Mimmi intar kattens matplats

Idag när min katt skulle äta ur sin matskål gick Mimmi dit och ställde sig alldeles nära intill min katt. De är ungefär lika stora nu, Mimmi och katten. I alla fall om man räknar med Mimmis krulliga päls.

De stod där tillsammans på golvet och tittade ner i min katts matskål. Min katt åt någon bit. Mimmi tittade på. Plötsligt vände sig min katt om och gick därifrån. Mimmi försökte hoppa på henne bakifrån, liksom "para sig" med henne.  Eller om hon nu lekte, vad vet jag.

Där gick gränsen för min katt. Hon stack iväg så fort benen bar henne. Sedan fixade jag så min katt fick äta sin mat uppe på köksbordet i lugn och ro.

En så otroligt snäll katt jag har. Hon är nästan för snäll mot lilla Mimmi. Fast hellre det än motsatsen i alla fall.

Jag undrar var uttrycket "som hund och katt" kommer från? Inte från hur min hund och min katt har det tillsammans i alla fall så här långt. I morse gick min katt medvetet rakt fram och la sin nos mot Mimmis nos. Mimmi såg något förvånad ut och stod alldeles stilla efteråt. Lika förvånad var jag. Och glad. 

Gränsen för mig

Gränsen för vad som är möjligt för mig sätter jag själv.

Ingen annan. 

(Anna-Karin)

Om att vara förebild

Så här vill jag vara som förebild, för mig själv, mina döttrar och kanske också för andra:

Jag vill vara en förebild för att hoppas, för att vara modig, för att våga vara medmänniska, för att skaffa sig ett bra liv, trots allt, för att vägra vara ett offer och för att våga göra verklighet av sina drömmar.

Jag vill också gärna vara en förebild för att våga vara den som ser och lyssnar till människor i utanförskap av olika slag. Allra mest tacksam och ödmjuk känner jag mig de stunder jag får vara en röst för människor i utanförskap som kanske inte själva orkar ha en röst längre. 

Hur vill du vara som förebild?

Valpkurs hos SBK med Mimmi

Igår var jag, Mimmi och tonåringen på valpkurs hos Svenska Brukshundsklubben. Det var en introduktion inför den riktiga valpkursen. SBK håller på att utbilda nya instruktörer och behövde hundvalpar att träna på (och hundägare också, säkert). Så jag tog chansen till en gratis valpkurskväll med Mimmi.

Först gjorde tränarna ett valptest på de olika hundarna som var med. Jag fick veta att Mimmi är en mycket social hund, hon har lätt att skapa sig en minnesbild, vilket är viktigt för att kunna lära sig saker, nosövningar passar henne perfekt och hon kunde slappna av tillräckligt mycket i den stressande, nya miljön med alla hundar och nya dofter för att hon kunna leka med en boll utan problem.

Det gick åt en hel del prinskorv under kvällen. Prinskorv är bättre belöningsgodis än det hårda godiset som jag köpt i djuraffären, fick jag lära mig. Jag fick lära mig olika lätta övningar för att träna med Mimmi. En kontaktövning som heter Snurran, en annan som heter Åttan. En nosövning som kallas Rutan. Där trampade jag upp en stor ruta i snön och sedan kastade jag ut små, små prinskorvsbitar i snön. Sedan satte jag ner Mimmi. Utan problem nosade hon rätt på och slukade varenda liten prinskorvsbit.

Jag vågade släppa Mimmi utan att ha henne i kopplet igår kväll. Jag har känt mig osäker på det förut. Hon är så liten och svart och busig och det är så mörkt på morgnarna och kvällarna. Det var inga som helst problem när jag eller tonåringen kallade på henne, hon kom som skjuten ur en raket.

Jag fick också lära mig att det är viktigt att inte tjata sönder "Kom hit"-kommandot. En gång räcker. När det gäller hyss är det bättre att ignorera dem än att säga nej. Det handlar om att förstärka och bejaka det positiva i hunden.

I morse när jag plockade ur diskmaskinen, tänkte jag på hur livet och vi människor skulle bli om vi också gjorde så; ignorar det negativa i varandra och bejakar det positiva. Kanske något att träna sig i, det också. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det är så som jag försökt att vara som mamma, även om jag säkert inte alltid har lyckats med det.

