Tankar i juletid

Oj vad tankarna kan vandra den här tiden på året. Och alldeles särskilt efter ett år som detta. När jag tänker på hur det var i mitt liv för ett år sedan och sedan nu, oj, oj, jag känner mig helt matt av alla förändringar. Tyvärr flera mycket smärtsamma förluster.

Tänker jag sedan på hur det var i världen för ett år sedan och sedan nu. Jag saknar nästan ord för den känslan. Vanmakt. Förtvivlan. Sorg. Saknad. Skräck. Förvirring. Undran.

Kanske ändå ett litet hopp också mitt i alltsammans. Ett hopp om ett vaccin som till viss del förväntas rädda världen från covid19. Vilka förväntningar vi har. Jag önskar av hela mitt hjärta att de kommer att infrias. Vi behöver det. För hur länge till orkar vi leva som vi gör nu och har gjort väldigt länge? Visserligen är vi människor på många sätt starkare än vi kanske ens tror själva. Motståndskraftiga och överlevare genom många, många kriser i tusentals år. Men som individer kan vi vara sårbara. Och isolering och ensamhet förstärker tyvärr vår sårbarhet.

Denna julen är en jul men så olik alla andra. En jul i en pandemi är för så många människor i hela världen en oändlig längtan efter dem man älskar och håller av. En jul när vi måste distansera oss från varandra fysiskt när julen istället ofta förenar och får oss att komma närmre varandra fysiskt. Denna julen är det, kanske, i själva längtan vi kan förenas som människor. Över hela vår jord. Tänk ... vilken längtan det blir då, så stor. Oändligt stor.

Genom cyberrymden vill jag trots allt, önska dig som kanske läser här en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag tänker alldeles särskilt mycket på dig som är ensam och kanske har varit det länge nu. Jag önskar att du hittar en tröst någonstans. Att du tar hand om dig. Att du mitt i allt kaos kan känna någon sorts frid och hoppfullhet inför det som ska komma. Så försöker jag göra. Musiken tröstar mig. Att se ett mysigt program på TV eller en långfilm får mig att glömma allt elände en stund. Kanske till och med skratta ibland. Vissheten om att det som är svårt i livet nästan alltid går över, det är en visshet som ger mig hopp.

God Jul och Gott Nytt År och många varma tankar till dig i juletid!

Det blir bättre.

Också detta har ett slut.

 

/Anna-Karin

 

 

 

Aktivitet är vägen

Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin

Nollvent och advent

Åh vad vi behöver ljusen nu. Många har redan tänt adventsljusstakar i fönstren där jag bor. Ovanligt tidigt. Jag också. En vecka tidigare än jag brukar. Läste om någon som firade "nollvent", en extra adventhelg. Känns som att vi behöver det. Ta hand om er och varandra alla fina vänner.

R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.

Skärpta restriktioner i Jönköpings län

Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.

Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.

Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.

En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.

 

Mina fantastiska novemberkaktusar

Nu blommar mina novemberkaktusar. De är som fyrverkerier i höstrusket. För några år sedan var jag på väg att ge bort dem. Eller, ja, faktiskt slänga dem. Mina fönsterbrädor i huset där jag bor är inte så djupa. Kaktusarna växer och blir vida. Jag vill inte ha alltför stora tunga krukor att bära på eller att plantera om. Så, ja vad skulle jag då göra med mina kaktusar som växte sig så stora?

Det var då jag tänkte att jag kunde som ett sista försök innan jag gav bort dem, kanske toppa dem. Det var i september. Jag tog bort kanske 5 cm på varje bladlängd. Det var modigt. Jag tänkte att nu dör de. Men icke sa Nicke, tala om livskraft. Mina novemberkaktusar överraskade mig med en blomning som aldrig förr det året. Inte bara med en knopp i varje bladände, utan nästan dubbelknoppar överallt. 

Sedan blommade de en eller två gånger till det året. Inte så rikligt som första gången, men blomning.

