Gott Nytt År!

2015 var ett på många sätt tungt år. Så tungt att vissa saker som hände önskar jag inte hade hänt i världen. Där fanns ändå ljusglimtar i mörkret.

Det får mig att tänka på några ord som jag hörde i en film igår kväll, Kalenderflickorna. Några vackra rader om solrosen som alltid, oavsett hur starkt eller svagt solljuset är, ändå med hela sin varmt gula blomma följer den strimma av ljus som är där.

Så är det med mina krukväxter i fönstren också. Paraplyaralian i köksfönstret börjar få nya små, små blad. Ljuset har redan ökat för varje dag och vi går långsamt mot allt fler soltimmar igen. Lämnar de långa mörka stunderna bakom oss. Sekund för sekund.

Ljuset från dagen därute har så stark effekt på mina krukväxter, att jag får vrida dem ibland för att de inte ska växa sig sneda. Så vänder och drar de sig till ljuset. Till det ljus som finns, hur starkt eller svagt det nu än är.

Så vill jag leva, idag och andra dagar. Vända mig mot den svaga, ljusa strimman i mörkret eller bada i ljus när livet är så.

Om jag ska sammanfatta mitt år för mig som människa personligen, känner jag att ordet "förändring" är tillräckligt. 2015 har inneburit många förändringar för mig. Ibland har det varit svårt att hänga med i svängarna. Jag har inte alltid hunnit landa innan nästa backe, uppför eller nedför, har varit där.

Jag önskar att mitt 2016 blir ett lite lugnare år för mig. Tid att landa och att hitta till vad jag vill nu och framåt. Tid att njuta av det som är.

Till dig som läser här önskar jag dig ett riktigt Gott Nytt År!

Sök den strimma av ljus som alltid finns där.

Också i mörkret.

Minns att utan mörkret skulle vi inte kunna se ljuset.

Följ ljuset!

Som solrosen varje dag vänder sitt ansikte mot solen däruppe.

Vad är det mest meningsfulla som jag gjort?

Funderar över vad jag gjort i mitt liv så här långt. Inser att det mest meningsfulla jag själv tycker att jag gjort, är inte det som jag fått pengar för.

Den största belöningen är kanske den som inte går att mäta i sådant som pengars värde.

God Jul!

En riktigt fridfull och God Jul önskar jag dig som kikar in här i min blogg!

Det har för mig varit en ovanligt hektisk tid innan jul av olika skäl. Därför ska min jul bli så här tänker jag:

Fokusera på god sömn, vila, små promenader i dagsljus, njutning och gemenskap med människor där jag mår bra.

Precis så som jag läste häromdagen att en stressforskare rekommenderade att man gör för att lindra julstressen som vi nutidsmänniskor ofta drabbas av.

Egentligen är det ju så enkelt med julfrid. Ibland kan det räcka med tystnad och ett tänt ljus för att känna julfrid. Det gäller att hitta till känslan av frid inuti sig själv, så spelar det inte så stor roll hur verkligheten ser ut runt omkring.

Vi människor vill så gärna göra det krångligt för oss, fast att vi egentligen inte alls behöver göra det.

Musik ska jag lyssna på också i jul. Det betyder mycket för mig.

Ta väl hand om dig och ta väl hand om de människor du älskar.

Allt gott! /
Anna-Karin

Statsministerns jultal 2015

Idag kl 12.15 håller statsministern sitt jultal. Den 1 januari 2016 kommer han och regeringen äntligen att kunna regera med sin egen budget. I stället för med Alliansens gamla budget som man tvingats regera till i mer än ett år på grund av SD:s pajaserier i riksdagen förra hösten.

HÄR en sammanfattning av flera viktiga reformer som regeringen nu kommer att genomföra. Vallöftet att ta bort utförsäkringarna är för mig personligen det jag känner störst glädje över just nu att det blir verklighet.

Jag önskar att detta är början till ett samhälle med minskade klyftor mellan människor, ett solidariskt samhälle. Därför att det är ett gott samhälle för alla människor, oavsett livssituation

Jag tror inte att vägen dit är lätt. Men jag är övertygad om att den är möjlig och att den är nödvändig. För mig och andra, för barnen och barnbarnen. För kommande generationer.

Pepparkaksminnen

Årets pepparkakor hos mig är färdigköpta. Jag äter många så jag blir riktigt snäll.

I år har jag inte bakat en enda pepparkaka. Jag köper färdiga. Fast de hembakade är de allra godaste. Jag tycker att pepparkakor ska vara tunna och knapriga och gärna lite brända också.

Förr om åren bakade jag alltid pepparkakor till jul. Jag gjorde degen själv. Sen fick jag två små gulliga döttrar från någonstans som jag fortfarande inte riktigt förstår varifrån, som hjälpte mig att baka.

Nja, i början åt de mest av degen. Sen fick de ont i magen.

Det var en av de mest lyckliga tiderna i mitt liv så här långt. När jag stod där vid arbetsbänken med en liten knappt och en drygt meterhög dotter på var sida om mig och de hade sina egna små brödkavlar som de kavlade deg för fulla muggar med. Samtidigt som de hela tiden bad om mer och mer deg att stoppa i sina små röda munnar.

Det var nästan så att jag kände mig som en fågelmamma just i den stunden. Så som deras små munnar gapade. Vi hade så roligt,vi skrattade och var så glada, vi blev så himla mjöliga och golvet blev mjöligt och det var deg lite överallt i hela köket när pepparkaksbaket var avklarat till sist.

Sen fick jag mer och mer bråttom som heltidsarbetande småbarnsmamma. Antingen gjorde min mamma pepparkaksdegen åt oss eller så köpte jag den och nöjde mig med att baka ut pepparkakorna.

I stället för att göra egendesignade pepparkakshus som förut, köpte jag färdiga pepparkakshusmallar. Det var verkligen jätteroligt att göra pepparkakshus. Att spritsa vackra mönster av kristyr och att trycka dit non-stop på taket i många olika färger. Att göra istappar från taket av kristyr. Att placera pepparkakshuset på en bomullsklädd bricka och att sätta dit små söta tomtar som kikade ut genom pepparkakshusets fönster och som fanns runt omkring pepparkakshuset.

Sen efter jul åt vi upp pepparkakshuset. Usch så mycket damm vi måste ha fått i oss. Men det struntade vi i. Det var glada dagar, så lyckliga dagar i mitt liv verkligen. Så tacksam jag är att jag har fått uppleva det.

I år har jag köpt färdiga pepparkakor. Det var Nyåkers pepparkakor och de var förvånansvärt goda, tycker jag. Det är bra att det finns färdiga pepparkakor även om jag saknar att baka, faktiskt.

Men nästa jul, DÅ ska jag minsann baka själv igen!

I alla fall en liten, liten pepparkaksgris. Eller två.

Livet har många olika faser.

En del är gladare än andra.

En del faser är man starkare än andra.

Det viktiga är att man minns glädjestunderna och gör det man kan för sig själv de stunder som inte är så glada i livet. Och att man hittar sätt att hantera de olika faserna i livet så att man klarar de kriser som man ibland behöver gå igenom för att komma vidare som människa.

Glädje på recept?

Jag har känt mig så trött hela december. Det har varit så mycket att fixa och att tänka på av olika skäl länge för mig nu. Men att efter sju års kämpande och skrivande få uppleva att det jag och andra med mig kämpat för, att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu är beslutat i riksdagen att det avskaffas, blev som en vitamininjektion för mig mitt i det mörkaste mörkret i december.

Tänk vad glädje kan göra för hur vi människor mår!

De som är sjuka behöver glädje, kanske ännu mer än andra. De sjuka behöver sist av allt stress och press och sånt elände som utförsäkringar.

Så, hur skulle vi kunna lösa det? Hur kan vi erbjuda sjuka människor mer glädje, funderar jag. Går det att skriva ut "Glädje" på recept?

Jag vet att man kan söka sin glädje själv. Och att man som vuxen människa också bör göra det.

Men när man drabbas av ohälsa och inte minst psykisk ohälsa, är det ofta mycket svårt att hitta glädjen i kanske smärta, sömnlöshet och ångest.

Då behöver andra finnas runt omkring den som mår dåligt. Det är då vi behöver varandra som människor. När vi blir sjuka och som små barn igen ibland. Svaga och jättetrötta. Fulla av gråt.

