fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Ängel
Det måste varit en ängel.
Som sände dig ...
Som sände dig ...
Till mig.
I ett rött paket med röda snören.
Utan returadress.
I ett rött paket med röda snören.
Utan returadress.
(Anna-Karin)
tisdag 27 november 2012
Mys med hund och katt
Idag sov jag ända till klockan halv åtta.
Jag hörde tassande ljud när jag vaknade. När jag tittade ned mot golvet stod min katt där och tittade upp på mig. Hon ville ha mat. Bakom henne stod min lilla hund Mimmi och tittade upp på mig.
Jag log.
En så underbar start på en dag, att se in i två par djurögon!
Sedan var det grått och mulet och duggregn hela dagen. Svårt att hålla ögonen öppna.
På eftermiddagen var jag med Mimmi på Rehab. Nu har hon bara tre gånger kvar totalt, sedan ska hon vara tillräckligt återställd efter operationen. Jag blir glad av att se hur Mimmi blir allt starkare i sitt högra bakben. Mimmi själv älskar att vara på Rehab. Far runt som en stolle där om hon får en chans. Skrattar och skuttar.
När vi kommit hem från Rehab, satte jag mig i soffan med Mimmi för att vila. Mimmi la sig och slappnade av. Då hoppade min katt upp i knät på mig. Sedan ... ja, ni ser själva på bilden vad som hände. Det här var allra första gången som jag kunde sitta mer än en halvtimma med min katt på ena sidan om mig och min lilla hund på andra sidan. De sov och snusade och min katt snarkade som hon brukar.
Jag kände så stark lycka och kärlek.
Djur är underbara vänner. Inte kräver de mycket av mig. De finns där. Tar det mesta med ro. Gillar att leka och busa. Och att bli kliade och smekta av människohänder. Får mig att skratta och må gott.
måndag 26 november 2012
Konflikträdsla
Konflikträdsla har länge haft en negativ
klang.
Jag har känt mig konflikträdd. Nu hör jag ibland (senast på Skavlan i fredags) att man talar om att människor som är konflikträdda är människor som vi ska vara särskilt rädda om. Därför att människor som är konflikträdda startar inte konflikter. I stället försöker de att lösa dem.
Ja, en medlare har jag varit i hela mitt liv. Medlat och medlat och medlat ... tills jag var nära att stupa helt.
Numera har jag en lite mer avspänd inställning till konflikter. Väljer vilka jag ger mig in i. Och inser att varje vuxen människa har, faktiskt, ansvar för sina egna känslor och handlingar.
Så skönt att inte längre känna att just jag behöver ta hand om allt! Så skönt att vara av med det medberoendet!
Hur tänker du kring konflikträdsla? Är du konflikträdd?
Jag har känt mig konflikträdd. Nu hör jag ibland (senast på Skavlan i fredags) att man talar om att människor som är konflikträdda är människor som vi ska vara särskilt rädda om. Därför att människor som är konflikträdda startar inte konflikter. I stället försöker de att lösa dem.
Ja, en medlare har jag varit i hela mitt liv. Medlat och medlat och medlat ... tills jag var nära att stupa helt.
Numera har jag en lite mer avspänd inställning till konflikter. Väljer vilka jag ger mig in i. Och inser att varje vuxen människa har, faktiskt, ansvar för sina egna känslor och handlingar.
Så skönt att inte längre känna att just jag behöver ta hand om allt! Så skönt att vara av med det medberoendet!
Hur tänker du kring konflikträdsla? Är du konflikträdd?
Jobb på gång
Snart är det dags för mig att börja jobba med Mullsjö Turisttidning för 2013.
Det är en tidning som kommer ut en gång per år och som ges ut av Mullsjö kommun.
Jag tror att det kommer att vara bra för mig att komma igång med arbete i den form och skala som jag har arbetsförmåga till där jag är idag. Det vill säga 25 %.
Här är en länk till Mullsjö Turisttidning 2012.
Jag jobbade med den tidningen när min mamma var döende för ett år sedan. Hann precis avsluta den innan hennes sista månad i livet.
Livet fortsätter.
Och det är det mest viktiga av alltsammans.
