Gott Nytt År!

Ett riktigt Gott Nytt År 2012 fyllt med kärlek, hopp och drömmar önskar jag alla som tittar in här i min blogg!

Mimmi är på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte fått ut sandklumpen som är där inne i hennes mage. Veterinären har med hjälp av röntgen kunnat se att den är på väg ut. Mimmi är pigg och glad. Hon får särskilt god mat som hon slickar i sig med stor aptit. Blötfoder som nästan ser ut som mjuk leverpastej.

På djursjukhuset tyckte de att Mimmi var en pigg, glad och social hundvalp med god aptit. Då kände jag mig som en stolt matte.

Nu när det är nyårsafton och jag är nybliven hundägare, skickar jag ut en önskan om en så raket- och smällfri nyårshelg som det bara är möjligt. Det är så många djur som får lida den här helgen för att vi är så många människor som firar.

Jag fick tips från en vän i Facebook, barnboksförfattaren Sanna Juhlin, om att man kan skicka upp ljuslyktor i rymden i stället för nyårsraketer. Det är vackert, ljudlöst och stämningsfullt. Om man vill kan man skicka upp en önskan samtidigt med ljuslyktan.

Själv så nöjer jag mig med att skicka upp önskningar i rymden utan att skicka med en ljuslykta på köpet. Jag tror att mina önskningar blir lika väl mottagna däruppe i universum i alla fall, utan raket och utan ljuslykta.

Jag gick en tidig morgonpromenad med Mimmi idag, nyårsafton 2011. Det var bara jag och Mimmi ute. Stjärnorna lyste klart på den svarta himlen. Marken gnistrade av rimfrost. Det var stämningsfullt. Just nu ljusnar det därute. Det kommer att bli en vacker nyårsafton. Vindstilla. Molnfritt. Solsken.

Jag ska ge min hundvalp medicin idag. Förhoppningsvis börjar hennes mage fungera. Annars kommer jag att vara på djursjukhuset en del den här nyårsaftonen. Vad gör man inte för en älskad liten jyckes skull? Mimmi har redan tagit stor plats i både mitt och andras hjärtan. Trots att hon inte väger mer än 1,6 kilo och får plats i en handflata. Storleken på föremålet betyder inget alls för den som älskar.

Nyårslöften tänker jag inte ge några den här kvällen. Jag brukar inte göra det. Ska du ge något nyårslöfte i år och i så fall vilket?

Mimmi är på djursjukhuset

Idag är en konstig och jobbig dag för mig. Min lilla hundvalp Mimmi är på djursjukhuset. Jag fick åka in med henne tidigt i morse. Antagligen har hon ätit grus eller fått i sig något annat olämpligt, så man försöker att få ordning på hennes lilla mage. Hon får dropp och smärtstillande.

Klockan 16 idag ska jag få veta om jag får hämta hem henne idag eller imorgon. Tiden går så långsamt. Jag saknar henne så att det gör ont i mig. De är snälla mot henne på djursjukhuset.

Vilken tur att det finns de som hjälper djur (och människor) som blir sjuka, tänker jag.

Bra också att jag försäkrade henne samma dag som jag köpte henne.

Det är viktigt att försäkra sina djur. Av kärlek till dem.

Intervjun med mig i Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu

Så oerhört typiskt detta är för mitt liv. Först händer inget. Sedan händer allt på en gång.

Kanske minns ni att jag blev intervjuad i höstas. Det var kyrkan där jag jobbade ideellt under nästan två års tid under min sjukskrivning som ville intervjua mig. De hade hört att jag börjat jobba.

Nu finns det numret av Kyrkbladet på nätet där intervjun med mig är med. Kika in i länken här och klicka på Kyrkbladet, gå ner några sidor så hittar du intervjun med mig där.

Nu bultar mitt hjärta ännu hårdare. För aldrig kunde jag väl ana just då vad det ideella arbetet i kyrkan skulle leda till för min del. Att jag själv valde att lämna det eftersom man sa att man inte hade råd att anställa mig. Jag gjorde ett riktigt arbete där, även om det inte var så många timmar, så jag kände att jag ville verkligen få använda mig av den arbetsförmåga jag hade, jag ville se om jag kunde hitta något annat avlönat arbete.

Jag gick tillbaka till tomheten i långtidssjukskrivningen. Där vände jag så småningom tanken "Vem vill ha mig som anställd?" till "Vem vill jag ha som chef?". Och kom fram till att det var ju mig själv som jag ville ha till chef.

Så småningom startade jag eget som frilansjournalist, Skrivklådan.

Här är länken där ni hittar Kyrkbladet och intervjun med mig. Vilken känsla jag har i mig just nu!

"I did it!"

