torsdag 20 april 2017

Uppdatering


Här syns jag inte till mycket i bloggen numera. Tänkte att jag skulle skriva lite här idag. Påskhelgen är över. Den har jag firat med vänner och familj.

Våren försvann lika snabbt som den kom och det har fallit stora snöflingor därute. Samtidigt som jag har suttit i det inglasade uterummet i 23 graders värme. En särskild och lite härlig känsla, att sitta i värmen och se stora snöflingor falla där utanför.

Före påsk hände attentatet i Stockholm. Det berörde mig starkt så som det gjort med så många människor i Sverige. Mitt i det mest mörka lystes på något konstigt och ändå självklart sätt allt upp av den medmänsklighet, kärlek och empati och styrka som kom från så många människor som tillsammans valde kärlek istället för rädsla och hat. Det bekräftade än en gång för mig så som jag tror att det är; i det djupt mänskliga finns en stor godhet och solidaritet som vill flockens och människans överlevnad och som vill gott. Det berörde mitt hjärta djupt att få bekräftat än en gång att i kaos och trauman söker vi människor oss till varandra för livets skull. Utan att göra skillnad på vem som är vem.

Livet går vidare. Även om det för några människor aldrig mer blir detsamma. Där kommer att finnas tomrum som aldrig går att fylla igen. En saknad att alltid bära med sig.

Själv kämpar jag nu på med sjukgymnastiken för min högra axel. Det är fem månader sedan jag bröt axeln. Fortfarande har jag väldigt ont ibland, så ont att det känns som att jag ska svimma. Och gör att jag ibland har svårt att sova för smärtan. Jag har relativt god rörlighet idag. Men det behövs mer tid för att få tillbaks styrkan igen i armen. Med styrkan kommer smärtan att minska. Så jag har hopp.

Vårvärmen före påsken satte fart på allergin. Just nu har jag en ögoninflammation som är jobbig. Och ibland känner jag av astma. Luften tar slut och med den försvinner också energin en stund.

Men jag har ätit gott, jag har skrattat, träffat månniskor som jag håller av. Jag har påskpyntat. Njutit av allt vackert som dyker upp i naturen varje dag nu. Plockat vitsippor och åkt på små vårutflykter.

Det finns alltid något att känna sig tacksam för även om livet ibland krumbuktar sig och håller på och det känns som att gå en evighetslång uppförsbacke med trötta steg.

Aldrig ge upp.

En dag i taget.

Det blir bättre även om det kanske känns tungt ibland nu.

måndag 20 mars 2017

Sänkt skatt för de med sjukersättning

Vänsterpartiet och regeringen har kommit överens om att sänka skatten för personer med sjukersättning läser jag i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag.

"Inkomster i form av sjukersättning eller aktivitetsersättning omfattas inte av vare sig jobbskatte­avdraget eller det förhöjda grundavdraget. Det kan inte vara meningen i ett välfärdsland som Sverige, att den som är sjuk ska betala mest i skatt vid ­samma inkomst." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)
"Sänkningen berör uppskattningsvis 340 000 personer som har sjukersättning eller aktivitetsersättning. Skattesänkningen beräknas bli cirka 1 600 kronor per år vid genomsnittlig kommunalskattesats för personer som fyllt 30 år och som har hel sjukersättning på garantinivå. För dem med högsta möjliga ersättning, och genomsnittlig kommunalskattesats, beräknas skattesänkningen bli cirka 2 500 kronor per år." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

Det här är en välkommen sänkning av skatten för mig och många andra som har sjukersättning, det som förut kallades förtidspension. Den innebär att vi som har så låg ersättning att vi ofta hamnar på gränsen till eller under gränsen för ekonomisk fattigdom i Sverige kommer att få mer pengar.

Ett litet steg mot en rättvisare beskattning vilket är allt annat än hur det ser ut idag. Även med denna sänkning kommer vi som har sjukersättning att fortsätta att betala betydligt mer i skatt varje månad än de som arbetar vid samma inkomst. Sedan Arbetslinjen infördes av Alliansen har det inneburit att vi med sjukersättning kunnat betala ca 1000 kr mer i månaden i skatt än de som arbetar. Det på en inkomst så låg att den för det mesta innebär ekonomisk fattigdom för individen.