Jag är stolt över mig själv att jag både vågar vara svag och stark idag som människa.
Jag är stolt över att jag vågar säga nej när det blir för mycket för mig. Och stolt över att jag också vågar säga ja när jag känner att det är tid för det i mitt liv. Att jag vågar säga ja av lust inifrån mig själv.
Jag är stolt över att jag lärt mig något av det som hänt mig i livet. Inte minst om mig själv.
Jag är stolt över att jag vågar förändring.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
Det är en tidning som kommer ut en gång per år och som ges ut av Mullsjö kommun.
Jag tror att det kommer att vara bra för mig att komma igång med arbete i den form och skala som jag har arbetsförmåga till där jag är idag. Det vill säga 25 %.
Här är en länk till Mullsjö Turisttidning 2012.
Jag jobbade med den tidningen när min mamma var döende för ett år sedan. Hann precis avsluta den innan hennes sista månad i livet.
Livet fortsätter.
Och det är det mest viktiga av alltsammans.
Jag är stolt över mig själv att jag både vågar vara svag och stark idag som människa.
Jag är stolt över att jag vågar säga nej när det blir för mycket för mig. Och stolt över att jag också vågar säga ja när jag känner att det är tid för det i mitt liv. Att jag vågar säga ja av lust inifrån mig själv.
Jag är stolt över att jag lärt mig något av det som hänt mig i livet. Inte minst om mig själv.
Jag är stolt över att jag vågar förändring.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
söndag 25 november 2012
torsdag 22 november 2012
Märkliga saker händer om nätterna hos mig
Jag hade lagt mig och sovit ett par timmar inatt när jag
vaknade av ett smällande ljud i sovrummet. Jag trodde att jag hade drömt
något. Vände mig om och blundade igen.
Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!
Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.
Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...
Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.
När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?
Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.
Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.
Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.
Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.
Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.
Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.
Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.
Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.
Sedan kunde jag äntligen somna igen.
Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.
Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!
Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.
Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...
Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.
När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?
Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.
Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.
Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.
Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.
Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.
Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.
Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.
Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.
Sedan kunde jag äntligen somna igen.
Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.
onsdag 21 november 2012
Bombhot
Idag var jag för första gången i mitt liv på en astmaundersökning. Jag kände mig nervös innan. Gillar inte att vara på läkarundersökningar.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
måndag 19 november 2012
Ringt Alecta
Idag har jag ringt Alecta. Jag får ingen retroaktiv ersättning från dem för perioden sedan jag utförsäkrades förra sommaren fram tills nu. Fast från och med december 2012 får jag tillbaka ersättningen från dem. Den summa pengar varje månad som jag förlorade i samband med att jag utförsäkrades.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
söndag 18 november 2012
fredag 16 november 2012
torsdag 15 november 2012
Beslutet från Försäkringskassan
ÄNTLIGEN!
Idag fick jag beslutet från Försäkringskassan i min hand.
Jag är beviljad tre fjärdedels sjukersättning tills vidare. Det innebär att jag slipper att utförsäkras till jul.
Det öppnar sig en dörr för mig där jag får den lugn och ro som jag behöver för att läka samman.
Jag kommer nu att kontakta Alecta för att få tillbaka ersättningen därifrån som togs ifrån mig när jag utförsäkrades förra sommaren.
Mina känslor är mycket blandade just nu. Jag känner lättnad över att slippa bli ifrågasatt och utredd gång på gång. Lättnad över att inte behöva gå till min läkare varannan eller var tredje månad för att Försäkringskassan ska ha ett nytt intyg från henne om hur jag mår. Lättnad över att flera gånger per år slippa leva i ovisshet om Försäkringskassan kommer att bevilja mig sjukpenning eller inte.
Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att allt blev som det blev. Att jag slet ut mig själv så tidigt i livet. Sorgen över att jag fick lämna arbetslivet och allt vad det innebär, inte minst socialt sett, så mycket tidigare än vad jag en gång drömde om. Fast där jag varit, känner jag också stor stolthet över mig själv att jag har hållit ut. Att jag har lyckats läka samman så mycket att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag känner tacksamhet över att min kropp och själ har lyckats laga sig så mycket som den har gjort.
