande har kvar min anställning och sedan återkomma till mig.

De ärrade såren i mig rivs upp igen. Det gör ont.

Jag gråter.

söndag 30 oktober 2011

Vintertid



Sommaren gick, hösten gick och nu är det vintertid. I alla fall i min klocka.

Det har varit några dagar där jag samlat kraft. Äldsta dottern har varit hemma. Vi har firat yngsta dottern som fyllt 19 år.

Jag har också haft stunder för mig själv i tystnad. Det har verkligen varit just det jag känt att jag behövt just nu. Jag minns när tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund, sa till oss utmattade som deltog i Pacemaking, att "det handlar om att söka efter det man mår bra av. Och att sedan fortsätta att göra mera av det".

Jag försöker plocka fram det jag lärt mig genom åren för att hämta kraft. Jag är tacksam för alla de människor jag mött som kunnat hjälpa mig på vägen. Det var så tufft i början när jag inte ens orkade tänka själv. Det gör jag idag. Jag kan tänka själv igen. Även om det varit lite trögare i mitt huvud den senaste tiden än på länge. Bloggen och skrivandet hjälper mig när det är trögt i mitt huvud. Det är fantastiskt och jag är så lycklig att jag fortfarande kan skriva. Att jag hittar orden.

Gatorna i Jönköping kantas nu av träd med gyllene blad. Trottarerna längs med Barnarpsgatan är guldgula och prasslande av alla de nedfallna löven. På höjderna kring Jönköping där jag själv bor, är det allt fler träd som står kala nu. Det känns att dagarna blir allt kortare.

Men det är mysigt att tända ljus och att samlas kring ljusen. På något sätt tycker jag om mörkret. Jag kan hitta en vila i det. Utan att jag ens behöver blunda.

Igår kväll tittade jag på TV. Jag såg programmet "Så mycket bättre". Det är inte ofta jag tittar på TV, jag blir fortfarande så trött av att se på TV. Men när det är program med musik går det lättare. Laleh och Tomas Ledin är två av de svenska artister som jag tycker mycket om. Båda är med i "Så mycket bättre", den här säsongen. Tomas Ledin var själv utbränd för många år sedan. Jag minns att han var den som genom sin berättelse i en tidning fick mig att börja prova Qi-Gong, eftersom jag läst att han blivit hjälpt av det. Också Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, E-type och Lena Philipsson är artister som jag gillar mycket.

Det här är den låten som berörde mig starkast just igår. Var så goda! Lalehs mycket personliga tolkning av Tomas Ledins låt "Just nu".


lördag 29 oktober 2011

Newsmill-inlägget om Reinfeldt och sjuka/arbetslösa

Jag kanske tjatar men ... jag är mycket stolt över att i Newsmill.se ha fått med en artikel som berättar om hur det är att vara utförsäkrad. Dessutom från en utförsäkrads eget perspektiv. 
Efter en vecka har artikeln haft 3556 besökare. Den har plats 6 bland veckans mest lästa artiklar i Newsmill. Den är med bland de 50 mest lästa under månaden som varit. Där finns 134 kommentarer att läsa till artikeln för den som är intresserad. Många olika tankar och också intressanta länkar. 
Det är viktigt att vi fortsätter att dela med oss av hur det är att vara sjukskriven/utförsäkrad i Sverige idag. Att vi berättar. 
Inte minst för att kommande generationer ska kunna ha ett tryggt socialt skyddsnät i Sverige.

onsdag 26 oktober 2011

Min berg- och dalbana



Mina dagar känns som berg- och dalbanor just nu. Det är många känslor och också många förändringar. Tack och lov dyker det upp saker som lyfter mig mitt i alltsammans.

Positiv nyhet idag: Min älskade yngsta dotter har fått jobb som vikarie inom barnomsorgen. Jag skjutsade henne till intervjun på förmiddagen. Det tog cirka en timme innan hon kom ut från intervjun. Jag såg på håll i hela hennes kroppshållning och i ögonen att hon fått ett positivt besked. Med glada ögon berättade hon att hon fått jobbet som hon ville ha. Hon får börja jobba redan imorgon. Jag känner mig så glad för hennes skull.

Sedan åkte jag hem. Där låg ett nytt brev från FK i brevlådan. Inledningen till brevet låter så här: "Försäkringskassan överväger att avslå din ansökan om sjuklönegaranti". Sedan en förklaring till varför. Jag förstår inte vad brevet handlar om. När jag sjukanmälde mig på nytt när Arbetslivsintroduktion var slut, gjorde jag precis som både mitt fackförbund och Försäkringskassan sa att jag skulle göra. Är det här en förvarning om att jag kommer att få avslag på min ansökan om att få bli sjukskriven igen? Eller vad är det?

Jag kände mig matt och egentligen behövde jag äta. Men jag orkade inte göra mig någon mat då. Aptiten är inte särskilt stor just nu i mig. Om en stund ringde telefonen. Det var min läkare som jag bett ringa mig för att FK begär ett nytt läkarintyg av henne. Jag har lyckan att ha en empatisk och skicklig läkare sedan elva år tillbaka. Hon lovade mig att hon kommer att hinna få in läkarintyget FK begär i tid.