Länk: Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu 

Habo-tidningen 2012

Nu finns Habo-tidningen på nätet, Habo kommuns turisttidning för 2012 där jag skrivit och tagit foton till de flesta artiklarna. Huvudartikeln är en intervju med sångerskan, författaren och föreläsaren Lena Maria Klingvall som jag har gjort. Det finns massor av intressanta människor, evenemang och ställen att läsa om i Habo-tidningen. Intressanta utflyktsmål både för den som bor nära Habo eller långt ifrån. Många tips om sevärdheter och annat att upptäcka.

Så stolt jag känner mig över mig själv. Efter tretton långa års sjukskrivning har jag gjort detta. Mitt hjärta bultar hårt just nu. Det har varit en lång resa men värd varenda minut. 

Kika gärna in i tidningen om du har lust!

Här är länken: Habo-tidningen 2012

Första veckan med Mimmi

Så mycket som har hänt under Mimmis första vecka med mig. Det har blivit många glada, lekfulla stunder i friska luften för både mig själv och Mimmi. Inte visste jag att gamla virvlande höstlöv kunde vara så roliga att försöka fånga och bära omkring på i munnen. Men Mimmi älskar att göra det.

Hon gillar ALLT i livet så här långt. Slappa framför TV:n i någons knä, möta människor, springa i vattenpussar, äta mat, smaka kattmat, dricka vatten, nosa på spännande dofter från gatubrunnar, gå upp och nedför trappsteget till gatan från trädgården, sova och leka i hundbädden med sina leksaker, pussa mig, försöka få igång en lek med min katt. De leker inte med varandra än, men de är hyfsat goda vänner idag. Min katt har accepterat den nya inneboende varelsen. Det tycker jag är starkt gjort av henne redan efter en vecka.

Varje dag med en liten jycke är ett sant äventyr. Jag sover som en stock om nätterna nu, känner mig så skönt trött när jag lägger mig. Mimmi också. Sådan matte, sådan hund.

Den fina bilden på Mimmi har min bloggvän Carola gjort till mig. Tack, Carola, så glad jag är att jag lärde känna dig här i cyberrymden och så småningom också IRL.

Varmt tack till Kalle!

Mycket märkligt har jag varit med om sedan jag började blogga. En av de sakerna är att jag fått en trogen läsare till min blogg som är Långarydssläkting som jag själv också är. Han heter Kalle och bor i Perstorp. Några dagar innan jul fick jag ett paket från honom som jag öppnade först idag. Jag hade sparat det för att kunna öppna det i lugn och ro när jag var ensam.

Till Kalle: Jag trodde ärligt talat att det kanske var pepparkakor eller choklad i paketet du skickat till mig. Gissa om jag blev överraskad, överväldigad och glad när där var ett hantverksarbete i silverisolit som du gjort till mig! Det lilla fatet med mitt monogram på i silver och en liten maskros ovanför, tänker jag att jag kan lägga mina smycken på när jag tar av mig dem på kvällen. Eller bara njuta av att titta på det, för det är verkligen så vackert. Ett riktigt hantverk.

Jag blev mycket glad för det fina fatet som du gjort till mig och faktiskt rörd. Jag vet inte vad jag ska kunna ge dig tillbaka. När man får något får man ju lust att ge tillbaka som människa. Jag ska fundera, men så länge vill jag ge dig ett stort tack både för det vackra lilla fatet du gjort till mig och för att du följer min blogg så troget. Också för alla andra små överraskningar, tidningsurklipp och annat som du skickar till mig så generöst och som säkert Posten också skulle tacka dig för att du gör, tycker jag. Jag har en liten tanke på mitt eget sätt att tacka dig på, men det får bli en överraskning till dig den dagen i så fall.

En riktigt God fortsättning på julen och ett Gott Nytt År önskar jag dig, Kalle.

Jag som liten

Hos min mamma finns ett foto på mig som liten. Kanske är jag tre-fyra år på kortet. Jag tycker själv att jag är en söt och glad liten flicka. Som alla små ungar är. Människoungar och djurungar.

Jag var "vild", säger min mamma, vad hon nu kan mena med det, tänker jag. Vild och orädd. Jag vet att jag ofta sprang iväg. Eller rättare sagt, jag sprang och skuttade nästan hela tiden  när jag var liten. När jag var fyra år rymde jag hemifrån. Eller, det var så som de vuxna uppfattade det som letade efter mig när jag försvunnit. Själv menade jag att jag letade efter min bästis eftersom hon inte var hemma. Min mormor var riktigt arg på mig den gången för att jag rymt hemifrån och skällde ut mig i telefonen. Jag berättade aldrig för någon vad det var hon hade sagt till mig. Jag kunde hålla tyst också, även om jag pratade mycket.

Jag var hopplös att ha med i affärer, har mamma berättat. En gång när jag var med henne och handlade och mamma mer fick jaga mig i affären än handla, sa en man till mamma "Köp en sele och sätt på ungen". Det gjorde mamma. Så jag gick omkring i sele när jag var liten. Precis som en hund. Jag undrar ibland hur det påverkade mig.

