Nyårshälsning från Mimmi

NU mår jag bra! Äntligen har min mage kommit loss igen!

Tack alla snälla vovveälskare här i världen som tänkt på mig. Blöt hundpuss från mig till er!

GOTT NYTT ÅR!!!

Min matte är så glad, för nu slipper hon sitta på djursjukhuset med mig idag! 

Hälsningar Mimmi ♥ 

P.S. Den stora katten här i huset hälsar också till er och tackar för året som varit. Hon tycker att det snart är hennes tur att vara på bild här i bloggen igen. Ja, ja, vi är ju två om det, numera ... D.S.

Gott Nytt År!

Ett riktigt Gott Nytt År 2012 fyllt med kärlek, hopp och drömmar önskar jag alla som tittar in här i min blogg!

Mimmi är på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte fått ut sandklumpen som är där inne i hennes mage. Veterinären har med hjälp av röntgen kunnat se att den är på väg ut. Mimmi är pigg och glad. Hon får särskilt god mat som hon slickar i sig med stor aptit. Blötfoder som nästan ser ut som mjuk leverpastej.

På djursjukhuset tyckte de att Mimmi var en pigg, glad och social hundvalp med god aptit. Då kände jag mig som en stolt matte.

Nu när det är nyårsafton och jag är nybliven hundägare, skickar jag ut en önskan om en så raket- och smällfri nyårshelg som det bara är möjligt. Det är så många djur som får lida den här helgen för att vi är så många människor som firar.

Jag fick tips från en vän i Facebook, barnboksförfattaren Sanna Juhlin, om att man kan skicka upp ljuslyktor i rymden i stället för nyårsraketer. Det är vackert, ljudlöst och stämningsfullt. Om man vill kan man skicka upp en önskan samtidigt med ljuslyktan.

Själv så nöjer jag mig med att skicka upp önskningar i rymden utan att skicka med en ljuslykta på köpet. Jag tror att mina önskningar blir lika väl mottagna däruppe i universum i alla fall, utan raket och utan ljuslykta.

Jag gick en tidig morgonpromenad med Mimmi idag, nyårsafton 2011. Det var bara jag och Mimmi ute. Stjärnorna lyste klart på den svarta himlen. Marken gnistrade av rimfrost. Det var stämningsfullt. Just nu ljusnar det därute. Det kommer att bli en vacker nyårsafton. Vindstilla. Molnfritt. Solsken.

Jag ska ge min hundvalp medicin idag. Förhoppningsvis börjar hennes mage fungera. Annars kommer jag att vara på djursjukhuset en del den här nyårsaftonen. Vad gör man inte för en älskad liten jyckes skull? Mimmi har redan tagit stor plats i både mitt och andras hjärtan. Trots att hon inte väger mer än 1,6 kilo och får plats i en handflata. Storleken på föremålet betyder inget alls för den som älskar.

Nyårslöften tänker jag inte ge några den här kvällen. Jag brukar inte göra det. Ska du ge något nyårslöfte i år och i så fall vilket?

Mimmi är på djursjukhuset

Idag är en konstig och jobbig dag för mig. Min lilla hundvalp Mimmi är på djursjukhuset. Jag fick åka in med henne tidigt i morse. Antagligen har hon ätit grus eller fått i sig något annat olämpligt, så man försöker att få ordning på hennes lilla mage. Hon får dropp och smärtstillande.

Klockan 16 idag ska jag få veta om jag får hämta hem henne idag eller imorgon. Tiden går så långsamt. Jag saknar henne så att det gör ont i mig. De är snälla mot henne på djursjukhuset.

Vilken tur att det finns de som hjälper djur (och människor) som blir sjuka, tänker jag.

Bra också att jag försäkrade henne samma dag som jag köpte henne.

Det är viktigt att försäkra sina djur. Av kärlek till dem.

Intervjun med mig i Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu

Så oerhört typiskt detta är för mitt liv. Först händer inget. Sedan händer allt på en gång.

Kanske minns ni att jag blev intervjuad i höstas. Det var kyrkan där jag jobbade ideellt under nästan två års tid under min sjukskrivning som ville intervjua mig. De hade hört att jag börjat jobba.