För den som lever på gränsen till ekonomisk fattigdom är varje ökning betydelsefull. Det kan göra skillnad mellan att ha råd att hämta ut sin medicin eller inte. Att ha råd att köpa sig nya skor eller inte. Att ha råd att gå till tandläkaren eller inte.

Den här sänkningen av skatten är dessutom ett mycket viktigt erkännande av regeringen om att vi som har sjukersättning beskattas felaktigt idag.

Själv anser jag att vi med sjukersättning ska beskattas lika som de som arbetar. Dit är det en bra bit kvar att gå. Jag hoppas verkligen att det här är första steget mot det. Det är så många människor med sjukersättning som mår dåligt idag inte bara på grund av den försämrade hälsan utan också därför att de lever med oro för ekonomin och otrygghet utan särskilt stor möjlighet att själv kunna påverka sin situation. De allra flesta människorna i den här gruppen är kvinnor.

Detta handlar inte "bara" om beskattning och inkomster.

Det handlar om människosyn och om rättvisa.

Om att skapa ett samhälle med minskade klyftor vilket i sin tur leder till ett bra samhälle för alla.



Se även:

"Vänsterpartiet har i budgetförhandlingar fått igenom skattesänkning för sjuka"

(Solrosuppropet)

"V får igenom sänkt skatt för sjuka" (SVT)

"Vi ska ej behöva vara tacksamma eller känna skam och skuld när trygghetsförsäkringarna fungerar" (Solrosuppropet)



Blogg100 - dag 20

onsdag 15 mars 2017

Fem år sedan mamma dog


Idag är det fem år sedan mamma dog. Eftersom det kunde bli väldigt blåsigt idag åkte vi till graven igår kväll i mörkret och gjorde fint där. Mörklila penséer och ett tänt ljus.

Älskade mamma, jag saknar dig varje dag. Ett tomrum omöjligt att fylla med något annat.

Och allt är som det ska vara.

"Så liten plats en människa tar på jorden. Och så stor plats i ett hjärta."

"Life goes on, however."



Blogg100 - dag 15

Sista gången hos sjukgymnasten



Igår firade jag att jag varit sista gången hos sjukgymnasten för min axel. Lunch och paj med vaniljsås på Espresso House. Bra jobbat av mig så här långt även om jag har en bit kvar att läka. Har haft hjälp av en underbar sjukgymnast. Så tacksam för det.



Blogg100 - dag 14

måndag 13 mars 2017

Glömsk

Åkte till A6 köpcenter idag och skulle göra några små ärenden. Känns fortfarande lite ovant att köra bil efter att nästan inte ha kört bil alls på hela vintern sedan jag bröt axeln.

Jag plockade ihop hudkrämerna jag skulle köpa på Apoteket och gick till kassan. Där kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så det var bara att lägga tillbaks sakerna och sedan blev det fönstershopping resten av tiden innan jag körde hem igen.




Blogg100 - dag 13

Penséer



Vilket underbart vårväder det är! Jag får energi och känner mig glad. Och har köpt ljuslila småblommiga penséer!



Blogg100 - dag 12

lördag 11 mars 2017

Vårsol


Vårsolen överraskar mig med sin värme. Ger mig ny energi. Väcker längtan efter blommor. Jag åker till Blomsterlandet och köper de första små ljuslila penséerna.

Sedan långpromenad över fälten med värmen från solen mot min rygg.



Blogg100 - dag 11

fredag 10 mars 2017

Förmåga att vara ensam

"En av de största gåvorna en människa kan få är förmågan att vara ensam."

(Astrid Lindgren)



Blogg100 - dag 10

torsdag 9 mars 2017

Snöblask

Plusgrader därute och halt på trappan när jag skulle ut med Mimmi. Så skönt att det är mildare i luften igen och att se snön töa bort.

