onsdag 22 november 2017

#metoo - Vågar vi kramas nu?

Sedan #metoo startade undrar en del män om de nu vågar ge en kvinna en kram.

Det handlar om HUR man gör det, tänker jag. Häromdagen såg jag av en tillfällighet en man möta en kvinna. Han såg på henne vänligt, log och sa "En kram?". Han inväntade hennes reaktion som kom snabbt. Med ett varmt leende sa hon "ja" och de kramade om varandra. Ett respektfullt varmt möte tycker jag.

Allt handlar om god kommunikation med ögon, kroppsspråk, ord och hjärta. Och om respekt. Att läsa av och stämma av. En konst som alltför många män verkar behöva öva sig i. Och också en del kvinnor.

Utmattning - förändringarna i samhället och handeln

En gång i tiden var vi människor vandrare som plockade våra egna nypon i naturen och kokade soppa på dem eller torkade nyponen för att ha tillgång till dem länge.

Jag tänker på när jag var liten. Och yngre. När jag gick och handlade i en affär och det jag hörde var människor som rörde sig. Plockade i varor. Samtalade med varandra. Skvallrade med varandra om något som hade hänt. Ljudet från mynten och sedlarna. Kassaapparaten.

Jag var med min pappa och handlade. Det var en liten affär. Alla kände nästan alla. Vi visste var vi hittade varorna på sina hyllor för de var inte så många. Var det något vi undrade över så gick det lätt att få kontakt med någon att fråga. Och vi kände så klart handlaren.

Så annorlunda mot hur när jag går och handlar idag. Musiken i högtalarna i stormarknaden möter mig direkt. Hämta en scanner så att jag själv kan scanna varje gång jag lägger ned en vara i den stora kundvagnen. Alla reklamskyltar med erbjudanden som möter mig med sina förtrollande budskap om att fynda, fynda, få tre för två. Vägghyllorna med hundratals tandkrämsvarianter. Där kan jag stå med min förvirrade hjärna om jag inte direkt hittar just den tandkrämen som jag alltid brukar köpa. Om inte jag bara tar en, vilken som helst, för att slippa beslutsvåndan.

Myllret av människor och varor. Nästan aldrig möter jag någon människa jag känner igen. Mer än möjligtvis, om jag har tur, någon av de anställda. Men det händer väldigt sällan. Där finns ingen charkuteridisk längre. Ingen fiskdisk med manuell betjäning längre. Kommer nästa generation att veta vad en manuell disk är undrar jag ibland?

Vid kassan känner jag stresspåslaget tydligt. Där nås kulmen. Allt pipande och bloppande, alla varor som ska upp på rullbandet. Ovanför kassakön en skärm att titta på med reklaminslag om man nu händelsevis inte skulle ha något att titta på där på stormarknaden. Men fokusera, nej, min hjärna vill inte fokusera just då. Den är virrig av alla intrycken, trött. Jag blundar lite lätt men ljuden stänger jag inte ute förrän jag sätter mig i bilen med min matkasse. Där kan jag vila en stund och hämta kraft. Återhämta mig.

Det är så mycket som är bra i vår tid. All mat vi kan handla när vi har råd att handla den. Det stora utbudet är fantastiskt, något som väl aldrig vi människor upplevt förut. Tänk all frukt och alla grönsaker, mat från all världens hörn.

Det är så mycket som är bra ... men vad gör alla dessa intryck med våra hjärnor? Egentligen?

Det händer att det är dagar när jag längtar tillbaka till min barndoms lilla affär. Till det lugna livet där det fick ta tid att handla, att plocka sina varor. Där det inte fanns några bildskärmar att titta på i kön och ingen musik i affären. Utan människor som samtalade med varandra. Där människomötena var en del av att handla sin mat.

Men klockan går inte att vrida tillbaka. Utveckling kallas det. Som människa tar det ibland tid att ställa om när utvecklingen går snabbt. Det tror jag personligen är en av alla anledningarna till det stora antalet utmattade människor nu.

Tack till dig som läser här. Du är varmt välkommen att kommentera med dina tankar om du har lust.

tisdag 14 november 2017

Varför blir vi så utmattade?


Jag prasslar runt i frostiga höstlöv tillsammans med min lilla dvärgpudel och tankarna fladdrar iväg kring alla dessa berättelser om utmattade människor i Sverige som jag hör och läser om. För det allra mesta handlar det om kvinnor även om där också finns män som blir sjuka av stress.

För cirka 20 år sedan kände jag själv de första symptomen på stressrelaterad ohälsa. Men jag förstod inte vad det handlade om. Jag tror att varje människa som blir sjuk av stress har sin egen personliga berättelse till att det blev som det blev. Jag tror också att det finns det som vi som blir sjuka av stress har gemensamt i varför vi hamnade där.

Stor fysisk och psykisk ansträngning under många år kan i värsta fall leda till att man får utmattningssyndrom. I mitt fall handlade det om stor arbetsbelastning på jobbet samtidigt som jag bearbetade en tung sorg och också levde på ett sätt som jag kände inte stämde överens med hur jag egentligen ville leva. Där fanns både yttre stress och inre stress under många år dessförinnan också. Som en tid av arbetslöshet med mera.

Jag jobbade heltid men ville jobba deltid eftersom jag hade två små barn. Jag kände att åren med dem kunde jag aldrig få igen och som att jag missade något ovärderligt för mig. Samtidigt som jag var glad över att ha ett jobb och tjäna bra med pengar och den ekonomiska tryggheten som blev av det, så brottades jag med min längtan efter att kunna leva mer avslappnat och stressfritt tillsammans med mina små barn.

Det blev en konflikt mellan min längtan efter att vara duktig yrkeskvinna och en bra mamma. Jag tror att vi är många som lever med den konflikten som föräldrar i vår tid.

Den höga arbetsbelastningen gjorde att jag hade ingen tid att sörja sorgen jag bar på efter en nära anhörigs död. Sorg är ett arbete i sig och kan ta väldigt lång tid. Obearbetad sorg kan i sin tur leda till olika sorters ohälsa som t ex depression, ångest och utmattning. Man kan inte hoppa över vad det är att vara människa. Inte hoppa över sina känslor hur länge som helst. Om man försöker springa ifrån sig själv, kommer känslorna ikapp på något sätt förr eller senare.

Hög arbetsbelastning både i jobb och på fritiden, vilket i sin tur gör att vi inte hinner med att verkligen KÄNNA det vi känner och att få vara människor så som vi är ämnade att vara, tror jag är några viktiga anledningar till att vi kör slut på oss själva.

En annan anledning tror jag är att vissa av oss kanske bryr oss så mycket om andra att vi tappar bort oss själva på vägen. Lite sund egoism är viktig för att hålla ihop under ett liv.

Bostadsbristen i Sverige tror jag också spelar in för att människor blir utmattade. Många unga människor flyttar runt många gånger och bor otryggt i andra hand tillsammans med andra innan de hittar sitt eget boende. Förhoppningsvis håller det här på att vända nu efter vad jag kan läsa i nyheterna idag. Man tror att bostadsmarknaden börjar bli mättad och det är verkligen på tiden i så fall.