Jag känner också ett lugn lägga sig i mig. Ett lugn att slippa den ekonomiska stressen som jag har levt med under så lång tid och som accellererat de senaste åren med de nya reglerna i sjukförsäkringen.
När jag läste brevet jag fick idag från Försäkringskassan darrade mina händer. Jag skrattade och grät på samma gång.
Inuti mig känner jag nu hur en stor, stor lättnad stilla breder ut sig allt mer i min trötta kropp och själ.
Detta är jag och alla andra i liknande situation som jag själv, värd.
Nu får jag en grund att bygga från.
En grund att skapa ett bra liv för just mig.
"Because I´m worth it".
Inatt drömde jag om mamma igen
Inatt drömde jag om mamma igen.
Hon och jag pratade med varandra. Lugnt och stilla med mjuka, kärleksfulla röster.
Jag berättade för henne hur mycket jag längtar efter att prata med henne nu när hon är död. Vi pratade om hur det kändes, jag och mamma.
Mamma försökte att trösta mig. Hon log mot mig. Sa till mig att jag ska försöka hitta andra människor att prata med. Och att jag alltid kan prata med henne också. Att hon är där hos mig.
Sedan vaknade jag.
Med en sten av gråt i mitt bröst.
måndag 12 november 2012
Blivande yogi?
Så här vig var jag när jag var åtta-nio år.
Eller höll jag på med yoga redan då, tänker jag?
Jag tar ingen skit längre
Jag har tagit så mycket aggressivitet i mitt liv.
Svalt den.
Tills jag känt lust att kräkas.
Alltför ofta för andras skull. Och också för min egen skull. För att jag trodde att jag genom att hålla mig helt lugn dränkte aggressiviteten.
För att inte öka på aggressiviteten, valde jag så många år att svälja och hålla tyst.
Också när aggressiviteten handlade om projicering.
Aggressiva känslor från personen som inte alls hade med mig att göra. Utan istället om att jag användes som något man kunde slänga ur sig skiten på. Som en sophink. Där man slängde aggressivitet som man samlat på sig någon annanstans. Kanske under hela dagen. Aggressivitet som hade med någon annan att göra än mig. Den slängde man på mig.
Kanske just för att jag stod där och tog den.
Verkade stark. För jag var tyst.
Trots att mitt inre vek sig varje gång det hände.
Jag är en lika sårbar människa som vilken annan människa som helst.
Det händer numera att jag gråter när det händer.
Jag är hudlös.
Känslorna går rakt in i numera, lika väl som att de går rakt ut ur, mitt hjärta.
Idag kan jag säga ifrån.
Vänligt men bestämt.
Tala om för den som försöker att projicera, att jag inte längre tar någon skit.
Sopor som hör hemma hos andra ska placeras där de hör hemma.
Inte längre hos mig.
Det är över. Jag har fått nog.
Jag har bara så svårt att förstå att det skulle ta så många, många år av mitt liv innan jag slutade ta skit.
Innan jag äntligen förstod att också jag har rätt att sätta gränser kring mig själv.
Att ingen annan än jag själv kan berätta om var just den gränsen går.
Och att det är viktigt att jag gör det.
Både för min egen och för andras skull.
Jag önskar mig en hel värld av ömsinta, vänliga, mjuka, kärleksfulla människor runt omkring mig.
Så att jag får en chans att läka samman som människa.
söndag 11 november 2012
Hittar du mig på bilden?
Här är jag åtta år gammal och har födelsedagskalas för mina kompisar.
Vem tror du är jag på bilden?
Kan du känna igen mig?
lördag 10 november 2012
Öppen för kärleken
Så kan det kännas ibland i livet när man möter
en människa; som att alla murar man byggt upp för att skydda sig själv
rasar samman.
Ett korthus där väggarna faller runt om en.
Och man står där; synlig, naken, i ett vidöppet landskap, sårbar, hudlös ...
Öppen för kärleken.
Med alla sina försvar nedlagda.
Vart än det kommer att leda.
Ett korthus där väggarna faller runt om en.
Och man står där; synlig, naken, i ett vidöppet landskap, sårbar, hudlös ...
Öppen för kärleken.
Med alla sina försvar nedlagda.