Om vi alla insåg det, skulle vi också se att det finns en mening i att leva, en mening med våra liv som människor. Hur än våra liv ser ut.

Meningen är att vi ska finnas där för varandra i både med- och motgång, tror jag.

Att vi ska ta hand om varandra.

Lyfta den som är svag.

För att vi alla ska bli starka.

Att ge glädje, ger glädje tillbaka.

Regeringsbeslut: Äntligen! Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort

De sju svåra, svarta åren med utförsäkringshelvetet är på väg att avslutas. Igår, den 9 december 2015, infriade regeringen vallöftet att besluta om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det som kallas utförsäkring eller stupstock i folkmun.

Sedan Alliansen tillsammans med SD, stående i riksdagen och applåderande det vansinniga beslutet att göra det orimliga att tidsbestämma sjukdom, har halta, lytta, cancersjuka mitt i pågående strålbehandling, människor sönderstressade in i kollaps med flera med flera diagnostiserade kommit gående eller i rullstol och ibland fått bäras in till Arbetsförmedlingen för att man där skulle kunna se om de verkligen var sjuka. Om de verkligen inte skulle kunna arbeta.

Samtidigt har de sjuka ofta fått vänta på sin ersättning under tiden de varit utförsäkrade och ofta också en tid efteråt. De har blivit av med sin SGI och fått sin sjukersättning sänkt. De har hamnat i ekonomisk fattigdom på grund av att de varit sjuka. De har levt i oro och stark stress för en ofta redan ansträngd ekonomi.

Handläggarna på Arbetsförmedlingen och handläggarna på Försäkringskassan slet sina hår och vred sina händer och sökte bland alla papper efter en instruktion för hur de skulle hantera allt detta. Läkarnas ord på att den som var sjuk verkligen var sjuk betydde inte längre något som helst. Jo, jag vet. Jag kan skriva under på allt detta. Därför att jag har upplevt det genom mina egna ögon. När jag själv utförsäkrades. Jag kommer aldrig att glömma vilken kränkning det innebar. Vilken förnedring att bli så misstrodd i en så utsatt position som jag var just då.

Vi är 90.000 människor som har upplevt att bli utförsäkrade under vår sjukskrivning. Dessutom tillkommer lidandet för barnen, anhöriga och älskande till den sjuke. Antalet människor det då handlar om är betydligt större än 90.000.

Detta absurda experiment med levande människor i stället för labb-råttor, pågick i sju långa och tunga år för den sjukskrivne. Det fanns de som utförsäkrades inte bara en gång, utan två och till och med tre gånger.

Det fanns också de som inte orkade pressen en utförsäkring innebar. Det fanns de som valde att ta ut ålderspension i förväg och som nu får leva med den ekonomiska försämring det innebär resten av sina liv.

Det fanns de som valde att lämna sjukförsäkringen och bli anhörigförsörjd. Med allt vad det innebär av osjälvständighet, beroende, ojämlikhet och risker om relationen går i kras. (Och de allra flesta sjukskrivna är kvinnor vilket i de här fallen ofta innebär att det är mannen som blir den ekonomiskt starke i relationen, tillbaks till mitten av 1800-talet, häpp!).

Det fanns de som inte orkade längre. Det skär i bröstet på mig att skriva det. Det fanns de som avslutade sina liv. Det fanns de som begick självmord för att samhället satte sådan press på en sjuk människa.

Mitt hjärta blöder fortfarande för alla dessa människor. Det är för dem som jag skrivit varenda bokstav de år som jag bloggat, skrivit debattartiklar, deltagit i sociala medier med den kraft jag haft för att synliggöra de sjukas situation i Sverige under den tid som Utförsäkringshelvetet pågått.

Det här kan låta illa nog. Men vad värre är och som kommer att ta tid att ställa till rätta, är den människosyn som beslutet om utförsäkringar av sjuka människor innebar för vårt samhälle. Ett skapande av "vi" och "dom". Ett skapande av "vi duktiga som minsann jobbar och betalar vår skatt och är värda att få ännu mer i plånboken BARA FÖR ATT vi är så otroligt friska!". Ett skapande av tänkandet att den som är sjuk är lat och inte betalar skatt. Vilket faktiskt den sjuke också gör. Till och med högre skatt än den som arbetar vid samma inkomst så som verkligheten är idag. Ett skapande av tänkandet att sjukförsäkringen är ett bidrag i stället för den försäkring som den egentligen är. Uppbyggd av skatteintäkter från generationer.

Ett skapande av tänkandet att den friske har rätt att frossa. Medan den sjuke får skylla sig själv att han/hon är sjuk och minsann ska pressas om så ända in i döden till att bli frisk. Tänkandet att sjukdom och också stressrelaterad ohälsa går att bota genom ännu mera stress och press. Tänkandet att den som är sjuk egentligen är en fuskare och en som man ska misstro precis som man ska misstro läkaren som sjukskrivit en människa. En människosyn som bygger på misstro i stället för tillit.

Det är min personliga övertygelse att skapandet av detta "vi" och "dom" som utförsäkringarna inneburit, det missnöje som detta inneburit för de drabbade och deras anhöriga och vänner, den människosynen är en av flera orsaker till den rädsla vi ser i vårt samhälle idag. Främlingsfientligheten. Utanförskapet.

Ja, jag tror att den rädsla som det sjuka systemet med utförsäkringarna skapade även bidragit till att ännu fler blivit sjuka. Den stressrelaterade ohälsan i Sverige ökar. Den som varit arbetsför har känt rädsla att bli sjuk och därför slitit sig själv ännu hårdare och så småningom ända in i väggen.

Ett samhälle där människor känner sig rädda, svikna och saknar tillit till samhället självt, blir i slutänden ett svajigt och farligt samhälle. Ett samhälle där vi inte längre litar på demokratin, på de människor vi valt att leda landet, på varandra, blir ett oroligt och otryggt samhälle där människor mår dåligt. Blir sjuka.

Jag har själv upplevt hur utförsäkringen påverkade mig. Jag har bloggat om det här i min blogg. Skrivit debattartiklar. Jag utförsäkrades den sista sommaren min åldrande och då mycket svaga mamma var i livet. Hon var döende. Jag genomlevde det. Fast som i en dimma. Efteråt var jag så trött att jag somnade så fort jag satte mig ned. Jag svimmade ett par gånger. Jag backade bakåt i mitt tillfrisknande flera år.

Precis som för den stora majoriteten av dem som utförsäkrats, så kom jag tillbaka in i sjukförsäkringen igen så småningom. Utförsäkringen gjorde ingen som helst nytta. Tvärtom gjorde den både mig och så många andra allt sämre. Tala om bortslösade resurser på så många olika områden. Införandet av utförsäkringarna är en av de största flopparna under Alliansens tid vid makten anser jag.

Den som inte varit där eller haft någon på nära håll som utförsäkrats, tycker jag ska låta bli att döma eller misstro den som varit där. Den som inte personligen upplevt utförsäkringarna, tycker jag ska respektera och lyssna på vad vi som upplevt det har att berätta. Så att vi lär för livet om vad vi aldrig någonsin får göra med sjuka människor.

Den 1 februari 2016 försvinner den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Den 1 februari 2016 ... jag läser orden jag skrivit gång på gång på gång. Som jag längtat. Så många vi är som hoppats. Som kastats runt mellan hopp och förtvivlan genom den här mycket tunga perioden för sjuka människor. Som bollats hit och dit mellan olika myndigheter i stället för att få läka samman i lugn och ro. Sår som rivits upp gång på gång och aldrig ens fått chansen att bli till ärr ...

Utförsäkringshelvetet som snart är ett svart minne blott i Sveriges historia.

Detta är ett första viktigt steg mot en bättre sjukförsäkring i Sverige och minskat antal sjukskrivna. Det finns mycket kvar att göra. Till exempel att människor med sjukersättning ska få en högre ersättning i stället för att som nu ligga under eller på gränsen för fattigdom i Sverige. Regeringen har ett åtgärdsprogram. Vill du läsa om det kan du kika in in i en av de länkarna som jag tipsar om efter det här inlägget. 