De är bland de mest lättskötta blommor jag kan ha. De får lite vatten en gång i veckan. Sommarhalvåret ger jag dem lite näring. I september slutar jag vattna helt. Sedan den gången toppar jag dem också varje år. Minskar ned varje bladlängd ca 5 cm vilket krymper hela växten så den ändå får plats på min fönsterbräda. När de blommar vattnar jag dem så att de aldrig är torra. Annars kan knopparna falla av. När de blommat klart efter ca tre veckor, vattnar jag lite en gång i veckan igen. Mina novemberkaktusar står i ett österfönster.

Tänk, ibland kanske det är så, att man måste bryta av något för att livet ska blomma igen.

Visst är det märkligt. Men så är det ibland.

Det jag trodde skulle döda, gav mera liv än någonsin förut till mina gamla kaktusar.

Jag undrar hur gammal en novemberkaktus kan bli egentligen? Riktigt gammal, tror jag. Ibland lever de vidare i generationer. Kanske kommer mina döttrar att ärva mina kaktusar en gång? Vem vet. Vackra är de. Och riktiga överlevare.

 

 

 

Körsbärsträdets sommar

Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor. 

Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det. 

Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.

Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona. 

När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren. 

Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.

 

 

Döden, döden, döden ...

Astrid Lindgren är känd för att börja sina samtal med sin syster med att prata om döden. Sen hade de klarat av den och pratade om allt annat mellan himmel och jord. Det var kanske mer naturligt förr i tiden att prata om döden än idag.

Men just det här pandemins år, 2020, har nog knappast någon kunnat undgå att möta döden antingen i ord eller IRL. Om man nu kan möta döden IRL, det blev ett lite märkligt uttryck, eller vad tycker ni? Eller kan man kanske det, möta döden IRL? Döendet vet jag att man kan uppleva IRL. Både som döende och som den som befinner sig intill den döende. Det har jag nu flera erfarenheter av som människa.

Döden har nog alltid funnits med i mina funderingar genom livet. Redan när jag var liten funderade jag och skrev om döden. Det tror jag är naturligt för många barn. Som tonåring förändrades tankarna på döden. Jag blev medveten på ett annat sätt om att jag själv och alla andra är dödliga. Jag minns att jag grät länge i min säng en gång för att känslan av att alla en dag skulle vara borta, var så outhärdligt sorglig för mitt tonårshjärta. Hela mitt örngott och en bit av lakanet var alldeles vått av tårar, för så fruktansvärt sorglig kändes döden i just den stunden. Och den är ju sorglig. Det är ju så sorgligt att vi alla en gång ska dö. Samtidigt som kontrasten är där att det är ju precis lika fantastiskt och härligt att vi alla får och har fått leva.

En tro på ett liv efter detta är tröstande och ger kraft tror jag. Men det är inte alltid, eller ens säkert, att man en endaste gång kan känna den övertygelsen. För egen del så skiftar min tro på ett liv efter döden genom livets olika faser. Ibland tror jag ingenting alls. Ibland har jag känt att jag tror på något mer, en fortsättning. En själ som lever kvar. Särskilt stark har den känslan varit i närheten av en döende. Det har känts som att något lämnar kroppen. Jag har känt likheter med att föda. Som att något nytt föds fram. Men vem vet? Allt handlar om vad man tror, ens egen inre övertygelse och visshet.

För mig har vissheten om döden gjort att jag känt det särskilt viktigt att ta vara på livet. Att tala om för människor jag håller av att jag gör det. Innan det en dag är för sent. Överhuvudtaget har det känts viktigt att göra det jag vill med mitt liv innan det är för sent. Ibland kan det till och med kännas lite stressande att döden är där och sätter en deadline på det jag vill göra och uppleva i mitt liv. Kanske när jag minst anar det dessutom.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva.

Känn inte så stark rädsla för döden, att du glömmer att leva. 

Ord som tröstat mig många gånger.

Jag önskar dig som läser här en fridfull Allhelgonahelg. Som jag hörde någon säga i tv, så finns helgen inte bara för att sörja, utan kanske allra mest för att vi ska hedra de döda. Att minnas dem, prata om dem och tända ett ljus. 