Jag hade mycket fantasi när jag var liten. Pratade tidigt, tydligt och mycket, säger de som kände mig då. Någon vuxen brukade säga att jag ljög, men både min mamma och min pappa förstod att jag fantiserade.

Ofta hör jag de som såg mig som liten säga att de aldrig tidigare sett en så glad liten unge som jag var. Jag tror att jag föddes glad, faktiskt. Det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande har jag lätt att hitta till glädjen hur än det är i mitt liv.

Jag var en skuttande, dansande, fantiserande, sjungande, skrattande liten unge med massor av spring i benen. Jag drömde om att bli balettdansös eller att spela teater när jag var liten. Jag älskade att leka med mina kompisar, att springa i skogen, göra grimaser, måla och rita, leka i lekstugan, leka med dockor, gunga högt, vara med djur, hitta på fantasisånger, klättra på stenar och att åka pulka i Kalle Anka-backen på Lilla Berget på vintern. Den backen som jag egentligen inte fick åka i, för att den slutade så tvärt. Som med ett litet stup. Så när man åkt i kurvorna i backen, flög man en stund fritt fall i luften på pulkan innan man landade på marken. Då tappade man luften. Men det tyckte jag bara var kul. Jag hade väl inget riskmedvetande då, tänker jag.

Jag gillade att äta godis och att dricka läsk. Jag visste precis var min pappa gömde godiset som han brukade köpa med sig hem från Danmark när han var på affärsresa. Ibland smög jag mig in i klädkammaren till godisgömstället och tog en chokladgroda fylld med mintcrème ur förpackningen och smaskade i mig den.

Jag tyckte om att leka att jag var en prinsessa och bodde i ett slott. Jag tyckte om att leka skola med min lillebror om jag fick vara fröken. Jag lärde mig läsa tidigt, tyckte om att skriva dikter och berättelser. Drömde när jag blev lite äldre om att bli journalist, författare, präst eller nunna.

Den där lilla flickan på bilden här i inlägget, hon finns kvar i mig fortfarande. Jag kan känna igen mig själv där, i fotot. Blicken, skrattet. Någonting av det som är jag lyser igenom. Kanske är det min själ.

Jag tror att vi alla bär omkring på det där lilla barnet vi en gång var inom oss själva.

Hur var du när du var liten?

Julafton

Juldagen 2012. Nä, vad skriver jag nu, då? Ha, ha ... det är ju fortfarande 2011. Men man blir lätt vimsig som nybliven hundvalpsägare, känner jag. Kanske någon hormonomställning, vem vet?

Det var en bra julafton för mig igår. Vi såg Kalle Anka hos min mamma. Sedan åkte vi hem till oss och firade med två äldre släktingar som vi firat jul tillsammans med jag vet inte hur många jular.

Jag fick julklappar som jag blev riktigt glad för. Till exempel Stina Dabrowskis nya bok om de intervjuer hon gjort med så många spännande människor och en värmedyna som luktar lavendel med blommigt tygfodral. Den kan jag värma min stela nacke med när jag suttit för länge vid datorn.

Det är en grön och skön jul i år tycker jag. I morse när jag rastade hundvalpen kändes det som vår i luften. Fåglarna kvittrade till och med.

Just nu sover Mimmi i sin hundbädd. Fler fina bilder på henne kommer här i min blogg så småningom. Troligen film också. Vi både fotograferar och filmar henne så mycket som vi kan just nu. För hon växer så fort. Hennes tassar är så där klumpigt valpiga nu. Underbara att hålla i sin hand.

Jag önskar alla mina vänner en fridfull juldag!

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag och min lilla hundvalp! 

Var rädda om er. 

Frid, glädje och kärlek önskar jag er alla! 

Kram! 

Anna-Karin och Mimmi

Valpliv - Jag är Idolen

Vill du känna dig som en idol fast rufsig i håret och precis nyvaknad?

Skaffa en hundvalp.

Jag är idolen. Mimmi är mitt största fan.

Hon vrålar (nåja, mera piper kanske) så fort hon får syn på mig. Får hon chansen att röra vid mig är lyckan fullkomlig för henne. Hon översköljer mig med pussar. Hennes pigga, svartbruna pepparkornsögon jublar av glädje.

Översvallande är en underdrift för hennes kärlek till mig. Jag känner mig som en idol.

Om sedan mitt lilla, men ack så hängivna fan, lämnar vissa spår efter sig ...

Om jag vaknar och kliver ur sängen i mörkret och känner att foten blir våt. Att där är något hårt, avlångt på golvet som luktar illa och som jag spontant känner att jag inte vill kliva i ...

Vad gör väl det. När fanet så fort hon får se mig vrålar (nåja, piper) och vilt skuttande möter mig med samma kärlek som sist hon såg mig.

Fast det bara är en minut sedan jag "gick på scenen" igen.