Pressen att prestera hör till vårt prestationssamhälle. Det är när du presterar du skaffar dig status och ett värde i samhället. Så för att höja eller bevara vår status som människor kämpar vi på som bara den för att prestera på alla möjliga och omöjliga områden. Tills en dag kroppen och själen inte vill längre utan protesterar med att sluta fungera.

Vi behöver få vila våra hjärnor varje dag. Skapa oss ett hållbart liv. I artikeln som jag tipsar om efter mitt blogginlägg berättar psykiatern Anders Hansen om hur man kan vila sin hjärna.

”Att inte göra ett skit då och då kan nog vara bra. Inte bara för kreativitet, det verkar också påverka hur vi mår. Man kan faktiskt ”slå på” default mode network genom att göra saker som inte kräver någon mental kapacitet, gärna något repetitivt. Det är ingen slump att folk ibland får bra idéer när de står och diskar eller krattar löv”, säger Anders Hansen.

Det här är några av de funderingar jag har idag kring varför så många blir utmattade. Kanske skriver jag ned fler tankar kring det här i bloggen så småningom.


Lästips: "Vikten av att inte göra någonting alls" (Dagens Industri)




Hoppfullt - #metoo

Det händer så mycket just nu för att sätta stopp på sexuella trakasserier av kvinnor/män. Det känns nästan overkligt och alldeles alldeles underbart att få uppleva detta som kvinna och människa tycker jag.

Jag känner som att en ny bättre tid är på väg när det gäller detta. Tystnadskulturen kan stoppas när vi arbetar för det tillsammans. Vi är så starka tillsammans. Så hoppfullt och historiskt.

tisdag 7 november 2017

Människor fortsätter att bli utmattade i Sverige

Nästan varje vecka läser eller hör jag i nyheterna om människor som blir utmattade i Sverige. Som får stressrelaterad ohälsa eller i värsta fall utmattningssyndrom.

Nu är det 20 år sedan jag själv kände de första varningssignalerna som två år senare gjorde att jag fick utmattningssyndrom och blev allvarligt sjuk. Det är väldigt länge sedan känner jag nu. Jag tycker att det är så sorgligt att inte man tog oss som drabbades då på större allvar. Att man inte under alla dessa år har kunnat skapa ett bättre arbets- och samhällsklimat utan att människor fortsätter att köra slut på sig själva. Och dessutom i allt yngre åldrar. Jag vet att där var människor som redan när jag blev sjuk av stress varnade för vart det skulle ta vägen med människorna och vårt samhälle om ingenting förändrades. Och nu är vi tyvärr där och det verkar accellerera hela tiden.

Här är några länkar till intressanta artiklar om det senaste kring utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa. Min blogg är för mig ett sätt att samla information kring just det.

"We can´t do it" (En serie i tre delar om utmattningssyndrom i SVT Play. Mycket bra!)

"Forskare larmar - stor ökning av stressjukdomar" (SVT Nyheter)

"Psykiatriforskare - "Vi behöver ta reda på hur vi förebygger stressjukdomar" (SVT Nyheter)

Höst i stan


Jag hade gjort ett ärende på stan och stannade till när jag passerade det här matstället. Det såg så härligt ut med alla löven under stolarna och borden. Höstkänsla. Jag kände lust att slå mig ner där, ta en fika eller äta något gott. Sparka lite med skorna i löven och höra hur de prasslade. Jag tog en bild på det i alla fall. Jag gillar motivet mycket. Känsla av mellan sommar och höst i bilden, tycker jag.

Wind of change

"Sometimes in the wind of change, we find our true direction".

November

Det är sjunde november och ett helt underbart promenadväder! Det var frost på marken inatt men solen hade redan smält bort det mesta när jag gick ut med Mimmi.

Hur stelt och tungt det än kan kännas i kroppen så lättar det nästan alltid att gå en promenad. Och så skönt det känns efteråt i både kropp och själ. Promenader är bra läkning för en människa. Det är en gåva att naturen finns där för oss människor att hämta kraft ur. Att hitta tillbaka till vad det är att vara en sann människa.

Idag på min promenad såg jag blommande maskrosor. De är envisa med att blomma. Trotsar frosten och lyser upp bland de vissna löven på marken.

Jag känner mig tacksam att jag har möjlighet att komma ut i dagsljuset varje dag inte minst nu den här mörka årstiden. Så viktigt för att hitta energi och att behålla ljuset i själen.


tisdag 24 oktober 2017

Mimmi sex år




Mimmi - den 22 oktober fyllde du sex år och du fick en tuggsko som du älskar att slita i bitar. 

Tack för all kärlek och glädje du ger till mig och så många andra. Tack för din tillgivenhet och tillit och kärlek. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Lycka

Det är ingen mening att söka lycka som varit.

Livet är nu och framåt.


(Anna-Karin)

Indiansommar

Varma känslor
virvlar fritt

Färgglada skimrande
såpbubblor ...

Glödande höstlövssymfoni

I allt jag känner
med dig


(Anna-Karin)

måndag 9 oktober 2017

Att börja om i ny jord - pelargonsticklingar


Två nya pelargonsticklingar fick jag idag när jag klippte ner Mårbackorna inför vinterförvaring.

Jag tänker på hur vi i livet ibland skärs av från allt vi varit vana vid. Det som gett oss näring och fått oss att växa och blomma och känna oss rotade.

Tänker på hur man då får hitta något nytt att rota sig i. Bilda nya rötter. Ny växtkraft. Börja växa och trivas och en dag blomma igen. Även om där alltid finns kvar spår från det som var i den planta som är jag.

Mammas födelsedag



Idag skulle min mamma fyllt 91 år. Livet känns tomt utan henne. Vi hade en så nära relation i så många år.


Min mamma såg rakt igenom lögner och svek. Hon var så äkta och ärlig att det ibland skrämde andra människor. Hon hade härlig humor. Vågade gå emot normer. Var intelligent med glimten i ögat och jag undrar ibland vad hon skulle valt för yrke om hon varit ung idag och studerat.

Hennes liv var fullt av mycket svåra utmaningar. Hon fick uppleva svåra svek, lögner och kränkningar. Hon besegrade allt med stort mod.

Vi var inte rika på pengar brukade vi säga till varandra och skratta länge, länge. Men vi var rika på upplevelser.

Jag är så stolt över att vara hennes dotter. Idag tänder jag ljus och känner frid över min älskade mammas minne. Älskade mamma-ängel, så mycket vi betydde för varandra, du och jag.

Bär mig

Genom mörka skuggor

Tunga dagar

Genom livets djup

Bär mig ...

Lyft min tunga kropp

Låt mig vila stilla
mot den trygga marken

Vila trygg och tung

Tills mina ben
kan bära mig igen

Bär mig ...

En liten människa

Sårbar, trött och skör

I en vilsen värld

Bär mig ...


(Anna-Karin)

onsdag 4 oktober 2017

Evig kärlek

Min vuxna dotter ropar
"Hej mamma!"

Hjärtat fylls av kärlek,
ömhet så stark

Fylls ännu mer
vid tanken,
en gång
kanske mitt
"Hej mamma!"
fick min mamma
att känna just så
som jag nu ...

Som att allt går igen

Igen och igen
och igen ...