Fåglarna kvittrar och våren är bara några veckor bort. Kanske lite längre. Kanske lite kortare.

Den är nyckfull som få, våren. Men jag vet säkert att en dag är den här.

En dag tar jag första fikat därute igen i solen på framsidan.

Känner mig så tacksam att jag har ett hem och en trädgård.

En plats att landa i och där jag bara kan vara.



Blogg100 - dag 9

onsdag 8 mars 2017

Internationella Kvinnodagen 2017 - sjukersättningen som skapar ojämlikhet

Jag var 12 år när min mamma blev ensamstående med två barn och min pappa blev en frånvarande pappa. Min mamma hade ingen yrkesutbildning. Det var en tuff kamp för henne att resa sig efter skilsmässan och att bli självförsörjande.Hon läste in grundskolan och utbildade sig sedan till sjukvårdsbiträde.

Jag såg andra gifta kvinnor i mammas ålder som fick be om pengar av sin man eftersom de inte själva hade ett arbete. Jag såg vuxna kvinnor bli nekade pengar av sina män trots att de varje dag lagade mat till familjen och mannen. Bäddade rent i deras sängar. Tvättade och strök kläderna. Höll rent och ordning och reda. Oavlönat.

Där och då bestämde jag mig att så skulle jag aldrig någonsin i mitt liv ha det själv. Jag skulle utbilda mig och ha ett yrke. Vara självförsörjande.

I gymnasiet på samhällskunskapslektionerna fick jag lära mig att kvinnor och män var lika värda. Jag gick en utbildning på högskolan. När jag kom ut i verkligheten märkte jag att det jag lärt mig i skolan stämde inte särskilt väl med verkligheten.

På anställningsintervjuerna fick jag frågor om när jag tänkte skaffa barn. Det fick aldrig min kille när han gick på intervjuer. Trots att vi båda var i en stadig relation.

Jag trodde att jag genom att utbilda mig och jobba skulle kunna känna mig självförsörjande resten av mitt liv. Men så hände det som jag i min blåögdhet inte trodde skulle hända. Jag blev sjuk. Fick ett funktionshinder, utmattningssyndrom. Och kunde inte längre arbeta som förut. Precis som så många andra kvinnor idag i Sverige. Där finns också män som hamnar i den situationen. Men det är allra flest kvinnor som hamnar där fortfarande.

År 2017 är jag en av många kvinnor i Sverige som trots att vi jobbat länge och slitit ut våra kroppar och själar, har en så låg sjukersättning att vi inte känner oss självförsörjande som människor längre. Så låg ersättning att vi känner att vi är ekonomiskt beroende av en partner för att känna att vi har råd att gå till tandläkaren, hämta ut mediciner och att ibland unna oss något extra.

Ingen regering som låter det få vara kvar så oförändrat i Sverige kan kalla sig feministisk för mig.



Blogg100 - dag 8

tisdag 7 mars 2017

Planterat om pelargoner och rensat


Mina rosa Mårbacka-pelargoner som jag övervintrar har fått ny jord idag. Tänk att jag kunde det nu, så svag som jag har varit i mina armar och händer sedan det som hände mig i vintras. Men jag blir starkare och starkare för varje dag. Och med styrkan kommer lusten att göra saker tillbaka.

Tre vita pelargoner hade inte klarat vintern i källaren i år. Konstigt, jag förstår inte varför. Kanske för att jorden som de fick förra våren inte var den bästa. Så i år var jag väldigt noga med att köpa särskild pelargonjord. Hoppas på att den jorden ska få mina pelargoner att blomma och trivas riktigt bra den här sommaren.

Sen blev det som det brukar bli för mig. Jag drog igång ett projekt till när jag ändå höll till i källaren och gick omkring bland blomkrukor och allt möjligt annat där nere. Jag rensade och städade undan i ett hörn där det var nästan omöjligt att hitta någonting alls. Det blev så fint och jag fick fria ytor. Så som jag trivs med att ha det så att det är lätt att hämta saker och att hitta bland våra grejer.

