Picknick i stadsparken med Mimmi

Idag åkte jag till den vackra stadsparken i Jönköping med Mimmi för allra första gången. Det blir på något konstigt sätt som när man hade ett litet barn att ha med sig en hundvalp. Alla utflykter jag gör är ju för Mimmi den allra första utflykten i hennes liv till just det stället.

Jag upptäcker världen och våren inte bara genom mina egna ögon, utan också genom Mimmis ögon och kanske också genom Mimmis nos. För att inte tala om Mimmis mun som jag hela tiden får ha koll på vad som åker in där. Små stenar och kastanjer går väl an. Men glasbitar och vassa plåtbitar är till exempel mindre roliga när de ligger slängda i naturen hur som helst.

Stadsparken tyckte Mimmi var ett mycket bra utflyktsmål. Fullt med människor, barn, dofter, en söt liten hanhund (som tack och lov var inne i en tom fårhage med sin matte och husse), ovanliga djur (för Mimmi), vatten och fåglar. Det var nosen i backen mest hela tiden när vi gick genom stadsparken.

Visst ser jag lite trött ut på bilden jämfört med för ett år sedan, det ser jag själv att jag gör. Fast inte är det konstigt, tänker jag, om jag är lite mera sliten än vanligt just nu. Det har verkligen varit ett tufft år i mitt liv. Fast jag kan ju skratta fortfarande i alla fall. Så jag kommer igen.

Och jag håller världens gosigaste lilla hundvalp i min famn. Får riktiga lyckokickar av att hålla henne i mina armar. Och jag hoppas att hon känner det likadant. Jag älskar min lilla hundvalp Mimmi så mycket redan.

Det är en stor konst att lyckas fånga Mimmis ögon och ansikte i en bild. För Mimmi är nästan alltid i rörelse ute i naturen och har för det allra mesta nosen i backen just nu. Så många spännande dofter hon  måste känna som jag själv inte alls känner, tänker jag.

Här sitter Mimmi i alla fall stilla en liten stund så att jag hinner ta en bild där man kan se hennes ögon i den svarta, krulliga pälsen. Det är snart dags att klippa henne igen.

Mimmi studerar getterna i Stadsparken. Hon stod nästan helt still och tittade på dem. Tyst. Iakttagande.

Jo, minsann. Här tittar Mimmi upp på mig för en gångs skull. När vi promenerar och jag kommer på efterkälken så vänder hon sig om och tittar på mig ibland. Hon har väl svårt att förstå att jag just nu inte alltid orkar hålla samma tempo som vad hon själv gör. Det är tungt i uppförsbackarna för mig. Jag har besvär med förkylningsastman nu igen efter en envis förkylning.

I fågeldammen i Jönköpings Stadspark var det inte många fåglar idag. Där var några gäss, mest fiskmåsar och så några gräsänder.

Det finns ett sevärt fågelmuseum i Jönköpings stadspark för den som är intresserad. Där kan man lära sig mycket om man är intresserad av fåglar.

 

Det blev så mycket vandrande och så mycket spännande för Mimmi i stadsparken att till sist hängde den långa rosa tungan ut ur munnen på henne.

Medan jag såg småbarnsföräldrar runt omkring placera sina små barn och bebisar mitt bland alla vitsipporna på marken, försökte jag själv placera min lilla hundvalp bland alla de underbara vita vårblommorna som täckte marken för att föreviga henne i en bild.

Jag vet inte vem som hade störst problem att få den där bra bilden man vill ha med sig hem; jag själv med min hundvalp eller småbarnsföräldrarna med sina små ungar. Kanske hade vi det nästan likadant just i den stunden?

Hönsgården, eller påfågelsburen är ny för i år i stadsparken. Det var rejäla tuppar och höns där och fyra stora påfåglar. Jag höll Mimmi i famnen och hon tittade länge på vad det nu i hela friden kunde vara för konstiga väsen som höll till där inne i buren.

Visst är det härligt att det äntligen är riktig vår nu! Att kunna göra små utflykter i det gröna. Med eller utan hundvalp. Att björkarna håller på att bli ljusgröna, att marken täcks av blommor och grönt, att kunna gå med lättare skor och tunnare jackor, utan mössa och vantar.

Idag var det 15 plusgrader när vi åkte iväg till stadsparken. Det kommer garanterat att bli fler utflykter tillsammans med Mimmi. Vi hade med oss en liten picknickkorg. Det var så gott med fika ute i det gröna. Mimmi fick lite hundmat och vatten.

Nu hemma i huset igen ligger Mimmi helt utslängd och sover i hundbädden. Man blir trött av alla de nya intrycken när man är en liten hundvalp. Och faktiskt när man är ganska nybliven som matte också. Fast vaken håller jag mig fortfarande i alla fall.

Mimmi, jag och vitsippor

Jag och Mimmi gick ner till sjön i morse. Till en plats som kallas "Missionkullen" här där jag bor. Det tar ungefär fem minuter för mig att gå dit.

Missionskyrkan firar ibland gudstjänst på den vackra kullen alldeles intill sjön. Kyrkan äger fortfarande  marken där men vem som helst får promenera och vara där. Människor som är engagerade i kyrkan gjorde i ordning det vackra området för ett par år sedan. Det blev riktigt fint, en liten oas så nära där jag bor.