Outtröttligt
genom tiderna

(Anna-Karin)

tisdag 12 september 2017

Äppelblom i september


I söndags när jag gått långpromenad med yngsta dottern fick jag se att där var en blommande äppelblom på vårt gamla äppelträd. Jag blev stående och tittade på det vackra rosa mot den blå himlen med vita moln tills jag fick nackspärr.

Vilken gåva att än en gång få se blommande äppelblom innan höstvindar viner genom trädens grenar. En blomning som fick mig att tänka på raden "den vår de svage kalla höst".

Det kändes som ett tecken någonstans ifrån. En påminnelse om att livet alltid börjar om. Också de mörkaste faserna i livet har ett slut. En dag blommar livet igen hur mörkt det än kan kännas ibland att vara människa.

tisdag 5 september 2017

Älskade kanin Barbie, R.I.P.

En av de sista bilderna på lilla Barbie. Hon var så mysig att bära. Slappnade av så fint i våra händer. Hennes päls så mjuk, så mjuk. Älskade fina kanin, det är tomt utan dig. Tack för alla vackra minnen.


Förra söndagen på morgonen kom Jan upp från källaren och berättade att Barbie är död. Hon ligger så fin i sin bur på sidan precis på platsen där hon brukar sova. Hon har säkert dött av att hjärtat bara stannade. Så som är vanligt för gamla kaniner.

Dagen före var hon inte ute. Men dagen dessförinnan blev hennes sista sommardag i gröngräset. Hon skuttade som vanligt. Åt gräs och höll på med bollen. Det märktes inget alls på henne att hon närmade sig sitt sista hjärtslag. Hon hade ett bra och tolv år långt och tryggt tamkaninliv här hemma hos oss. Nu får hon skutta vidare i Nangiyala bland maskrosor och klöverblom.

Tack allra finaste och snällaste Barbie för alla fina kärleksfulla känslor du väckt i oss i så många år.  R.I.P. Barbie. Lilla fina söta kaninängel, det blir tomt utan dig.


Ibland tog vi på Barbie en sele så att hon kunde skutta runt en liten promenad.



Barbie i sin utebur med bollen som var hennes favoritleksak.



onsdag 9 augusti 2017

Sverige-semester


I sommar har jag varit i Sverige hela sommaren. Vi har åkt kortare resor till vackra ställen. Jag har varit i Stockholm ett par dagar. I Skåne och på Västkusten bland annat.

I Kåseberga på Österlen njöt jag av alla de vackra vallmoblommorna, ljudet från havets vågor och ljumma sommarvindar en underbar dag i juli. Österlen är för mig en av de vackraste platserna i Sverige som jag har upplevt.

Det har varit en sval och blåsig sommar. Temperaturen har passat mig. Jag gillar inte när det är runt 30 grader varmt. 20-25 grader gillar jag mycket bättre. Att det regnar ibland känns bara skönt tycker jag. Så för mig har det varit en sommar där jag har mått bra och upplevt mycket vacker natur och träffat människor jag håller av. Jag önskar att du som kanske kikar in här också har haft en fin sommar i år. Och än är där härliga dagar och kvällar kvar att njuta av.

måndag 10 juli 2017

Meningen med livet en tuff fråga för utmattade

Vad är väl meningen med livet när allt som gav mening åt livet rycks bort i ett enda slag? En fråga som man ibland får ställa sig mer än en gång i livet.

Men i botten av ett utmattningssyndrom kan man inte ens ställa sig den frågan. Än mindre diskutera den.

Så småningom blir det en allt viktigare fråga. En väg till läkning. Vem är man när man förlorat allt det som var viktigt? Och till och med tappat bort sig själv?

Jag tror att allt börjar med att hitta relationen till sig själv igen. Den som man tappade bort på vägen när man gav allt för allt annat och andra. Sedan bygga nya relationer där man mår bra som människa och känner sig respekterad.


"Livets mening är att ingå i ett sammanhang."



Lästips: Ny forskning: Utbrända förlorar meningen med livet

Pelargonblommor stora som hortensior



Igår bröt jag av några pelargonblommor som börjat vissna lite. Det var inte att de var särskilt vissna som gjorde att jag bröt av dem. Utan att de är så många och så stora på mina pelargoner i år att de är nära att knäckas av sin egen tyngd. Också för att alla de nya knopparna på pelargonerna ska kunna blomma.


I år är mina pelargonblommor stora som hortensior. Så underbart vackra! Älskade pelargoner. Så lättskötta och så tacksamma att odla.

Stress och minnesproblem

Stress ger ofta minnesproblem visar en avhandling från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet.

"Många av dem är eller har varit sjukskrivna, de lider av stress, utmattningssyndrom eller är nedstämda och deprimerade. Sju av tio hade denna typ av problematik.

– Det kan också handla om att de har demens i familjen eller släkten och därför är mer observanta på minnesproblem, säger Marie Eckerström.

Ofta handlar det om ganska lindriga problem, men som ändå väcker oro.

– Det kan vara till exempel att man inte kommer ihåg saker man sagt till andra, eller saker som andra har berättat. Eller att det kan vara svårt att göra flera saker samtidigt. Men det är väldigt spretig grupp, med många olika slags kognitiva problem. De märker förändringar i vardagen och att de tycker inte de klarar sitt arbete eller det sociala livet lika bra som förr, säger Marie Eckerström, psykolog."

"– Samhällsutvecklingen spelar in, samhället förändras,våra patienter lever i en mer komplex miljö. Vi lever i en tid med ett ökande informationsflöde, men vi kan inte ta in hur mycket information som helst, säger Marie Eckerström och fortsätter

– På arbetsplatser måste man lära nytt hela tiden, även när man närmar sig pensionsåldern. Många har svårt med de nya datoriserade arbetssätten, medan de som växer upp i dag har med sig det från början. När vi ska lära nytt handlar det till stor del om hur mycket vi kan hänga upp det på något vi redan kan.

Även för samhällsekonomin är det viktigt att människor ska klara att fortsätta jobba, framhåller Marie Eckerström:

– Det sägs att vi måste jobba längre än vi gör i dag. Då är det viktigt att bidra till de som är i de sista 15 åren i arbetslivet, att de kan fungera bättre."

Källa: SVT Nyheter





måndag 3 juli 2017

Sommardagar

Och dagarna går och ibland känns det som att sommaren blåser bort och plötsligt stannar vinden upp, det blir kvävande varmt och allt är helt stilla och så vackert att jag tappar andan.

Dikesrenarna är ännu fulla av de mest ljuvliga blommor. En grävling grävde sig in och stannade ett tag under vårt inglasade uterum. Pilfinken hann bygga bo och få ungar i holken i lönnen innan den svartvita flugsnapparen nådde fram från sin långa resa från Afrika. Han fick söka efter en annan holk i år. Så kan det gå. Om man inte kommer fram i tid.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort, allt enligt Tomas Ledin. Visst känns det så ibland nu. Men än är träden gröna. I trädgårdslandet har potatisen inte blommat än. Än är där många sommardagar och sommarnätter kvar. Än kan mycket hända.

R.I.P. Michael Nyqvist

Det känns som att jag förlorat en vän. Även fast jag aldrig kände Michael Nyqvist personligen. Vad är det som gör att vi människor känner så stark sorg eller ledsnad när en stor skådespelare dör? Jag tror att det beror på den människans förmåga att beröra. Att få andra människor att känna. Att skratta. Att gråta. Att öppna dörren till en annan människas känslor och hjärtan.