Till sist, vi som varit med om att bli utförsäkrade samtidigt som vi varit sjuka, låt oss för alltid minnas vad som kan hända genom politiska beslut. Ta inte några rättigheter för givna någonsin. Låt oss ta på allvar att vi kan påverka. Låt oss komma ihåg hur vi kan påverkas av det politiker beslutar om. Tänk på hur viktigt det är vilka ledare och vilket parti vi röstar på. Och hur viktigt det är att vi röstar. Minns att förändring är möjlig.

Blunda inte.

Sov inte alltför hårt.

Håll dig vaken.

Se det som sker.

Bry dig.

Tro på att förändring är möjligt.

Också de mest svarta dagar av dem alla.

Det brinner ett ljus i mörkret.

Det brinner ett ljus ...

Ett ljus som vi alla kan tända

Ett ljus i ögonen hos den som tappat sitt hopp

En glimt av ljus i den sjukes brustne blick

Låt oss tända det

Nu

Inte imorgon

Utan ... nu

Därför att det är ...

Bråttom

Låt oss upprätta

Hopp

Tillit

Medmänsklighet

Empati

Solidaritet

Låt oss bygga ...

Ett sant samhälle

Tillsammans

Ett samhälle utan ett "vi" och ett "dom"

Ett samhälle där alla har plats och lika värde



Lästips:

"Nu tar vi bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen" (Annika Strandhäll, Socialdemokraterna) (I denna artikel finns länk till regeringens åtgärdsprogram för sjukförsäkringen)

"Hetsjakten på sjuka är äntligen över" (Expressen)

"Gräns i sjukförsäkringen avskaffas" (SVT)

"Den bortre tidsgränsen är borta!!!" (Solrosuppropet)

"Parlör inför dagens riksdagsdebatt om utförsäkringarnas avskaffande" (Solrosuppropet)

"Bra men några applåder blir det inte" (Martin Mobergs betraktelser, FB)

"Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort" (Regeringen)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen slopas" (Svenska Dagbladet)

"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort" (SVT)

"Anständighet återupprättad" (Östra Småland)

"Äntligen ryker stupstocken" (Värmlands Folkblad)

"Läkarupprop mot utförsäkringarna" (Solrosuppropet)

"Grattis alla jävla latmaskar och andra reaktioner" (Solrosuppropet)

"Nya regler när utförsäkringarna stoppas" (Solrosuppropet)

"Äntligen avskaffas stupstocken" (Kjell Rautio, LO)

Hårfint - om torkhuvar, locktänger och annat

Här är jag fem år och sitter i torkhuven med papiljotter och väntar på att håret ska torka.

Idag la jag både julen och dotterns flytt helt åt sidan och lät min hårfrisörska i stan ta hand om mig i stället. Det är en sann njutning att få bli ompysslad och fixad i håret tycker jag.

När jag var liten var det vanligt att kvinnor gick till hårfrisörskan varje lördag för att "lägga håret", som det hette. Om jag nu minns rätt så brukade det vara lördagar som de gick dit. Där fick de vila sina trötta ben efter att ha lagat mat och städat och tvättat och tagit hand om barn och annat i ett hushåll hela veckan. Där satt de i hårsalongen med papiljotter i håret i torkhuvar och bläddrade i damtidningar. Säkert pratade man lite skvaller också under tiden som man blev fin i håret.

Tiderna förändras. Jag minns hur glad jag var när jag köpte mig mitt livs första hårfön. Sen blev det en locktång. Idag har jag en värmeborste när jag ska vara lite extra fin. Men för det mesta låter jag mitt hår självtorka nu för tiden. Det finns kardborrespolar som är skonsamma för håret. De fungerar bra för mig en vanlig vardag. Om jag nu gör något alls med håret. Eftersom jag har självfall och en lättskött frisyr behöver jag inte lägga mycket tid på att fixa mitt hår.

Min mamma hade en torkhuv i vårt hem. Ibland rullade min mamma upp mitt långa hår på papiljotter. Sedan fick jag sitta på en stol med torkhuven över mitt huvud tills håret var torrt. Och läsa damtidning. Då kände jag mig stor, minns jag. Och väldigt glad. Som de där tanterna som la håret på lördagarna.

Tänk att det var så roligt att leka vuxen när man var barn. Nu när jag är vuxen längtar jag ibland efter att leka barn, att få känna mig liten och utan ansvar och slippa fatta en massa beslut hela tiden.

Det är väl då som jag sätter mig och bloggar ibland, tänker jag.

Barnets skaparglädje i mig som väcks till liv.

Chokladkalender, adventskalender och hyacinter

Mitt i all flyttröra som det är här i huset hos mig nu kring dotterns flytt, händer det härliga juliga saker!

Idag har jag öppnat första luckan i min chokladkalender. Där var en pytteliten julgran i choklad. Den minsta chokladjulgran jag sett, tror jag. Nästan så att jag behövde förstoringsglas för att se den. Undrar om inte de gjort med chokladen i kalendrarna som med godispåsarna? Krympt den. Det tror jag i alla fall.

Jag känner mig som en liten unge när jag vet att jag ska titta på adventskalendern på TV. Jag såg den inte i morse utan ska titta ikväll. Vad jag läst ska årets adventskalender vara sevärd för både stora och små.

I källaren hade jag gömt undan fyra hyacinter i ett mörkt rum. Tänkte plocka upp dem efter hand, en och en för varje advent, som jag brukar göra. Så förvånad jag blev när jag kom in i rummet där idag och hyacintdoften nästan slog omkull mig. Alla fyra hyacinterna i full blom trots att de stod där i det becksvarta mörkret. Magiskt, tycker jag. Som ett trolleri.

Jag tog upp alla de vackra, vita hyacinterna och placerade ut dem lite överallt. Här sitter jag nu smått rusig av hyacintdoften och skriver i min blogg.

Dofterna är så viktiga för att skapa stämning. Inte minst nu i väntan på julen.

Första adventhelgen

Hux flux fick äldsta dottern äntligen ett efterlängtat långtidskontrakt på en lägenhet. Så den senaste veckan har det varit fullt upp med saker att ordna kring det.

Det är verkligen många känslor som trängs inuti när nu äldsta dottern också flyttar ut för gott ur boet. Många minnen som dyker upp. Stor tacksamhet blandas med glädje och också lite vemod. Men allra mest så mycket glädje över att få uppleva att båda mina döttrar har jobb och bostad nu.

Igår, första advent, spelade jag julmusik och drack glögg och åt lussekatt och pepparkakor. Tände ljus och njöt av värmen från brasan i kaminen.

Stormen Gorm höll sig på avstånd tillräckligt länge för att jag skulle hitta till adventsfrid. Här i Jönköping har stormen inte satt så många spår, tack och lov. Fortfarande minns jag ju starkt hur det var efter Gudrun- och Per-stormarna. Att vakna upp och se alla träden som fallit under natten, det gjorde ont för mig som är en stor trädälskare.

Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor

Idag är det "Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor". Inte precis en dag att fira. Mer en dag att prata eller skriva om mäns våld mot kvinnor.

Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?

Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap. 

Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.

En bra relation ska få mig som kvinna att känna mig FRI! Fri att vara den jag är. Göra det jag vill. Vara med den jag vill vara med. Känna mig älskad för den jag är. Ge mig en god magkänsla istället för muskelspänningar och rädsla.


Lästips:

"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)

Skumtomtar och första snön

Jag kunde inte motstå en påse skumtomtar häromdagen. Jag försökte inte ens. Man kan ju alltid provsmaka och njuta lite i förväg av julen, tycker jag. Sprida ut den så att den varar lite längre än bara några dagar.

Efter att jag ätit skumma tomtar kom första snön. Jag vet inte om det hade något samband. Men vem vet. Konstiga saker händer ibland.

Plötsligt blev världen så mycket ljusare, tack vare ett tunt lager snö över den plats på jorden där jag bor. Jag kände hur jag piggnade till direkt. Tankarna var inte lika sega längre som annars den senare tiden. Jag fick plötsligt energi. Tänk hur ljuset påverkar oss människor. Och djuren. Både min lilla hund Mimmi och min katt sover så mycket denna årstiden.

Den här veckan tar jag fram adventsljusstakar och ljusslingor. Sätter vita stearinljus i adventsljusstaken. Advent är en vacker högtid, tycker jag.

Glögg och pepparkakor med ädelost och kanske lite fikonmarmelad till också, mums!