Det var ett hörn det. Det finns hur många stökiga hörn som helst kvar att rensa i. Någonstans ska man börja i alla fall. Det är som ett oändligt arbete som pågår i mitt liv att rensa och röja. Det är nog en del av att leva och att vara människa i vår tid känner jag.


Så här brukar mina Mårbacka-pelargoner se ut på sommaren. Växtkraft!




Blogg100 - dag 7

måndag 6 mars 2017

Snö och vinter igen

Jag vaknade till vinterlandskap därute igen i morse. Min lilla dvärgpudel MImmi blev mer glad än mig över att skutta i djup snö igen.

Det är den årstiden nu när man inte vet riktigt vilken årstid det är egentligen. Vår eller vinter. Det är olika dagar.

I väntan på den riktiga våren planterade jag om mina pelargoner som jag övervintrat i källaren. Det är alltid lika härligt att sätta fingrarna i jorden. Fyra fina krukor med rosa Mårbackapelargoner ska nu upp från källaren till ljuset i fönstren istället. Slut på vintervilan för dem.



Blogg100 - dag 6

söndag 5 mars 2017

Den orättvisa beskattningen av sjuka - artikel i DN idag


Vi är fortfarande människor även om vi inte är fullt arbetsföra. Vi har all rätt att få må så bra som det är möjligt. 

Det blir allt svårare att göra det när våra ersättningar står helt still medan arbetsföra människors löner stiger alltmer vilket i sin tur gör att priser höjs på både det ena och det andra. Klyftorna ökar vilket skapar ohälsa i sig.

Det handlar ytterst om människosynen. Om människovärdet.

/Anna-Karin Mattsson

(Mina ord från 2015, se "Socialförsäkringsutredningen början till något bättre?")


Idag har DN två långa artiklar som handlar om sjukersättningen, det som förut kallades förtidspension. Enligt bestämmelserna ska den som får sjukersättning få 64,7 procent av sin tidigare inkomst från Försäkringskassan. Men i verkligheten blir det sällan så mycket visar siffror från FK som DN tagit fram.

I artikeln förklaras varför det blir så att sjukersättningen ofta blir mycket lägre än 64,7 procent. Jag tänker inte gå in på detaljerna här. Där hänvisar jag till artiklarna. Men det är ett faktum att av de 200.000 människor i Sverige idag som beviljas sjukersättning blir många ekonomiskt fattiga. Detta efter en ofta mycket lång och tuff sjukskrivningshistorik där man har försökt allt för att få tillbaka så mycket hälsa som möjligt och provat precis allt för att hitta ett lämpligt arbete igen. De hamnar på en inkomst som ligger på gränsen till ekonomisk fattigdom i Sverige eller ofta till och med under den gränsen.

"Försäkringskassan har tagit fram siffror till DN som visar att det genomsnittliga månadsbeloppet för de drygt 200.000 personerna med hel sjukersättning var 10.642 kronor i månaden i februari 2017. Snittet har legat på ungefär samma nivå i många år och till exempel bara höjts med 200 kronor sedan 2009." (DN, 20170305)

"Jobbskatteavdraget bidrar också till att öka skillnaden. Det beror på att skatten blir högre om inkomsterna inte kommer från arbete. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga betalar den högsta skatten. Pensionärer har inte heller jobbskatteavdrag men deras skatt har sänkts genom ett förhöjt grundavdrag från det år de fyller 66 år." (DN, 20170305)

"Den som har en lön på 12.000 kronor får till exempel ut 10.130 kronor efter skatt medan den som har sjukersättning bara får 9.160 kronor." (DN, 20170305)


Många människor känner skam för att berätta om att de har en så låg inkomst att de lever på eller under fattigdomsgränsen. Det händer att jag själv gör det i svaga stunder. Men det finns ingen skam i att vara sjuk och fattig. Skammen ligger i ett skamligt system som gör sjuka människor fattiga. Så räta på ryggen är det du ska göra som är i den här situationen tycker jag.