Få människor har en så stor förmåga att göra det som Michael Nyqvist hade. Det krävs stort mod för att göra sig så sårbar att man når till andras hjärtan. En stor konst. Och en så viktig uppgift i livet.

Jag har också känt igen mig själv och mina egna känslor och upplevelser i hans generösa delande av sin tuffa barndom och uppväxt. Ett hjärta minns när det blivit berört.

En gång såg jag Michael Nyqvist i en liten matbutik på Söder i Stockholm. Han hade på sig joggingbyxor och en enkel rock över sig. Ögonen utstrålade vänlighet och skörhet. Han kändes mycket privat och därför gick jag inte fram till honom även om jag så gärna ville sagt till honom hur jag älskade hans stora skådespeleri.

Tack Michael Nyqvist för att du berörde mig och så många andra. Tack för att du öppnade ditt hjärta så att mitt och andras hjärta också öppnades.

Stark medkänsla med Michaels familj.

Vila i frid Michael.


Tack för att du finns kvar i alla underbara filmer och program du medverkat i. 

måndag 26 juni 2017

Vad är sann rikedom?

Visst är det konstigt hur vi människor ofta strävar efter pengar och kapital. Inte bara för att ha det bra när vi är vid liv. Utan också för att kunna lämna efter oss ett så stort kapital som möjligt.

Är det verkligen att beundra den som lämnar efter sig en stor förmögenhet? Förmögna människor har ju ofta en hög status i samhället.

Är det inte mer meningsfullt och beundransvärt att beundra den som kanske skapade sig mycket pengar under sitt liv och sedan dog utan ett enda öre på fickan? Därför att personen under sitt liv gav bort det han/hon hade till de som bättre behövde det? Till människor som behövde det bättre än han/hon själv där nere djupt i graven?

Ibland tycker jag att vi som människor värderar så felaktigt och så naivt.

För mig gäller att så länge jag har något att ge är jag rik. Den fattige är den som inte har något att ge. Att ge behöver inte handla om pengar, man kan ge annat som människa. Den mest fattige är för mig den som har massor själv men aldrig ger.

Att hjälpa en annan människa i nöd är för mig bland det största och mest meningsfulla vi kan göra som människor.

Vi är inga isolerade öar.

Vi hör alla samman.

Älskade Mimmi


Min katt 16 år


Midsommarafton firade vi min katt som fyllde 16 år. Älskade katt, du är lite stel när du sovit länge. Det smäller i lederna när du går och du är krumryggad mot hur du var för några år sedan.

Du jamar mer och högre på nätterna nu än förut. Din integritet är stor och du åldras med värdighet. Du gör aldrig någon illa och är den snällaste katt jag vet. Du ger mig frid i mitt inre när du spinner och är nära.

Seniorkontrollen hos veterinären i veckan visade att alla dina värden är bra. Så länge leve vår fina katt, hurra hurra hurra hurra!

söndag 7 maj 2017

Vår

Och när jag öppnade dörren ...

Solen och
grönskan
sköljde över mig


En tsunamivåg fågelkvitter

Naken lät jag mig
drunkna i allt



  /Anna-Karin

En annan sort

Kanske var jag en annan sort

Kanske var jag inte som de andra

Kanske lite sprödare

Lite skörare

Ville lite mer

Vågade mycket

Och darrade av rädsla samtidigt

Kanske var jag en annan sort

Eller inte



/Anna-Karin

tisdag 2 maj 2017

Grönskan


Nu slår allt ut i naturen. Knopparna är så sprickfärdiga som bara knoppar kan vara. Jag går långsamt genom vårens rike. Stannar till ibland för att ta in allt som sker.

Ändå är det omöjligt. Från morgon till kväll har så mycket hänt att jag har som en splitter nymålad tavla framför mina ögon när jag blundar på kvällen.

Lönnens knoppar som blir till limegröna blommor får tårar att trilla på mina kinder. För deras skönhets skull. För deras försvinnande korta stund av blomning.

För ja ... visst gör det ont ...

Visst gör det så ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Så som jag själv, i förändring, ibland tvekar.

Våga falla.

Våga öppna.

Våga vidare.

Eller våga stanna.



torsdag 20 april 2017

Uppdatering


Här syns jag inte till mycket i bloggen numera. Tänkte att jag skulle skriva lite här idag. Påskhelgen är över. Den har jag firat med vänner och familj.

Våren försvann lika snabbt som den kom och det har fallit stora snöflingor därute. Samtidigt som jag har suttit i det inglasade uterummet i 23 graders värme. En särskild och lite härlig känsla, att sitta i värmen och se stora snöflingor falla där utanför.

Före påsk hände attentatet i Stockholm. Det berörde mig starkt så som det gjort med så många människor i Sverige. Mitt i det mest mörka lystes på något konstigt och ändå självklart sätt allt upp av den medmänsklighet, kärlek och empati och styrka som kom från så många människor som tillsammans valde kärlek istället för rädsla och hat. Det bekräftade än en gång för mig så som jag tror att det är; i det djupt mänskliga finns en stor godhet och solidaritet som vill flockens och människans överlevnad och som vill gott. Det berörde mitt hjärta djupt att få bekräftat än en gång att i kaos och trauman söker vi människor oss till varandra för livets skull. Utan att göra skillnad på vem som är vem.

Livet går vidare. Även om det för några människor aldrig mer blir detsamma. Där kommer att finnas tomrum som aldrig går att fylla igen. En saknad att alltid bära med sig.

Själv kämpar jag nu på med sjukgymnastiken för min högra axel. Det är fem månader sedan jag bröt axeln. Fortfarande har jag väldigt ont ibland, så ont att det känns som att jag ska svimma. Och gör att jag ibland har svårt att sova för smärtan. Jag har relativt god rörlighet idag. Men det behövs mer tid för att få tillbaks styrkan igen i armen. Med styrkan kommer smärtan att minska. Så jag har hopp.

Vårvärmen före påsken satte fart på allergin. Just nu har jag en ögoninflammation som är jobbig. Och ibland känner jag av astma. Luften tar slut och med den försvinner också energin en stund.

Men jag har ätit gott, jag har skrattat, träffat månniskor som jag håller av. Jag har påskpyntat. Njutit av allt vackert som dyker upp i naturen varje dag nu. Plockat vitsippor och åkt på små vårutflykter.

Det finns alltid något att känna sig tacksam för även om livet ibland krumbuktar sig och håller på och det känns som att gå en evighetslång uppförsbacke med trötta steg.

Aldrig ge upp.

En dag i taget.

Det blir bättre även om det kanske känns tungt ibland nu.

måndag 20 mars 2017

Sänkt skatt för de med sjukersättning

Vänsterpartiet och regeringen har kommit överens om att sänka skatten för personer med sjukersättning läser jag i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag.

