Ansökan om permanent sjukersättning

Motvilligt, fast samtidigt med ödmjukhet inför livet, fyllde jag åter igen i ansökan om permanent sjukersättning till 3/4 i morse.

Tårarna rann stilla nedför kinderna.

För jag vill ju inget hellre än att vara helt frisk och arbetsför till 100 %.

Jag älskade verkligen att arbeta, mitt arbete och att ha jobbarkompisar.

Att vara ekonomiskt självförsörjande.

Ske det som nu ska ske.

Acceptans.

Den enda friheten

Den enda frihet jag hittar som bär mig.

Är den i kärleken.

akm©2012

FK begär nytt läkarutlåtande - fördröjer beslutet

Jag fick brev från min läkare igår. Det låg där prydligt och fint på bordet och "välkomnade" mig när jag kom hem efter sjukhusbesöket. Det kändes som ett nytt slag i magen på mig, matt i hela kroppen som jag var just då.

FK hade begärt in ett nytt läkarutlåtande från min läkare. De förhalar beslutet som vanligt. Medan jag får leva i ovisshet och med noll kronor i ersättning under tiden. Samtidigt som Försäkringskassan själva gör stora vinster.

Det här är verkligen ett mycket "läkande" system för den som blivit sjuk av stress.

Min läkare uppmanar mig att söka permanent sjukersättning till 75 % igen. Hon hade skrivit detsamma till FK, att allt är uttömt när det gäller mig och arbetsträning/rehabilitering och att hon anser att jag ska ha permanent sjukersättning till 75 %.

Jag tänker söka om permanent ersättning igen. När jag bara har hämtat lite kraft. Så jag orkar kontakta Försäkringskassan och min handläggare där. 

Någonstans får jag acceptera att det är som det är med mig. Och känna tacksamhet över att jag lever.

Jag ska skaffa mig ett bra liv.

Trots allt.

Vaxproppen och svimning

Denna vaxpropp ... Först till vårdcentralen. De gav upp.

Skickade mig med akutremiss till öron på sjukhuset.

Där försökte läkaren peta och suga ut vaxproppen tre gånger med paus emellan.

Jag svimmade två gånger.

Först i stolen.

Sedan föll jag ihop på golvet. Inget kul.

Fast en bravad i sig. Att svimma två gånger på samma dag. Och ändå våga gå tillbaka in i undersökningsrummet. Det var starkt och modigt gjort av mig, tycker jag.

Det är märkligt det här med att svimma. Jag har gjort det vid undersökningar till och från sedan jag var tre år gammal. Först känner jag obehagskänslor i magen och sen går allting blixtsnabbt. Jag vet inget mer, inget alls om vad som händer med mig. Det är först när jag vaknar som jag förstår att något hänt.

Andra gången när jag vaknade efter svimningen igår, låg jag på golvet med sex sköterskor/läkare som stod på golvet och tittade ner på mig. Jag kände som att jag var med i en scen i Doktor House, väldigt obehagligt och också overkligt. Särskilt som att inte Doktor House var där.

Efteråt blir jag trött och matt i hela kroppen. Fick faktiskt åka rullstol för allra första gången i mitt liv igår. Genom de långa korridorerna i sjukhuset för att komma ut därifrån. Jag var för matt och för yr för att orka gå på mina egna ben. Som jag förstått det är det ett blodsockerfall som man får när man svimmar. "Ta och ät något sött när du kommer hem", sa man till mig på öronkliniken. Och det gjorde jag ju gärna. Väl hemma i min säng igen där jag kunde vila mig och hämta kraft.

Personalen på Öron/näsa/hals var empatisk och skicklig. Fin utrustning hade de också.

Fast vaxproppen sitter där den sitter.

Jag ska till sjukhuset nästa torsdag igen. Det är inget annat än en vaxpropp som har satt sig ovanligt illa till i mitt öra, sa läkaren. Skönt att veta det i alla fall.

Djurpark?

I helgen var det ett sagolikt väder. Det kändes nästan som att jag fick lust att fira midsommar.

Djuren här hemma njöt av att få vara ute i allt det gröna och sköna.

Mimmi gillar att gräva. Hon jobbar på för fullt så fort hon får en chans. Ibland ser man inte hennes huvud när hon sticker ned det i hålet. När det kommer upp igen, ser man en sandig nos.

Vad ska man ha dessa soliga, varma dagar till? Mimmi vet. Att sträcka ut sig i gräset. Njuta av solen som nästan aldrig går ner helt nu på kvällarna.

Mimmi är väldigt nyfiken på vem den här Barbie är som sitter i buren och äter gräs. Barbie är nyfiken på Mimmi också. Inte alls rädd även om hon kanske ser lite hopkurad ut på just den  här bilden. Fast törs jag släppa ihop dem? Barbies tänder är stora och vassa.

Hund och katt - vilka vänner de har blivit, Mimmi och hennes storasyster Katten.

Fast ibland är det väldigt skönt för storasyster Katten att få vara ifred för lillasyster yster Hundvalp. Ligga för sig själv och filosofera en sommarkväll i slutet av maj månad.

En livsuppgift att vara mamma

Jag tycker att det är underbart att läsa alla kärleksfulla tankar till alla mammor här i cyberrymden idag. Det gör mig varm i hjärtat.

Alla minnen som bubblar fram inom oss när vi tänker på våra mammor.

Så klart att inte alla minnen av våra mammor är härliga minnen, ärligt talat. Mammor är också människor, med allt vad det innebär.

Mammor gör fel. Mammor kan vara elaka. Mammor kan vara trötta, orkeslösa, tanklösa. Mammor kan skada. Ibland till och med döda.

