She stood in the storm ...

Beslutet från Försäkringskassan

Igår ringde min handläggare från Försäkringskassan mig.

- Jag ser att din läkare anser att du ska ha permanent sjukersättning, sa hon. Det har jag beslutat om att du inte får. Din läkare anser också att du ska få bli sjukskriven till och med november i år. Det har jag beslutat om att du inte får beviljat. Jag vill också berätta för dig, att nu har det gått så lång tid att du inte längre får 80 % av din inkomst från ersättningen, utan 75 %. Det jag beslutat är att du blir sjukskriven till och med september. Du ska också fylla i en till blankett, en blankett om förlängning av sjukersättningen. Du hittar blanketten på nätet och den ska skickas till Östersund.

- Ok, sa jag. Om jag uppfattat dig rätt så är jag alltså sjukskriven till och med september nu då. Jag vill berätta för dig att jag har skickat in ansökan om permanent sjukersättning till tre fjärdedelar.

- Det har jag beslutat om att du inte får beviljat, sa min handläggare.

- Då vill jag berätta för dig att jag kommer att överklaga det den här gången, svarade jag.

- Det tycker jag att du ska göra, sa handläggaren. Så får vi se om man bedömer att läkarutlåtandet är skrivet så att du har rätt till permanent ersättning.

- Sedan, fortsatte handläggaren, ska jag också informera dig om att jag nu inte längre kommer att vara kvar på den här avdelningen och jobba med dig. Din nya handläggare är ..., ja, nu ska jag se om jag hittar det, ha, ha ... här är så många ärenden som jag ska hålla reda på, 338 stycken, så ibland vet jag inte riktigt vem som har fått vilken handläggare. Men här är det ju, din nya handläggare heter XXXX och du når henne på telefon XXXX.

Vi sa hejdå till varandra.

Jag satt kvar en stund och försökte landa i de besked som jag fått.

Inuti mig kände jag en stor tomhet, ett hål. En stund kände jag som att jag ville ge upp.

Jag vet i alla fall att jag får ersättning till och med september månad.

Jag vet också att jag blir utförsäkrad till jul igen. Förra gången blev jag utförsäkrad precis under semestertider. Det är otur tycker jag att jag blir utförsäkrad just vid de tillfällen som jag skulle behöva tid för återhämtning som allra mest. Fast det är inget som jag kan påverka.

Jag får fortsätta att leva i ovissheten och att fylla i blanketter om jag inte orkar jobba. Fast det är svårt för mig att vänja mig vid den ständiga ovissheten som det innebär att vara sjukskriven med en diagnos där ingen egentligen kan säga om eller när jag kommer att bli frisk eller friskare. Det är svårt för mig att bli friskare när jag lever i ovisshet hela tiden.

Det händer också ibland att jag undrar vem som egentligen är den "sjuke". Den som orkar arbeta i ett sjukt samhälle med omänskliga krav. Eller den som inte orkar att göra det. Är det människan som är problemet? Eller är det arbetslivet och det hårdare samhällsklimatet?

En nära anhörig till mig uttryckte något mycket klokt när jag berättade om samtalet, "Ja, men, det är ju konstigt, för du är ju sjuk och har de besvär du har antingen läkaren skriver på det ena sättet eller det andra". Och det har ju den personen helt rätt i. Tänk om Försäkringskassan hade samma insikt.

Hur än allt är och hur än allt blir, så kommer jag att så långt jag orkar försöka skaffa mig ett bra liv, trots allt. Ett bra liv så som just jag tycker är ett bra liv.

En sak kan man aldrig, aldrig någonsin ta ifrån en människa.

Hur man förhåller sig till det som inträffar i livet.


Jag känner friden lägga sig inom mig.

Acceptans. Tillit. Hopp.

Jag kramar hoppet. Än en gång.

En dag ...

En timme ...

En minut ...

En sekund ...

... i taget.

Jag andas.

Mitt hjärta slår.

Jag kan känna kärlek.

Empati.

Sorg.

Jag är människa.

Levande.

Tack.

Välfärdslandet Sverige en myt

Välfärdslandet Sverige är idag en myt. Historia.

Vi har slutat att ta hand om varandra.

Numera är det djungelns lag som råder här.

Fast jag tror att en dag kommer vi att inse att det blir vi själva som förlorar på att ha det så här i längden.