Leva sitt liv för att hedra de som levt före mig, det är ett vackert sätt att leva, tycker jag.

Jag vill leva ...

Leva så att jag en dag

Kan dö

Med ett förnöjt leende

I tacksamhet

/Anna-Karin

Covid19 överraskar - hur ska vi orka?

Igår och idag skärptes restriktionerna på grund av Covid19 i sex regioner i Sverige. Det känns som ett tungt bakslag. Bara för ca två veckor sedan kändes allt mer hoppfullt. 70+arna släpptes lika fria, eller om det nu är instängda, som oss andra. Äldreboenden upphörde med besöksförbud. Vi fick hoppfulla besked om att kunna fira jul, kanske inte helt som vanligt, men ändå tillsammans med de nära.

Men viruset överraskar också experterna. Smittspridningen har accelererat så snabbt att man nu stänger t ex ishallar, bibliotek, muséer i vissa områden. Man uppmanar människor att bara umgås med de i samma hushåll. Undvika kollektivtrafik, köpcentra, butiker förutom livsmedel och apotek. Nej till fester och afterwork. Backa tillbaka bandet till som det var i april. Det känns tufft. Särskilt som att vi nu har den mörkaste årstiden på året framför oss.

Vad ska man då göra? Själv "tröstade" jag mig återigen en stund med att läsa på om Spanska sjukan, för att få perspektiv. 50 till 100 miljoner människor dog mellan åren 1918-1920. Vi är mycket långt från sådana siffror nu även om så klart varje människa som dör är en förlust i ett samhälle. Idag har 1,18 miljoner människor dött i Covid19 i hela världen, så här långt. Inte ens under Spanska sjukan tog livet slut för de allra flesta på jorden. Så, även om det känns tungt just idag, visst måste jag kunna känna hopp inför framtiden. Att det kommer ett mer normalt liv igen där vi kan träffa varandra utan social distansering. Att det kommer vaccin och läkemedel.

Samtidigt så tänker jag att människorna som levde under Spanska sjukan hade en helt annan livsstil än vi har idag. Vi har t ex varit vana vid att resa över hela världen året om. Nöjesresor och semestrar. Med mera. Vi har i ärlighetens namn varit ganska så bortskämda med väldigt mycket under flera generationer. I alla fall vi i den rika världen. Nu får vi försöka lära oss att ha tråkigt. Det är inte roligt. Men det är inte heller farligt. 

Det som jag tror är farligt är den sociala distanseringen för många. Vi människor är så sociala varelser. Att inte träffa andra människor gör lätt att vi får oro, ångest och i värsta fall depression. Hur vår psykiska hälsa påverkats under den här pandemin kommer säkert att visa sig så småningom på olika sätt. Och visar sig redan nu i höst.

Jag själv känner det tyngre på många sätt nu men det har olika skäl, inte bara pandemin. Hade ju oturen att drabbas av sjukdom hos riktigt nära i somras. Det har varit en mycket tuff resa. Men tack och lov finns det en vändning nu och det fungerar bättre än på länge. Men tröttheten efteråt gör det svårare att orka med som jag brukar. Men jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag tar mig upp. Jag tränar. Jag aktiverar mig så som är möjligt. Försöker hålla modet uppe. Göra det som är meningsfullt om nu inte så mycket kanske känns roligt just nu.

Kanske är det bästa just nu att vara extra snäll mot sig själv? Extra förlåtande om man ibland brister och inte orkar. Ge sig själv av det goda som livet ändå har att erbjuda. Tända ett doftljus i mörkret. Läsa en bok om man kan koncentrera sig. Gå ut i naturen och fotografera. Lyssna på musik. Eller kanske blogga, så som jag ska försöka göra nu i vinter. Kravlöst bloggande, men ändå göra det för att ha något där mina tankar får samla sig och kanske växa till något nytt, en ny sanning och ett nytt hopp kring det som händer i världen nu. Jag har skrivit och bloggat mig igenom svåra perioder så många gånger förut. Skapandets kraft. Och skrivandets.