Först röjde man bort en massa skog. Området var helt igenväxt förut. Man gjorde en fin gångväg runt kullen och la bark på den. Sedan tillverkade man och ställde ut flera sittbänkar. Man gjorde i ordning en grillplats alldeles nära sjön och ett året-runt-vindskydd som är som ett litet träskydd där det är så högt i tak att man kan sätta sig där och fika om man vill, om det regnar eller blåser. Eller bara för att man vill ha det lite mysigt och ombonat.

Man går alltså runt den höga kullen och på andra sidan kullen är man alldeles nära sjön. Just nu så här på våren är där massor av fåglar och vitsippor. Jag och Mimmi såg Kanadagäss, lom, gräsänder och knipor bland annat.

Mimmi lyckades med konststycket att hänga nedför en lutning mot sjön på ett ställe och dricka vatten där. Nästan hela vägen vid sjön går man i höjd med vattnet utan några lutningar alls mot sjön. Men det visste ju inte Mimmi, hon gjorde det mer besvärligt för sig än hon egentligen behövde. Det är inte lätt att vara en liten hundvalp ibland. Massor av nya saker att lära sig i livet när man bara är sex månader gammal.

Sedan plockade jag blåbärsris och vitsippor. Det var inte helt enkelt när Mimmi var med. Hon ville leka med vitsipporna samtidigt som jag plockade dem, precis som en liten unge.

Det finns många gamla träd i området, gamla mossiga träd som jag älskar. Ofta ser jag ekorrar där, fast just idag såg jag inte till någon. Kanske att de gömde sig när jag hade med mig Mimmi, vem vet? Det var jublande fågelröster i träden i alla fall. Fågelsången just nu så här på våren är underbar för själen.

Nu sover Mimmi. Hon nosade runt så mycket i skogen att hon är rejält trött nu.

Vilken lycka det är att ha nära till en skog, en sjö och till blommor och träd. Nära till grönska och stillhet.

Lämna nycklarna till mammas lägenhet

Idag ska jag lämna nycklarna till mammas lägenhet vid besiktningen. Jag har känslor i mig som saknad,  sorg, tacksamhet, overklighet.

Inatt var jag vaken ett tag. I mitt huvud surrade minnen och tankar från när hon flyttade in i lägenheten för 23 år sedan. Hon hade fått lämna en annan lägenhet eftersom ägaren skulle sälja huset där hennes lägenhet var. Hon bestämde sig för att också lämna den orten och flytta till Jönköping där jag bor. "Jag ångrar aldrig att jag flyttade till Jönköping", sa mamma till mig den allra sista tiden i sitt liv många gånger.

Jag minns hur jag hjälpte mamma att ställa sig i olika köer hos bostadsbolagen här i stan. Det var ganska svårt att få tag i en lägenhet, köerna var långa. Särskilt till en mindre lägenhet som min mamma behövde. Jag minns hur jag jobbade heltid, hade en liten ettårig flicka och ibland ringde från jobbet till de olika bostadsbolagen för att höra om kanske, kanske man hade en ledig lägenhet på gång.

Vi var och tittade på ett par olika lägenheter. Fast min mamma visste vad hon tyckte om och vad hon inte tyckte om. Ingen av lägenheterna kändes för henne som att hon skulle trivas i dem.

En dag fick jag besked om att det fanns en 1:a ledig centralt på Torpa. Jag fick en tid för att titta på den. Det var en stor 1:a i ett äldre stenhus, med djupa höga fönsternischer, genomgående ljusinsläpp, ett rymligt badrum och ett rejält kök. Fast jag minns att jag tänkte att "mamma vill aldrig ha den här vackra lägenheten, eftersom det är en 1:a", Hon önskade sig en 2:a, eller i alla fall en 1:a med sovalkov.

Mamma kom i alla fall upp till Jönköping för att titta på lägenheten. Jag minns väl hur hon så fort hon klev in i den, såg de vackra vitstammiga björkarna utanför det gamla vackra stora fönstret i det stora rummet och det trivsamma, fräscha köket med både kyl och frys och en riktig spis, sa: "Här vill jag bo!".

Snart efter flyttade mamma. Det var den 1 mars för 23 år sedan. Hon bröt upp, lämnade platsen hon fötts på, flyttade från ett litet samhälle till en stad. Från en lägenhet med stor trädgård som hon älskade till en 1:a med ingen gård alls. Bara en asfalterad plan för bilar.

Till hennes lycka gjorde man efter något år i ordning gården till hyreshuset hon flyttat in i. Man planterade fullt med blommande buskar, doftschersmin, äppelträd, prydnadsäpplen, svartavinbärsbuskar, rosenspirea och man sådde gräsmattor där det varit asfalt. Man gjorde i ordning en liten lekplats där mina ungar lekte så småningom när de var och hälsade på mormor.

Mitt på innegården fanns ett stort gammalt päronträd som blommade med vita ljuvliga blommor på försommaren. Utsikten över päronträdet med sina blommor och den vackra innegården, fyllde mammas hela köksfönster där det stod fullt med pelargoner eller pelargonsticklingar.

Blommorna trivdes i det gamla stenhuset och det gjorde min mamma också. 23 år fick hon bo där. Jag har så många minnen från de åren, jag har varit där jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Jag kommer att sakna att kunna gå dit. Fast allra mest saknar jag så klart att min mamma inte bor där längre. Jag känner sorg för att hon är död. Tacksamhet för alla åren vi fick tillsammans. Tacksamhet för alla minnen jag har från de här åren tillsammans med min mamma.

