En trött Mimmi sover intill mig. Hon röntgades idag igen. Läget i hennes höft har försämrats något.
Fast veterinären och ortopeden på Djursjukhuset sa till mig att det fortfarande finns ett litet, litet hopp om självläkning för Mimmi. Så, smärtstillande och inflammationshämmande medicin igen.
Min uppgift blir att bedöma att Mimmi inte har ont. Visar hon tecken på smärta ska jag ringa och boka tid för operation inom 1-2 månader.
Så ... Tålamod är det som gäller just nu. Både för mig och för lilla älskade Mimmi.
Jag känner mig lättad och hoppfull. Tacksam att det finns djursjukhus. Och hundförsäkringar.
Moderaternas senaste förslag om att minska antalet platser på de estetiska programmen på gymnasiet har inte bara rört upp mina känslor utan också många andras.
MUF är upprörda och protesterar.
På FB har det nyligen startat en grupp som heter "Försvara de estetiska värdena". Gruppen har redan fler än 7000 medlemmar. Målet är att protestera mot regeringens förslag men också att på längre sikt försvara kulturen och de estetiska värdena.
Det finns många intressanta länkar och uppgifter i den här gruppen.
Det är inte bara Sanna Lundell som mår dåligt av Alliansens politik. Det gör också jag som långtidssjukskriven, de utförsäkrade, barnen och de vuxna i familjer med arbetslöshet eller ohälsa, alla de som drabbas av de ökade klyftorna i Sverige.
Jag anser att vi alla mår dåligt på längre sikt av ett samhälle som motarbetar kulturen och de estetiska värdena, som ökar klyftorna och barnfattigdomen. Sverige är idag ett samhälle i en brant utförsbacke mot mer kriminalitet, mer våld, mer hat och konflikter mellan människor.
Jag vill se en vändning till ett människovänligare samhälle.
Ett samhälle med hjärta. Ett medmänskligt samhälle.
Den 15 september 2012 är det dags för bokevenemanget "Ge bort en bok" som min vän i cyberrymden, Maria Tomsby har dragit igång. Så här står det i Facebook om evenemanget bland annat:
"Så här kan det gå till:
Skriv en liten lapp med texten "Varsågod att läs! Ge-bort-en-bok-dagen på fb 15/9-12". Lägg lappen i boken och skjuts iväg med boken till ett bra ställe där någon lässugen boknörd lätt hittar den. (Okej, man
måste inte vara boknörd, men lässugen är alltid bra att vara)".
Jag själv får massor av idéer om var jag kan placera ut böcker som jag vill ge bort; på järnvägsstationen, i busskurer, i ett träd, på en parkbänk eller i en kyrkobänk. I ett träd eller inne i en klädaffär. I den gemensamma tvättstugan. På ett café, så klart.
Det är bara fantasin som sätter gränserna för var man kan placera böckerna man vill ge bort.
Här är en länk till FB om du vill veta mer om evenemanget. Fast du behöver inte vara med i gruppen för att ge bort en bok den 15 september.
Det hörde jag Eva Rusz berätta om häromdagen i radio.
Jag vet det, fast behöver bli påmind om det ibland.
Allra helst nu när jag är mitt i ett sorgearbete.
Tanken styr känslan ...
Jag behöver tänka på det igen.
Öva mig ännu mer i att bli medveten om vad jag egentligen tänker.
Sedan ...
Att känna allt jag känner är helt OK.
Tiden från tanken till känslan är blixtsnabb, som att knäppa med fingrarna. Jag har, kanske, några sekunder på mig att hinna vända en tanke innan känslan når mig.
Idag åkte jag till Borås för att hälsa på äldsta dottern. Hon ska plugga i Prag i höst och hyra ut rummet hon bor i, så nu var det dags att ta hem några lådor med grejer till vårt hus igen. Tills dess att hon är tillbaka i Sverige igen.
Vi passade på att besöka en hembygdspark i Borås med flera vackra gamla byggnader. Där fanns också en röd träkyrka. Vi hade turen att få se ett brudpar som gifte sig i kyrkan just idag.
Hembygdsparken låg alldeles intill en liten rofylld sjö. I sjön fanns änder och svanar. Det fanns vita svanar med svarta halsar och två helsvarta svanar.