 

Det är ju allhelgonahelg nu. Själv så var jag vid min mammas grav och tände ljus idag på förmiddagen. Min lilla Mimmi var med. Hon är så van vid att vi går till graven så hon hittar själv dit på kyrkogården. Hon tycker om att vara där. Sätter sig gärna där en stund. Men just idag var det för blött i gräset för att hon skulle sätta sig. Men jag kunde ta ett fint kort på henne i alla fall. Min älskade, lilla vovve, du är värd mer än guld inte minst under en pandemi. Du får mig att glömma och du får mig att känna mig så älskad. Du ger mening åt mitt och andras liv. 

BARA VARA

Låt mig få vara ...

Vara i det som är

Hur det än är

Vila utan oro

Utan tankar på framtiden

Se en strimma av ljus

I världens mörker

Låt mig få vara ...

Vila ...

I tillit

Hopp

Känna tacksamhet över det som är

Trots allt

 

/Anna-Karin

Löven faller och jag med dem ibland

Löven faller och jag blir tårögd. Vill tömma mig själv på all sorg, saknad, förlorade drömmar. Tårar hjälper. Längtar efter närhet, men aldrig förut har väl närhet känts så långt borta som nu. Jag får locka Mimmi med skinka på morgonen för att hon ska följa med mig ut på promenaden. Hon vill ligga kvar i hundbädden och inte alls ut i det gråa fuktiga. Den första frosten har redan varit.

Min katt har haft fem dagar utan kramper. Jag vet att det närmar sig att ta farväl av henne. Vet bara inte när. Varje dag känns särskilt värdefull. Hon får leva som den drottning hon är nu. Äta sånt hon älskar mest av allt. Vi skämmer bort henne massor. Hon ger lika mycket tillbaka som hon alltid gjort under sina dryga nitton år.

Tiden går och jag tror knappt att det är sant att det är allhelgona nästa helg. Och vintertid till helgen.

Så mycket som hänt. Så mycket att bearbeta. Så mycket att ibland snurrar tankarna nätterna igenom och sovtimmarna är lätt räknade då för mig.

Håll i. Håll ut. Ha hopp. En dag ljusnar det igen.

Jag drömmer redan om våren.

Solkatten

Tänk att hon har fått njuta av solen en hel sommar till, älskade fina Yatzy, vilken ömhet jag känner när jag ser dig må så gott där i solen. Din 19:e sommar är på väg mot höst. 

Mårbackor

 

Hallonen

 

Soliga dagar

 Låt oss minnas de soliga dagar när livet gav så rikt i överflöd.

Var som vattnet

Var som vattnet

Flöda

Flyt förbi hindren

Ta med dig något på vägen

Ge liv

Ta dig fram hur trångt det än verkar

Mjuka upp

Glittra

Porla

Var som vattnet

Ge liv

Flöda, flöda

Var som vattnet

Flöda

Flyt förbi hindren

Ta med dig något på vägen

Ge liv

Ta dig fram hur trångt det än verkar

Mjuka upp 

Glittra

Porla

Var som vattnet

Ge liv

Flöda, flöda, flöda ...

 

(Anna-Karin)

Mimmi i sommaren

De där allra varmaste dagarna i sommar var vi i trädgården hela tiden. Det var vår lilla hund Mimmi också. Hon hade sin alldeles egna filt som hon verkligen älskade att vara på i skuggan under vår stora lönn. Hon brydde sig inte alls om hundar som kanske skällde, eller en skata som flög omkring. Hon kan verkligen konsten att njuta och koppla av när det gäller. Så där som tjuren Ferdinand under sin korkek också kunde göra. Mimmi, vår alldeles egna lilla tjuren Ferdinand. Fast under en skogslönn.

Trädgårdssommar

Kryddträdgården, min potagere

Tack och lov att jag hade trädgården att vara i den här sommaren. Även om allt som hände gjorde att jag på något sätt inte tog in allt det vackra på samma sätt som jag brukar, så tog jag mig tid att fotografera en del. Bilder att njuta av länge efter att blomningen är över. På de här bilderna är det tidig sommar.