Nu finns det numret av Kyrkbladet på nätet där intervjun med mig är med. Kika in i länken här och klicka på Kyrkbladet, gå ner några sidor så hittar du intervjun med mig där.

Nu bultar mitt hjärta ännu hårdare. För aldrig kunde jag väl ana just då vad det ideella arbetet i kyrkan skulle leda till för min del. Att jag själv valde att lämna det eftersom man sa att man inte hade råd att anställa mig. Jag gjorde ett riktigt arbete där, även om det inte var så många timmar, så jag kände att jag ville verkligen få använda mig av den arbetsförmåga jag hade, jag ville se om jag kunde hitta något annat avlönat arbete.

Jag gick tillbaka till tomheten i långtidssjukskrivningen. Där vände jag så småningom tanken "Vem vill ha mig som anställd?" till "Vem vill jag ha som chef?". Och kom fram till att det var ju mig själv som jag ville ha till chef.

Så småningom startade jag eget som frilansjournalist, Skrivklådan.

Här är länken där ni hittar Kyrkbladet och intervjun med mig. Vilken känsla jag har i mig just nu!

"I did it!"

Länk: Kyrkbladet Barnarp/Ödestugu 

Habo-tidningen 2012

Nu finns Habo-tidningen på nätet, Habo kommuns turisttidning för 2012 där jag skrivit och tagit foton till de flesta artiklarna. Huvudartikeln är en intervju med sångerskan, författaren och föreläsaren Lena Maria Klingvall som jag har gjort. Det finns massor av intressanta människor, evenemang och ställen att läsa om i Habo-tidningen. Intressanta utflyktsmål både för den som bor nära Habo eller långt ifrån. Många tips om sevärdheter och annat att upptäcka.

Så stolt jag känner mig över mig själv. Efter tretton långa års sjukskrivning har jag gjort detta. Mitt hjärta bultar hårt just nu. Det har varit en lång resa men värd varenda minut. 

Kika gärna in i tidningen om du har lust!

Här är länken: Habo-tidningen 2012

Första veckan med Mimmi

Så mycket som har hänt under Mimmis första vecka med mig. Det har blivit många glada, lekfulla stunder i friska luften för både mig själv och Mimmi. Inte visste jag att gamla virvlande höstlöv kunde vara så roliga att försöka fånga och bära omkring på i munnen. Men Mimmi älskar att göra det.

Hon gillar ALLT i livet så här långt. Slappa framför TV:n i någons knä, möta människor, springa i vattenpussar, äta mat, smaka kattmat, dricka vatten, nosa på spännande dofter från gatubrunnar, gå upp och nedför trappsteget till gatan från trädgården, sova och leka i hundbädden med sina leksaker, pussa mig, försöka få igång en lek med min katt. De leker inte med varandra än, men de är hyfsat goda vänner idag. Min katt har accepterat den nya inneboende varelsen. Det tycker jag är starkt gjort av henne redan efter en vecka.

Varje dag med en liten jycke är ett sant äventyr. Jag sover som en stock om nätterna nu, känner mig så skönt trött när jag lägger mig. Mimmi också. Sådan matte, sådan hund.

Den fina bilden på Mimmi har min bloggvän Carola gjort till mig. Tack, Carola, så glad jag är att jag lärde känna dig här i cyberrymden och så småningom också IRL.

Varmt tack till Kalle!

Mycket märkligt har jag varit med om sedan jag började blogga. En av de sakerna är att jag fått en trogen läsare till min blogg som är Långarydssläkting som jag själv också är. Han heter Kalle och bor i Perstorp. Några dagar innan jul fick jag ett paket från honom som jag öppnade först idag. Jag hade sparat det för att kunna öppna det i lugn och ro när jag var ensam.

Till Kalle: Jag trodde ärligt talat att det kanske var pepparkakor eller choklad i paketet du skickat till mig. Gissa om jag blev överraskad, överväldigad och glad när där var ett hantverksarbete i silverisolit som du gjort till mig! Det lilla fatet med mitt monogram på i silver och en liten maskros ovanför, tänker jag att jag kan lägga mina smycken på när jag tar av mig dem på kvällen. Eller bara njuta av att titta på det, för det är verkligen så vackert. Ett riktigt hantverk.

