Hur mycket ska jag orka?

Idag ringde man från hemtjänsten till mig när jag hälsade på mamma. Jag fick veta det jag redan vet; att min mamma är på ett korttidsboende och nu vill man ha möte med mig för ny vårdplanering.

"Hon får inte vara längre än två veckor på ett korttidsboende", sa handläggaren.

Jag sa att läkaren på sjukhuset sagt till mig att man kan få förlängning med en vecka i taget vid behov.

"Jo, det stämmer visserligen", sa handläggaren och frågade hur det är med min mamma.

Jag berättade att mamma äter inget, fast hon tar sin medicin och dricker näringsdryck och dricker vatten och saft. På onsdag i nästa vecka är det planerat för ett nytt vårdplaneringsmöte.

Jag försöker att fokusera på en dag i taget. Fast idag dök det upp tankar i mig som "Ska man flytta mamma nu igen? Hur ska hon orka det, så matt som hon är, kan inte stå på sina ben längre och tuppar av ibland, ska man flytta mamma nu när hon äntligen verkar känna sig trygg där hon är och med personalen som jobbar där? Den där tryggheten som är så viktig för en människa som har blivit svag. Är det respekt och människovärdigt att flytta runt människor som är så sköra att knappt personalen vågar ta i dem för risken att de ska gå sönder inuti eller utanpå?"

På eftermiddagen fick jag telefonsamtal från min handläggare på Försäkringskassan. Hon berättade för mig att nu har jag ju varit sjukskriven i 90 dagar och då ska jag prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, enligt de nya reglerna.

Hon undrade hur det var med mig. Om jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba lite mera än 25 %, kanske 50 %? Kanske att jag skulle kunna jobba mera om jag provade ett annat yrke än att jobba som frilansjournalist?

Jag förklarade hur min situation är just nu kring mamma. Jag förklarade att jag är så trött att jag sagt nej till ett jobb nu i måndags. Att jag inte ens jobbar 25 % nu.

"Så du påverkas fortfarande så mycket av yttre omständigheter?", frågade handläggaren mig.

Ja, det gör jag, tack och lov. Jag påverkas fortfarande, jag känner fortfarande, jag är fortfarande en levande och empatisk människa. Och jag önskar att jag aldrig någonsin i mitt liv blir en så känslokall människa att jag inte påverkas av att se någon jag älskar långsamt tyna bort framför mina ögon. Den dagen skulle jag ju vara en levande död, ingen riktig människa.

"Nu är ju de nya reglerna så att jag måste göra en ny bedömning av ditt ärende för att du ska få vara sjukskriven till maj månad", sa min handläggare. "Hmm ... jag får se hur jag kan formulera det. Om inte du hör av mig mera så är du sjukskriven till maj månad. Annars hör jag av mig nu under mars månad".

Jag kände mig tom inuti efter samtalet med handläggaren på Försäkringskassan. Jag kände som att "nej, nu vill jag inte längre", "nu vill jag antingen dö eller så vill jag ha tag i en miljonär som jag kan vara hemmafru åt så jag slipper att ha blåslampan från Försäkringskassan efter mig, ska jag då aldrig få det lugn och den ro som jag behöver för att läka samman?".

Fast efter att ha ätit en macka och druckit té, bestämde jag mig för att leva ett tag till. Det sista man kan ta ifrån mig som människa är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag har makten att skapa mig ett bra liv och jag har möjligheten att sätta gränser för de som försöker att göra något som får mig att må sämre, medvetet eller omedvetet. Det viktiga är att jag känner det i mig själv.

Jag åkte till mamma på äldreboendet en stund sent på eftermiddagen igen. Hon var så trött, så trött idag. Hade inte ätit idag heller. Hon kräktes två gånger när jag var där, slemmigt och blodigt och mörkt var det som hon fick upp.

När jag lämnade henne låg hon hopkrupen på sidan i det blå nattlinnet efter att ha kräkts och varit nära att svimma. Ljuset i rummet var släckt. I fönstret stod björkriset med gula fjädrar i som jag gav henne idag och som hon blev så glad över. Från CD-spelaren hördes sjöfåglarnas sång.