Vart än det kommer att leda.
torsdag 8 november 2012
Trött Mimmi på Rehab-träning
Idag var jag med Mimmi på Rehab-träning för fjärde gången.
Mimmi var trött idag, orkade fem minuter på löpbandet i vatten upp till magen. Sedan var det stopp. Eller mera hopp ... på tre ben. Eller som att hon fick kramp i det opererade benet.
Troligen får hon gå en eller ett par extra gånger på Rehab-träningen.
Det finns inget hinder att Mimmi så småningom är med i olika träningsformer, enligt sjukgymnasten. En lydnadskurs till våren är bara bra för henne.
Så nu får jag lust att anmäla mig till någon kurs hos Brukshundsklubben till våren.
Jag minns hur roligt vi hade, jag och Mimmi, när vi tränade tillsammans i våras. Och också mötte andra hundägare och deras hundar.
Mimmi var trött idag, orkade fem minuter på löpbandet i vatten upp till magen. Sedan var det stopp. Eller mera hopp ... på tre ben. Eller som att hon fick kramp i det opererade benet.
Troligen får hon gå en eller ett par extra gånger på Rehab-träningen.
Det finns inget hinder att Mimmi så småningom är med i olika träningsformer, enligt sjukgymnasten. En lydnadskurs till våren är bara bra för henne.
Så nu får jag lust att anmäla mig till någon kurs hos Brukshundsklubben till våren.
Jag minns hur roligt vi hade, jag och Mimmi, när vi tränade tillsammans i våras. Och också mötte andra hundägare och deras hundar.
Om att förebygga självmord
Min FB-vän, journalisten och författaren, Alfred Skogberg,
intervjuades nyligen av Robert Aschberg om självmord. Ett ämne som jag
brinner mycket för, eftersom jag dels upplevt hur det är att vara nära
anhörig till en som tog sitt liv och också under en period av
mitt liv, när jag var deprimerad, själv hade självmordstankar.
Det är viktigt att vi vågar tala om självmord och hur vi kan förebygga.
Anledningen till att jag själv blev deprimerad, var sorgen jag kände efter att jag fått avbryta min arbetsträning och insåg att jag drabbats av ohälsa som skulle ta mycket lång tid att läka ut. Vilket också läkare och andra kunniga sa till mig. Jag hamnade i en depression. Med hjälp av psykolog och KBT-terapi blev jag så småningom frisk igen från depressionen.
Alfred Skogberg har skrivit boken "När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra".
Se även Alfred Skogbergs blogg.
Här finns några nummer dit man kan ringa om man har tankar på att ta sitt liv eller är anhörig till någon som man misstänker har tankar på att ta sitt liv:
Jourhavande präst, 112
Nationella hjälplinjen, 020-22 00 60
Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80
BRIS, Barnens rätt i samhället, 116 111
Jourhavande kompis, 020-222 444
Föreningen för Suicidprevention och Efterlevandestöd - SPES, 08-34 58 74
Det är viktigt att vi vågar tala om självmord och hur vi kan förebygga.
Anledningen till att jag själv blev deprimerad, var sorgen jag kände efter att jag fått avbryta min arbetsträning och insåg att jag drabbats av ohälsa som skulle ta mycket lång tid att läka ut. Vilket också läkare och andra kunniga sa till mig. Jag hamnade i en depression. Med hjälp av psykolog och KBT-terapi blev jag så småningom frisk igen från depressionen.
Alfred Skogberg har skrivit boken "När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra".
Se även Alfred Skogbergs blogg.
Här finns några nummer dit man kan ringa om man har tankar på att ta sitt liv eller är anhörig till någon som man misstänker har tankar på att ta sitt liv:
Jourhavande präst, 112
Nationella hjälplinjen, 020-22 00 60
Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80
BRIS, Barnens rätt i samhället, 116 111
Jourhavande kompis, 020-222 444
Föreningen för Suicidprevention och Efterlevandestöd - SPES, 08-34 58 74
tisdag 6 november 2012
måndag 5 november 2012
Muntligt besked om ersättningen
Idag fick jag muntligt via telefon besked från
min handläggare på Försäkringskassan att de har fattat beslut om att
jag får permanent sjukersättning till 3/4. Om allt fungerar som det ska,
kommer jag att ha det skriftliga beslutet i min hand under november
månad.