Ölandstoken intill trappan

Paradisbusken som börjar bli riktigt stor nu

Den söta lila syrenen på stam som doftar ljuvligt

Den gammeldags vita doftrosen

Vår katt 19 år

Midsommarafton fyllde vår katt 19 år. Hon är en så underbar katt, den snällaste katt man kan tänka sig. Klok och pratar mycket med oss. Hon har artros men annars är hon frisk. Varje dag med henne känns som en stor gåva. Särskilt med tanke på hennes ålder numera.

Gå till frissan - ingen självklarhet

Häromdagen var jag hos frissan. På salongen dit jag går har de fullt upp nu igen berättade min hårfrisörska. Så glad för deras skull. Själv får jag gå dit när vi är nästan helt ensamma där, jag och frissan. Och ibland helt ensamma. Vilken märklig tid detta är i livet. Så skönt att bli ompysslad en stund. Det behöver jag efter allt. Vem kunde tro att vi en dag skulle få uppleva att det inte är självklart att gå till frissan när man behöver det? Så många äldre och i riskgrupper som har corona-frisyrer nu.

Tidig höstpromenad

Alla dessa promenader jag gått i sommar. För att inte tala om alla steg jag tagit i mitt liv. Där varje steg tagit mig dit där jag är nu. Och nästan alltid vid min sida under de senaste åtta åren, min lilla fina hund Mimmi. Den bästa PT jag kan ha, särskilt en vår och sommar som denna.

Nu är det redan september. Den första höstmånaden. Men idag på morgonen när jag var ute med Mimmi, värmde solen. Vinden var helt stilla. Himlen så där klart blå som den är den här tiden på året. Luften var frisk att andas. Visst går det lättare att andas den här tiden på året? Så känner jag det i alla fall.

En del träd börjar få höstnyanser på sina blad nu. Det är bara att njuta av allt som händer där i naturen. Ständig förvandling. Som i oss människor också. Även om vi inte tänker på det, så händer det ju massor i oss varje dygn. Jag tror att det var Kaj Pollak som berättade om att vi förändras så mycket på ett enda dygn att vi är egentligen en helt ny människa varje morgon när vi vaknar. Vilken hisnande tanke. Vilka möjligheter finns det inte i det, tänker jag.

Vad rädslan gjorde med oss

Med all respekt för den svåra sjukdom som covid 19 kan vara, så funderar jag ibland över vad vi kommer att tänka när vi fått perspektiv på den tiden vi lever i. Pandemins tid. Vad rädslan för det okända gjorde med oss. Med oss alla i världen. Från den fattigaste till den mäktigaste. Från den unga till den riktigt årsrika.

Hur betedde vi oss? Mot andra. För oss själva. Hur var vi och vad gjorde vi när hela världen befann sig i panik och kris? Jag tror att jag har mycket att lära om mig själv när jag tänker på hur jag var den här tiden i mitt liv. Tid för eftertanke kring det tror jag är utvecklande för mig som människa.

Rädsla kan växa till panik. Kanske är det just det vi kommer att se i backspegeln. Hur farligt var viruset? Egentligen? Kanske var det själva rädslan för det okända som var det mest farliga? Som fick hela världen att stänga ner. Flygplanen att sluta flyga. Människor som inte fick göra som de ville själva längre. Soldater som vaktade så att människor höll sig inomhus. Människor som var tvungna att ha med sig en lapp om varför de var utomhus. Människor som hyrde ut sina hundar till andra därför att det gav en annan människa rättigheten att gå ut utomhus en liten, liten stund. Toalettpapper som tog slut. För att inte tala om handspriten. Värktabletter. Allt som saknades inom vården som skulle funnits där när det verkligen behövdes. All skyddsutrustning som skulle funnits i ett beredskapslager som inte var där när vi verkligen behövde det. Ja, jag kan inte räkna upp allt otroligt som hänt som väl aldrig jag trodde skulle kunna drabba så många människor samtidigt under så kort tid i hela världen. Som tur är finns allt dokumenterat på Internet om jag någonsin skulle glömma. Var det verkligen så farligt, undrar jag ibland? Eller var det paniken som härskade över oss? Vem kan svara på det. Inte jag. Kanske framtiden själv.