Min mamma levde vidare också efter att hennes mamma dött samtidigt som hon hade andra tunga bekymmer och trassliga härvor i sitt liv. Hon gav inte upp. Hon vandrade på, hittade glädjen igen och drömde drömmar. Vågade bryta upp från det som kändes fel för henne. Vågade gå sin egen väg. Med lite hjälp från mig.

När mamma flyttade till Jönköping hade hon precis blivit förtidspensionär på grund av en arbetsskada i ryggen. Hon var 62 år. Jag minns hur sned hon såg ut i ryggen när hon gick, jag minns hur jag led inuti mig när jag såg det, jag led för att hon hade så ont.

Jag minns hur svårt hon hade att sova ibland på grund av värken. Jag minns hur jag i ungefär ett års tid hjälpte henne att handla och bära matkassar, så att hennes skada fick en chans att läka. Hon fick laser mot smärtan och det hjälpte henne så att hon kunde börja sova igen.

Så småningom, långsamt, blev mamma starkare och en dag var det hon som ibland bar kassar åt mig i stället för tvärtom. Vi stöttade varandra, jag och mamma, genom livets olika skeden. Så som man gör när man verkligen älskar någon, stöttar varandra.

Om mamma orkade ska väl jag också orka vidare, tänker jag.

Även om mina steg känns tunga just idag.

Mimmis första spårövning

Idag var det Mimmis allra första spårövning i valpkursen. Hon gick med nosen ned i backen och nosade rätt på de pyttesmå prinskorvsbitarna som jag lagt i varje fotstegsspår där jag gått.

Det var motion både för mig och för Mimmi, mer än jag kunde föreställa mig. Det är inte lätt att lägga pyttesmå prinskorvsbitar i sina egna fotspår samtidigt som man går, prova så får ni se. Det krävs nästan akrobatik för att man ska klara det.

Mimmi är så trött nu efteråt, sover och sover och sover. Och jag var också trött efteråt. Roligt hade vi. Nästan tre timmar ute i friska luften tillsammans med härliga hundägare och hundar och instruktörer.

Mitt liv med Mimmi, det har bara börjat, inser jag.

Vid mammas grav

Jag åkte till mammas grav ikväll. Där såg jag ett gräsandspar och andra sjöfåglar och småfåglar. Sjön låg spegelblank. Vid mammas grav intill det stora, gamla trädet, kändes det tungt i mig.

Jag kände mig som en liten unge som ville gräva upp min mamma ur jorden med mina bara händer för att kunna hålla om henne.

Det är märkligt vilka känslor som kan komma fram när man sörjer och saknar någon som man älskar.

Bra samtal om självmord i Nyhetsmorgon idag

I Sverige tar cirka 1500 personer livet av sig. Varje år. Det finns länder där man har kunnat få ned antalet till nästan noll. Hur berättar läkaren och bloggaren Ludmilla Rosengren och Alfred Skogberg om i den här länken: Nyhetsmorgon 2012-04-22.

Jag har upplevt självmord hos nära anhöriga. Jag har också själv en period i mitt liv haft självmordstankar i samband med en djup depression.

Det viktigaste av allt är att vi vågar börja tala med varandra om självmord, i stället för att tro att vi kan tiga ihjäl problemet.

Tre viktiga frågor nämner man i länken:

1. Har du planer på att ta livet av dig?

2. Har du funderat över hur du ska göra det?

3. Har du tänkt ut när du ska göra det?

Så tuffa frågor att ställa till en människa som man ser/misstänker inte mår bra. Fast tre tuffa frågor som kan göra skillnad mellan liv och död för den enskilda människan.

Sprid gärna denna länken vidare i bloggar och andra sociala medier. Det är viktigt att vi vågar talar om självmordsproblematiken. Det är genom att våga tala om problemen, det tunga som vi kan hitta lösningar.

Jag önskar att politikerna satsar mer pengar på psykiatrin. Det har man gjort alldeles för lite under alldeles för lång tid, tycker jag.

Det kan bli bättre. Det går att få människor att må bättre i stället för att man ska välja självmord som lösningen på sitt liv.

Den dagen jag föddes

Den dagen jag drog mitt första andetag blommade de gula påskliljorna utanför sjukhuset i den lilla staden. Solen lyste. Det var en ovanligt varm vår det året.

Min stolta pappa hissade flaggan framför det stora gula huset vi bodde i. Han skrev till mig många, många år efter den dagen, att det var den lyckligaste dagen i hans liv.

I åtta långa år var mamma och pappa gifta innan jag föddes. Ända sedan min mamma fått sitt nervsammanbrott som 28-åring. varit inlagd på mentalsjukhus och nära att dö, sade läkarna att mina föräldrar aldrig skulle kunna få barn tillsammans. Min mamma var för svag för det.  Sa de. Fast min pappa sa till min mamma; "Så klart att vi ska ha barn".

De misstog sig, expertisen. Livet är mäktigare än någon expertis som helst. Livet. Och kärleken.

Min mammas och pappas intensiva kärlek till varandra födde fram mig, en dotter, en liten unge med vitt, lite krulligt hår på huvudet har min mamma berättat för mig.

En liten unge med stor aptit, blåa ögon och full med bubblande skratt och massor av ord i sig.