Mammas silvergrå lockar flöt ut över kudden. Ögonen var slutna, hennes vackra kind var mjuk. Jag strök hennes panna och sa till henne att jag kommer och hälsar på imorgon igen. Mamma nickade och log med sina slutna ögon.

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick?" Hela den dikten läste mamma utantill för mig idag. En dikt som hon läste ofta när jag var en nyfödd liten bebis i hennes famn. En dikt som har betytt mycket för både min mamma och för mig.


LYCKANS MINUT


Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

(Erik Lindorm)

"Jag vill tacka livet"

Lilla, lilla mamma. Jag öppnar dörren till ditt rum, ropar hej, ganska tyst för jag vill inte väcka dig om du sover.

Du blir så glad när du får se mig, hela du lyser upp och dina ögon strålar. En kort stund ...

Sedan tar tröttheten och mattheten över. Du har slem i din hals som stör dig. Du försöker att få bort det på olika sätt. Du försöker dricka en liten klunk kallt vatten. Hostar. Sätter vattnet i halsen, det får dig att kväljas.

Du ber om trasor, blöta pappershanddukar. Vi turas om att blöta dem åt dig. Det lindrar att ha kyla i ditt ansikte, säger du.

Du har fått smaka på en sill och en liten bit ägg. Du håller det i munnen, känner smaken. Fast kan inte svälja.

Du säger inte många ord längre, vill helst vila. Till fågelsången från skivan i CD-spelaren som du fick i julklapp.

Jag läser i en tidning. Ibland sitter jag bara och tittar på dig. Ser efter om du fortfarande andas.

När det blir mörkt kommer änglarna och gör dig klar för natten. De talar mjukt till dig, nästan viskande. De rör dig med mjuka, lugna, lätta händer. De ler mot dig och du ler tillbaka, tackar dem för det de hjälper dig med.

När jag lämnar dig håller jag dig i dina båda vackra, fortfarande varma händer. Jag pussar din panna, din kind.

Vi säger till varandra att vi ses imorgon. Att vi älskar varandra så mycket.

När jag lämnar dig brister jag.

Tårarna rinner nedför mina kinder i månskenet på väg till bilen på parkeringsplatsen.

Det känns som att jag vill följa med dig dit du är på väg nu.

Fast det kan jag ju inte.

Jag är bara så trött.

Änglarna

Idag har jag varit 3 1/2 timmar hos mamma på korttidsboendet. Personalen är fantastisk där. Min mamma kallar dem "änglarna". Och det gör jag också.

En av "änglarna" där frågade mig om jag ville att hon gav mig en kopp té. Då började jag nästan gråta. Jag är så trött efter alltsammans. Ovant att någon frågar hur det är med mig mitt i alltsammans.

Mamma dricker lite näringsdryck, har inte ont. Fast äter inte. Hon vill leva. Hennes lilla kropp är tunn som en fjärilsvinge. Så skör. Hon lyssnar på fågelsång och klassisk musik. Vi har tagit dit hennes CD-spelare och hennes skivor som hon älskar. Doftliljan i rummet doftar ljuvligt fortfarande.

Jag är så glad att hon är där hon är just nu och att hon inte har ont.

Tack att det finns människor som kan ta hand om oss när vi blir gamla eller sjuka.

En dag i taget.

Heja Thorsten Flinck!

Igår var det Melodifestival igen. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern gick vidare till final.

Jag jublade och klappade i händerna. Lilla Mimmi, som sov i sin hundbädd, hoppade upp ur den och fram till mig och ville upp i mitt knä. Hon viftade på sin lilla svans och var lika vild av glädje som jag själv var just då.  Antingen gillade hon också låten eller så blev hon så glad för att jag blev så glad.

"Jag reser mig igen" är den enda av låtarna i årets Melodifestival som berör mig i mitt hjärta. Kanske är det texten i  "Jag reser mig igen"? Lyssna på orden, de ger så mycket kraft, de talar om hur man genom att se sig själv i en annan människas ögon får kraften att resa sig igen. Musiken är bra. Framförandet är fantastiskt av Thorsten Flinck, som den store skådespelare han är.