Jag har aldrig sett svarta svanar förut. Visste inte ens att det fanns.
Det är så viktigt att vi vaknar upp och börjar vägen mot ett mer människovänligt samhälle, tycker jag. Både i arbetslivet och på fritiden.
Jag tror också att det är viktigt att vi som människor vågar säga hur vi har det. Att vi vågar tala om att vi mår dåligt till exempel. Att vi vågar visa oss svaga när vi är det. För hur ska vi annars kunna känna medkänsla om inte någon visar sig svag? Det är viktigt att våga beröra och att våga bli berörd.
Moderaterna har ett nytt förslag för att påverka så att färre unga människor väljer att läsa estetiska ämnen, läser jag idag i Svenska Dagbladet.
Är det bra att politikerna styr vad unga människor vill studera? För att
få balans på arbetsmarknaden. Skulle man inte istället kunna satsa på
kulturen ekonomiskt och skapa jobb där?
Varför ska arbetsgivarna styra i
stället för modiga unga människors vilja och glöd?
Vem har rätten att
bestämma vilket ämne som är rätt för en annan människa?
Bloggaren Annarkia lyfter fram frågan arbetslöshet och utförsäkring och beskriver hur dåligt man mår som människa av känslan att förlora kontrollen över sitt liv.
Jag är tacksam för alla som orkar att engagera sig för de som är arbetslösa eller har ohälsa och utförsäkras. Det är viktigt. Inte bara för mig, utan för oss alla. Och kanske mest av allt för barnen, för nästa generation.
Bland annat läste jag tankar om att när någon man älskar dör, så påverkar det alla runt omkring som haft någon relation till den människan. Hela flocken, skulle man kunna säga. Relationer kastas om. För så viktig är en enda människa, att det finns aldrig någon som fullt ut kan ersätta en annan. Varje människa är unik. Därmed är också varje relation är unik.
Jag läste också om hur man i sorgearbete hamnar i en fas som kallas nyorientering. Där man börjar se framåt och fundera över hur livet blir nu, när den människan som dött inte längre finns så som han/hon brukade göra.
Jag tror att jag är just där nu i mitt liv. Än en gång. I fasen nyorientering.
I mitt huvud surrar tankar kring vad jag vill med resten av mitt liv. Vad är mest viktigt? Vad känns som onödigt?
Ska jag skriva klart romanen som jag håller på med eller finns det annat som är viktigare? Kanske handlingar i stället för ord?
Ska jag fortsätta med Skrivklådan eller ska jag kanske göra något annat?
Vilka människor vill jag ge till av min tid och kraft?
Vad är egentligen det viktigaste i mitt liv och hur tar jag hand om det?
Hur ska jag skapa ett bra liv för mig själv?
Vad är, idag, ett bra liv för mig?
Vad lärde jag mig av det som hände?
Det är många frågor. Inte riktigt lika många svar ännu, inifrån mig själv. Fast de kommer, det vet jag.
Jag vet vilka som står mitt hjärta närmast. Samtidigt som jag vet att jag ska släppa dem fria, vill jag ha kraft nog att finnas där för dem när de behöver mig.
Jag vet att om jag inte har mig så har jag inget som helst. Så den viktigaste relationen av alla i mitt liv är den med mig själv. Den vissheten övar jag mig varje dag på att förverkliga för mig själv. Komma ihåg att fråga mig; vad behöver JAG idag?
Livet beskrivs många gånger som toppar och dalar. Som en berg- och dalbana.
Visst skulle det vara skönt om livet, precis som berg- och dalbanan, alltid hade ett berg i taget att kliva över. Fast så är ju inte livet. Ibland blir det perioder när det finns flera berg som man ska ta sig över. Eller utmaningar, som ju egentligen ger en bättre känsla i mig än att skriva ordet berg.
Just nu har jag som jag ser det, tre stora utmaningar framför mig. Samtidigt.
1. Sorgen efter min mamma
2. Ovissheten kring sjukersättningen och utförsäkringen som jag vet väntar på mig kring jul.
3. Relationskris
Jag försöker, så gott det går, att ta en utmaning i taget.
Fast de finns där, ruvande inom mig. Allihop. På samma gång.