Har du fått snö hos dig än?

Hur firar du advent?

20 år sedan Den Stora Snöstormen

Den där morgonen, den 17 november 1995, såg jag nästan inte alls ut genom fönstret när jag gick in i köket från sovrummet. Fönstren var täcka av stora snöflingor. Snön yrde. Strömmen hade gått. Det var iskallt i huset.

Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.

Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.

Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.

Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.

Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.

Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.

Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.

Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.

Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.

Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.

Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.

Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.

Strömmen var tillbaka.

Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.

Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?

För livets skull - Frankrike 2015

Människan går vidare

Reser sig igen 

Även om några bland oss

Aldrig kan resa sig igen

Ju fler som blir där

Liggande i sitt blod

Desto fler bland oss

Ska resa oss

För deras skull

För livets skull

Och kärleken

Evinnerligt

Till tidens slut


(Anna-Karin)

Paris - 13 november 2015

Mitt hjärta blöder med Paris och Frankrike idag.

Jag tänder ljus.

Terrorism vinner aldrig över demokrati.

Så som denna mörka natt, vid gryningen, gick över i dag ...

Så ska en dag det mörker vi möter nu, gå över i ljus.

Ljus vinner över mörker.

Kärlek vinner över hat.

Mod vinner över rädsla.

Tillit är vägen till fred.

Det är viktigt att vi förenas som människor.

Sammanhållning.

Gemenskap.

Medkänsla.

Paris ... denna vackra stad som jag förälskade mig i när jag stod där på Mont-Martre förra sommaren och såg ut över dess oändlighet.

Åh, det faller tårar nedför mina kinder när jag ser bilder därifrån nu ...

Paris hjärta kan inget döda.

Det pulserar mitt i sorgen.

Fullt av liv.

Min starka medkänsla med människorna i Frankrike idag.

"Frihet, jämlikhet, broderskap"

"Liberté, egalité, fraternité"

Trött hund, trött matte och app för en god sömn

Det är fredag. Det regnar. Det är grått. Det är november. Jag installerade en app igår kväll som jag fick tips om från min lillebror. Den mäter hur man sover, hur mycket man rör sig i sömnen och om man snarkar eller har andra ljud för sig i sömnen.

Dessutom ska den så småningom väcka mig i en sömnfas när jag är i det tillståndet så att jag kommer att känna mig pigg under dagen.

Jaha, det ska bli spännande att se om det fungerar. Mycket teknik finns det. Spännande att testa, tycker jag.

I appen fanns det också en hel del bra tips om hur man får en god sömn, det som är så viktigt för att man ska må bra och känna sig på gott humör. Där fanns också tips och övningar för att komma igång på morgonen. Små klipp med lätta yogaövningar och mini-gympa för att köra igång kroppen.

Appen heter "SleepBot" om du själv vill testa.

Min hund klarar både att somna och att hålla sig pigg under dagen utan någon som helst app. En sötnos är hon och i morse gosade vi länge tillsammans i sängen innan jag gick upp.

Förvirringens tid

Sverige inför gränskontroller. Förändringar i regeringens budget. Det känns inte alls bra inuti mig idag. Jag tänker på de människor som lyckas fly från krig ända upp till oss här i Norden. Och möts av en gränskontroll som inte funnits där på mycket länge. Hur skulle jag känt mig då om jag varit en av dem?

Samtidigt läser jag om att barn som kommer hit försvinner varje dag. Det är så klart inte alls bra och kan gränskontroller göra att man kan få kontroll över den situationen så är det bättre än hur det är nu. Jag läser att barn och barnfamiljer ska få komma in i Sverige som förut, också i fortsättningen.

Jag har inte helheten och känner inte att jag kan säga om det som sker nu är rätt eller fel rent matematiskt. Men i mitt hjärta känns det fel och mycket sorgligt.

Jag tänker att det som sker nu är ett sätt att markera mot EU att de andra länderna också måste börja ta ansvar i den situation som är.

Vad förändringarna i regeringens budget innebär för till exempel oss som är sjukskrivna får jag förhoppningsvis veta idag. Jag önskar att det inte blir några förändringar till det sämre. Det är för mig  fel väg att gå att öka klyftorna ännu mer om man vill ett gott samhälle för alla människor i stället för ett fåtal.

Det är i kristider som människan visar sitt sanna jag som mest.

Om man lever efter rädslan eller modet.


Lästips: "Förre S-minister: Gränsen ej nådd" (SVT)

Årets sista blommande lupin?

Idag när jag gick min promenad såg jag en vackert blommande blå lupin på ängen nära där jag bor. Den enda och kanske allra sista blommande lupinen som jag ser i år.

Jag stannade till där vid lupinen. Stod där ett bra tag och bara tittade på den. Så vacker, vilken underbar blå färg. Ensam... lupiner som brukar vara så många tillsammans. Så många och som att jag kan drunkna i ett pastellhav ibland i lupinernas största blomningstid, kring midsommar.

Fast den ensamma lupinen var inte mindre vacker fast att den stod där helt ensam på ängen. Det var nästan så att jag kunde se ännu mer hur vacker den verkligen var. Så rak, så hög, så perfekt lupin som bara en lupin kan vara.

Som att när man lyfter ut något och ställer det för sig själv, så kan man se ännu tydligare hur det verkligen är, hur det verkligen ser ut. Komma närmre än om lupinen varit mitt bland alla de andra lupinerna.

Som att ställa en människa helt ensam i världen utan något alls. För att se vem hon är när hon inte längre har något mer än sig själv att luta sig mot. När hon inte längre är en i flocken. Vad hon gör då, där i sin ensamhet. Stannar kvar. Eller tar steg mot möten, andra människor och nya erfarenheter.

Jag ångrade när jag stod där framför lupinen att jag inte hade tagit med mig kameran. Kände att jag hade velat visa den här i min blogg. Föreviga den. Innan den vissnar ned. Kanske att snön en dag faller i vita, stora flingor och lägger sig som ett värmande täcke över den.

Kanske hinner jag uppleva den en gång till, denna märkligt varma november.

Novemberblommor - pelargon och novemberkaktus

 

I nyheterna är det så många tråkigheter att läsa nu för tiden att jag pausar från det till och från. Ibland behöver man fokusera på det vackra i världen för att orka som människa. Som tur är finns blommorna och naturen där för mig när annat känns tungt.

Det är 9 november. I det inglasade uterummet blommar pelargonen som att det var mitt i sommaren och sätter knoppar för fullt. Den är fantastiskt vacker att titta på. Jag älskar den milt rosa färgen. Vilken kontrast, så mycket liv mot de nakna träden där ute nu.

Jag går runt i huset och vattnar mina blommor. Jag har valt att ha lättskötta blommor. Lättskötta blommor är för mig blommor som trivs i huset där jag bor och som behöver vattnas en gång i veckan. Sådana blommor som det inte gör något alls om man ibland glömmer bort att vattna dem. Pelargoner. Paraplyaralior. Murgröna. Orkidé. Svärmors tunga. Paradisträd. Och så mina novemberkaktusar. Kaktusarna blommar otroligt rikt och vackert just nu. Titta på bilden efter texten här. Där är så många blommor att de riktigt väller över fönsterbrädan. Och det utan att jag knappt gjort något alls mer än gett kaktusarna lite, lite vatten någon gång ibland. Så generösa blommor, vilken färgglädje de bjuder på i mörka november.

Jag har alltid tyckt om att odla växter som vuxen. Eller, kanske redan som barn. Det finns en rolig historia från när jag är liten.

Vi hade en damm i vår trädgård där min mamma och pappa planterat fina växter kring vattnet. En dag upptäckte de att blommorna var försvunna. Eller i alla fall en del av dem.

Så småningom fick de se att jag hade "planterat" blommorna i fönsterlådan till min lekstuga. Eller kanske mera helt enkelt grävt upp dem och sedan burit iväg med dem i mina små barnahänder och satt ned dem i min planteringslåda vid lekstugefönstret.

Vare sig mamma eller pappa blev arga på mig för det. De skrattade, de älskade mig så som jag var, med alla mina små påhitt.

Jag var ungefär tre år då. Kanske hade jag anlag för att bli trädgårdsmästare? Eller blomsterhandlare? Vem vet. Det tänker jag nu. Kanske en dold talang som jag i alla fall kan njuta av i mitt liv i min vardag. Odling.