Det innebär att jag slipper bli utförsäkrad till jul.
En så stark lättnad i mig, efter alla dessa långa år som sjukskriven.
Kanske får jag äntligen lugn och ro att läka samman.
Det GÅR alltså att få permanent sjukersättning fortfarande i Sverige år 2012. Jag skriver detta för att ge hopp till andra i en liknande situation som min egen.
Ge aldrig någonsin upp!
Det innebär att jag slipper bli utförsäkrad till jul.
En så stark lättnad i mig, efter alla dessa långa år som sjukskriven.
Kanske får jag äntligen lugn och ro att läka samman.
Det GÅR alltså att få permanent sjukersättning fortfarande i Sverige år 2012. Jag skriver detta för att ge hopp till andra i en liknande situation som min egen.
Ge aldrig någonsin upp!
söndag 4 november 2012
Krönika hos 1av3.se: "Nära döden visar livet sin verkliga kraft"
Dagens krönika av mig hos 1av3.se, heter "Nära döden visar livet sin verkliga kraft".
Välkommen att läsa!
Från hjärtat/
Anna-Karin
lördag 3 november 2012
Alla Helgons Dag 2012
Långsamt skär jag av skaften på de rosa rosorna till din grav, mamma.
Allting går långsamt nu.
Jag hänger inte med dig som går där före mig på väg till graven.
Hela jag är i ultrarapid.
Vindstilla. Råkallt.
Hägern lyfter sina vingar. Lyfter, flyger ...
Vattnet silvrigt stilla denna dag.
Blott enstaka träd har bruna löv.
Trädens kala grenar sträcker sig som händer mot mig.
Jag ville hälsa på dem. En efter en.
Fast mest av allt ville jag hälsa på dig.
Ta din varma hand i mina händer. Stryka din mjuka kind, ditt lockiga, blanka hår.
Där du ligger, ombäddad, djupt nere, av den svarta, livgivande jorden.
Onåbar.
Mina händer vill inte lyda när jag famnar rosorna.
De darrar. Fast inte av kylan.
Gör jag det långsamt, så går det.
Ultrarapid ...
Jag blundar. Vilar i det som är..
Långt bortifrån rosornas dal hör jag din röst tröstande viska.
"Allt är bra. Jag är här".
Jag känner änglahänder vila mot min rygg.
Eller om det är dina händer.
Jag känner mig trygg.
Vänder mig om flera gånger för att se din grav efteråt.
För att förstå.
Ser ljuset brinna där för dig.
På hemvägen kommer jag på mig själv, att längta efter dina goda gifflar med vanilj i.
Fast de är ...
Slut.
Hemma möter mig lilla glada Mimmi vid dörren.
Jag lyfter henne.
Kramar henne länge.
Tårarna sitter fast i mitt bröst.
Hur mycket väger tårar?
(Anna-Karin)
fredag 2 november 2012
Rosor till mamma
Köpte rosa rosor till mammas grav idag.
Så tungt i mitt bröst var det då.
Tårarna fyllde mina ögon och blandade sig med regnet i mörkret där jag gick.
Jag väntar tills imorgon med att gå till graven.
Det kändes alltför smärtsamt i mörkret idag.
Så tungt i mitt bröst var det då.
Tårarna fyllde mina ögon och blandade sig med regnet i mörkret där jag gick.
Jag väntar tills imorgon med att gå till graven.
Det kändes alltför smärtsamt i mörkret idag.
torsdag 1 november 2012
November
Idag på eftermiddagen fick jag till min förvåning se att det är ju den första november idag. Jag som trodde det var ett par dagar kvar i oktober fortfarande.
Jag hänger inte med i år. Vet inte vad det beror på. Kanske för att det har känts som att det hela tiden händer något som stör den trygga vardagslunken?
Just nu tycker jag i alla fall att mitt liv verkar ha nått en vändpunkt. Det är flera positiva saker som har hänt den senaste tiden. Det största var att jag fick besked att jag inte har några nya allvarliga problem med min hälsa. Bara de gamla vanliga, som visserligen är tröttande fast inget livshotande.