"Det är inte bra för dina ögon att du gråter alltför mycket", sa optikern till mig när jag var där och undersökte mina ögon häromveckan.
Jag har haft en infektion i ögonen, konstaterade hon. Dessutom verkar det som att jag fått stressutlöst allergi i samband med min mammas åldrande, sjukdom och död. Och astma.
Jag försöker att hålla undan tårarna. Fast ibland går det bara inte. Det svämmar över när något minne dyker upp. När saknaden efter min mamma känns för stor. När insikten slår mig att jag inte får höra hennes röst idag heller. Inte krama henne. Inte hålla hennes hand i min.
Kanske är tårarna inte bra för mina ögon.
Men hur ska min själ överleva om jag stryper tårflödet från den?
Vissa dagar känner jag mig darrig. Trötthet och också säkert rester från all stress som har varit, tänker jag.
Steg för steg ger jag mig in i den trygga vardagslunken igen för att hämta kraft. Att tvätta, ta hand om mina djur, sköta pelargonerna ger vila i sorgearbetet.
Av döden lärde jag mig att älska medan tid är.
Både mig själv.
Och andra.
Jag försöker att fokusera på det.
Att älska.
Det viktigaste av allt.
Imorgon kan det vara för sent.
Aldrig är man så medveten om det som när någon man älskat har dött.
I sorgens nakenhet möter man vad som är det verkligt viktiga för en människa.
Idag har jag äntligen orkat med att samla ihop mina meddelanden från FK
om att jag fått sjukersättning igen efter att jag utförsäkrades förra
sommaren.
Nu ska jag skicka in kopior på dem och begära att få
ersättning retroaktivt från det privata försäkringsbolag som nöp
ersättningen från mig när jag blev utförsäkrad.
Det är skamligt om jag inte skulle få ersättning igen nu när jag är tillbaka i sjukförsäkringen, tycker jag. Fast inget är självklart. Det ska bli intressant att se hur det går.
Önska mig gärna lycka till.
Jag har inte haft kraften att ta tag i det här förut.
Lagom till jul
kommer jag att utförsäkras för andra gången. Vilken rundgång. En sådan
cirkus ...
Till min glädje läser jag i SVT Nyheter att Jönköping blir pilotlän när det gäller en modell hämtad från Australien för att förhindra självmord bland framförallt unga människor.
Jag har hört tidigare i år om
den här modellen i Australien. Den ska ha gett mycket goda resultat och man har i stort sett helt lyckats få bort antalet självmord bland unga människor.
Som jag förstått det handlar den här modellen om att
man inför ett ämne i skolan som heter Livskunskap eller liknande. Det är
en kurator som leder lektionerna. Här samtalar man om känslor, om
kärlek, om sorg, om döden och livet, de stora livsfrågorna, det
existentiella. Och också om tankar på självmord.
Jag tror att den här
modellen kan vara ett bra sätt att förhindra självmord. Inte minst bland
unga människor.
Kunskap och samtal ger insikter och visar på vägar bort
från destruktiva sätt att leva på, tror jag.
För alla er som stöttade mig och följde mig när min mamma var döende och
så småningom dog, vill jag berätta att idag är min mammas gravsten på
plats.
Det vilar frid över platsen där mamma vilar.
Tack från mitt hjärta till alla som stöttade mig under den då så tunga tiden med varma ord, omtanke och empati i cyberrymden.
Steg för steg lämnar jag nu något bakom mig i mitt liv. Samtidigt bär
jag det i mitt hjärta för evigt. Och öppnar dörren till det nya som
väntar i mitt liv.
Då, nu, sedan ...
Allt vävs samman i livets väv.
Tråd för tråd.
Ett steg i taget.
Jag har idag också fått iväg tackkorten till nära och kära.
Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för varje millimeter som min kropp drev ut henne.
Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min mage. Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag, efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.
Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött än.
Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns stora lycka. Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största lyckan, fick uppleva en ännu större lycka. Att få ett barn till. Jag var så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.
Under föräldraledigheten blev jag uppsagd från mitt heltidsjobb. Företaget såldes och alla anställda blev uppsagda. Jag blev erbjuden att jobba som frilans. Fast tackade nej, det kändes alltför otryggt nu när jag skulle försörja två barn. Jag ville ha en fast anställning. Jag placerade mina barn i den långa kön till dagis och började söka jobb.