November och Gustav Adolf-bakelse

Solen går ned tidigt nu och de mörka kvällarna känns oändligt långa för mig. Jag känner som att jag vill lägga mig och sova redan klockan åtta. En liten kvällspromenad gör att jag lyckas jag hålla mig vaken till klockan tio. För det mesta i alla fall.

Det är varmt ute fortfarande för att vara november. Alla träden som nu står nakna vittnar om att det ändå är november.

Imorgon är det dessutom den 6 november. Den dagen på året som jag sällan missar att köpa bakelse. Gustav Adolfs-bakelsen är den bästa bakelsen på hela året för mig. Egentligen en av de få bakelser som jag verkligen gillar.

Det finns olika varianter på just Gustav Adolfs-bakelsen. Jag gillar bäst den som är som två hårda mördegskakor med en fyllning av vaniljkräm och vispgrädde mellan. Sen ska det vara rosa glasyr ovanpå och så Gustav Adolf i mörk choklad på toppen, så klart.

Mums så gott det ska bli med en sådan bakelse imorgon!

Äta mig proppmätt och önska andra att ha det lika bra

Igår räfsade vi lönnlöv nästan hela dagen. Jag blev genomsvett. Idag värkte det i musklerna även om det var en skön träningsvärk. Härligt att ha fått undan löven medan de var torra och lätta.

Så idag åt vi middag hos Jensens inne i stan. De har så god salladsbuffé att jag nästan äter mig mätt bara på den. Sedan kycklingfilé med potatis och god sås. Som grädden på moset beställde vi espresso och chokladmousse med vispad grädde till efterrätt.

Proppmätt var jag när jag gick därifrån ut i den allra första novemberdagen.

Värmande att sitta tillsammans med andra och äta inomhus den här mörka årstiden. Värmande att se människor i olika åldrar sitta och prata med varandra. Höra skrattet, musiken i restaurangen.

Sedan läste jag nyheterna om migranterna i Malmö där tältlägren ska tas bort idag.

Kontrasten blir så stark för mig.

Jag känner en enorm tacksamhet när jag ser allt jag har som människa.

Jag känner med alla dem som inte har det som jag själv har det.

Jag önskar alla människor att ha det varmt i kylan och att ha ett hem.

Jag önskar alla människor att få äta sig riktigt mätta ibland.

Och någonstans i alla vimmelkantiga känslor inuti mig själv, så kan jag känna att jag själv också har just den rätten; att ha ett varmt  hem och att få äta mig mätt.

Men jag minns, jag minns ... jag minns en annan tid när det inte var självklart för mig att ha det så.

Smärtsamma känslor som poppar upp när jag läser om andra som har det svårt, som saknar ett hem, trygghet, värme och mat.

Den som varit där någon gång, glömmer aldrig hur det var, tror jag.

Det finns kvar.

Får mig att känna med och vilja hjälpa.

Dela med mig av allt jag har.

En gåva som jag fått att lätt känna med de människor som har det jobbigt.

En gåva som känns meningsfull för mig, Även om den också känns tung ibland.

För om jag inte kände med den som fryser och är hungrig, vem skulle jag väl vara då?

Allhelgonahelg

Ljus i mörker över min älskade och så saknade lilla mamma. 

Någonstans inom mig är vi alltid tillsammans. 

"Själar säger aldrig farväl."

Alla vi som betalat och betalar för jobbskatteavdraget

Jag är som långtidssjukskriven en av alla de sjuka med flera som varit med om att betala jobbskatteavdraget. Tacka mig gärna för det.

Det har varit och är fortfarande dyrt för mig och många andra att betala andras jobbskatteavdrag. Ja, det är så dyrt att många faktiskt har hamnat på gränsen, eller till och med under gränsen, för relativ fattigdom i Sverige.

Politik är inte det viktigaste i livet för mig. Men när man får uppleva hur hela ens liv kan påverkas av politiska beslut, så händer det att man vaknar upp och inser att det faktiskt är väldigt viktigt vilken politik som bedrivs i ett land. Och vilket parti man röstar på.

I alla fall om man vill demokrati och solidaritet och om man tror på ett samhälle med minskade klyftor mellan människor i stället för det samhälle som Sverige är idag. Ett av de länder där klyftorna ökat mest och där antalet fattiga människor ökat mest under senare år.

Jag vill förändring. Jag vill ett solidariskt samhälle. Jag vill människors lika värde. Oavsett hudfärg eller härkomst, kön eller vad som helst annars.

Jag vill en rättvis fördelningspolitik. Jag vill minskade klyftor i samhället. Såväl ekonomiska som andra klyftor.

Därför att ett samhälle med minskade klyftor är ett samhälle gott för alla. Inte bara för ett fåtal. Ett samhälle med minskade klyftor blir ett samhälle med färre rädslor och färre konflikter. Ett samhälle med mindre hat, våld och kriminalitet.

Ett solidariskt samhälle är ett kärleksfullt samhälle.

Läs gärna krönikan som jag länkar till HÄR. Så bra skrivet.

Vägra hata

De eller den som hatar är små och rädda. Rädda för vad då? För det annorlunda. För små barn? Vi är alla annorlunda. Unika. Det har vi rätt att få vara.

Hur ska vi stoppa hatet? Hur ska vi stoppa de rädslor som skapar hat?

Jag vet inte. Jag bara vet att jag känner inget hat. Jag känner djup sorg över hatet som får sådana konsekvenser i vårt samhälle. Det hat som dödat. Det hat som gör att människor vaknar idag och blir medvetna om att deras älskade, deras outbytbara unge, deras kompis, deras elev, deras lärare ... Är död.

Djup sorg ... och ett hopp i att vi kan se när vi blickar bakåt att det goda alltid segrat.

Godheten börjar inuti var och en av oss. Sprider sig i cirklar runt omkring. Så är min tro.

Våga välja kärleken.

Låt den sprida sig.

Var inte rädd.

Våga vägra hata.

Till en skogslönn

Tack älskade skogslönn för den svalka du gav denna sommar. Tack för suset från dina gröna löv. Tack för att du lät mig se den blå sommarhimlen mellan dina grenar.

Tack för fåglarna som fann vila på dina grenar och mat tack vare dig. Tack för att jag fick luta mig mot din vackra stam trötta stunder.

Tack för alla timmar under din mäktiga krona. Tack för skratten och fikastunderna på marken under dig.

Tack för ditt skyddande tak när solen brände mitt huvud. Tack för att du stått där dag som natt. Också sömnlösa ensamma nätter har du funnits där för mig. Majestätisk som en skulptur. Stadig trots hårda vindar.

Tack för din färgprakt just nu. Tack för knopparna som jag vet du redan förberett inför våren som ska komma.

Tack för att du kommer att finnas där för mig genom den kalla långa vintern.

Tack för att du är lika vacker naken som klädd i lövskrud.

Tack älskade skogslönn för allt du betytt och betyder för mig i mitt liv.

Må inga stormar någonsin få omkull dig.

Må du leva länge, länge ...

En kärleksförklaring

Oj, vad tiden går! Om knappt en vecka fyller min lilla dvärgpudel Mimmi fyra år! Jag kan inte fatta det och jag tycker ibland att tiden med henne går alldeles för fort. Så som det är när man har roligt.

Mimmi och jag har en så fin relation. Vi promenerar och upptäcker naturen tillsammans. Vi tränar tillsammans, vi slappar tillsammans, vi leker tillsammans och vi älskar varandra. Villkorslöst. Så som bara en hund och en matte kan älska varandra.

Vi har gått igenom motgångar och utmaningar tillsammans. Vi har tröstat och stöttat varandra. Vi är glada tillsammans och vi peppar varandra så som bara en hund och en matte kan göra med varandra.

Igår lämnade jag Mimmi ett par timmar så att hon blev klippt och fixad inför vintern. Hon har en mycket fin och tjock päls. När den är nyklippt ser den ut som och känns som en sammetskappa när jag stryker med min hand över Mimmi. Om jag låter pälsen växa fritt blir hon som ett litet troll.

Kanske är hunden människans allra bästa vän?

En mycket fin och värdefull vän är det i alla fall att ha en hund i sitt liv som människa.

Älskade Mimmi, så starkt mitt hjärta bultar för dig!