Jag fick också lära mig hur viktigt det är att "jag" är "roligast i världen" för Mimmi. Om jag så behöver slänga mig i en gyttjepöl för att vara det. Mycket lek ska livet vara med en liten hundvalp. Och inte lika mycket träning, små stunder på fem minuter med träning, gärna ett par gånger om dagen. Nu har jag en lång lista på olika saker att lära både mig själv och Mimmi.

Det var så roligt i går kväll på valpkursen. Både att se Mimmi och att också träffa andra hundägare, hundar och inte minst de kunniga ledarna. Jag kände mig väldigt glad efteråt.

Mycket frisk luft fick jag också på köpet. Det är bra för mig. Jag har fått förkylningsastma och det piper i bröst på mig och gör mig alldeles matt ibland.

Jag tog med mig kameran till valpkursen, jag tänkte att jag skulle ta något kort. Fast när jag väl var där glömde jag allt vad fotograferande heter.

Läkarbesök för nytt sjukintyg - nu igen

Idag har jag varit hos min läkare igen för att få ett nytt sjukskrivningsintyg. Det är lika deprimerande varje gång att läsa det min läkare skriver om mig. Hälften av de stressrelaterade besvär jag har kunde vara nog, tänker jag för mig själv.

Ändå är jag inte alls en sådan person som sitter och klagar hos min läkare. Tvärtom har jag en tendens att försöka inbilla mig själv och tala om mig själv som att jag är både starkare och friskare än jag tydligen egentligen är.

Det är tufft att se svart på vitt hur det är med mig. Fast hon vill mig väl, min läkare, det vet jag. Och det är som det är med mig. Jag duger ändå precis så som jag är. Det är att vara människa att inte alltid orka. Att inte alltid vara perfekt. Att ibland bli svag, tappa kraft.

Fast ibland, i mörkret på natten om jag inte kan sova, så inbillar jag mig att allt ska bli som det var en gång. Att jag ska bli så stark att jag kan jobba för fullt och hålla igång så som jag gjorde en gång i tiden.

Min läkare skriver i intyget att det är fantastiskt att jag kommit dit jag har, att jag kan jobba 25 % idag. Jag får väl känna mig nöjd med det då, tänker jag. Sedan får jag se vad som händer med mig. Ibland händer det att verkligheten är underbarare än dikten.

Jag älskade verkligen mitt jobb och att kunna jobba. Jag älskade att ha jobbarkompisar att arbeta tillsammans med, fika och småprata med. Jag älskade att känna att jag fanns med i en arbetsgemenskap. Jag älskade känslan av att vara självförsörjande.

Det är en sorg som väcks till liv varje gång jag får mitt nya sjukskrivningsintyg i handen igen. En tyngd jag bär i mitt bröst.

Acceptans, tålamod, tillit, tacksamhet, det övar jag mig i nu igen.

Nu hoppas jag att FK godkänner det nya intyget från min läkare. Den här gången är jag sjukskriven till slutet av maj till 75 %. Det kommer att bli tätare läkarbesök för mig nu än det var förut på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Det finns det som är positivt med det, tycker jag. Och så finns det det som är negativt med det.

150 kronor kostade läkarbesöket för mig idag, för att jag skulle få ett nytt sjukskrivningsintyg från min läkare. Jag får alltså numera lägre ersättning i det nya sjukförsäkringssystemet. Jag har förlorat all ersättning från den privata sjukförsäkringen jag hade eftersom jag utförsäkrades och jag får betala mer för att få ett sjukskrivningsintyg eftersom det krävs fler läkarbesök nu än förut.

Så, ni som läser här i min blogg; se till att ta hand om er och hålla er friska. Att vara sjukskriven är ingen lek. Särskilt inte sedan man började utförsäkra sjukskrivna människor. Det känns som att befinna sig i en labyrint och aldrig hitta vägen ut ur den, hur mycket man än försöker att göra det.

Utförsäkringarna är en stor flopp, som jag ser det. Ingen sjuk människa blir bättre av press eller stress. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan de som beslutat om utförsäkringarna förstår det. Om de ens vill förstå det.

Som "grädde på moset" fick jag telefonsamtal om min mamma idag efter att jag varit hos min läkare. Man hade kunnat konstatera varifrån blödningen hon hade häromveckan kom ifrån. Det kändes båda bra och väldigt sorgligt på samma gång. Visshet är ändå bättre än ovisshet. Fast stenen i mitt bröst blev ännu tyngre efter det telefonsamtalet.

Jag känner som att; "Snälla livet ... kan jag inte bara få vara ifred?".