Var där någon som höll huvudet kallt? Vem i så fall? Kanske Anders Tegnell. Han har i alla fall sett rätt avslappnad ut i sina tröjor genom alltsammans och haft fokus på sin starka övertygelse att ta sig igenom detta. Hur rätt eller fel han hade, det kanske vi vet en dag. Eller inte.

Jag själv tog det ganska lugnt i början. Förstod nog inte alls vad som höll på att hända. Men när hela världen började stängas ned, ja, då drogs också jag med i rädslan. Jag bestämde mig för att fokusera på något meningsfullt som jag kunde påverka. Jag rensade i huset. Sorterade och städade. Höll mig aktiv. Sedan kom trädgårdsarbetet på våren. Kände mig lyckligt lottad att ha en trädgård då. Jag promenerade mycket. Tittade på serier. Höll mig informerad om vad som hände. Höll mig aktiv helt enkelt.

Om jag tänker efter, så är det så jag gjort perioder i mitt liv när det varit kaos. Det som jag vet nu som jag inte kände till när jag var yngre, det är att det också är viktigt att ta sig tid för vila när det är kaos, så att man inte blir helt utmattad. Tid för återhämtning på olika sätt har jag lärt mig att ge till mig själv sedan länge nu. Så också under den här tiden. Och jag har tagit mig tid att djupandas. Det gjorde jag aldrig någonsin förr.

En dag är allt detta historia. Och vi är de som levde då.

Bok: Ensam i Paris av Jojo Moyes

 

"Vad i hela friden ska jag då hitta på i höst", tänkte jag, "när jag inte kan gå på bio, inte på caféer och inte bjuda hem vänner som jag gillar att göra". Visserligen gav ju Anders Tegnell visst hopp igår när han sa att eftersom smittspridningen är så låg just nu kommer förmodligen 70+are och riskgrupper att kunna leva ungefär som alla andra kanske redan från oktober. Men jag tror ändå att vi kommer att ha kvar en försiktighet i oss. I alla fall tror jag att jag kommer att ha det ett bra tag efter allt vi upplevt.

Så jag har tänkt läsa fler böcker. Och blogga. Lyssna på musik. Se tv-serier och filmer.

Jag har precis läst ut boken "Ensam i Paris" av Jojo Moyes. Det är en novellsamling med nio noveller och två kortromaner. Temat för berättelserna är varma kärlekshistorier och älskvärda karaktärer. Hur blir det bättre än så för mig som inte är särskilt förtjust i spänning, thriller och liknande. Jag tycker att livet i sig är tillräckligt spännande. Hellre drömmer jag mig bort i en varm kärlekshistoria. Det kan vi inte få för många av tror jag. Tänk en nyhetstidning full av det! Hur underbart skulle inte det vara? 

Jag har läst böcker av Jojo Moyes förut. Hennes språk är vackert och beskriver målande både miljöer och människor. Berättelserna tar ofta oväntade vändningar. Det gör de i den här samlingen också. Kanske inte en bok som jag kommer att läsa en gång till. Men varje berättelse gav mig avkoppling och värme inuti och ibland ett och annat leende.

Tröstande dikt av Karin Boye

SMÅ TING

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet -

tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma -

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.

(Karin Boye)

 

Förändring

Om jag ska sammanfatta år 2020 så här långt med ett enda ord, så är det förändring. Både när det gäller hela världen. Och på det personliga planet.

Vi lever mitt i en pandemi. Inte ens i min vildaste fantasi, vilken är rätt så vild ibland, kunde jag föreställa mig att hela världen skulle tumlas om och allt skulle ställas på ända av ett virus. Nu har jag lärt mig vad en pandemi är. Något jag aldrig kommer att glömma. Den tar längre tid än jag kunde drömma om i mars när jag åkte till Stockholm samma helg som det var Melodifestival. Precis den tidpunkten när smittspridningen blev allmän i samhället. Oj oj så mycket som hänt sedan dess. Och ibland undrar jag där jag är nu, om livet någonsin blir som det var förut igen. Kommer vi att krama varandra lika naturligt igen? Utan att känna rädsla. Kommer vi att vara lika öppna mot främlingar som vi var före pandemin? Och om, när kommer vi i så fall att kunna vara det?