Dina kloka ögon som bara blir allt klokare för varje år som går. Dina öron som hör och uppfattar så mycket. Det är så värdefullt att få uppleva hur du mognar. Hur du allt mer visar vilken empatisk och inkännande varelse du är.

Min älskade hund, jag vill ge dig det bästa hundliv en hund kan ha!

Hur ska det bli med utförsäkringarna?

Moderaterna vill stoppa regeringens budgetförslag att ta bort det inhumana systemet med utförsäkringar. Trots att utförsäkringarna bevisligen inte haft nästan någon effekt alls på sjuktalen. Utan istället fått sjuka att må ännu sämre och dessutom blivit fattiggjorda i och med utförsäkringen.

Jag kan bara önska att Moderaterna misslyckas i det här fallet. Skulle de lyckas känner jag så starkt med de sjuka som inte har något val. Som fortsätter att kastas ut ur den sjukförsäkring som man oftast själv varit med om att betala pengar till. Kastas ut inte bara en gång utan gång på gång. År efter år.

En del människor orkar inte ens igenom processen att bli utförsäkrad. Utan tar sitt liv eller blir anhörigförsörjd med allt vad det innebär. Eller hamnar i försörjningsstöd eller tar ut ålderspension i förväg.

Vem som helst av de flesta av oss kan hamna i sitsen att bli sjuk och så småningom utförsäkrad. Det är så viktigt att få bort systemet med utförsäkringar av sjuka om vi vill leva i ett solidariskt samhälle.

Att behålla utförsäkringarna är att slå på den som redan ligger för att sänka skatter för dem som redan har mer än de behöver. Det är vad det handlar om för mig.


Lästips:

"Alliansens kryphål för att behålla utförsäkringarna efter DÖ-fallet" (Solrosuppropet)

"För och emot att behålla utförsäkringarna" (Solrosuppropet)

"Fråga till Jonsson (C) och Björklund (FP)" (Solrosuppropet)

Älskade Vätterbygden!

Det var en gång för länge, länge sedan ... jag var 19 år och flyttade till en stad vid en stor sjö. Alla jag kände sa att staden var så kall och undrade vad jag skulle där och göra.

Men mitt första möte med staden den där allra första hösten blev en blixtförälskelse i de gyllene höjderna kring det mörkt blå vattnet. En förälskelse som växte sig allt starkare.

En förälskelse som trots att jag en gång lämnade, inte tog slut. Jag återvände.

En förälskelse som blev till kärlek och stor tacksamhet att få leva på denna vackra plats på jorden, Vätterbygden.

Varje höst vid den här tiden när höjderna gulnar runt Vättern, minns jag den där första gången, känslan, dofterna. Skönheten i landskapet som fick mig att tappa andan.

DÖ som dog - Politiskt kaos och svikna överenskommelser

Igår svek Kristdemokraterna tillsammans med övriga tidigare allianspartier det svenska folket genom att bryta den skriftliga Decemberöverenskommelsen kallad DÖ.

Detta gör KD tillsammans med M, C och FP när Sverige befinner sig i en tid med större utmaningar än på mycket, mycket länge. Det är obegripligt för mig och det är mycket ansvarslöst.

SD tar nu chansen att bli synlig och har lovat att misstroendeförklara finansminister Magdalena Andersson redan kommande vecka. Allianspartierna uttrycker att de kommer inte att ansluta sig till misstroendeförklaringen från SD. Men ursäkta; det känns lite, lite svårt att lita till det före detta Alliansen just nu uttrycker. Hur kan man lita på ord från någon som just brutit sitt ord?

Ovisshet och kaos och många frågetecken kommer förmodligen att beteckna den närmaste tiden inom svensk politik. Allt annat än den lugn och ro i politiken som jag tänker att Sverige behöver just nu.

Som jag förstått från det jag läst och hört sedan igår kväll, verkar det som att sittande regerings höstbudget kommer att gå igenom. Men redan till våren har övriga partier möjligheten att lägga fram en gemensam budget och eventuellt få igenom den.

En del tror att det blir nyval nu. Själv gör jag inte det. Vem skulle tjäna på ett nyval idag? Möjligtvis SD och jag tror som den blåögda människa jag är, fortfarande att det inte finns tillräckligt stöd i Sverige för att SD skulle kunna få hela makten. Däremot en större del av den, tyvärr.

Anna Kinberg Batra räddade sitt ansikte och slapp Ebba Busch Thors upplevelse att känna sig överkörd, genom att snabbt igår meddela att DÖ nu inte längre gällde. Annars fanns risken att hon själv skulle hamnat i samma situation kommande vecka.


Tycker du att det är OK att bryta en underskriven överenskommelse som politikerna i Alliansen nu gjort?

Tänk om du själv gjorde samma sak. Vad skulle hända då? Är politiker annorlunda än oss andra? Har de rätt att bete sig hur som helst? Vilka signaler skickar det till människor när politiker sviker? Vilka signaler skickar det till unga människor när människor i maktpositioner bryter skrivna överenskommelser utan att först ens förhandla med de andra partier som skrivit under?

Jag själv skulle aldrig bryta en underskriven överenskommelse. Kanske är det därför jag reagerar så starkt nu när politikerna gjort det.

Alliansen är inte att lita på. Det är inte förvånande för mig. Bara så trist att än en gång konstatera det.

Mamma skulle fyllt 89 år idag

Hej mamma,

Grattis på din födelsedag! 89 år ... tänk att det är 89 år sedan du föddes, tänk att det redan är fyra år sedan vi firade din födelsedag tillsammans den där sista gången. Hemma hos dig i din blommiga soffa som var så skön att sitta i. Som du sparade till så länge och var så lycklig över att kunna köpa dig. Att få välja en soffa alldeles själv ...

Soffan är borta. Kanske sitter någon annan i den nu. Jag kan inte fira din födelsedag med dig så som förut, inte sitta nära dig, inte räcka dig en födelsedagsblomma, inte ge dig ett paket från mina händer som möter dina. Inte se hur glada dina ögon blir och inte höra hur du skrattar när du får mina presenter. Du hade alltid kvar barnaglädjen, den där glädjen över att få fylla år, att få öppna ett paket, att bli överraskad.

Jag minns den sista födelsedagen hemma i din lilla vackra lägenhet med de höga fönstren och de djupa fönsternischerna. Jag minns blommorna som du pysslade om varje dag. Kaktusarna och pelargonerna som jag tog med mig hem efter att jag tömt det hem som var ditt den där sista gången. De lever hos mig nu. Kaktusarna har fullt med knoppar. Pelargonerna ska jag snart ta in och vinterförvara.

Den där sista gången ... du hade gjort en tårta till oss. Jag blev överraskad för du var så svag, så liten, du hade blivit så smal som jag aldrig sett dig förut. Du hade svårt att svälja så själv åt du inte mycket av tårtan. Men vi andra åt. Vi drack kaffe. Vi hade en fin stund tillsammans.

Jag vet att frågan fanns där i mig. Frågan om detta skulle vara den allra sista gången som jag firade din födelsedag hemma hos dig. Vi hade båda två på känn vad som väntade. Den där döden. Det slutgiltiga. Punkten. Eller om det nu, kanske, är ett kommatecken.

Jag är så glad att den där sista gången blev ett så vackert minne för mig. Tack, min bästa och mest älskade mamma! Tack för alla vackra minnen jag har med dig. Tack för att du visade mig hur stark en människa kan vara. Tack för alla känslor som vi kände tillsammans. Tack för all visdom du delade med dig av. Tack för alla våra djupa samtal om livet, om människorna, om blommorna, naturen, fåglarna, sorgen och glädjen och kärleken. Tack för skratten och tårarna som vi delade med varandra. Tack för dina ögon som såg mig själv ibland bättre än jag ens såg mig själv. Tack för dina öron som lyssnade när jag ville berätta något för dig. Tack för alla de stunder du fanns där för mig. Tack för hoppet du gav mig när mitt liv var som tyngst. Tack för att du bar mig och tack för att jag fick bära dig genom ett långt liv.

Jag saknar dig så mycket. Jag lever vidare. Jag fyller mina dagar med nya saker. Dagar är som dagar är. Ibland är där glädje. Ibland finns där det som gör ont. Du vet, jag berättar om det för dig när jag är vid din grav.