En liten unge som sov gott om nätterna så att min svaga mamma fick sova. Mamma ammade mig så ofta jag ville ha mat och struntade i det expertisen sa om att man bara skulle amma var fjärde timme.

En liten unge som sprang ifrån min mamma i affärerna så att hon lydde en farbrors tips om att köpa sele till ungen.  En liten vild och djärv unge, enligt min mamma, som behövde uppfostras. En liten vild unge med massor av fantasi, så att en del människor tyckte att hon ljög. Fast min mamma och pappa förstod att det var fantasier som kom ur min mun och inte lögner.

En liten unge som älskade att känna min glada, skrattande pappa lyfta upp mig i famnen, kasta upp mig högt i luften för att känna att jag landade i hans trygga famn igen.

En liten unge som fick så mycket kärlek, så mycket uppmärksamhet, med så många som förundrades över att hon överhuvudtaget fanns runt omkring dem. Hon skulle ju inte ... nåja, det var vad expertisen sa. Kärleken är större. Än vilken expertis som helst.

Idag fyller den lilla ungen som är jag år. En hel massa år. Hennes pappa är död sedan tjugotre år. Nu är hennes mamma också död. Men den lilla ungen är vid gott liv, om än något trött. Och hon saknar sin mamma. Alldeles särskilt just idag. Hon saknar den där kända mammarösten som alltid sa "Grattis" till henne och gav henne överraskningar och en väldoftande vit lilja, eller två, så många mamman nu hade råd med just den födelsedagen.

Länge leve kärleken.

Och livet.

Tack, mamma.

Tack, pappa.

Tack för att ni inte gav upp.

Tack. För att ni gav mig livet.

Även om det gör ont att leva ibland.

Mimmi, sex månader

Min sötnos Mimmi fyller sex månader idag.

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!

Så lycklig jag är att hon har kommit in i mitt liv.

Tack, min älskade Mimmi, för att du finns. ♥♥♥

Kärlekens hemliga band

KÄRLEKENS HEMLIGA BAND

Du får mig skratta!

Du får mig le!

Med dig inom mig
vill jag alla
kärlek ge!

Så binds vi samman ...

Med hemligt kärleksband.

En fågel,
blomma,
en utsträckt hand.

Så binds vi samman...

Med hemligt kärleksband.

Kärlek som förenar.

Hjärtan där kärlek bor.


akm©2011

Bodil Malmsten säger som det är

"Klyftan mellan fattiga och rika ökar, så är det. En annan ökande klyfta är den mellan makthavare utan markkontakt och människorna på marken"

(Bodil Malmsten, blogg)

Dramatisk ökning av övertidsarbete

Övertidsarbetet i Sverige ökar dramatiskt läser jag i Ekot idag.

Det FINNS arbete.

Varför ska vissa jobba så mycket och andra inte alls?

Våga vägra övertid, säger jag.

Första bokslutet klart för Skrivklådan

Igår fick jag hjälp av en nära och mycket kunnig vän till mig att göra klart det allra första bokslutet för Skrivklådan. Ett särskilt tack till dig om du läser det här.

Efteråt kände jag den där känslan av stolthet inuti mig själv igen. En sorts klarhet över vad jag faktiskt har lyckats göra efter alla mina tretton långa år som sjukskriven; startat eget som frilansjournalist, arbetat 25 %, utmanat många rädslor och inte minst ångesten, byggt upp mitt självförtroende, lärt mig nya saker, haft härliga möten med människor, känt arbetsglädje, återerövrat en del av det som en gång var jag, öppnat dörrar som jag känt som stängda, vågat trampa nya stigar.

Ja, en stund satt jag där i en soffa med en bunt papper i min hand, pärmar runt omkring mig och laptopen framför mig och kände stolthet över det jag gjort, över den jag är.

En maskros, en som vägrar att ge upp, en som kämpar på trots allt, en som dyker upp igen när man precis trott att den är utrotad, en som kanske, kanske ger frön också till andra. Frön att våga flyga, våga prova sina vingar och se om de bär, våga gå nya stigar i livet när andra vuxit igen.

Idag ska jag unna mig något, fira att jag kommit så här långt.

Känslan igår inuti mig gav mig hopp om att så småningom hitta kraften i mig att kunna jobba igen. Den senaste tiden har det känts tungt. Men imorgon är en annan dag.

Jag tror att jag kommer igen.

Igen.

Chefer underskattar psykisk ohälsa

Trots att psykisk ohälsa ligger bakom de allra flesta långtidssjukskrivningarna underskattar chefer hur vanligt det är med psykisk ohälsa.

Det visar en ny undersökning som Hjärnkoll har gjort.

Mer än varannan chef med personalansvar tror att tio procent eller färre av deras anställda kommer att utveckla psykisk ohälsa någon gång under sitt yrkesliv. Det är en ganska stor missbedömning med tanke på att Socialstyrelsen beräknar att 20 till 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa.

- Trots att psykisk ohälsa är så vanligt gör arbetsgivare och chefer alldeles för lite för att förebygga den på arbetsplatserna. Att man underskattar hur vanlig ohälsan är förklarar också varför så många chefer står dåligt rustade när deras anställda utvecklar psykisk ohälsa, förklarar Rickard Bracken, projektledare för kampanjen Hjärnkoll.

"Ja, visst gör det ont ..."