"Inkomster i form av sjukersättning eller aktivitetsersättning omfattas inte av vare sig jobbskatte­avdraget eller det förhöjda grundavdraget. Det kan inte vara meningen i ett välfärdsland som Sverige, att den som är sjuk ska betala mest i skatt vid ­samma inkomst." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)
"Sänkningen berör uppskattningsvis 340 000 personer som har sjukersättning eller aktivitetsersättning. Skattesänkningen beräknas bli cirka 1 600 kronor per år vid genomsnittlig kommunalskattesats för personer som fyllt 30 år och som har hel sjukersättning på garantinivå. För dem med högsta möjliga ersättning, och genomsnittlig kommunalskattesats, beräknas skattesänkningen bli cirka 2 500 kronor per år." (Debattartikel, Svenska Dagbladet)

Det här är en välkommen sänkning av skatten för mig och många andra som har sjukersättning, det som förut kallades förtidspension. Den innebär att vi som har så låg ersättning att vi ofta hamnar på gränsen till eller under gränsen för ekonomisk fattigdom i Sverige kommer att få mer pengar.

Ett litet steg mot en rättvisare beskattning vilket är allt annat än hur det ser ut idag. Även med denna sänkning kommer vi som har sjukersättning att fortsätta att betala betydligt mer i skatt varje månad än de som arbetar vid samma inkomst. Sedan Arbetslinjen infördes av Alliansen har det inneburit att vi med sjukersättning kunnat betala ca 1000 kr mer i månaden i skatt än de som arbetar. Det på en inkomst så låg att den för det mesta innebär ekonomisk fattigdom för individen.

För den som lever på gränsen till ekonomisk fattigdom är varje ökning betydelsefull. Det kan göra skillnad mellan att ha råd att hämta ut sin medicin eller inte. Att ha råd att köpa sig nya skor eller inte. Att ha råd att gå till tandläkaren eller inte.

Den här sänkningen av skatten är dessutom ett mycket viktigt erkännande av regeringen om att vi som har sjukersättning beskattas felaktigt idag.

Själv anser jag att vi med sjukersättning ska beskattas lika som de som arbetar. Dit är det en bra bit kvar att gå. Jag hoppas verkligen att det här är första steget mot det. Det är så många människor med sjukersättning som mår dåligt idag inte bara på grund av den försämrade hälsan utan också därför att de lever med oro för ekonomin och otrygghet utan särskilt stor möjlighet att själv kunna påverka sin situation. De allra flesta människorna i den här gruppen är kvinnor.

Detta handlar inte "bara" om beskattning och inkomster.

Det handlar om människosyn och om rättvisa.

Om att skapa ett samhälle med minskade klyftor vilket i sin tur leder till ett bra samhälle för alla.



Se även:

"Vänsterpartiet har i budgetförhandlingar fått igenom skattesänkning för sjuka"

(Solrosuppropet)

"V får igenom sänkt skatt för sjuka" (SVT)

"Vi ska ej behöva vara tacksamma eller känna skam och skuld när trygghetsförsäkringarna fungerar" (Solrosuppropet)



Blogg100 - dag 20

onsdag 15 mars 2017

Fem år sedan mamma dog


Idag är det fem år sedan mamma dog. Eftersom det kunde bli väldigt blåsigt idag åkte vi till graven igår kväll i mörkret och gjorde fint där. Mörklila penséer och ett tänt ljus.

Älskade mamma, jag saknar dig varje dag. Ett tomrum omöjligt att fylla med något annat.

Och allt är som det ska vara.

"Så liten plats en människa tar på jorden. Och så stor plats i ett hjärta."

"Life goes on, however."



Blogg100 - dag 15

Sista gången hos sjukgymnasten



Igår firade jag att jag varit sista gången hos sjukgymnasten för min axel. Lunch och paj med vaniljsås på Espresso House. Bra jobbat av mig så här långt även om jag har en bit kvar att läka. Har haft hjälp av en underbar sjukgymnast. Så tacksam för det.



Blogg100 - dag 14

måndag 13 mars 2017

Glömsk

Åkte till A6 köpcenter idag och skulle göra några små ärenden. Känns fortfarande lite ovant att köra bil efter att nästan inte ha kört bil alls på hela vintern sedan jag bröt axeln.

Jag plockade ihop hudkrämerna jag skulle köpa på Apoteket och gick till kassan. Där kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så det var bara att lägga tillbaks sakerna och sedan blev det fönstershopping resten av tiden innan jag körde hem igen.




Blogg100 - dag 13

Penséer



Vilket underbart vårväder det är! Jag får energi och känner mig glad. Och har köpt ljuslila småblommiga penséer!



Blogg100 - dag 12

lördag 11 mars 2017

Vårsol


Vårsolen överraskar mig med sin värme. Ger mig ny energi. Väcker längtan efter blommor. Jag åker till Blomsterlandet och köper de första små ljuslila penséerna.

Sedan långpromenad över fälten med värmen från solen mot min rygg.



Blogg100 - dag 11

fredag 10 mars 2017

Förmåga att vara ensam

"En av de största gåvorna en människa kan få är förmågan att vara ensam."

(Astrid Lindgren)



Blogg100 - dag 10

torsdag 9 mars 2017

Snöblask

Plusgrader därute och halt på trappan när jag skulle ut med Mimmi. Så skönt att det är mildare i luften igen och att se snön töa bort.

Fåglarna kvittrar och våren är bara några veckor bort. Kanske lite längre. Kanske lite kortare.

Den är nyckfull som få, våren. Men jag vet säkert att en dag är den här.

En dag tar jag första fikat därute igen i solen på framsidan.

Känner mig så tacksam att jag har ett hem och en trädgård.

En plats att landa i och där jag bara kan vara.



Blogg100 - dag 9

onsdag 8 mars 2017

Internationella Kvinnodagen 2017 - sjukersättningen som skapar ojämlikhet

Jag var 12 år när min mamma blev ensamstående med två barn och min pappa blev en frånvarande pappa. Min mamma hade ingen yrkesutbildning. Det var en tuff kamp för henne att resa sig efter skilsmässan och att bli självförsörjande.Hon läste in grundskolan och utbildade sig sedan till sjukvårdsbiträde.

Jag såg andra gifta kvinnor i mammas ålder som fick be om pengar av sin man eftersom de inte själva hade ett arbete. Jag såg vuxna kvinnor bli nekade pengar av sina män trots att de varje dag lagade mat till familjen och mannen. Bäddade rent i deras sängar. Tvättade och strök kläderna. Höll rent och ordning och reda. Oavlönat.

Där och då bestämde jag mig att så skulle jag aldrig någonsin i mitt liv ha det själv. Jag skulle utbilda mig och ha ett yrke. Vara självförsörjande.

I gymnasiet på samhällskunskapslektionerna fick jag lära mig att kvinnor och män var lika värda. Jag gick en utbildning på högskolan. När jag kom ut i verkligheten märkte jag att det jag lärt mig i skolan stämde inte särskilt väl med verkligheten.

På anställningsintervjuerna fick jag frågor om när jag tänkte skaffa barn. Det fick aldrig min kille när han gick på intervjuer. Trots att vi båda var i en stadig relation.

Jag trodde att jag genom att utbilda mig och jobba skulle kunna känna mig självförsörjande resten av mitt liv. Men så hände det som jag i min blåögdhet inte trodde skulle hända. Jag blev sjuk. Fick ett funktionshinder, utmattningssyndrom. Och kunde inte längre arbeta som förut. Precis som så många andra kvinnor idag i Sverige. Där finns också män som hamnar i den situationen. Men det är allra flest kvinnor som hamnar där fortfarande.