Ett samhälle mår bäst av att man tar hand om varandra och visar empati.

Precis så som det är i en familj.

Det är min övertygelse.

Stark ekonomi och barnfattigdom?

I nyheterna på nätet såg jag igår en länk med grafik över barnfattigdomen i Sverige jämfört med andra länder. Idag läser jag i nyheterna att svensk ekonomi är stark. Det känns som ett hån mot de fattiga barnen i Sverige, mot de människor som utförsäkras, mot de sjuka som pressas av Försäkringskassan och mot andra svaga grupper som får allt mindre medan andra får allt mer.

Den nya grafiken i den första länken visar den existerande barnfattigdomen i Sverige år 2012.

Hur i hela friden kan vi svenskar acceptera detta? Det handlar om barn.

Vi kan skänka pengar och sitta framför TV:n och se faddergalor. Det är bra.

Fast hur kommer det sig att vi har så lätt att blunda för den barnfattigdom som finns här så nära oss, i Sverige?

Skäms, makthavare, säger jag. Ni har makten att förändra. Gör något.

Alla barn är alla vuxnas ansvar. Sverige är ett rikt land och har råd att ta hand om barnen. Att inte göra det, blir kostsamt på längre sikt för samhället.

Sprid gärna länkarna vidare. 

Ännu en länk om barnfattigdomen: Unicefs rapport där Sverige hamnar på 22:a plats

Ansökan om permanent sjukersättning

Motvilligt, fast samtidigt med ödmjukhet inför livet, fyllde jag åter igen i ansökan om permanent sjukersättning till 3/4 i morse.

Tårarna rann stilla nedför kinderna.

För jag vill ju inget hellre än att vara helt frisk och arbetsför till 100 %.

Jag älskade verkligen att arbeta, mitt arbete och att ha jobbarkompisar.

Att vara ekonomiskt självförsörjande.

Ske det som nu ska ske.

Acceptans.

Den enda friheten

Den enda frihet jag hittar som bär mig.

Är den i kärleken.

akm©2012

FK begär nytt läkarutlåtande - fördröjer beslutet

Jag fick brev från min läkare igår. Det låg där prydligt och fint på bordet och "välkomnade" mig när jag kom hem efter sjukhusbesöket. Det kändes som ett nytt slag i magen på mig, matt i hela kroppen som jag var just då.

FK hade begärt in ett nytt läkarutlåtande från min läkare. De förhalar beslutet som vanligt. Medan jag får leva i ovisshet och med noll kronor i ersättning under tiden. Samtidigt som Försäkringskassan själva gör stora vinster.

Det här är verkligen ett mycket "läkande" system för den som blivit sjuk av stress.

Min läkare uppmanar mig att söka permanent sjukersättning till 75 % igen. Hon hade skrivit detsamma till FK, att allt är uttömt när det gäller mig och arbetsträning/rehabilitering och att hon anser att jag ska ha permanent sjukersättning till 75 %.

Jag tänker söka om permanent ersättning igen. När jag bara har hämtat lite kraft. Så jag orkar kontakta Försäkringskassan och min handläggare där. 

Någonstans får jag acceptera att det är som det är med mig. Och känna tacksamhet över att jag lever.

Jag ska skaffa mig ett bra liv.

Trots allt.

Vaxproppen och svimning

Denna vaxpropp ... Först till vårdcentralen. De gav upp.

Skickade mig med akutremiss till öron på sjukhuset.

Där försökte läkaren peta och suga ut vaxproppen tre gånger med paus emellan.

Jag svimmade två gånger.

Först i stolen.

Sedan föll jag ihop på golvet. Inget kul.

Fast en bravad i sig. Att svimma två gånger på samma dag. Och ändå våga gå tillbaka in i undersökningsrummet. Det var starkt och modigt gjort av mig, tycker jag.

Det är märkligt det här med att svimma. Jag har gjort det vid undersökningar till och från sedan jag var tre år gammal. Först känner jag obehagskänslor i magen och sen går allting blixtsnabbt. Jag vet inget mer, inget alls om vad som händer med mig. Det är först när jag vaknar som jag förstår att något hänt.

Andra gången när jag vaknade efter svimningen igår, låg jag på golvet med sex sköterskor/läkare som stod på golvet och tittade ner på mig. Jag kände som att jag var med i en scen i Doktor House, väldigt obehagligt och också overkligt. Särskilt som att inte Doktor House var där.