Följ ditt hjärta ...

Majblomman märker av ökad barnfattigdom

Jag hörde på TV i morse att föreningen Majblomman sedan ett par år tillbaka märker tydliga förändringar i vårt samhälle mot en ökad barnfattigdom.

Ett exempel är att det idag blir allt mer vanligt att föreningen Majblomman får hjälpa till att bekosta glasögon till barn. Tidigare har det skötts genom försörjningsbidrag till familjer som hamnat i ekonomiska svårigheter av olika skäl.

Majblomman ger idag bidrag till exempelvis glasögon, cykel, sommarlovsaktiviteter, kläder, skor, fritidsaktiviteter. Bidragen ges till barn som bor i Sverige.

Den ursprungliga idén med föreningen Majblomman är att ge en guldkant i livet för de här barnen, berättar Lena Holm, generalsekreterare i Majblomman, i dagens Nyhetsmorgon. Nu, år 2012, handlar det i stället om att hjälpa barnen att överleva. Socialsekreterare får skriva intyg till de som söker. Försörjningsbidragen blir allt snålare och täcker allt mindre av de utsatta familjernas behov.

Jag sålde alltid majblommor när jag var liten. När jag gick på mellanstadiet höll jag föredrag om Majblomman en gång. Som vuxen köper jag alltid majblomman.

Det gör mig så sorgsen att höra om den ökade barnfattigdomen i Sverige. Vems är ansvaret för det drabbade barnet när inte föräldrarna räcker till av någon anledning? För mig är det alla vi vuxna som tillsammans har det ansvaret. Jag anser att det i första hand ska ske genom fördelning av skattemedel. Därefter genom ideella föreningar.

Föreningen Majblomman har sedan 1907 hjälpt barn i ekonomiskt utsatta familjer.

"Fattiga barn blir utan glasögon" (SvD 2012-04-18)

Kluriga frågor från Double J

Double J Cherrycoke är en flitig läsare av min blogg. Nu har hon bett mig svara på elva frågor här i min blogg. Tanken är att jag sedan ska be elva andra bloggare svara i sin tur på frågor som jag själv hittar på. Fast jag avstår från att välja ut några särskilda bloggare, jag har inte riktigt kraft att göra det just nu efter allt som varit kring min mammas död.

Tack, härliga, goa, varmhjärtade Double J för att du tänkte på mig och min blogg.

Så här ser den egentliga uppgiften ut. Den som vill kan ju plocka in idén i sin egen blogg.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
- Create 11 new questions for the people you tag to answer.
- Go to their page and tell them they’ve been tagged!
- Do not tag back to the person who has already tagged you.

Det här är frågorna som jag har fått från Double J, och mina svar på dem:

1. Beskriv ditt drömboende - Oj, drömboende ..., hmm, om jag skulle flytta vill jag bo bekvämt och lättskött nära havet eller Vättern, nära naturen och med åtminstone en liten gräsplätt där jag kan ha en syrenbuske och lite blommor. Lägenhet eller ett litet hus spelar ingen roll för mig.
2. Vilken är ditt värsta hår-minne? - Mitt värsta hårminne är nog den gången som min mamma klippte luggen på mig när jag var en liten flicka. Hon tyckte att det var lika bra att klippa den riktigt kort när hon ändå klippte mig. Så jag hade kanske 1 (en) cm lång, eller nja, mera kort lugg då. Jag minns att jag tittade mig i spegeln och tyckte att det såg hemskt ut. Sen var det också en skräckupplevelse att den första skoldagen i första klass gå till hårfrisörskan och klippa av mitt midjelånga hår till en kortkort twiggy-frisyr, för att det skulle vara lättskött när jag blev skolflicka. Jag ville själv klippa mig så kort då, fast jag förstod inte hur kallt och kalt det skulle kännas om mitt huvud. Jag grät mig till sömns den kvällen, kände mig helt naken på huvudet och saknade mitt långa, långa hår. Nästa morgon kände mina klasskamrater i skolan inte igen mig. Fast jag var inte ledsen länge för det med håret, bara en enda kväll, som jag minns.
3. Om du fick välja att vara ett bakverk, vilket skulle du vara och varför? - Om jag skulle vara ett bakverk skulle jag vara ett vaniljhjärta för att jag älskar vaniljhjärtan.
4. Favorit-designer för Kläder- vem och varför? - Favoritdesigner för kläder, då väljer jag Noa-Noa som jag tycker skapar kläder som får mig att känna mig som att jag hamnar i en annan tid eller i en vacker kostymfilm. Jag älskar Noa-Noas kläder fast handlar där bara när det är rea. Jag brukar stå och titta och njuta av de vackra kläderna i affärens skyltfönster ibland.
5. När startade ditt klädintresse? - Mitt klädintresse startade tidigt i mitt liv. Troligen redan när jag föddes.
6. Välj: För resten av ditt liv att vara flint eller måsta äta en gräshoppa varje dag under ett år. - Vilken lätt fråga. Så klart att jag äter en gräshoppa varje dag under ett år, utan minsta tvekan. Jag tycker att det låter gott att äta gräshoppor, det knastrar nog mellan tänderna, tror jag.
7. Favorit tv program/serie - "Big Bang Theory", "America´s funniest home videos", "Allsång på Skansen" och "Så ska det låta".
8. Nämn tre personer som inspirerar dig och hur - Astrid Lindgren för hennes mod, hennes berättarförmåga, hennes engagemang för barnen och för hennes humor. Sven Wollter med sin visdom, sin kraft och samtidigt sin skörhet, sin förmåga att ryta ifrån för de svagas skull och inte minst för den fantastiske skådespelare som han är. Lena Maria Klingvall som jag hade lyckan att få möta och intervjua i höstas, för att hon bevisar att ingenting är omöjligt, det handlar bara om att vilja, vara envis och att vara kreativ. Jag skulle kunna räkna upp många fler människor här som inspirerar mig. Det finns så många fantastiska människor att inspireras av, inte minst inom idrotten, tycker jag. Stefan Holm, höjdhopparen som också gjorde det som andra tyckte var omöjligt. Han skulle inte kunna hoppa så högt som han gjorde eftersom han var så kort, fast han gjorde det i alla fall. Jag tänker också på Stefan Livh, målvakten i mitt favoritlag HV71, som tyvärr dog så tragiskt i höstas. Han var en underbar människa, en fantastisk hockeymålvakt, tävlingsmänniska fast ändå så ödmjuk, så generös. Och när andra försökte att hetsa honom med elaka ord under spelet, svarade han dem alltid som den störste vinnaren av dem alla; med ett leende.
9. Vad ville du jobba med när du var 13 år? - När jag var 13 år vill jag bli journalist eller författare. Så inget nytt under solen, där inte.
10. Döv eller stum? - Döv. En period i mitt liv förlorade jag förmågan att kunna uttrycka mig i ord. Det var hemskt, bland det värsta jag varit med om, att inte kunna nå fram till andra människor, att inte kunna göra min röst hörd. Döv vet jag inte hur det är att vara, så därför är det ju det som jag vill prova i så fall, det andra tror jag att jag redan har en aning om hur det känns.
11. Hur skulle du leva ditt liv om du fick veta att du aldrig kunde dö? - En mycket klurig och knepig fråga. Jag skulle troligen leva mycket mera riskfyllt än vad jag gör idag. Jag skulle prova att bestiga Mount Everest för att se hur det ser ut däruppifrån. Det gör ju inget om jag trillar ned, eftersom jag inte kan dö. Jag skulle hoppa fallskärm och jag skulle rädda människor i krigszoner. Jag skulle engagera mig i något för barn och unga som lever i problemfamiljer. Sedan skulle jag börja skriva på en roman i 30 delar. Jag skulle bygga mig ett hus nära havet där jag skulle bo. Jag skulle plantera träd och resa runt i världen. Eftersom jag har så gott om tid så kanske jag helt enkelt går jorden runt. Om det nu går att göra det. Jag får köpa mig ett par bra vandringskängor och prova. Jag skulle också hälsa på pingvinerna i Sydpolen och besöka Antarktis och jag skulle bli naturfotograf i regnskogen.

Tömt lägenheten

Då är det som det är. Mammas lägenhet är tömd. Städad. Inte längre min mammas hem.

Mammas blommor står nu i mina fönster. Pelargonerna som hon satte sticklingar av i höstas. Kaktusarna som vi brukade tala om tillsammans, om hur vackra de var.

Och jag försöker ... försöker ... och försöker igen ta in att hon inte mera ... aldrig någonsin kommer att stå där i sitt fönster och vinka till mig igen. Bland alla sina blommor.

Mitt hjärta gråter.

Min själ saknar.

Så smärtsam sorg kan kännas.

Och kärleken. 

Liv är ändligt.

Och oändligt.

Smyckat gravplatsen

Idag satte jag och yngsta dottern blommor på mammas gravplats. Vi valde små vita penséer.

Vi satte dit en söt liten vit fågel också och en hjärtformad vit skål som man kan lägga en ros i eller någon annan blomma.

Kanske att någon liten fågel kommer att landa där ibland och dricka regnvatten ur hjärtskålen.

Till vänster om blommorna satte vi en vit ljuslykta och tände ett ljus.

Vädret var grått och det småduggade.

Precis när vi var klara vid graven, tittade solen fram en stund och fick vattnet i sjön att glittra.

Nu känns det mindre tomt där mamma vilar under det stora, vackra trädet.

Blommor och ljus läker själar. Ger tröst och hopp. Vattnet i skålen blir en symbol för livet för mig. Fågeln en symbol för friheten och själen. Den hjärtformade skålen en symbol för kärleken.

"Evigt unga var du och jag"

I morse vaknade jag med den här sångens vackra text i mina tankar:

Jag var på kyrkogården igår. Nu har man krattat gravplatsen där min mamma vilar. Blommorna från begravningen är borta. Det känns tomt att stå där intill graven. Ensamt. Kallt. Jag längtar efter vårvärmen och solen igen.

Idag ska jag köpa en blomma till graven. Och ett hjärta att lägga där. Eller två.

Jag har beställt gravsten. Det blir bra, vackert.

Lägenheten är så gott som tömd på saker nu. Bara städningen kvar.

Tömmer mammas lägenhet

Om någon undrar vad jag gör, så tömmer jag mammas lägenhet.

Jag räknar med att vara klar med det om ungefär en vecka.

Jag befinner mig i ett känslomässigt kaos.

Fast alla kaos går över. Förr. Eller senare.

Ta väl hand om er!

Kram/Anna-Karin

Glad Påsk!