Jag tror att du vet. Du ser. Någonstans från där inte jag än själv varit, så tror jag att du ser. Från ett annat perspektiv. En annan dimension.

Jag tror att du lever i en värld så mycket friare än den där jag är.

Jag älskar dig, mamma.

Genom evigheten och för alltid.

Sann kärlek har inget slut.


Kramar/
Anna-Karin

Nära

Nära ...

Den magnetiskt
starka kraften

Får mig att falla
mot dig

Igen och igen och igen ...


(Anna-Karin )

Vatten på Mars

Jag läser om rymden

Om vatten på Mars

Att det finns väder

Inte bara på jorden

Utan också på ...

Pluto

Tittar ut i det blå

Önskar mig vingar

Ville flyga långt bort

Upptäcka nya vackra världar

Men jag är en myra

I ett stort universum

Mitt liv ett sandkorn

I en stor öken

Ändå en del av detta stora

En del av Allt.


(Anna-Karin)

Det vi har gemensamt om än olika

Jag hörde något fint häromdagen. Om det var på TV eller i radion minns jag inte. Men det handlade om hur vi människor alla delar naturupplevelser.

Om att vi kan uppleva det som sker i naturen så väldigt olika. Och ändå delar vi det. Vi har det gemensamt.

En vacker tanke som jag tänker går att överföra också på andra sammanhang i livet.

Färgskifte i naturen

Träden skiftar färg varje dag nu. Några kalla nätter och så börjar hösten märkas av allt mer. Även om solen och den blå himlen funnits där nästan varje dag under hela september och också nu i början av oktober.

I helgen tog vi in trädgårdsmöblerna. Planterade vacker rosa ljung i krukan intill trappan. Jag klippte ned lite perenner i trädgården. Tänkte på hur jag om ett halvår kommer att längta efter att se det gröna skjuta upp ur den mörka jorden igen. Tänkte på hur jag kommer att få se den blå scillan blomma igen under syrenen.

Jag känner vemod när det blir höst. Vet att det väntar långa mörka dagar. En vinter med kala träd utan de där löven som jag sedan när det börjar bli vår, längtar så mycket efter att de ska slå ut igen. Det kala, karga landskapet som hör till vintern i vårt land. Fast i skogen kan jag hitta grönska och skyddande granar året om.

Samtidigt är det mysigt med hösten. Vilsamt. De mörka kvällarna lugnar världen därute. Trädgården klarar sig själv. Det som hör sommaren till och som jag kanske ville men inte hann med denna sommar, det vilar nu och i det får jag också vila.

Tack för att jag får vara med också idag i detta liv!

Stressforskare Alexander Perskis förslag för att minska sjuktalen

Stressforskare Alexander Perski har i en debattartikel i Aftonbladet flera intressanta förslag för att minska sjukfrånvaron och antalet utslitna människor i förtid.

Några av dem är sänkt arbetstid för dem som arbetar i vården, ge mer makt över arbetstider till de som arbetar, förbättra det sociala stödet, 3/3-skiftgång vilket innebär att man jobbar tre dagar (lite längre dagar) och sedan är ledig i tre dagar. Enligt Perski ska forskning visa att detta är det optimala arbetssättet för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt. (Mycket intressant med 3/3-skiftgång tycker jag själv).



"Den mest utsatta gruppen just nu är kvinnor med lägre utbildning, i åldrarna 30 till 50 år, som arbetar med en av de viktigaste uppgifterna i vårt samhälle – att ta hand om våra barn, våra sjuka och våra äldre." (Citat ur debattartikeln)


Alexander Perski är docent och stressforskare. Han har forskat i över 30 år på stress.

Psykologiprofessor anti coacher och självhjälpstrender

Läs en roman, öppna dig mot konsten och världen i stället för att förändra dig själv hela tiden, menar psykologiprofessor Svend Brinkmann i en intressant artikel i Dagens Nyheter.

Enligt Svend Brinkmann är det tiden och samhället vi lever i som är virrig. Mer än att vi människor är det.

De som har psykisk ohälsa som gör att man inte klarar att själv ta sig ut behöver och ska få hjälp anser han.

Tänk. och läsvärt!

Om utmattning från Kurera.se

De här kloka raderna om utmattning hittade jag hos Kurera.se genom Facebook:

"5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka

– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma

– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej

– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression

– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv

– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger."


Källa: Isabelle G Hedander / Kurera.se

Vi är alla medvandrare

Ibland i livet händer det att våra livsvägar som människor korsas som av en slump. Det kan innebära insikter, utmaningar och erfarenheter som jag annars aldrig skulle fått i mitt liv.

Också det som känns jobbigt och svårt kan vara så.

Ibland i livet händer det att våra livsvägar som människor korsas ...

Och utan att du ens först förstår det, förändrar det en annan människas liv för alltid.

Därför är vi alla medvandrare.

Lika viktiga på livets stig.

Den viktiga tilliten

Om det är så som Kofi Annan uttryckte i Skavlan häromveckan, att krig alltid börjar med brist på tillit. Och samma sak gäller för alla relationer. Hur viktigt är det då inte att vi litar till varandra? Att vi visar tillit. Att vi handlar tillitsfullt.

Från människa till människa.

Från vuxen till barnet.

Från myndighet till människa.

Från samhälle till människa.

Från land till land.

Och så viktigt det är att vi litar till oss själva.

Superblodmånen

Klockan fem i morse såg jag superblodmånen! Den var vackert rosarödorange. Jag såg skuggan av jorden på månen.

Det kändes hisnande och historiskt och så liten jag kände mig just då. Samtidigt detta band mellan mig, alla andra och universum.

Vi är alla i universum.

För universum är vi alla lika.

Lika värdefulla.

Du.

Och jag.

Mimmi, jag och rallylydnad

Här är jag och Mimmi vid Brukshundsklubben i Jönköping där vi tränar rallylydnad.

Mimmi och jag gör high-five innan träningen kör igång.

Vikten av att känna att man finns med i ett sammanhang

Ibland, eller rättare sagt ofta, saknar jag att inte ha jobbarkompisar längre. Att inte finnas med i en arbetsgemenskap som förut. Det är smärtsamt och kan göra ont i mig.

Fast nu är det som det är just nu. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Jag drömmer om att kanske en dag hitta till ett jobb som jag klarar av trots den stresskänslighet som jag lever med. Jag har inte gett upp hoppet även om det vissa dagar känns tröstlöst.

Där har trots allt funnits perioder när jag klarat att arbeta till viss del. Det har känts härligt att vara med i en arbetsgemenskap igen.

Det är viktigt för en människa att känna att man finns med i ett sammanhang. Ofta i vårt samhälle idag tror jag att det är genom arbetet som vi hittar en känsla av sammanhang. Men vad gör vi då när arbetet inte längre finns där för oss av någon anledning?

Genom åren som sjukskriven när jag saknat arbetsförmåga och inte klarat pressen att vara anställd, har jag kompenserat det genom ideella saker som att vara sagotant på ett dagis varannan vecka. Jobbat i Röda Korsets second-hand-butik en gång i veckan. Jobbat ideellt inom Svenska Kyrkan i barngrupper och med deras kyrkoblad med den kraft som jag haft just då.

Just nu är jag i en fas där jag funderar över hur jag vill gå vidare med mitt liv. Jag har något viktigt för mig som får mig att ta mig igenom de här faserna. Min känsla av sammanhang med naturen.

Det är så stort att ha fått ett liv som människa på denna jord och att få vara en del av det fantastiska universum och den natur som jag lever tillsammans med, tycker jag! Den kärlek som finns i naturen och som omsluter oss alla. Antingen vi känner det eller inte. Villkorslöst.

Vem vill du sitta intill?

Sjukfrånvaron ska brytas enligt Annika Strandhäll

Idag har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll lagt fram regeringens första åtgärdspaket för att dämpa uppgången i sjukfrånvaron. Hon har blivit intervjuad i flera media.

Det var så många, långa och tuffa år under Alliansens tid när man som jag själv var sjukskriven. Motståndet var så stort. Empatilösheten från politiker och myndigheter ibland kvävande. Hånet och misstron mot de sjuka människorna så inhumant att jag egentligen inte vet hur jag orkade ta mig igenom de där åren. Alla orkade tyvärr inte det heller.