Efteråt blir jag trött och matt i hela kroppen. Fick faktiskt åka rullstol för allra första gången i mitt liv igår. Genom de långa korridorerna i sjukhuset för att komma ut därifrån. Jag var för matt och för yr för att orka gå på mina egna ben. Som jag förstått det är det ett blodsockerfall som man får när man svimmar. "Ta och ät något sött när du kommer hem", sa man till mig på öronkliniken. Och det gjorde jag ju gärna. Väl hemma i min säng igen där jag kunde vila mig och hämta kraft.

Personalen på Öron/näsa/hals var empatisk och skicklig. Fin utrustning hade de också.

Fast vaxproppen sitter där den sitter.

Jag ska till sjukhuset nästa torsdag igen. Det är inget annat än en vaxpropp som har satt sig ovanligt illa till i mitt öra, sa läkaren. Skönt att veta det i alla fall.

Djurpark?

I helgen var det ett sagolikt väder. Det kändes nästan som att jag fick lust att fira midsommar.

Djuren här hemma njöt av att få vara ute i allt det gröna och sköna.

Mimmi gillar att gräva. Hon jobbar på för fullt så fort hon får en chans. Ibland ser man inte hennes huvud när hon sticker ned det i hålet. När det kommer upp igen, ser man en sandig nos.

Vad ska man ha dessa soliga, varma dagar till? Mimmi vet. Att sträcka ut sig i gräset. Njuta av solen som nästan aldrig går ner helt nu på kvällarna.

Mimmi är väldigt nyfiken på vem den här Barbie är som sitter i buren och äter gräs. Barbie är nyfiken på Mimmi också. Inte alls rädd även om hon kanske ser lite hopkurad ut på just den  här bilden. Fast törs jag släppa ihop dem? Barbies tänder är stora och vassa.

Hund och katt - vilka vänner de har blivit, Mimmi och hennes storasyster Katten.

Fast ibland är det väldigt skönt för storasyster Katten att få vara ifred för lillasyster yster Hundvalp. Ligga för sig själv och filosofera en sommarkväll i slutet av maj månad.

En livsuppgift att vara mamma

Jag tycker att det är underbart att läsa alla kärleksfulla tankar till alla mammor här i cyberrymden idag. Det gör mig varm i hjärtat.

Alla minnen som bubblar fram inom oss när vi tänker på våra mammor.

Så klart att inte alla minnen av våra mammor är härliga minnen, ärligt talat. Mammor är också människor, med allt vad det innebär.

Mammor gör fel. Mammor kan vara elaka. Mammor kan vara trötta, orkeslösa, tanklösa. Mammor kan skada. Ibland till och med döda.

Mammor är människor.

Det är en gåva att ha fått bli mamma. En livsuppgift.

Så, ja, efter en hel dags funderingar kring ordet "mamma" och vad det innebär, avslutar jag den här Mors Dag 2012 med att tacka mina älskade döttrar, Isabelle och Linnea, för att jag fick den största lyckan av dem alla; att få bli just deras mamma.

Tack. 

Tack för allt ni har lärt mig om vad det är att vara människa. 


Tack för alla gånger ni ifrågasatt och spräckt sönder mina fördomar, mina självklarheter och fått mig att utvecklas, att mogna som människa.

Jag älskar er mer än allt annat här i världen.

En gång sov ni under mitt hjärta.

Hjärtat glömmer aldrig det. 

Jag fick en helt ljuvlig Mors Dags-bukett av yngsta dottern sent på kvällen igår. Kvistrosor, tror jag att de här vackra vita rosorna heter. Jag fick choklad och jag fick underbara sms med hälsningar från mina båda döttrar. De hälsningarna sparar jag i mitt hjärta för alltid. 

Orden från barnen man en gång sett som små bebisar och som då bara hade skrik och gny och så småningom joller att ta till när de ville uttrycka något, är särskilt värdefulla för mig som mamma. 

Jag minns hur nyfiken jag var på att få höra mina barn börja tala. Jag undrade vad de en gång skulle säga till mig. Vad de skulle berätta för mig. 

Så många ord och tankar jag har fått höra från dem redan i mitt liv. 

Jag önskar att jag får många, många fler samtal med mina nu unga vuxna döttrar.