En riktigt härlig och Glad Påsk önskar jag alla er som kikar in här i min blogg!

Efter det som dött ska komma nytt

Jag åkte buss genom den gamla oxelallén den allra första gången. Minns att jag tänkte "här ser ju ut som i Skåne, så vackert".

Inte visste jag då att jag ett antal år senare skulle bo i ett av husen på just den platsen. Och dessutom kunna se den vackra oxelallén från mitt köksfönster. Se träden blomma med vita blommor i försommarnatten. Njuta av alla fåglarnas röster när oxlarna var fulla med röda bär hela hösten. Vandra längs med träden. Se sprickorna i dem.

Jag minns den gången jag hoppade till. I en av trädsprickorna hade ett par kajor byggt bo. De var i ögonhöjd med mig och jag hoppade till när en av dem kikade ut på mig när jag gick förbi.

Jag älskade de gamla träden, jag älskade allén.

Genom åren och genom stormarna som varit, föll gren efter gren. Allt större grenar. Ibland fick något av träden tas bort helt och hållet.

Under en våldsam storm de senaste åren, klövs ett av träden i två bitar. Trädet blev v-format, jag kunde se himlen i sprickan. Jag skrev en dikt om just den oxeln.

Ett par dagar efter att min mamma dött, fick jag telefonsamtal. En röst berättade för mig att man hade tagit ned nästan alla träden i allén på den ena sidan. Jag kände sorg. Det känns när åtta stora oxlar, långt mer än hundra år gamla tas ned. Jag är en trädälskare. Fast jag inser att av säkerhetsskäl finns det en gräns för hur länge man kan låta gamla träd stå kvar intill en trafikerad väg och gångväg.

Först ville jag inte åka hem, jag ville inte se hur tomt där skulle vara, var skulle alla fåglarna hålla till nu? Inga fler vita blommande trädkronor mot skymningsblå försommarhimmel från mitt köksfönster.

Igår när jag åkte till min mammas begravning, fick jag se stora jordhögar och stora gropar i marken en bit från de färska trädstubbarna med alla sina årsringar. Kommunen ska plantera nya träd där de gamla oxlarna stått. Så snabbt, redan nu. Något dör. Något nytt får möjligheten att födas, ge liv.

Det är lätt för mig att känna symbolik mellan de gamla träden och det jag själv upplevt den senaste tiden. Något som dör. Något nytt som ska födas.

Tack alla träden för den tid jag fått njuta av er.

Välkommen alla nya träd som ska växa och vara vila och mat för många fåglar länge, länge.

Välkommen förändring.

Välkommen livet.




DET KLUVNA TRÄDET

Framför det kluvna trädet
fastnade jag
på min promenad.

Min gamla kompis,
det kluvna trädet.

Ena halvan
livlös och bruten.

Andra halvan
levande och hel.

Ena halvan
sjunker ned i jorden.

Andra halvan
söker himlens ljus.

akm©2010

Mamma är begravd

Mamma är begravd. Nu vilar hon på en underbar plats nära där jag bor.

Jag kommer att minnas all den vackra musiken, blommorna, den blå himlen, det glittrande vattnet, solen som strålade och de människor som var med och tillsammans skapade en vacker stund att spara i mitt hjärta för evigt.

En liten fågel satt i trädet ovanför mitt huvud och kvittrade när jag la en rosa ros på den vita kistan som ett sista farväl till min älskade mamma.

Jag känner mig lycklig att ha en plats att gå till nu de stunder jag saknar mamma. För sakna henne kommer jag att göra. Mycket.

Jag älskar dig, mamma. 

Tack för allt. 

Begravningsdagen

"Jag vill inte". Det är min första tanke när jag vaknar. "Jag vill inte begrava min mamma".

Hur barnslig och liten kan man bli inför döden? Fast så klart att jag går upp i alla fall. Jag går upp, jag gör min frukost, jag sminkar mig lite, tittar på bilden av dig, mamma, stryker din kind och känner ögonen tåras.

Jag ställer mig en stund i köksfönstret och ser solen gå upp över de öppna fälten. Det blir en vacker begravningsdag. Den vackraste jag kan önska mig. Lite frost på marken därute fortfarande. Fast solen med sin värme kommer att driva bort allt som känns kallt och svårt. Både i luften och i mitt hjärta just nu.

Kanske inte idag. Kanske inte imorgon heller. Fast någon gång. Någon gång ... Så småningom.

Sakteliga är idag början på något nytt i mitt liv. Som alla andra dagar. Fast ändå inte. Sakteliga ... kommer jag att känna att du är nära fast ändå borta. Sakteliga ... en sekund, en stund, ett steg i taget.

Jag vill skriva om dig. Jag vill skriva om hur du älskade att hänga tvätt på tvättlinan i min trädgård. Du älskade det så mycket att du gärna hängde upp min tvätt också därute, inte bara din egen.

Jag vill skriva om hur du njöt av att sitta en varm försommardag på stentrappan intill husväggen där jag bor, vända ditt ansikte mot solen ... och de runda kinderna. Jag kan se dig le och blunda och njuta av värmen, ljuset, fågelsången.

Jag vill skriva om hur du alltid lyckades se rakt igenom mig och hur irriterad jag kände mig för det ibland. Jag ville ha vissa saker för mig själv som vuxen, fast du såg mig, du såg hur jag hade det.