Idag har jag 75 % sjukersättning. Det innebär 9638 kr i inkomstrelaterad sjukersättning + 92 kr i garantiersättning. Därifrån dras skatt på 2380 kr. Vilket i sin tur betyder att jag får ut 7350 kr netto varje månad i sjukersättning.


Jag själv beviljades sjukersättning för drygt fem år sedan. Då hade jag haft tidsbegränsad sjukersättning under jag tror att det var tolv års tid. När jag beviljades sjukersättning hade jag provat att jobba i butik, som redaktionssekreterare, på kontor, i kyrkans barnverksamhet och med kyrkans tidning under två år, jobbat som journalist i två år på ett mindre företag med mera och så småningom startat eget som frilansjournalist.

Som frilans kände jag att det fungerade att jobba för mig med den förhöjda stresskänslighet som jag lever med som ett funktionshinder efter mitt utmattningssyndrom. Jag kunde själv styra när jag arbetade och jag kunde ta så många pauser som jag behövde när jag behövde dem. Jag kunde jobba delvis självständigt hemifrån i en lugn miljö eftersom jag hade svårt att koncentrera mig när jag arbetade på ett kontor med flera anställda och alla ljud och intryck där.

Att man först ska förlora sin hälsa, sitt arbete och jobbarkompisar med allt som det innebär socialt och sedan dessutom få så låg inkomst att man hamnar vid eller under fattigdomsgränsen i Sverige är inte rätt anser jag. Att man dessutom beskattas hårdare vid samma inkomst än de som arbetar anser jag inte det finns någon som helst rimlig förklaring till. Jag anser att det är ett fel i välfärdssystemet som makthavarna helt enkelt ska rätta till så snabbt som det bara är möjligt. Ingen människa blir frisk eller friskare av att bli ekonomiskt fattig.

Jag vet att jag gjort precis allt jag kunnat för att bli så frisk och arbetsför som möjligt igen efter min utmattning. Så här i eftertankens kranka blekhet, undrar jag ibland för mig själv om det var avsiktligt FK inväntade "rätt timing" för att bevilja mig sjukersättning. Alltså en tidpunkt när jag tjänade så låg inkomst så att det skulle bli så billigt som möjligt för dem att ge mig en ersättning. Men det är bara en tanke och inget som jag har några bevis för. Hursomhelst är det den verklighet som jag får leva i nu och länge, länge framöver. Kanske resten av mitt liv. Precis som så många andra i liknande situation.

Om inte, vilket jag aldrig kommer att sluta att kämpa för och hoppas på, regeringen fattar beslut som leder till en bland annat rättvis beskattning mellan den som har sjukersättning och den som arbetar. Eller något annat sätt att kompensera så att sjukersättningen blir en inkomst som man kan vara självförsörjande på som människa, fast att man inte har en hälsa så att man är fullt arbetsför. En rättvis och riktig ersättning.


Några som arbetar aktivt för att det ska bli verklighet är Solrosuppropet. En ideell förening som bejakar sjuka människors intressen.

Carina Wellton är en av dem som är aktiva i Solrosuppropet. HÄR berättar hon sin historia i DN idag.



Blogg100 - dag 5

lördag 4 mars 2017

Vad gör det om 100 år? - stresshantering


Den där tiden i mitt liv när jag jobbade för fullt och det hände ofta att folk ropade på mig från här och där att göra det och fixa det samtidigt som telefonerna ringde omkring mig i kontorslandskapet där jag jobbade då, minns jag att jag tänkte: "Vad gör detta om 100 år?" när jag kände paniken i mitt bröst. Det lugnade ner mitt sinne. Jag kunde tänka klart och agera rationellt.

Jag hade inte gått en enda kurs i stresshantering då. Aldrig ens tänkt tanken. Jag såg på mig själv som mycket stresstålig. Det var också så andra i min omgivning uppfattade mig. Arbetsgivare uppskattade min stresstålighet. Jag blev aldrig någonsin handlingsförlamad av stress.

Annat är det idag. Men det är en lång historia och inget jag ska berätta om nu. Det finns här att läsa om i min blogg för den som är nyfiken.