De senaste åren har jag inte följt Melodifestivalen. Men i år när mamma är så svag har det känts lättsmält att titta på programmet. Det är en kontrastrik Melodifestival, tycker jag. Det gillar jag. Det är när allt är likadant eller låter likadant som det blir tråkigt.

Jag håller tummarna för att Lisa Miskovski eller Thorsten Flinck vinner Melodifestivalen i år.

Var så goda, "Jag reser mig igen" med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern:

Allt är som det ska vara

Solen skiner i Vätterbygden idag. Det är rimfrost på marken. Skatorna bygger på sina bon. Vimpeln på flaggstången hänger rakt ned.

Mina dagar just nu innebär flera timmar hos mamma på korttidsboendet där hon är. Personalen där är som änglar, både mot mig och min mamma.

Mamma är klar och vid gott mod. Hon drömmer om att få uppleva en vår till.

Jag försöker att plocka in våren till henne. Igår letade jag efter tussilago där jag brukar kunna plocka det. Fast de hade inte kommit upp än. Kanske hittar jag några idag?

Jag köpte en stor bukett rosa och vita tulpaner till mamma igår. Och en vit doftlilja som får hela hennes rum att dofta som den mest ljuvliga parfym.

Hon har kvistar från min trädgård i en vas på bordet. Körsbärskvistar, kvistar från skogslönnen utanför mitt fönster, kvistar från svartavinbärsbuskarna som hon plockat så många vinbär från, röda kvistar från blodkornellen som jag vet att hon älskar. Snart grönskar de hos mamma. Idag ska jag ge henne en kruka med små gula påskliljor.

Allt är som det ska vara. En dag i taget.

Varmt tack för alla stöttande och fina kommentarer ni skrivit till mig här i min blogg den senaste tiden. Normalt brukar jag svara alla som skriver till mig. Just nu nöjer jag mig med att läsa det ni skriver till mig.

Ni ska veta att det ni skriver till mig betyder mycket för mig. Vissa dagar när jag varit på väg till mamma har ord som ni skrivit till mig burit mig på den ibland tunga vägen. Så än en gång; tack!

Allt gott till er alla!

Mimmi före och efter sin första klippning

Häromdagen var jag och yngsta dottern och klippte Mimmi för allra första gången. Vi fick med oss en nätt liten hund hem och en halv kasse full med valppäls som jag funderar på att kanske göra något av. En liten filt, kanske?

Mimmi tyckte att trimningsapparaten var så där kul. Fast med hjälp av lite ost så fungerade det tillräckligt bra.

Viss finputsning finns kvar att göra på henne. Det blir några täta besök hos Mimmis uppfödare för att Mimmi ska vänja sig vid att klippas.

Det ser ut som att Mimmi kommer att bli mer en stor toypudel än en liten dvärgpudel. En precis lagom stor hund för mig, en sådan hund som jag drömt om i fem år.

Det är härligt att kunna möta Mimmis ögon på ett annat sätt nu när hon inte längre har så mycket päls i sitt lilla vackra ansikte. Valplycka! 

 

Mimmi i närbild före klippning.

 Mimmi i närbild efter klippning.

 Mimmi i helfigur före klippning.

 Mimmi i helfigur efter klippning. Vilken liten hund det var där under all pälsen!

 Lillmatte får en blöt hundpuss av Mimmi.

If there ever comes a day ...

Mammas farväl

"Åh, jag känner mig så lycklig att det känns som att jag ska gå på bröllop", sa mamma och hela hennes ansikte strålade mot mig ikväll där hon låg i sängen på sjukhuset.

Jag hade precis berättat för henne att imorgon får hon lämna sjukhuset för att komma till ett korttidsboende nära där jag bor.

Sedan tog min underbara, starka, kloka, visa, vackra mamma farväl av mig och mina nära på sitt alldeles eget, äkta, ärliga och speciella sätt. Hon berättade hur nöjd och tacksam hon känner sig att ha fått bli 85 år gammal. Hon sa att hon har inte ont och att hon är så lycklig att hon inte har ont. Hon sa att hon är inte rädd för att dö, trots att hon vet att hon är på väg att dö.