Utmattningströtthet

Så trött jag är nu för tiden! Visst, jag är förkyld och det är en del av tröttheten. Fast det är en annars sorts trötthet jag känner också. Jag har ett rejält bakslag. Känner av utmattningströtthet mer än vanligt. Vissa stunder får jag knappt ihop min kropps rörelser. Det känns som att huvudet inte hänger med kroppen. Jag är i obalans. Panikattackerna är starkare än de var för ett år sedan.

Jag har jobb och jobbar till 25 %. Fast det är så mycket trögare för mig nu än det var för ett år sedan. Jag var på ett möte häromdagen. Som det ser ut nu kommer jag att ha ungefär samma jobb det här året som jag hade under 2011. Med mitt förnuft är jag tacksam för det, fast känslomässigt känner jag det inte. Det är som att jag inte orkar.

Jag kände stort stöd när jag fick kontakt med min psykolog igen före jul. Men nu är han sjukskriven sedan jul. Jag försöker tänka på råden han gav mig. Jag har ingen lust alls att fastna i en depression igen. Fast jag är på gränsen till det och har varit det länge nu.

Förnuftsmässigt kan jag förstå att jag är trött efter allt som hände under 2011; utförsäkringen, allt kring min mamma och en del annat också. Jag har deppigare tankar än jag haft på länge. Svårt att fatta beslut. Koncentrationssvårigheter. Sömnstörningar. Inte mycket lust att ta mig för annat än det mest nödvändiga.

Jag vet att jag behöver ta särskilt väl hand om mig nu. Fylla på med det som gör gott i just mig. Göra saker som jag har lust att göra. Fast det kan vara svårt när lusten inte hittar till mig. Mimmi gör gott i mig. Hennes livsglädje är smittsam. Jag är glad att jag skaffade henne.

Imorgon ska jag till min läkare igen. Min "nya" sjukskrivning efter utförsäkringen går ut den 30 januari. Nu ska jag be om en förlängning och så blir det en process igen, en väntan innan jag vet om jag får pengar eller inte.

Jag är så trött på det här, jag är så trött på att inte få vila och läka samman i lugn och ro i min egen takt.

Jag gör yoga. Mediterar. Kramar hoppet.

Tid för återhämtning.

Mimmis första dusch

Den här veckan var det dags att tvätta Mimmis päls första gången. Jag köpte särskilt valpshampoo och särskild valpbalsam. Den skulle inte svida i ögonen, stod det på förpackningarna. Jag fick känslan av att ha hand om en liten bebis, nu igen.

Tonåringen och hennes kompis hjälpte mig med Mimmi. Vi undrade hur hon skulle reagera. Först gnuggade vi in shampoo-lösningen i hennes päls. Det gillade hon, fyra händer som masserade henne. Vem skulle inte gillat det? Shampoot? Ja, det gillade hon också. Slickade i sig som om det hade varit saft vi höll på att gnugga in henne med.

Sedan in i duschen för att skölja av shampoot. Mimmi är inte alls rädd för vatten. Jag vet fortfarande knappt vad hon är riktigt rädd för, egentligen. Hon stod och nosade ner i avloppsbrunnen i duschen när tonåringen duschade henne. Helt obesvärad. Som att hon inte gjort annat i sitt liv än att duscha. 

Helt plötsligt fick vi se vad vi egentligen köpt; så mycket päls och så lite hund! Vilken liten krabat hon är egentligen, Mimmi. Så liten och tunn under all den där krulliga, svarta pälsen. Ändå tar hon redan så stor plats både i våra liv och i våra hjärtan. 

Sedan gjorde Mimmi precis som en riktig hund ska göra, skakade på hela sig så mycket hon kunde så att både vi och väggarna blev blöta. Så ingnuggad igen. Den här gången med balsam.

In i duschen. Mimmi stortrivdes. Vi runt omkring hade mycket svårt att hålla oss för skratt. Jag ville inte skratta åt min lilla blöta hund. Jag fick hålla handen för munnen och det kändes som att jag skulle kikna när jag såg Mimmi så där dyngblöt som hon var i duschen.

Vad är det som gör att hundar ser så roliga ut när de är blöta?

 

Mimmi efter pälstvätten och duschen. 

Jag gav Mimmi en godisbit efter duschen. Mest för att vi skulle få en bild på henne när hon lyfte på sitt huvud. Jag tror att Mimmi tyckte duschen var tillräckligt rolig utan att hon skulle behöva någon belöning efteråt, egentligen.