Det är avstressande när det kör ihop sig att tänka perspektiv. Att tänka tanken "Vad gör det om 100 år?". Det är inte så mycket som spelar roll om 100 år från nu. Men så finns det också det som, faktiskt, kan spela mycket stor roll om 100 år beroende på vilket beslut man fattar.

Beslutet att skaffa barn t ex. Hur stort är inte ett sådant beslut i förlängningen. Beslutet att bli vegetarian, vad spelar det för roll om 100 år? Beslutet att satsa allt man har på något man brinner för. Det kan göra stor betydelse om 100 år.

Men om jag väljer att ha kaviar eller ost på min frukostmacka den här morgonen spelar nog inte särskilt stor roll om 100 år. Eller?

Tänk sedan 360.000 år. Det perspektivet. Som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Vad spelar roll om 360.000 år? Av det jag fattar beslut om idag. Av hur jag lever mitt liv idag.

En hisnande tanke. En fråga omöjlig att svara på.

Och vad spelar egentligen det för roll.

Det finns en risk att tänka alltför mycket i perspektiv. Att man hamnar i känslan att ingenting är särskilt betydelsefullt.

Och det är det ju. Faktiskt.


Blogg100 - Dag 4

fredag 3 mars 2017

360.000 år

Jag hör fysikern i tv berätta om det nya solsystemet man upptäckt i rymden. Där solen är en röd stjärna med sju planeter i sitt system. Rött är en vanlig färg i universum säger forskaren.

Där den röda stjärnsolen är så mycket mindre varm än vår egen sol att det ryms sju planeter på samma sträcka som mellan jorden och vår närmsta planet Jupiter. Ändå tillräckligt varm för att där ska kunna finnas liv och klimat liknande det här på jorden.

"Hur långt är det dit?", undrar programledaren. "Hur lång tid skulle det ta för oss att åka dit".

"360.000 år", svarar forskaren.

Trehundrasextiotusen ...

År.

Tanken svindlar. Lika svindlande tanke för mig idag som när jag var liten.

Vem är jag?

En stjärna.

Bland stjärnor.

I ett svindlande svävande oändligt universum.

Och jag känner som att jag egentligen inte vet något alls.



#Blogg100 - dag3

torsdag 2 mars 2017

Perspektiv i livet

Snart fyller min äldsta dotter 29 år. Då är hon lika gammal som jag själv var när jag födde henne. Det ger mig en särskild märklig känsla när jag inser det. Jag minns så väl vem jag var då. Hur jag kände och tänkte. Vilka erfarenheter jag hade med mig från livet då.

Nu, 29 år senare, är jag i mycket densamma som jag var då. Men livet har gett mig så många erfarenheter och upplevelser som jag inte hade den minsta aning om då för 29 år sedan.

Har jag blivit klokare de här åren? Jag vet inte. Tycker mer att jag vet mindre ju längre jag lever. Kanske för att jag inser hur mycket det finns att lära mig. Alltid. Kanske för att jag genom åren samlar på mig allt fler perspektiv att se saker från.

När jag var 29 år drömde jag om att bilda familj och att ha ett intressant och roligt jobb. Jag älskade familjelivet med små ungar runt mina ben och i mitt knä. Jag älskade att ha dem nära så ofta som det var möjligt. Att läsa sagor för dem och att sjunga med dem. Höra dem berätta och fantisera. Och jag älskade att kvarterets ungar sprang in och ut ur huset för att leka med mina ungar här hemma. Höra deras röster och skuttanden och skratt.

Nu är det ett helt annat liv även om jag fortfarande har en familj. Ett mycket lugnare och tystare liv. Så att jag ibland knappt vet var jag ska göra av all den där tystnaden och tiden som jag fått sedan ungarna lämnat boet. Det känns som lika stor omställning när barnen flyttar ut som det den gången var att få ett nyfött barn att ta hand om.

En sak förändras ändå inte genom åren för mig. Kärleken jag känner i mitt hjärta till dem jag älskar så starkt. Oavsett om de bor nära mig. Eller är långt, långt borta. Ibland på andra sidan jorden.