Jag önskar av hela mitt hjärta att vi en dag känner oss trygga igen med folk nära inpå oss. Att vi inte längre vänder oss bort från varandra fysiskt. Utan närmar oss igen. Som en enda flock. Utan olika skydd och utan rädslor. Jag förstår att som det är nu är det klokt med avstånd. Men jag drömmer om en dag när vi kan vara nära igen.

På det personliga planet började året med att min make blev ålderspensionär. En stor förändring för både honom och mig. Sen kom pandemin, kanske den största förändring i världen vi får uppleva i våra liv. Och som att inte de förändringarna var nog på bara några månader, så drabbades min man av sjukdom. Flera diagnoser över en enda natt. Hela sommaren har varit fylld av besök och undersökningar i vården. Mycket oro som tack och lov idag är lite mera visshet om visserligen ett förändrat liv, men ändå ett liv. Och möjligheter att kunna ha ett bra liv på många sätt. Det kunde blivit så mycket, mycket värre än det blev. Men det visste jag inget om i somras när jag var mitt uppe i det. Så sommaren passerade som i en dimma för mig. Och nu när det är sensommar stannar jag ibland upp och tänker "Vad var det egentligen som hände?".

När något tar slut, börjar alltid något nytt, säger Patricia Thudor-Sandahl i sin bok "Förändring", som jag lyssnat till och som stöttat mig mycket under den här tiden. Så är det ju. Men med så mycket förändringar som det är just nu i hela världen, är det ibland lite svårt att hänga med i svängarna. Då behöver i alla fall jag det trygga och invanda extra mycket. Som mina promenader i naturen och ett regelbundet liv att vila i mitt i kaoset.

Jag undrar vart allt är på väg.

Livet.

Och världen.

Och inte minst, jag själv.

 

 

 

 

Min Yogi-katt

 

Solhatt

Ändå

Och ändå ...

 

Sprider solen

sina strålar

 

Över ängsliga

 

Ångestfyllda

 

Förtvivlade

 

Sorgsna

 

Rädda

 

Ensamma

 

Utmattade

 

Längtande

 

Älskande

 

Frustrerade

 

Förvirrade

 

Över alla liv

 

På denna jord 

 

I denna pandemi

 

Ändå ...

 

Solens strålar ...

 

Läkande ljus in i oss alla

 

 

(Anna-Karin)

Tillsammans

Vilda virvlande vindar ...

 

Bär min längtan

 

Över ängar

 

Stränder

 

Hav

 

Vilda virvlande vindar ...

 

Famna dem jag längtar så

 

Låt dem känna

min kärlek

 

Fast så långt borta

 

Låt oss vara

 

Nära ändå

 

Tillsammans i vinden

 

 

(Anna-Karin)

Lönn

Åh hur längtade inte jag, denna längtan, långa mörka vinterdagar.

Hur längtade inte jag, efter bladens skyddande grönska, lönnens blomklasar mot isblå vårhimmel.

Hur längtade inte jag?

Tack, tack, tack, tack för denna dags grönska.

Tack för livet som öppnar sig igen.

Födelsedag

Min födelsedag firade jag med en bilutflykt till Gränna. Solen sken och värmde frusna själar. Himlen var blå. Det var den dagen träden slog ut i Vätterbygden. Det var så ovanligt vindstilla, så vackert att det kändes som att vara i en tavla. Så overkligt fast så verkligt ändå. Så overkligt som att åren går. Jag är densamma som igår. Och ändå inte. På något konstigt sätt.

Mimmi och mammas grav

Mimmi ville av sig själv vara med på bilden när jag fotograferade blommorna jag planterat. Hon känner sig som hemma här vid mammas grav där vi varit så många gånger nu. Åren går. Minnena består. Och kärleken i mitt hjärta.