När yngsta dottern var 1 1/2 år fick jag timanställning som översättare på ett litet företag. Jag kunde delvis jobba hemifrån. Min mamma ställde upp och passade barnen när jag jobbade i väntan på dagisplats. Det passade mig bra just då att jobba så. Jag ville vara med mina barn så mycket som jag kunde när de var små.
En dag fick jag ett brev i brevlådan från det lilla företaget. De hade inte längre råd att ha någon hjälp utifrån med översättning. Ungefär samtidigt hade jag fått mina barn placerade på dagis.
Så där stod jag nu. Med dagisplats och utan jobb. Det var som sagt lång kö inom barnomsorgen. Jag fick kämpa för att behålla den dagisplats som jag fått. Jag bad om att få behålla dagisplatsen över sommaren för att jag skulle kunna hitta ett nytt jobb och slippa rycka upp mina ungar från den dagismiljö som de precis landat i. Jag fick OK från barnomsorgen och började söka jobb. Jag gick konversationskurs i engelska, tyska och franska för att friska upp mina språkkunskaper och öka chanserna att få ett jobb.
Trots att det var ont om jobb den där sommaren, dök det plötsligt upp ett par olika jobb som skulle kunna passa mig. Jag fick gå på anställningsintervjuer. Efter kanske fyra intervjuer fick jag erbjudande om ett bra heltidsjobb. Möjlighet till en fast anställning, det som jag drömt om.
Heltid ... jag var så trött nu, jag varken ville eller kände som att jag orkade jobba heltid. Det var en märklig trötthet, en trötthet som jag aldrig känt förut i mitt liv som hade börjat smyga sig på mig efter yngsta dottern födelse. Jag fick bältros när hon var knappt ett år gammal. Infektion på infektion.
Det kändes som att jag inte skulle orka heltid. Fast det fanns inga andra jobb än heltidsjobb, så jag bestämde mig för att ta jobbet och tänkte att jag skulle kunna söka efter ett annat jobb om inte det fungerade, så småningom.
När jag blev anställd lovade jag, muntligt, att inte använda mig av min rätt att gå ner i tid som småbarnsförälder. Det gjorde jag heller aldrig. Hur trött jag än var. Ett löfte är för mig närmast heligt. Muntligt eller skriftligt spelar ingen roll. I efterhand ångrar jag att jag inte gick ner i arbetstid, trots mitt muntliga löfte. Fast man kan inte vrida tillbaka klockan, hur gärna man än vill. Gjort är gjort. Kanske hade det blivit som det blev i alla fall.
Äldsta dottern var sju år och yngsta dottern precis fyllda tre år när jag började jobba heltid. Det var den där vintern med den stora snöstormen i november. Snön som la sig så tidigt. Det var en lång vinter.
Jag kände mig mycket uppskattad på min nya arbetsplats. Redan efter två månader ville man ge mig fast anställning, man var helt klar med att jag var rätt person på rätt plats. Jag skrev på anställningspappren fast samtidigt som jag var så glad att ha fått en anställning, kände jag en sorg inuti mig att behöva vara borta så länge från mina ungar. Och också en tvekan om jag skulle orka jobba heltid.
Tempot var högt på arbetsplatsen. Man anställde allt fler som jag skulle serva. Högarna på mitt arbetsbord växte.
En dag fick jag besked om att en nära släkting dött i en bilolycka. Min mamma ringde mig på jobbet och berättade det. Han hade kört rakt in i en långtradare tidigt en morgon. Varför fick jag aldrig svar på.
Efter ett år på arbetsplatsen fick jag min första nackspärr. Jag stannade inte hemma, jag jobbade på trots smärtan. Det tog tre månader innan nackspärren försvann. Det gick bra för företaget och jag fick ännu mer att göra. Fler och fler nya arbetsuppgifter och jag sa med glädje ja till dem, för jag gillade det jag gjorde, för det allra mesta. Jag älskade verkligen att jobba.
Ytterligare en människa som jag höll mycket av dog under kort tid. Det kändes tungt.
Efter två år i heltidsjobbet började jag känna yrsel, illamående och matthet och en del andra märkliga symptom som stickningar och domningar i kroppen. Ibland kändes det som att jag inte riktigt var med när jag pratade med någon. En känsla av att jag "försvann". Jag var hos doktorn men inga prover kunde förklara besvären jag kände.