#Blogg100 - dag 2

onsdag 1 mars 2017

#Blogg100 - dag 1

Och jag har vacklat fram och tillbaka. Därför att Blogg100 börjar idag. Där har jag varit med nästan alla de år som den utmaningen funnits. Ibland har jag fått fram ett blogginlägg varje dag. Ibland inte.

Det är inte något krav att publicera ett inlägg varje dag för att vara med i Blogg100. Utan mer en tanke att man ska ha med sig sitt bloggande varje dag i sitt huvud. För att få igång sitt bloggande.

Varför jag tvekat i år är att jag bröt höger axel i vintras. Det har varit mycket smärta, stelhet och sugit massor av energi i flera månader nu. En smärta så stark att jag sett svart och inte kunnat tänka klart. Än är det inte helt läkt, men det blir bättre och bättre för varje vecka som går.

Alltså har min blogg varit väldigt stillsam den här vintern jämfört med hur mitt bloggande brukar se ut. Att jag nu väljer att vara med i Blogg100 är för att jag känner att jag har lust att vara med. Det kliar i fingrarna på mig av lust. Sedan får resultatet bli som det blir. Beroende på hur min förmåga att prestera är.

Jag bloggar om livet med allt vad det innebär. Ibland är det vardagsfilosofiska tankar ofta med inspiration från naturen. Ibland skriver jag om stressrelaterad ohälsa som jag själv har mycket lång erfarenhet av sedan jag fick utmattningssyndrom för 18 år sedan. Jag brinner för rättvisa och ett rättvist samhälle, vilket också brukar märkas i mitt bloggande till och från. Ibland dyker det upp en dikt här.

Jag försöker att skriva om det som vi människor har gemensamt. Som känslor, naturen, födelse, död och allt däremellan. Jag tror att det är genom att mötas i det som förenar oss oavsett ursprung, kön, ålder, yrke eller livssituation, som vi får till verkliga möten mellan oss människor.

Det jag bloggar om är inte hela mitt liv och inte alla mina tankar. Men jag kan lova dig att det jag bloggar om är ärligt från mitt hjärta i den stunden. Därför att det är det enda sättet som det fungerar för mig att blogga på; ärligt och äkta.

Här tar jag mig rätten att yttra mig fritt. Och det är för mig en mycket viktig rätt. Kanske den viktigaste av dem alla. För när jag som människa förlorar allt av någon anledning. Det kan vara att förlora mitt arbete. Min hälsa. Min försörjning. En fysisk eller psykisk förmåga. Ska jag ändå ha rätten att yttra mig fritt. Eller att hålla tyst. Det är viktigt.


#Blogg100 - dag 1

måndag 27 februari 2017

Yttrandefrihet

Idag är det sånt där grått och regnigt väder som jag gillar. Jag håller på att hämta mig efter en kraftig förkylning som jag hamnade i förra veckan. Jag har varit så trött och haft ont i hela kroppen för att inte tala om min axel. Men nu känner jag att det har vänt igen tack och lov.

Jag läser att Blogg100 snart drar igång igen. I år är fokus på yttrandefrihet, äkthet och respekt. Något som jag själv alltid strävat efter som en stor och betydelsefull del i mitt eget bloggande genom åren.

Friheten att yttra oss som människor på vilket sätt vi än gör det, är inget vi kan ta för självklart. I yttrandefriheten ingår också rätten att få vara tyst, vilket man kanske inte alltid tänker på när man talar om yttrandefrihet.


Känner du dig alltid fri att yttra dig? Och fri att vara tyst?

Det är några frågor som jag själv funderar över just nu.

Och om inte, vad/vem är det i så fall som hindrar dig?

måndag 20 februari 2017

Stickar



Jag har börjat sticka igen efter att jag bröt axeln. Det går jättebra, så glad och tacksam för det. Tar mig tillbaka.