År 2017 är jag en av många kvinnor i Sverige som trots att vi jobbat länge och slitit ut våra kroppar och själar, har en så låg sjukersättning att vi inte känner oss självförsörjande som människor längre. Så låg ersättning att vi känner att vi är ekonomiskt beroende av en partner för att känna att vi har råd att gå till tandläkaren, hämta ut mediciner och att ibland unna oss något extra.

Ingen regering som låter det få vara kvar så oförändrat i Sverige kan kalla sig feministisk för mig.



Blogg100 - dag 8

tisdag 7 mars 2017

Planterat om pelargoner och rensat


Mina rosa Mårbacka-pelargoner som jag övervintrar har fått ny jord idag. Tänk att jag kunde det nu, så svag som jag har varit i mina armar och händer sedan det som hände mig i vintras. Men jag blir starkare och starkare för varje dag. Och med styrkan kommer lusten att göra saker tillbaka.

Tre vita pelargoner hade inte klarat vintern i källaren i år. Konstigt, jag förstår inte varför. Kanske för att jorden som de fick förra våren inte var den bästa. Så i år var jag väldigt noga med att köpa särskild pelargonjord. Hoppas på att den jorden ska få mina pelargoner att blomma och trivas riktigt bra den här sommaren.

Sen blev det som det brukar bli för mig. Jag drog igång ett projekt till när jag ändå höll till i källaren och gick omkring bland blomkrukor och allt möjligt annat där nere. Jag rensade och städade undan i ett hörn där det var nästan omöjligt att hitta någonting alls. Det blev så fint och jag fick fria ytor. Så som jag trivs med att ha det så att det är lätt att hämta saker och att hitta bland våra grejer.

Det var ett hörn det. Det finns hur många stökiga hörn som helst kvar att rensa i. Någonstans ska man börja i alla fall. Det är som ett oändligt arbete som pågår i mitt liv att rensa och röja. Det är nog en del av att leva och att vara människa i vår tid känner jag.


Så här brukar mina Mårbacka-pelargoner se ut på sommaren. Växtkraft!




Blogg100 - dag 7

måndag 6 mars 2017

Snö och vinter igen

Jag vaknade till vinterlandskap därute igen i morse. Min lilla dvärgpudel MImmi blev mer glad än mig över att skutta i djup snö igen.

Det är den årstiden nu när man inte vet riktigt vilken årstid det är egentligen. Vår eller vinter. Det är olika dagar.

I väntan på den riktiga våren planterade jag om mina pelargoner som jag övervintrat i källaren. Det är alltid lika härligt att sätta fingrarna i jorden. Fyra fina krukor med rosa Mårbackapelargoner ska nu upp från källaren till ljuset i fönstren istället. Slut på vintervilan för dem.



Blogg100 - dag 6

söndag 5 mars 2017

Den orättvisa beskattningen av sjuka - artikel i DN idag


Vi är fortfarande människor även om vi inte är fullt arbetsföra. Vi har all rätt att få må så bra som det är möjligt. 

Det blir allt svårare att göra det när våra ersättningar står helt still medan arbetsföra människors löner stiger alltmer vilket i sin tur gör att priser höjs på både det ena och det andra. Klyftorna ökar vilket skapar ohälsa i sig.

Det handlar ytterst om människosynen. Om människovärdet.

/Anna-Karin Mattsson

(Mina ord från 2015, se "Socialförsäkringsutredningen början till något bättre?")


Idag har DN två långa artiklar som handlar om sjukersättningen, det som förut kallades förtidspension. Enligt bestämmelserna ska den som får sjukersättning få 64,7 procent av sin tidigare inkomst från Försäkringskassan. Men i verkligheten blir det sällan så mycket visar siffror från FK som DN tagit fram.

I artikeln förklaras varför det blir så att sjukersättningen ofta blir mycket lägre än 64,7 procent. Jag tänker inte gå in på detaljerna här. Där hänvisar jag till artiklarna. Men det är ett faktum att av de 200.000 människor i Sverige idag som beviljas sjukersättning blir många ekonomiskt fattiga. Detta efter en ofta mycket lång och tuff sjukskrivningshistorik där man har försökt allt för att få tillbaka så mycket hälsa som möjligt och provat precis allt för att hitta ett lämpligt arbete igen. De hamnar på en inkomst som ligger på gränsen till ekonomisk fattigdom i Sverige eller ofta till och med under den gränsen.

"Försäkringskassan har tagit fram siffror till DN som visar att det genomsnittliga månadsbeloppet för de drygt 200.000 personerna med hel sjukersättning var 10.642 kronor i månaden i februari 2017. Snittet har legat på ungefär samma nivå i många år och till exempel bara höjts med 200 kronor sedan 2009." (DN, 20170305)

"Jobbskatteavdraget bidrar också till att öka skillnaden. Det beror på att skatten blir högre om inkomsterna inte kommer från arbete. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga betalar den högsta skatten. Pensionärer har inte heller jobbskatteavdrag men deras skatt har sänkts genom ett förhöjt grundavdrag från det år de fyller 66 år." (DN, 20170305)

"Den som har en lön på 12.000 kronor får till exempel ut 10.130 kronor efter skatt medan den som har sjukersättning bara får 9.160 kronor." (DN, 20170305)


Många människor känner skam för att berätta om att de har en så låg inkomst att de lever på eller under fattigdomsgränsen. Det händer att jag själv gör det i svaga stunder. Men det finns ingen skam i att vara sjuk och fattig. Skammen ligger i ett skamligt system som gör sjuka människor fattiga. Så räta på ryggen är det du ska göra som är i den här situationen tycker jag.

Idag har jag 75 % sjukersättning. Det innebär 9638 kr i inkomstrelaterad sjukersättning + 92 kr i garantiersättning. Därifrån dras skatt på 2380 kr. Vilket i sin tur betyder att jag får ut 7350 kr netto varje månad i sjukersättning.


Jag själv beviljades sjukersättning för drygt fem år sedan. Då hade jag haft tidsbegränsad sjukersättning under jag tror att det var tolv års tid. När jag beviljades sjukersättning hade jag provat att jobba i butik, som redaktionssekreterare, på kontor, i kyrkans barnverksamhet och med kyrkans tidning under två år, jobbat som journalist i två år på ett mindre företag med mera och så småningom startat eget som frilansjournalist.

Som frilans kände jag att det fungerade att jobba för mig med den förhöjda stresskänslighet som jag lever med som ett funktionshinder efter mitt utmattningssyndrom. Jag kunde själv styra när jag arbetade och jag kunde ta så många pauser som jag behövde när jag behövde dem. Jag kunde jobba delvis självständigt hemifrån i en lugn miljö eftersom jag hade svårt att koncentrera mig när jag arbetade på ett kontor med flera anställda och alla ljud och intryck där.

Att man först ska förlora sin hälsa, sitt arbete och jobbarkompisar med allt som det innebär socialt och sedan dessutom få så låg inkomst att man hamnar vid eller under fattigdomsgränsen i Sverige är inte rätt anser jag. Att man dessutom beskattas hårdare vid samma inkomst än de som arbetar anser jag inte det finns någon som helst rimlig förklaring till. Jag anser att det är ett fel i välfärdssystemet som makthavarna helt enkelt ska rätta till så snabbt som det bara är möjligt. Ingen människa blir frisk eller friskare av att bli ekonomiskt fattig.