Därför är det omtumlande att nu, faktiskt, ha överlevt. Att få uppleva förändringens vindar svepa fram i politiken. Det känns gott i min mage. Samtidigt som jag känner tillit är där en ilning av vaksamhet inför vad som nu händer. Jag och många med mig har ju verkligen fått uppleva hur politiska beslut kan påverka livssituationen för människor som sjukskriven under Alliansens tid vid makten.


Debatten om regeringens budgetförslag att ta bort det sjuka systemet med utförsäkringar från och med den 1 februari 2016 är högaktuell. Imorgon, torsdag den 24 september kommer man att diskutera den frågan i direktsändning i SVT Debatt.

De ökande sjuktalen i Sverige ställer saker och ting på sin spets. Hur kommer det sig att så många människor får psykisk ohälsa idag? Vad ska vi göra åt det? Vilket är samhällets ansvar och vilket är individens ansvar? Arbetsgivarnas ansvar? Hur har det kunnat bli så här i ett så rikt land som Sverige?

Frågorna är många och svaren är inte särskilt enkla, tror jag.

Fast verkligheten ger ändå vissa svar. Verkligheten visar att det hjälpte inte på något sätt att minska sjukskrivningar eller att bevara människors psykiska hälsa genom att pressa människor. Vare sig i hårt slimmade arbetsmiljöer eller i en hårt pressande sjukskrivningsprocess. Inte heller hjälpte det att utförsäkra sjuka människor. De flesta sjuka blev bara ännu sjukare av att utförsäkras. Dessutom blev de fattiggjorda. En del försvann i tomma intet. Blev anhörigförsörjda. En del orkade inte längre att leva. De tog sina liv.

Om människor hade blivit friska av att vara hårt pressade, hade vi idag haft låg sjukskrivning och minskad psykisk ohälsa i stället för tvärtom. Den slutsatsen är lätt att dra om man tänker till en stund. Och om man vill se verkligheten i vitögat.

Inte heller gjorde det människor friska och arbetsföra att Alliansen under åtta års tid snabbt och kraftfullt ökade de ekonomiska klyftorna i Sverige. Nej, det blev precis tvärtom. Ökade klyftor och ett ojämlikt samhälle gör människor sjuka. Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor helt enkelt. Medan ett jämlikt samhälle med minskade klyftor mellan människor får människor att må bra. De rika såväl som de mindre rika. Det är min starka övertygelse.

Vägen framåt mot ett friskt samhälle med så friska och välmående människor som möjligt tror jag själv går genom t ex arbetsmiljöer med plats för andrum. Genom kunskap om vad stress gör med oss människor. Genom att vi litar till varandra och lyssnar på både oss själva och den som inte mår bra. Genom att vi reagerar och bryr oss om vi märker att en medmänniska inte mår bra. Vare sig det gäller på en arbetsplats eller i ett privat sammanhang. Genom att vi tänker långsiktigt när det gäller lönsamhet. Det ska kosta att vara en arbetsgivare som sliter ut folk. Individen ska våga säga nej när det blir för mycket utan att känna sig rädd att förlora jobbet.

Det är en lång väg att nå dit, tror jag. Men varje litet steg i den riktningen kommer att få människor att må bättre än vad vi gör idag.

Jag tror att många människor hamnar i psykisk ohälsa idag ibland därför att det blivit en skam att falla igenom och visa sig sjuk och svag. Pressen man sätter på sig själv för att stå kvar på benen fast att det gungar, kan göra att man rasar helt. Förr eller senare. Rädslan för drastiskt försämrad ekonomi om man blir sjuk, skapar spänningar i kroppen som ibland blir till sömnrubbningar, till oro och ångest och kanske så småningom ohälsa. Det blir en ond spiral av alltsammans. Nu är hög tid att bryta den spiralen. Sätta fart på den goda spiralen.

Regeringen vill i sitt åtgärdsprogram bland annat att arbetsgivarna ska ta större ansvar för sina medarbetares hälsa. Det är bra tycker jag. Bland åtgärderna finns också förebyggande åtgärder för att minska kvinnors sjukfrånvaro.

Att man ser till individen tror jag är mycket viktigt när någon blir sjuk. För den som har blivit sjuk av stress eller som har fått utmattningssyndrom kan bli ännu sämre av att pressas in i t ex rehabilitering i ett tidigt sjukdomsskede. Man kan inte använda samma mall för alla människor. Vi är alla olika och när vi blir sjuka befinner vi oss i olika stadier vid olika tillfällen. Vi har också så olika diagnoser. Det är mycket viktigt att man ser till den enskilde individen och vad just han eller hon behöver för att hitta tillbaka till hälsan igen. Ibland är det kanske ett annat arbete. Ibland vila. Ibland bra rehabilitering. Eller något helt annat.

Jag tror att trygghet skapar friska och starka människor. Och tvärtom. Att först bli sjuk och sedan se sin ekonomi försämras drastiskt gör knappast att man blir friskare.

Därför är det viktigt att den ersättning man får från sjukförsäkringen är tillräckligt stor för att man ska kunna känna trygghet också när hälsan sviker. Där väntar jag på den dagen när regeringen höjer sjukersättningen för de människor som försökt allt de kunnat men ändå inte lyckas bli arbetsföra igen.

Idag är sjukersättningen inte mycket pengar att klara sig på. Det finns risk att man med sjukersättning blir försörjd av sin partner om man har en partner. Det är knappast den bästa förutsättningen för en relation och kan i sämsta fall leda till att man stannar kvar i en dålig relation på grund av ekonomiska skäl. Det behöver också bli ett slut på att sjuka människor hamnar i försörjningsstöd en längre tid så som det har blivit idag. Vi betalar skatt till en sjukförsäkring som vi har rätt att känna finns där för oss när vi behöver den och som är tillräckligt hög för att vi ska känna oss trygga.


Här nedanför finns intressanta aktuella länkar om du vill läsa mer och skaffa dig kunskap om det som sker just nu när det gäller sjukförsäkringen i Sverige.

Samtidigt som jag läser om regeringens åtgärdspaket, ser jag nyheten om hur allt fler skaffar sig privata sjukförsäkringar. Det vill säga, de som har råd att göra det. Och de som är tillräckligt friska för att kunna skaffa sig en.

Vi får aldrig, aldrig glömma bort att det alltid kommer att finnas människor som föds i ohälsa. Att det kan hända över en sekund en olycka som gör att den som var frisk aldrig mer kommer att kunna arbeta igen som förut.

Jag vill ett solidariskt samhälle där alla människor som blir sjuka har samma rätt till vård. Oavsett arbetsgivare, livssituation eller inkomst.

Sedan tror jag också att för att vi människor ska må psykiskt bättre behöver vi själva inse vad våra själar mår bra av. Skapande, kultur, andlighet. Litteratur och skrivande. Musik. Naturen. Det är sådant som själar mår bra av. Stillhet och lugna djupa andetag. Mer fokus på det inre än det yttre. Att hitta till en inre tillit, en inre trygghet i sig själv.


"Uppgången i sjukfrånvaron måste brytas" (Dagens Industri)

"Både ros och ris till Strandhäll" (LO-bloggen)

"Strandhälls åtgärdspaket" (Solrosuppropet)

"Vägen tillbaka efter lång sjukskrivning" (SVT)

"M talar inte sanning om sjukfrånvaron" (Aftonbladet Debatt)

"Regeringens nya krav ska minska sjuktalen" (Dagens Nyheter)

"Bra förslag men det går att göra ännu bättre" (Martin Mobergs betraktelser)

"Allt fler har sjukvårdsförsäkring" (SR Ekot)

"Nytt mål ska få ner sjukfrånvaron" (SVT)

Vandrerskan

Jag har vandrat

Över fält och djupa dalar

Genom skogar, kärr och träsk

Under månens vita skära
I solljus på en äng
Med bara fötter i ett vilt och öppet hav

Under stjärnors glittertak
Med norrskensparaply i regnbågsfärger
Och en älskad hand i min

Jag har vandrat så ensam

Jag har vandrat tillsammans

Med isande snöregn mot min kind

En ljummen vårvind mot min panna

Genom hårda vindar har jag vandrat

Ibland utan att veta vart

Jag har vandrat

Jag vandrar

Vandrar vidare

Omsluten, buren
av något större
än jag själv


(Anna-Karin)