Jag blev mycket glad för det fina fatet som du gjort till mig och faktiskt rörd. Jag vet inte vad jag ska kunna ge dig tillbaka. När man får något får man ju lust att ge tillbaka som människa. Jag ska fundera, men så länge vill jag ge dig ett stort tack både för det vackra lilla fatet du gjort till mig och för att du följer min blogg så troget. Också för alla andra små överraskningar, tidningsurklipp och annat som du skickar till mig så generöst och som säkert Posten också skulle tacka dig för att du gör, tycker jag. Jag har en liten tanke på mitt eget sätt att tacka dig på, men det får bli en överraskning till dig den dagen i så fall.

En riktigt God fortsättning på julen och ett Gott Nytt År önskar jag dig, Kalle.

Jag som liten

Hos min mamma finns ett foto på mig som liten. Kanske är jag tre-fyra år på kortet. Jag tycker själv att jag är en söt och glad liten flicka. Som alla små ungar är. Människoungar och djurungar.

Jag var "vild", säger min mamma, vad hon nu kan mena med det, tänker jag. Vild och orädd. Jag vet att jag ofta sprang iväg. Eller rättare sagt, jag sprang och skuttade nästan hela tiden  när jag var liten. När jag var fyra år rymde jag hemifrån. Eller, det var så som de vuxna uppfattade det som letade efter mig när jag försvunnit. Själv menade jag att jag letade efter min bästis eftersom hon inte var hemma. Min mormor var riktigt arg på mig den gången för att jag rymt hemifrån och skällde ut mig i telefonen. Jag berättade aldrig för någon vad det var hon hade sagt till mig. Jag kunde hålla tyst också, även om jag pratade mycket.

Jag var hopplös att ha med i affärer, har mamma berättat. En gång när jag var med henne och handlade och mamma mer fick jaga mig i affären än handla, sa en man till mamma "Köp en sele och sätt på ungen". Det gjorde mamma. Så jag gick omkring i sele när jag var liten. Precis som en hund. Jag undrar ibland hur det påverkade mig.

Jag hade mycket fantasi när jag var liten. Pratade tidigt, tydligt och mycket, säger de som kände mig då. Någon vuxen brukade säga att jag ljög, men både min mamma och min pappa förstod att jag fantiserade.

Ofta hör jag de som såg mig som liten säga att de aldrig tidigare sett en så glad liten unge som jag var. Jag tror att jag föddes glad, faktiskt. Det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande har jag lätt att hitta till glädjen hur än det är i mitt liv.

Jag var en skuttande, dansande, fantiserande, sjungande, skrattande liten unge med massor av spring i benen. Jag drömde om att bli balettdansös eller att spela teater när jag var liten. Jag älskade att leka med mina kompisar, att springa i skogen, göra grimaser, måla och rita, leka i lekstugan, leka med dockor, gunga högt, vara med djur, hitta på fantasisånger, klättra på stenar och att åka pulka i Kalle Anka-backen på Lilla Berget på vintern. Den backen som jag egentligen inte fick åka i, för att den slutade så tvärt. Som med ett litet stup. Så när man åkt i kurvorna i backen, flög man en stund fritt fall i luften på pulkan innan man landade på marken. Då tappade man luften. Men det tyckte jag bara var kul. Jag hade väl inget riskmedvetande då, tänker jag.

Jag gillade att äta godis och att dricka läsk. Jag visste precis var min pappa gömde godiset som han brukade köpa med sig hem från Danmark när han var på affärsresa. Ibland smög jag mig in i klädkammaren till godisgömstället och tog en chokladgroda fylld med mintcrème ur förpackningen och smaskade i mig den.

Jag tyckte om att leka att jag var en prinsessa och bodde i ett slott. Jag tyckte om att leka skola med min lillebror om jag fick vara fröken. Jag lärde mig läsa tidigt, tyckte om att skriva dikter och berättelser. Drömde när jag blev lite äldre om att bli journalist, författare, präst eller nunna.