Det här ska bli en halsduk till en av mina döttrar. Den skulle hon fått i julklapp 2016. Förhoppningsvis blir den klar till hösten nu.

torsdag 9 februari 2017

Nöjd

Jag vaknar med en rejäl knak i nacken och nackspärr. Inte bästa starten på min dag. Men, men det är bara att acceptera och att försöka komma i rörelse.

Det ser grått och isigt ut därute. När jag ger mig ut med Mimmi känner jag att luften är mildare än jag trodde. Snön kramar under kängorna där jag går. Riktigt skönt ute idag. Inte alls lika isande kall vind som de senaste dagarna. Istället nästan vindstilla.

Till lunch gör jag äggröra med bacon. Så enkelt och så gott! Mimmi kommer och nosar när hon känner doften av bacon. Hon tittar intensivt på mig med sina vackra, kloka ögon.

Jag plockar in i diskmaskinen och sätter på den. Plockar undan lite saker som ligger framme. Skär om tulpanerna och sätter dem i friskt kallt vatten. Sopar upp lite grus i hallen.

Känner en stilla känsla växa fram i mig. Förnöjsamhet. Kanske ett gammaldags ord idag. Men känslan är densamma genom tidernas gång även om uttrycken för den kanske förändras. Att känna sig nöjd med de små tingen. Känna sig tillfredsställd med det som är i denna stund. En vila från jakten efter mer och mer som är så vanlig i vår tid.

Jag vilar i förnöjsamhet en grå februaridag.

tisdag 7 februari 2017

Lev i nuet


"Lev i nuet, vänta inte till imorgon; plocka livets rosor idag".

(Pierre de Ronsard)

torsdag 2 februari 2017

Pärlhyacinter





I köket står en kruka med ljuvliga ljusblå pärlhyacinter på arbetsbänken. Som alltid hemma hos mig efter jul. Jag älskar att se knopparna växa och slå ut.

På köksbordet har jag rent vita tulpaner i en genomskinlig vas. Inuti blommorna är det vackert gula fält. Sent igår kväll stod jag ett bra tag och bara tittade på tulpanerna, så vackra var de. Blombladen såg ut att vara av det finaste glansiga siden.

Hur skulle livet vara om där inte fanns blommor?

Särskilt den här tiden på året.

Och så länge de inte finns där ute i naturen eller trädgården än, kan man ju alltid njuta av dem på bilder, eller hur.


Här är några fler bilder på pärlhyacinter som blommat hos mig genom åren:














tisdag 31 januari 2017

Kört bil igen



Kört bil första gången sedan jag bröt axeln före första advent. Det gick hur bra som helst. Vilken frihetskänsla!

Det jublar i mig och jag vill skrika stora vårskriket! 

Så glad att få tillbaka kraften igen!

måndag 23 januari 2017

Bevara ljuset

När världen runt omkring mörknar alltmer är det viktigare än någonsin att bevara ljuset i mig själv.

Att sprida det vackra och handla i kärlek.

Och aldrig, aldrig tappa hoppet.

Känner livet

Snön har smält. Talgoxen sjunger vårdrill. Skatan letar grenar. Jag promenerar allt lättare och allt längre. Sover bättre och har mindre och mindre smärta från axeln. Även om det hugger till rejält ibland fortfarande så att jag tappar andan en stund.

Vardagen börjar fungera igen. Jag är så innerligt tacksam för det efter de senaste månaderna sedan jag bröt axeln.

Känner livslusten väckas till liv allt mer i mig medan dagarna blir allt längre och ljusare.

onsdag 18 januari 2017

För att förstå vad man har

Ibland måste man förlora något.

Åtminstone ett litet tag.

För att verkligen
djupt i hjärtat
kunna förstå
vad man har.

måndag 2 januari 2017

Läget nyårsafton


 Nyårsafton. Här är jag. Den brutna axeln värker fortfarande. Men jag är av med mitellan. Tränar rörlighet och styrka. Tur för mig att jag är en envis sort.

Ibland känner jag mig som en "stågubbe", en sån där leksak som man puttar omkull men ändå alltid reser sig upp igen. "Att vara stark är inte att aldrig falla. Att vara stark är att resa sig igen efter att man fallit."