Jag vill skriva om alla de gånger vi gick till Västra Torget och handlade. Hur lycklig du var för potatisen du köpte med dig hem, morötterna, de svenska äpplena.

Efteråt fikade vi i pingstkyrkan, satt där och pratade innan vi promenerade hem till dig med det vi handlat.

Jag vill skriva om hur mycket jag kommer att sakna stunderna med dig, småpratet och också de djupa samtalen om livet, människorna, oss själva, naturen, mina barn och dina barnbarn och inte minst samtalen om kärleken och sorgen.

Jag kommer att sakna dig, mamma. Mycket. Ofta. Jag kommer att fortsätta prata med dig och jag tror att du ser rakt igenom mig precis som du alltid gjort. Jag tror att du hör mig.

Och sakteliga ... kommer jag att känna att du är där med mig fast ändå borta.

Idag är det din begravningsdag. Begravningsdag ... en födelsedag, något nytt ska födas fram nu.

Kram, mamma.

Inför begravningen

Imorgon är begravningen för min mamma. Det känns tungt just nu. Jag längtar tills att den är över. Många tårar har redan trillat från mina ögon idag. Jag har en sten i mitt bröst. Det lättar när jag skriver här i min blogg.

På något sätt är begravning en milstolpe i själva sorgeprocessen efter någon man älskat.

Jag har ställt en vas med gula tulpaner intill mammas foto på det bruna skrivbordet nu på morgonen. Där ligger också den lilla nallen hon hade som nyckelring de senaste åren. Hon älskade att hålla den i sin hand, hon sa det ofta till mig. Nu håller jag mammas lilla nalle i min hand ibland. Och minns.

Så många gånger den här vintern som jag tittat på nyckelringen med nallen i plåtasken där mamma lagt den på byrån och undrat för mig själv om hon skulle använda den någon gång mer i sitt liv. Eller inte. Det blev ingen mer gång och nu är nyckelknippan tom på nycklar. Mamma behöver inga nycklar längre.

Ibland tittar jag på det sista fotot jag tog av mamma med min mobiltelefon, två dagar innan hon dog. När jag ser hur glad hon ser ut, trots vissheten om det som väntade, så kan jag inte låta bli att le tillbaka mot hennes foto.

Tack, mamma, för allt du gav mig. För att du visade mig vad det är att vara äkta, att vara människa, att våga bryta upp, våga nytt gång på gång, våga visa sig svag, hur du lyckades resa dig om och om igen i ditt liv. Du lärde mig vad det är att vara verkligt modig. Du lärde mig vad som är det verkligt viktiga i livet. "Det är inte guldet", sa du. "Det är naturen, blommorna, djuren, det levande".

Solrosuppropet Annandag Påsk 2012

Annandag Påsk är det upprop på olika platser i Sverige mot försämringarna i sjukförsäkringssystemet och mot FAS 3.

Svenska Kyrkan är en av de krafter som står bakom protesterna, förutom många ideella. Frågan är ingen politisk fråga utan en fråga som berör varje människa i Sverige. Vem som helst kan bli sjuk och därmed utförsäkrad.

Fattigdomen i Sverige ökar liksom klyftorna. Samtidigt som sjuka människor utförsäkras läser jag om hur Försäkringkassan gör miljardvinster.

Utförsäkringarna är ett inhumant system. Den press och stress som det innebär att utförsäkras är inte till någon som helst läkning för den sjuka människan. Sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma.

Jag kommer att fortsätta att med mina ord protestera mot det som sker i Sverige idag så länge det finns något som heter utförsäkringar.

Bland det snällaste man kan göra som människa är att stå upp för de svagaste av alla i ett samhälle, trots att man själv är stark.

Att vara snäll är för mig att bry sig, att visa empati, att våga säga det man tycker om orättvisor i ett samhälle, att våga protestera när människor dukar under av olika skäl. Att inte bara stillatigande se på utan att aktivt handla på något sätt. Alla kan göra något.

Fram för mer snällhet och färre orättvisor i världen.

Det lönar sig att vara snäll. Vi hör alla samman. Vinner en blir vi alla vinnare. Och tvärtom.

Här är några länkar gällande Solrosuppropet Annandag Påsk och försämringarna i trygghetssystemen:

Kyrkliga protester fortsätter, nu också mot Fas 3

Kyrkligt upprop för sjuka och arbetslösa

Solrosuppropet 2012 lyfter fram utförsäkringarna och Fas 3

Vi har Västvärldens hårdaste regelverk

Alliansen har avskaffat sjukförsäkringens grundidé

Ändrade sjukförsäkringen fick liten effekt - Förväntade 7 500 personer blev 14


(Bilden till det här inlägget kommer från "Solrosuppropet" i Facebook. "Påskuppropet" och "Påskuppropet mot utförsäkringar" finns också med på Facebook och där finns mycket fakta,  information och länkar kring försämringarna i trygghetssystemen. Många människor delar också med sig av sina personliga erfarenheter från försämringarna som skett de senaste åren.) 

Sorg

Min sorg är tung att bära.

Jag har dig ej längre,
min kära.

Hand som strök min kind
så ömt ...

Evigt stilla.

Ögon slutna.


Jag väntar tömd på allt.

Ett sista farväl till dig,
mamma ...

Älskad - Saknad

Evinnerligen.

akm©2012

Så får du platt mage