Att Mimmis operation är över och att jag nu varje dag kan se hur hon blir allt bättre, gör mig också lätt i sinnet, glad och hoppfull.
Det närmar sig Allhelgonahelgen. Alla kransar, hjärtan och ljus sätter igång känslor i mig. Jag saknar min mamma. Jag tänker på hur vi hade det för ett år sedan och ännu längre tillbaka. Det känns så länge sedan jag pratade med henne och samtidigt som att det var alldeles nyss.
Ibland funderar jag över varför jag inte gjorde just det där med mamma. Och ibland funderar jag över varför jag gjorde så, när jag kunde gjort på ett annat sätt, när det gällde mamma. Det tillhör ett naturligt sorgearbete att känna sig så, har jag läst. Så jag låter mig känna det jag känner.
Morgnarna är mörka och kvällarna är mörka. Ibland går det lätt och ibland är det tyngre. Jag kommer i alla fall upp varje morgon så här långt. Har kommit igång med att promenera längre i dagsljus och det mår jag väldigt bra av. Jag blir piggare av det. Jag försöker också göra yoga på morgonen för att mjuka upp min stela rygg. Och så äter jag vitaminer. Särskilt D-vitaminer behöver man fylla på med i den här mörka delen av världen.
Det blir flera koppar té varje dag också.
Idag köpte jag mig ett par nya kängor på A6 köpcenter. Ett par med resår vid sidorna, så att jag snabbt kan ta på mig dem när jag ska ut med Mimmi.
Varje dag när posten kommer, undrar jag om jag ska få beslutet från Försäkringskassan. Men än har det inte dykt upp. Tala om att vara långsamma. Den 7 juni i somras fick jag brev från dem om att jag skulle få ett beslut inom tre månader. Ja, vad ska jag säga? Om jag har problem med tiden, hur har då de det?
Jag hänger inte med i år. Vet inte vad det beror på. Kanske för att det har känts som att det hela tiden händer något som stör den trygga vardagslunken?
Just nu tycker jag i alla fall att mitt liv verkar ha nått en vändpunkt. Det är flera positiva saker som har hänt den senaste tiden. Det största var att jag fick besked att jag inte har några nya allvarliga problem med min hälsa. Bara de gamla vanliga, som visserligen är tröttande fast inget livshotande.
Att Mimmis operation är över och att jag nu varje dag kan se hur hon blir allt bättre, gör mig också lätt i sinnet, glad och hoppfull.
Det närmar sig Allhelgonahelgen. Alla kransar, hjärtan och ljus sätter igång känslor i mig. Jag saknar min mamma. Jag tänker på hur vi hade det för ett år sedan och ännu längre tillbaka. Det känns så länge sedan jag pratade med henne och samtidigt som att det var alldeles nyss.
Ibland funderar jag över varför jag inte gjorde just det där med mamma. Och ibland funderar jag över varför jag gjorde så, när jag kunde gjort på ett annat sätt, när det gällde mamma. Det tillhör ett naturligt sorgearbete att känna sig så, har jag läst. Så jag låter mig känna det jag känner.
Morgnarna är mörka och kvällarna är mörka. Ibland går det lätt och ibland är det tyngre. Jag kommer i alla fall upp varje morgon så här långt. Har kommit igång med att promenera längre i dagsljus och det mår jag väldigt bra av. Jag blir piggare av det. Jag försöker också göra yoga på morgonen för att mjuka upp min stela rygg. Och så äter jag vitaminer. Särskilt D-vitaminer behöver man fylla på med i den här mörka delen av världen.
Det blir flera koppar té varje dag också.
Idag köpte jag mig ett par nya kängor på A6 köpcenter. Ett par med resår vid sidorna, så att jag snabbt kan ta på mig dem när jag ska ut med Mimmi.
Varje dag när posten kommer, undrar jag om jag ska få beslutet från Försäkringskassan. Men än har det inte dykt upp. Tala om att vara långsamma. Den 7 juni i somras fick jag brev från dem om att jag skulle få ett beslut inom tre månader. Ja, vad ska jag säga? Om jag har problem med tiden, hur har då de det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)