Efter det samtalet orkade jag gå och göra mig mat. Jag bestämde mig för att göra rotfruktspytt i ugnen. Jag smörjde in formen med rapsolja och ställde den på köksbordet. Sedan ställde jag mig vid diskbänken och började skala morötter, potatis och jordärtsskockor från Skåne. Jordärtsskockorna är det min trogne bloggläsare Kalle som har skickat till mig, tack Kalle, det var riktigt fina jordärtsskockor som jag fick av dig.

Jag vände alltså ryggen åt köksbordet där ugnsformen stod. Det skulle jag inte ha gjort. Plötsligt fick jag se att där stod min katt på bordet och slickade i sig rapsolja för fulla muggar. Inte visste jag att hon tycker så mycket om rapsolja. Det var bara att låta henne slicka klart och sedan börja om med att smörja formen igen.

Sedan försökte jag ringa mitt fackförbund. Jag satt i telefonkö i 30 minuter. Min arm blev trött och började darra och då la jag på. Så som jag har det just nu är inte ett liv, känner jag. Det är att leva som i ett fängelse. Jag längtar efter att komma ut ur det här systemet. Men jag ser ingen väg ut där jag är just nu.

Tack, alla ni underbara människor som läser och kommenterar till mig. Det känns fantastiskt att ni finns där när jag har det jobbigt. Jag har svårt att förstå att ni bryr er som ni gör. Men ni gör det. Jag kommer att svara på kommentarerna som jag brukar, i alla fall tänker jag så nu även om jag är trött. Jag brukar må gott inuti mig själv av att svara på kommentarerna jag får här i min blogg. Men just idag ville jag i första hand blogga, kände jag.

Jag tar en dag i taget just nu. Ibland känns det riktigt jobbigt, som att jag vill ge upp, bara lägga mig ned och sluta ögonen. Andra stunder känner jag att jag ska hålla ut och fortsätta att hoppas.

Inget är någonsin över förrän det är över.

Artikeln i Newsmill



Sedan i lördags eftermiddag har 2 628 personer läst artikeln som jag skrivit i Newsmill.

Det finns mer än 60 kommentarer till den.

Har du läst artikeln?

Länk: "Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa/sjuka".

tisdag 25 oktober 2011

Ett tungt mail



Idag fick jag mail från företaget där jag är anställd att man vill träffa mig i ett möte för att utreda hur min "sjukskrivning" ska påverka anställningen jag har kvar där. Jag har mina aningar om vad det hela handlar om.

Jag förstår just nu inte hur jag ska orka. Det blir ännu mer att tänka på, ännu flera frågor.

Allt snurrar runt i mitt huvud och jag får inte luft. Det kväver mig långsamt.

Jag vill fly långt in i en grotta i skogen och gömma mig för världen. Kanske gör jag det.

Åtminstone för cybervärlden.

Kanske är sagan om Maskroskvinnan slut nu.

måndag 24 oktober 2011

Hopp som väcks och slocknar



Jag skulle ut på min vanliga promenad efter middagen. Öppnade brevlådan. Och minsann. Där var ett brev från Försäkringskassan. Jag kände pulsen öka och huvudvärken också. Bestämde mig att genast gå in igen och öppna brevet, innan promenaden.  Kanske hade man redan beslutat om min sjukersättning och kanske låg beskedet i det här brevet?

Det positiva i brevet var en uppgift om att OM jag får sjukersättningen beviljad kommer den att grunda sig på den inkomst jag hade innan jag blev sjukskriven allra första gången. Detta eftersom jag fortfarande har kvar min anställning där jag arbetade när jag rasade ihop på grund av utmattning. Vilken tur, tänker jag, att jag följt min egen känsla och inte sagt upp mig som man t ex sagt på FK att jag ska göra, "för enkelhetens skull", som man uttryckt det. Och jag har undrat för mig själv; "För vems enkelhets skull? Min?".

Det negativa i brevet var att FK kräver ett nytt läkarintyg daterat efter den 11 oktober i år. Det läkarintyget min läkare skickat in till FK tidigare i år är för gammalt enligt reglerna hos FK.

Jag kände uppgivenhet och stor trötthet i mig när jag låste dörren för att gå min promenad. Jag orkade inte mer än runt halva kvarteret. Det kändes som att jag skulle kräkas.

När jag kom hem, ringde jag direkt upp min vårdcentral. Inte förrän på onsdag får jag en telefonkontakt med min läkare. Det nya läkarintyget behöver FK ha senast fredag i nästa vecka. Annars betraktar man det som att jag inte ansöker om att få sjukersättning.

Tidigare idag har jag bland annat jobbat med redovisningen i Skrivklådan. Det finns stunder just nu när det känns som att min kropp vill lägga av. Som att jag vill lägga mig ned. Sluta mina ögon och aldrig mer öppna dem. Jag vet inte hur jag ska orka. Men jag måste orka. Hålla ut. Tro på att allt kommer att lösa sig så småningom. Just nu känner jag mig svag.

Ska den här följetongen aldrig få sitt slut? Om det fortsätter så här från FK kommer jag inte att ha ork att fortsätta med Skrivklådan. Då får jag lägga den vilande.

lördag 22 oktober 2011

Läs min artikel i Newsmill

Idag har jag fått in min allra första artikel hos Newsmill.

Mitt i moderatstämman finns min artikel att läsa om hur det är att vara utförsäkrad.

Varmt välkommen att läsa!

Debattera gärna.

Jag känner mig mycket stolt och glad just nu.

Ett bättre sätt än det här att fira Skrivklådans 1-årsdag på kunde jag inte ens drömma om.