Jag vet att jag gjort precis allt jag kunnat för att bli så frisk och arbetsför som möjligt igen efter min utmattning. Så här i eftertankens kranka blekhet, undrar jag ibland för mig själv om det var avsiktligt FK inväntade "rätt timing" för att bevilja mig sjukersättning. Alltså en tidpunkt när jag tjänade så låg inkomst så att det skulle bli så billigt som möjligt för dem att ge mig en ersättning. Men det är bara en tanke och inget som jag har några bevis för. Hursomhelst är det den verklighet som jag får leva i nu och länge, länge framöver. Kanske resten av mitt liv. Precis som så många andra i liknande situation.

Om inte, vilket jag aldrig kommer att sluta att kämpa för och hoppas på, regeringen fattar beslut som leder till en bland annat rättvis beskattning mellan den som har sjukersättning och den som arbetar. Eller något annat sätt att kompensera så att sjukersättningen blir en inkomst som man kan vara självförsörjande på som människa, fast att man inte har en hälsa så att man är fullt arbetsför. En rättvis och riktig ersättning.


Några som arbetar aktivt för att det ska bli verklighet är Solrosuppropet. En ideell förening som bejakar sjuka människors intressen.

Carina Wellton är en av dem som är aktiva i Solrosuppropet. HÄR berättar hon sin historia i DN idag.



Blogg100 - dag 5

lördag 4 mars 2017

Vad gör det om 100 år? - stresshantering


Den där tiden i mitt liv när jag jobbade för fullt och det hände ofta att folk ropade på mig från här och där att göra det och fixa det samtidigt som telefonerna ringde omkring mig i kontorslandskapet där jag jobbade då, minns jag att jag tänkte: "Vad gör detta om 100 år?" när jag kände paniken i mitt bröst. Det lugnade ner mitt sinne. Jag kunde tänka klart och agera rationellt.

Jag hade inte gått en enda kurs i stresshantering då. Aldrig ens tänkt tanken. Jag såg på mig själv som mycket stresstålig. Det var också så andra i min omgivning uppfattade mig. Arbetsgivare uppskattade min stresstålighet. Jag blev aldrig någonsin handlingsförlamad av stress.

Annat är det idag. Men det är en lång historia och inget jag ska berätta om nu. Det finns här att läsa om i min blogg för den som är nyfiken.

Det är avstressande när det kör ihop sig att tänka perspektiv. Att tänka tanken "Vad gör det om 100 år?". Det är inte så mycket som spelar roll om 100 år från nu. Men så finns det också det som, faktiskt, kan spela mycket stor roll om 100 år beroende på vilket beslut man fattar.

Beslutet att skaffa barn t ex. Hur stort är inte ett sådant beslut i förlängningen. Beslutet att bli vegetarian, vad spelar det för roll om 100 år? Beslutet att satsa allt man har på något man brinner för. Det kan göra stor betydelse om 100 år.

Men om jag väljer att ha kaviar eller ost på min frukostmacka den här morgonen spelar nog inte särskilt stor roll om 100 år. Eller?

Tänk sedan 360.000 år. Det perspektivet. Som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Vad spelar roll om 360.000 år? Av det jag fattar beslut om idag. Av hur jag lever mitt liv idag.

En hisnande tanke. En fråga omöjlig att svara på.

Och vad spelar egentligen det för roll.

Det finns en risk att tänka alltför mycket i perspektiv. Att man hamnar i känslan att ingenting är särskilt betydelsefullt.

Och det är det ju. Faktiskt.


Blogg100 - Dag 4

fredag 3 mars 2017

360.000 år

Jag hör fysikern i tv berätta om det nya solsystemet man upptäckt i rymden. Där solen är en röd stjärna med sju planeter i sitt system. Rött är en vanlig färg i universum säger forskaren.

Där den röda stjärnsolen är så mycket mindre varm än vår egen sol att det ryms sju planeter på samma sträcka som mellan jorden och vår närmsta planet Jupiter. Ändå tillräckligt varm för att där ska kunna finnas liv och klimat liknande det här på jorden.

"Hur långt är det dit?", undrar programledaren. "Hur lång tid skulle det ta för oss att åka dit".

"360.000 år", svarar forskaren.

Trehundrasextiotusen ...

År.

Tanken svindlar. Lika svindlande tanke för mig idag som när jag var liten.

Vem är jag?

En stjärna.

Bland stjärnor.

I ett svindlande svävande oändligt universum.

Och jag känner som att jag egentligen inte vet något alls.



#Blogg100 - dag3

torsdag 2 mars 2017

Perspektiv i livet

Snart fyller min äldsta dotter 29 år. Då är hon lika gammal som jag själv var när jag födde henne. Det ger mig en särskild märklig känsla när jag inser det. Jag minns så väl vem jag var då. Hur jag kände och tänkte. Vilka erfarenheter jag hade med mig från livet då.

Nu, 29 år senare, är jag i mycket densamma som jag var då. Men livet har gett mig så många erfarenheter och upplevelser som jag inte hade den minsta aning om då för 29 år sedan.

Har jag blivit klokare de här åren? Jag vet inte. Tycker mer att jag vet mindre ju längre jag lever. Kanske för att jag inser hur mycket det finns att lära mig. Alltid. Kanske för att jag genom åren samlar på mig allt fler perspektiv att se saker från.

När jag var 29 år drömde jag om att bilda familj och att ha ett intressant och roligt jobb. Jag älskade familjelivet med små ungar runt mina ben och i mitt knä. Jag älskade att ha dem nära så ofta som det var möjligt. Att läsa sagor för dem och att sjunga med dem. Höra dem berätta och fantisera. Och jag älskade att kvarterets ungar sprang in och ut ur huset för att leka med mina ungar här hemma. Höra deras röster och skuttanden och skratt.

Nu är det ett helt annat liv även om jag fortfarande har en familj. Ett mycket lugnare och tystare liv. Så att jag ibland knappt vet var jag ska göra av all den där tystnaden och tiden som jag fått sedan ungarna lämnat boet. Det känns som lika stor omställning när barnen flyttar ut som det den gången var att få ett nyfött barn att ta hand om.

En sak förändras ändå inte genom åren för mig. Kärleken jag känner i mitt hjärta till dem jag älskar så starkt. Oavsett om de bor nära mig. Eller är långt, långt borta. Ibland på andra sidan jorden.


#Blogg100 - dag 2

onsdag 1 mars 2017

#Blogg100 - dag 1

Och jag har vacklat fram och tillbaka. Därför att Blogg100 börjar idag. Där har jag varit med nästan alla de år som den utmaningen funnits. Ibland har jag fått fram ett blogginlägg varje dag. Ibland inte.

Det är inte något krav att publicera ett inlägg varje dag för att vara med i Blogg100. Utan mer en tanke att man ska ha med sig sitt bloggande varje dag i sitt huvud. För att få igång sitt bloggande.

Varför jag tvekat i år är att jag bröt höger axel i vintras. Det har varit mycket smärta, stelhet och sugit massor av energi i flera månader nu. En smärta så stark att jag sett svart och inte kunnat tänka klart. Än är det inte helt läkt, men det blir bättre och bättre för varje vecka som går.