Vi kramade varandra länge flera gånger. Jag pussade henne på pannan och strök hennes silvergrå lockar. Vi talade om hur mycket vi älskar varandra. Jag tackade henne för allt hon gett mig, för att hon varit min mamma.

Mammas läkare talade med både henne och mig idag. Min mamma är mycket medveten om det som sker nu, enligt läkaren. Så känner jag det också.

Jag beundrar den styrka min mamma visar nu. Jag önskar att jag, när den dagen kommer, ska vara så stark som hon är.

Ja, mamma. Nu gör vi det. Vi gör ett "Happy End". Igen. Och vinkar glatt till varandra när vi skils åt. Med en känsla av att vi kommer att ses igen. Någon gång. Någonstans.

En gång sov jag under ditt hjärta, mamma.

För evigt bor vi i varandras hjärtan.

Ske det som nu ska ske.

En dag i taget.

"Tack min Gud för vad som varit"

Tack min Gud för vad som varit,
Tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
Tack för stund som inne är.

Tack för ljusa, varma vårar,
Tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
Tack för friden i mitt bröst.

Tack för vad du uppenbarat,
Tack för vad jag ej förstår.
Tack för bön som du besvarat,
Tack för vad jag inte får.

Tack för livets hemligheter,
Tack för hjälp i nödens stund
Tack för nåd som ingen mäter,
Tack för blodets fridsförbund.

Tack för himmel blå i livet
Tack för moln du strött därpå.
Tack för solljus, av dig givet,
Tack för mörkret likaså.

Tack för prövningar och strider,
Tack för hopp som uppfyllts väl.
Tack för dagen som framskrider,
Tack för hopp som slagit fel.

Tack för rosorna vid vägen,
Tack för törnet ibland dem.
Tack för resta himlastegen,
Tack för evigt tryggat hem.

Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!

"Tack" ...viskade mamma. Med sin varma, vackra, tunna, beniga hand i min varma hand, såg hon rakt in i  mina ögon och läste tydligt och klart vartenda ord i den långa psalmen. Utantill.

"Jag har fått sån aptit nu. Jag åt så mycket idag. Jag är så glad för att jag äntligen fått aptit igen", sa mamma till mig. "När jag kommer hem ska jag plantera en palsternacka i en kruka. De har så vackra blad. Jag tänker på dill. På gräslök. Det är sådant som jag tänker på nu".

När jag lämnade henne sovande där i sängen, efter att jag stoppat om hennes lilla fjärilskropp med varma filtar, frågade jag personalen hur mamma haft det idag, om hon ätit.

"Nej, hon äter ingenting", sa sköterskan och skakade på huvudet. "Fast hon dricker fortfarande".

---

Döden och lidandet

Idag är en dag som jag önskar att jag inte hade behövt vara med om. Mamma fick kramper när jag var på sjukhuset och "kom bort". Hon kollapsade i rollatorn. Hennes ögon var vidöppna, hakan trillade ned och jag fick ingen kontakt med henne. Jag höll om henne, höll henne upprätt så gott jag kunde och trodde att hon dog i mina armar. Hon var helt stel.

Personalen har talat om att min mamma ibland "kommer bort", fast det är först idag som jag fick vara med om hur de menar.

Efteråt var mamma väldigt trött. Jag har aldrig förut sett min mamma så här. Det kändes smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra något.

Ikväll funderar jag kring meningen med lidandet före döden. Jag har sett det förut på nära håll. Finns det en mening med lidandet före döden?

Jag tänker på hur det är att föda, att det ibland kan innebära lidande innan man föds till världen. Kanske är lidandet före döden en födelse till något annat, till något nytt, ett liv? Jag vet inte. Jag funderar. Försöker att hitta sätt att hämta kraft för att orka.

Hur länge jag orkar hälsa på min mamma som jag gör nu, det vet jag inte. Det går en tid, det vet jag.

Jag har bara en enda bön nu ikväll.

Låt min fina, älskade, lilla mamma slippa lida. Låt henne få vila i kärlek. För det är hon värd.