Mammor är människor.

Det är en gåva att ha fått bli mamma. En livsuppgift.

Så, ja, efter en hel dags funderingar kring ordet "mamma" och vad det innebär, avslutar jag den här Mors Dag 2012 med att tacka mina älskade döttrar, Isabelle och Linnea, för att jag fick den största lyckan av dem alla; att få bli just deras mamma.

Tack. 

Tack för allt ni har lärt mig om vad det är att vara människa. 


Tack för alla gånger ni ifrågasatt och spräckt sönder mina fördomar, mina självklarheter och fått mig att utvecklas, att mogna som människa.

Jag älskar er mer än allt annat här i världen.

En gång sov ni under mitt hjärta.

Hjärtat glömmer aldrig det. 

Jag fick en helt ljuvlig Mors Dags-bukett av yngsta dottern sent på kvällen igår. Kvistrosor, tror jag att de här vackra vita rosorna heter. Jag fick choklad och jag fick underbara sms med hälsningar från mina båda döttrar. De hälsningarna sparar jag i mitt hjärta för alltid. 

Orden från barnen man en gång sett som små bebisar och som då bara hade skrik och gny och så småningom joller att ta till när de ville uttrycka något, är särskilt värdefulla för mig som mamma. 

Jag minns hur nyfiken jag var på att få höra mina barn börja tala. Jag undrade vad de en gång skulle säga till mig. Vad de skulle berätta för mig. 

Så många ord och tankar jag har fått höra från dem redan i mitt liv. 

Jag önskar att jag får många, många fler samtal med mina nu unga vuxna döttrar.  

Loreen vann!

Jag låg och sov när Loreen vann Melodifestivalen 2012 med låten "Euphoria".

En fin låt, ett starkt framträdande. En låt väl värd att vinna, tycker jag.

Grattis, Loreen!

En märklig Mors Dag

Idag känns som en märklig Mors Dag för mig. Det är första gången i mitt liv som jag inte har någon mamma att åka och överraska med blommor.

Jag gick ut tidigt i morse i det våta gräset och plockade en bukett blommor från trädgården. Ställde dem i en vas intill fotot på mamma.

När yngsta dottern vaknat ska hon följa med mig och plantera rosa pelargoner på mammas grav.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig hur stark en människa kan vara.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att det finns något som man aldrig kan ta ifrån mig som människa vad som än händer; rätten att bestämma över mig själv och att sätta gränser för vad andra får göra med mig.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan starta om gång på gång på gång i livet. Lämna det trasiga och bygga nytt.

Tack, älskade mamma, för att du lärde mig att det verkligt viktiga i livet är de små vardagliga tingen och naturen, att det är där man hittar den stora glädjen och lyckan i livet.

Tack, älskade mamma, för att du älskade mig.

Tack, älskade mamma, för alla kakor och bullar du bakade till mig, för alla blommor du gav mig, alla pelargonsticklingar du drev upp åt mig.

Tack, älskade mamma, för att jag alltid kunde lita på dig när du var barnvakt åt det käraste jag har i mitt liv; mina barn.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan våga ta in det nya som sker i världen så länge man lever. Till det sista andetaget.

Tack, älskade mamma, för att du gjorde allt du kunde för att ge mig glädje din sista stund på jorden, trots att du var så svag då.

Tack, älskade mamma, för att du gav mig livet.

Jag älskar dig.

För evigt.

Vila i frid, mamma.

Kram/Anna-Karin <3

Tillit

TILLIT


Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

(Peter Curman)

Slänga böcker och sorgearbete

Nu är det redan pingstafton kväll.

Jag var på Plantagen och köpte rosa pelargoner till mammas grav idag.

Hade tänkt plantera dem idag också, fast kände att jag inte orkade det. Så ont i mitt öra och svårt att höra.

Jag somnade i soffan när jag kom hem.

Åt middag.

Somnade igen och sov ett par timmar.

Mycket ovanligt för att vara jag. Fast jag tror att jag behöver det. Sova.

Drömde en mycket otäck mardröm. Att jag var jagad, blev skjuten, blödde och kände mig hotad till livet. Vaknade stel av skräck.

Hade konstigt nog ändå fått en energikick av drömmen och sömnen på något sätt.

Slängde iväg hela mitt gamla lexikon från Bra Böcker i 24 delar.

Jag minns hur lycklig jag var när jag började samla på det lexikonet, hur rik jag kände mig då. Det var när jag hade börjat på mitt första jobb. Med lexikonet fick jag två böcker i varje paket. Jag minns fortfarande känslan när jag bar hem de där bokpaketen och glädjen jag kände när jag öppnade dem. Hur jag bläddrade försiktigt i dem, kände hur jag längtade efter att lära mig saker.

Nu finns Internet och de gamla gröna lexikonen från Bra Böcker har inget som helst värde längre. Världen har också förändrats så allt i lexikonen stämmer inte längre.

Jag har frågat både i bokantikvariat och Erikshjälpen, fast ingen vill ha dem. Så jag har bestämt mig för att slänga dem sedan länge. Idag gjorde jag det.

Det kändes bra.

Som att jag fick ur mig en massa annat också samtidigt.

Känslor.

Jag kan känna igen sorgeprocessen i mig själv från tidigare perioder av sorg i mitt liv. Hur det dyker upp lust till förändring plötsligt. Längtan efter att göra mig av med. Längtan efter att ta in nya saker i mitt liv.

Jag följer mitt hjärtas längtan och lust så långt det är möjligt nu.

Jag vet att det är något i mig som läker. Långsamt.