Alltså har min blogg varit väldigt stillsam den här vintern jämfört med hur mitt bloggande brukar se ut. Att jag nu väljer att vara med i Blogg100 är för att jag känner att jag har lust att vara med. Det kliar i fingrarna på mig av lust. Sedan får resultatet bli som det blir. Beroende på hur min förmåga att prestera är.

Jag bloggar om livet med allt vad det innebär. Ibland är det vardagsfilosofiska tankar ofta med inspiration från naturen. Ibland skriver jag om stressrelaterad ohälsa som jag själv har mycket lång erfarenhet av sedan jag fick utmattningssyndrom för 18 år sedan. Jag brinner för rättvisa och ett rättvist samhälle, vilket också brukar märkas i mitt bloggande till och från. Ibland dyker det upp en dikt här.

Jag försöker att skriva om det som vi människor har gemensamt. Som känslor, naturen, födelse, död och allt däremellan. Jag tror att det är genom att mötas i det som förenar oss oavsett ursprung, kön, ålder, yrke eller livssituation, som vi får till verkliga möten mellan oss människor.

Det jag bloggar om är inte hela mitt liv och inte alla mina tankar. Men jag kan lova dig att det jag bloggar om är ärligt från mitt hjärta i den stunden. Därför att det är det enda sättet som det fungerar för mig att blogga på; ärligt och äkta.

Här tar jag mig rätten att yttra mig fritt. Och det är för mig en mycket viktig rätt. Kanske den viktigaste av dem alla. För när jag som människa förlorar allt av någon anledning. Det kan vara att förlora mitt arbete. Min hälsa. Min försörjning. En fysisk eller psykisk förmåga. Ska jag ändå ha rätten att yttra mig fritt. Eller att hålla tyst. Det är viktigt.


#Blogg100 - dag 1

måndag 27 februari 2017

Yttrandefrihet

Idag är det sånt där grått och regnigt väder som jag gillar. Jag håller på att hämta mig efter en kraftig förkylning som jag hamnade i förra veckan. Jag har varit så trött och haft ont i hela kroppen för att inte tala om min axel. Men nu känner jag att det har vänt igen tack och lov.

Jag läser att Blogg100 snart drar igång igen. I år är fokus på yttrandefrihet, äkthet och respekt. Något som jag själv alltid strävat efter som en stor och betydelsefull del i mitt eget bloggande genom åren.

Friheten att yttra oss som människor på vilket sätt vi än gör det, är inget vi kan ta för självklart. I yttrandefriheten ingår också rätten att få vara tyst, vilket man kanske inte alltid tänker på när man talar om yttrandefrihet.


Känner du dig alltid fri att yttra dig? Och fri att vara tyst?

Det är några frågor som jag själv funderar över just nu.

Och om inte, vad/vem är det i så fall som hindrar dig?

måndag 20 februari 2017

Stickar



Jag har börjat sticka igen efter att jag bröt axeln. Det går jättebra, så glad och tacksam för det. Tar mig tillbaka.

Det här ska bli en halsduk till en av mina döttrar. Den skulle hon fått i julklapp 2016. Förhoppningsvis blir den klar till hösten nu.

torsdag 9 februari 2017

Nöjd

Jag vaknar med en rejäl knak i nacken och nackspärr. Inte bästa starten på min dag. Men, men det är bara att acceptera och att försöka komma i rörelse.

Det ser grått och isigt ut därute. När jag ger mig ut med Mimmi känner jag att luften är mildare än jag trodde. Snön kramar under kängorna där jag går. Riktigt skönt ute idag. Inte alls lika isande kall vind som de senaste dagarna. Istället nästan vindstilla.

Till lunch gör jag äggröra med bacon. Så enkelt och så gott! Mimmi kommer och nosar när hon känner doften av bacon. Hon tittar intensivt på mig med sina vackra, kloka ögon.

Jag plockar in i diskmaskinen och sätter på den. Plockar undan lite saker som ligger framme. Skär om tulpanerna och sätter dem i friskt kallt vatten. Sopar upp lite grus i hallen.

Känner en stilla känsla växa fram i mig. Förnöjsamhet. Kanske ett gammaldags ord idag. Men känslan är densamma genom tidernas gång även om uttrycken för den kanske förändras. Att känna sig nöjd med de små tingen. Känna sig tillfredsställd med det som är i denna stund. En vila från jakten efter mer och mer som är så vanlig i vår tid.

Jag vilar i förnöjsamhet en grå februaridag.

tisdag 7 februari 2017

Lev i nuet


"Lev i nuet, vänta inte till imorgon; plocka livets rosor idag".

(Pierre de Ronsard)

torsdag 2 februari 2017

Pärlhyacinter





I köket står en kruka med ljuvliga ljusblå pärlhyacinter på arbetsbänken. Som alltid hemma hos mig efter jul. Jag älskar att se knopparna växa och slå ut.

På köksbordet har jag rent vita tulpaner i en genomskinlig vas. Inuti blommorna är det vackert gula fält. Sent igår kväll stod jag ett bra tag och bara tittade på tulpanerna, så vackra var de. Blombladen såg ut att vara av det finaste glansiga siden.

Hur skulle livet vara om där inte fanns blommor?

Särskilt den här tiden på året.

Och så länge de inte finns där ute i naturen eller trädgården än, kan man ju alltid njuta av dem på bilder, eller hur.


Här är några fler bilder på pärlhyacinter som blommat hos mig genom åren:














tisdag 31 januari 2017

Kört bil igen



Kört bil första gången sedan jag bröt axeln före första advent. Det gick hur bra som helst. Vilken frihetskänsla!

Det jublar i mig och jag vill skrika stora vårskriket! 

Så glad att få tillbaka kraften igen!

måndag 23 januari 2017

Bevara ljuset

När världen runt omkring mörknar alltmer är det viktigare än någonsin att bevara ljuset i mig själv.

Att sprida det vackra och handla i kärlek.

Och aldrig, aldrig tappa hoppet.

Känner livet

Snön har smält. Talgoxen sjunger vårdrill. Skatan letar grenar. Jag promenerar allt lättare och allt längre. Sover bättre och har mindre och mindre smärta från axeln. Även om det hugger till rejält ibland fortfarande så att jag tappar andan en stund.

Vardagen börjar fungera igen. Jag är så innerligt tacksam för det efter de senaste månaderna sedan jag bröt axeln.

Känner livslusten väckas till liv allt mer i mig medan dagarna blir allt längre och ljusare.

onsdag 18 januari 2017

För att förstå vad man har

Ibland måste man förlora något.

Åtminstone ett litet tag.

För att verkligen
djupt i hjärtat
kunna förstå
vad man har.

måndag 2 januari 2017

Läget nyårsafton


 Nyårsafton. Här är jag. Den brutna axeln värker fortfarande. Men jag är av med mitellan. Tränar rörlighet och styrka. Tur för mig att jag är en envis sort.

Ibland känner jag mig som en "stågubbe", en sån där leksak som man puttar omkull men ändå alltid reser sig upp igen. "Att vara stark är inte att aldrig falla. Att vara stark är att resa sig igen efter att man fallit."