Idag har jag varit hos min läkare igen för att få ett nytt sjukskrivningsintyg. Det är lika deprimerande varje gång att läsa det min läkare skriver om mig. Hälften av de stressrelaterade besvär jag har kunde vara nog, tänker jag för mig själv.
Ändå är jag inte alls en sådan person som sitter och klagar hos min läkare. Tvärtom har jag en tendens att försöka inbilla mig själv och tala om mig själv som att jag är både starkare och friskare än jag tydligen egentligen är.
Det är tufft att se svart på vitt hur det är med mig. Fast hon vill mig väl, min läkare, det vet jag. Och det är som det är med mig. Jag duger ändå precis så som jag är. Det är att vara människa att inte alltid orka. Att inte alltid vara perfekt. Att ibland bli svag, tappa kraft.
Fast ibland, i mörkret på natten om jag inte kan sova, så inbillar jag mig att allt ska bli som det var en gång. Att jag ska bli så stark att jag kan jobba för fullt och hålla igång så som jag gjorde en gång i tiden.
Min läkare skriver i intyget att det är fantastiskt att jag kommit dit jag har, att jag kan jobba 25 % idag. Jag får väl känna mig nöjd med det då, tänker jag. Sedan får jag se vad som händer med mig. Ibland händer det att verkligheten är underbarare än dikten.
Jag älskade verkligen mitt jobb och att kunna jobba. Jag älskade att ha jobbarkompisar att arbeta tillsammans med, fika och småprata med. Jag älskade att känna att jag fanns med i en arbetsgemenskap. Jag älskade känslan av att vara självförsörjande.
Det är en sorg som väcks till liv varje gång jag får mitt nya sjukskrivningsintyg i handen igen. En tyngd jag bär i mitt bröst.
Acceptans, tålamod, tillit, tacksamhet, det övar jag mig i nu igen.
Nu hoppas jag att FK godkänner det nya intyget från min läkare. Den här gången är jag sjukskriven till slutet av maj till 75 %. Det kommer att bli tätare läkarbesök för mig nu än det var förut på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Det finns det som är positivt med det, tycker jag. Och så finns det det som är negativt med det.
150 kronor kostade läkarbesöket för mig idag, för att jag skulle få ett nytt sjukskrivningsintyg från min läkare. Jag får alltså numera lägre ersättning i det nya sjukförsäkringssystemet. Jag har förlorat all ersättning från den privata sjukförsäkringen jag hade eftersom jag utförsäkrades och jag får betala mer för att få ett sjukskrivningsintyg eftersom det krävs fler läkarbesök nu än förut.
Så, ni som läser här i min blogg; se till att ta hand om er och hålla er friska. Att vara sjukskriven är ingen lek. Särskilt inte sedan man började utförsäkra sjukskrivna människor. Det känns som att befinna sig i en labyrint och aldrig hitta vägen ut ur den, hur mycket man än försöker att göra det.
Utförsäkringarna är en stor flopp, som jag ser det. Ingen sjuk människa blir bättre av press eller stress. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan de som beslutat om utförsäkringarna förstår det. Om de ens vill förstå det.
Som "grädde på moset" fick jag telefonsamtal om min mamma idag efter att jag varit hos min läkare. Man hade kunnat konstatera varifrån blödningen hon hade häromveckan kom ifrån. Det kändes båda bra och väldigt sorgligt på samma gång. Visshet är ändå bättre än ovisshet. Fast stenen i mitt bröst blev ännu tyngre efter det telefonsamtalet.
Jag känner som att; "Snälla livet ... kan jag inte bara få vara ifred?".