På våren, det tredje året i heltidsjobbet, kände jag mig allt svagare. Tempot accellererade och man frågade om jag kunde jobba på helger ibland också. Jag sa nej, där gick min gräns. Högarna med arbetsuppgifter växte på mitt skrivbord. Hur jag än jobbade på så verkade de växa mer än vad de krympte.
En dag när jag satt vid tangentbordet kunde jag inte längre skriva. Det var som att mina fingrar inte löd, som att de slutat fungera. Jag kom inte ihåg hur man gjorde, fast att jag skrivit hela mitt vuxna liv. Det var en otäck och skrämmande känsla.
Jag åkte hem, förklarade att jag inte mådde bra. Kröp ner i sängen därhemma. Somnade direkt. Jag sjukskrev mig och sov i stort sett hela tiden i två veckor. Jag var så trött. Fast denna märkliga trötthet ... hur mycket jag än sov så var jag i alla fall lika trött.
"För att utesluta att det inte är något annat, är det lika bra att du får en remiss till magnetröntgen", sa läkaren till mig.
En annan läkare misstänkte att jag hade fått MS. En tredje läkare trodde att det kunde vara borrelia.
Men inga prover kunde förklara min trötthet.
Jag vilade över sommaren. Försökte jobba igen efter semestern, fast fick avbryta efter två veckor. Orkade inte vara upprätt. Bara sova och vara med mina barn korta stunder.
För att göra en lång historia kort; i slutet av hösten det året kollapsade jag. Jag fick ett sammanbrott under den så kallade rehabilitering som Försäkringskassan, under hotet att dra in min sjukersättning, skickat iväg mig på fast att jag sa till handläggaren att jag inte förstod hur jag skulle orka en rehabilitering.
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom med panikångest. Det livet jag haft förut förvandlades till ett helvete för mig själv. Varje dag var en kamp för att orka det allra nödvändigaste. Att ta en dusch på morgonen innebar att jag inte orkade mer den dagen. Att äta var en så stor kraftansträngning att jag nästan inte fick i mig någon mat alls. Kilona rasade på mig som redan innan var ganska smal och jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i spegeln.
Det allra mest nödvändiga för mig var mina barn. Det var de som fick mig att orka ta mig upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen. Jag hade inte riktigt än förstått att för att ta hand om andra, behöver jag också ta hand om mig själv. Det var väl det som allt det eländiga gick ut på, kanske. Att jag skulle lära mig just det. Att ta hand om mig själv och lyssna till det min kropp och själ sa till mig.
Drygt ett år efter mitt sammanbrott dog min svärmor hastigt. Det var en tung sorg för hela min familj. Och så klart allra svårast för min man som fick ett dödsbo att ta hand om, förutom att han jobbade heltid och hade mig sjuk där hemma och två små barn.
Jag var lite piggare nu än ett år tidigare. Jag kunde laga lite mat och se till att barnen fick det de behövde. Vi lyckades på något sätt få ihop det, min man och jag, tillsammans. Fast det var tungt.
Min mamma fanns hela tiden i bakgrunden som ett stöd för mig. Hon bakade bullar. Kom hem till mig ibland och passade barnen så att jag fick vila. Tog hand om mina blommor och slängde i en tvätt åt mig samtidigt som hon passade på att tvätta åt sig själv. Rensade det hon orkade i blomrabatterna i trädgården.
Fast det mesta i trädgården växte igen de där första åren som jag var utmattad. Min hjärna klarade inte att sortera ogräset från blommorna. När jag tittade ner i rabatten kändes allt som en enda röra. Precis som det kändes också i mitt huvud just då. Som en enda röra.
Det var en konstig känsla att plötsligt behöva så mycket hjälp av andra. Att klara av så lite själv. När jag alltid förut i mitt liv känt mig så stark och som den som kunde fixa det mesta. Både åt mig själv och åt andra. Det var en chock för mig, utan att överdriva.
Hur skulle jag nu leva mitt liv?
Den allra längsta resan i mitt liv hade precis börjat.
Min man var med mig på resan. Även om han säkert inte kände mig som särskilt närvarande just då.