 

Ja. Vad ska jag skriva här? Blöt hund, kanske. Jag är som när jag var småbarnsmamma igen. Vill fotografera Mimmi i allt hon gör. Föreviga, föreviga ... Hålla kvar de ljuva ögonblicken. Valptider går över så snabbt.

Liggande blöt Mimmi dvärgpudel. Jag undrar vilken hundras man skulle gissat på om jag inte skrivit dvärgpudel under bilden. Det är inte lätt att se vilken ras det handlar om när det är en blöt hund på bilden.

Nu tycker jag att det luktar blöt hund här i min blogg. Känner ni andra också det? Det är annars i bloggen Quila & Ronja som jag tycker att det brukar lukta blöt hund. Jag skickar en särskild hälsning till bloggaren Quila & Ronja som alltid har så fina bilder på sina två hundar i sin blogg.

Tänk att det luktar blöt hund i min blogg också nu. Livet är märkligt. Drömmar kan bli verklighet. Det är Mimmi ett levande bevis för.

Efteråt höll jag lilla blöta Mimmi i det stora, rosa badlakanet länge. Nu luktade Mimmi inte hund längre. Hon luktade shampoo. Vi försökte föna henne. Fast det kändes som att hon inte gillade att det blåste, så vi struntade i det.

Jag satte mig i den sköna fåtöljen med henne och höll om henne. Hon somnade efter en liten stund och sov länge i mina armar.

Ärligt talat somnade jag nästan själv också, där i fåtöljen.

Om kärlek

Jag älskar min trädgård!

Trots att den ofta inte alls gör som jag vill. Trots att den väljer sitt eget sätt att växa på. Självständigt, utanför min kontroll.

Jag älskar min trädgård!

Trots ogräset. Ibland till och med tack vare ogräset. Som den första gången min igenväxta rabatt var full av vita hundkexliknande blommor som inte alls kom från hundkex utan från det ökända ogräset kirskål. Och jag undrade över, vad det var för vackra, nya blommor som dykt upp i min trädgård. Som lyste upp mörkret i den undangömda, glömda delen av min trädgård.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den alltid har ställen och hål där något inte känns i balans. Hål som behöver fyllas med något. En ny blomma. Eller en blomma i en helt annan färg. Eller kanske med jord så att jag inte hela tiden går ned mig och snavar i den där gropen. 

Jag älskar min trädgård!

Trots att jag inte vet om min trädgård älskar mig tillbaka. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att fråga min trädgård "Älskar du mig?". Vi har inte alls den sortens relation, jag och min trädgård.

Kärlek, så märkligt. Ge och ta, sägs det. Kärlek, så märkligt. Till så många. Till så mycket. Till mig själv. Så mycket som jag älskar. Djuren, min trädgård, nära och kära, musiken och orden inte minst. Att skriva.

Tänk om jag slutade fundera över om de människor jag älskar, älskar mig tillbaka? Tänk ... om jag älskade människor och mig själv på samma sätt som jag älskar min trädgård? Släppte dem fria. Älskade dem trots "ogräset", trots håligheterna, trots det icke perfekta, det ofulländade?

Tänk ... om att älska är att aldrig fråga "Älskar du mig?".

Tänk ... om att älska är just att älska.

Och att älska är allt.

If people are trying to bring you down ...

Utförsäkrad fick hyra från Rix FM

Hört på Rix FM i morse: Kvinna sjukskriven sedan tre år tillbaka på grund av skador efter svår trafikolycka och numera utförsäkrad, önskade att få pengar till sin hyra i Rix FM. Hon hade ingen möjlighet att få bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Rix FM fixade det. De betalar nu en månads hyra åt den utförsäkrade kvinnan. Detta är Sverige år 2012, mina kära vänner som läser min blogg. Jag ber er att sprida orden/berättelsen till så många människor som ni känner. Jag tror att ögonen behöver öppnas för många människor när det gäller utförsäkringarna. Många förstår fortfarande inte hur svårt vem som helst kan drabbas av utförsäkringarna; du själv, din dotter eller son, en förälder, en vän eller din granne.

Vem som helst kan råka ut för till exempel en trafikolycka och få men för livet. Ska man då behöva ringa till Rix FM för att få sin hyra betald?

Utförsäkringarna är inhumana och ska stoppas omgående, anser jag.