Den där lilla flickan på bilden här i inlägget, hon finns kvar i mig fortfarande. Jag kan känna igen mig själv där, i fotot. Blicken, skrattet. Någonting av det som är jag lyser igenom. Kanske är det min själ.

Jag tror att vi alla bär omkring på det där lilla barnet vi en gång var inom oss själva.

Hur var du när du var liten?

Julafton

Juldagen 2012. Nä, vad skriver jag nu, då? Ha, ha ... det är ju fortfarande 2011. Men man blir lätt vimsig som nybliven hundvalpsägare, känner jag. Kanske någon hormonomställning, vem vet?

Det var en bra julafton för mig igår. Vi såg Kalle Anka hos min mamma. Sedan åkte vi hem till oss och firade med två äldre släktingar som vi firat jul tillsammans med jag vet inte hur många jular.

Jag fick julklappar som jag blev riktigt glad för. Till exempel Stina Dabrowskis nya bok om de intervjuer hon gjort med så många spännande människor och en värmedyna som luktar lavendel med blommigt tygfodral. Den kan jag värma min stela nacke med när jag suttit för länge vid datorn.

Det är en grön och skön jul i år tycker jag. I morse när jag rastade hundvalpen kändes det som vår i luften. Fåglarna kvittrade till och med.

Just nu sover Mimmi i sin hundbädd. Fler fina bilder på henne kommer här i min blogg så småningom. Troligen film också. Vi både fotograferar och filmar henne så mycket som vi kan just nu. För hon växer så fort. Hennes tassar är så där klumpigt valpiga nu. Underbara att hålla i sin hand.

Jag önskar alla mina vänner en fridfull juldag!

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag och min lilla hundvalp! 

Var rädda om er. 

Frid, glädje och kärlek önskar jag er alla! 

Kram! 

Anna-Karin och Mimmi

Valpliv - Jag är Idolen

Vill du känna dig som en idol fast rufsig i håret och precis nyvaknad?

Skaffa en hundvalp.

Jag är idolen. Mimmi är mitt största fan.

Hon vrålar (nåja, mera piper kanske) så fort hon får syn på mig. Får hon chansen att röra vid mig är lyckan fullkomlig för henne. Hon översköljer mig med pussar. Hennes pigga, svartbruna pepparkornsögon jublar av glädje.

Översvallande är en underdrift för hennes kärlek till mig. Jag känner mig som en idol.

Om sedan mitt lilla, men ack så hängivna fan, lämnar vissa spår efter sig ...

Om jag vaknar och kliver ur sängen i mörkret och känner att foten blir våt. Att där är något hårt, avlångt på golvet som luktar illa och som jag spontant känner att jag inte vill kliva i ...

Vad gör väl det. När fanet så fort hon får se mig vrålar (nåja, piper) och vilt skuttande möter mig med samma kärlek som sist hon såg mig.

Fast det bara är en minut sedan jag "gick på scenen" igen.

Valpliv

Mimmi älskar snö. Vilken hundvalp gör inte det, förresten? Som tur är, så har det kommit en del snö hemma hos mig de senaste dagarna. Det är faktiskt så att jag vågar hoppas på en vit jul i år också.

Valpliv är ett enkelt liv. Åtminstone om man jämför med hur det var att ha en liten bebis. Mimmi har sovit hela natten utan att störa mig inatt också, i sin hundbädd bredvid min säng. Sedan är det en jämn rytm av sova, rasta, äta, rasta, leka, rasta, sova, rasta och så vidare. Och en hel massa gos och kel hela dagarna.

Mimmi kommer redan till mig när jag kallar på henne. Jag vet inte om jag ska tro på att hon verkligen redan fattar att hon heter Mimmi. Men kanske gör hon det. Hon får hundgodis när hon kommer till mig när jag kallar på henne "Mimmi, hit". Och jag menar, vilken hund som helst skulle väl heta Mimmi om hon/han fick hundgodis för det.

Det är tur att Mimmi plockar in så mycket glädje i mitt liv just nu. För mamma blir allt svagare och det är jobbigt att se på och inte kunna göra något åt det som sker.

Men vem vet vad som händer. Livet är så märkligt oförutsägbart att jag är klok nog att ta en dag i taget just nu. Var sak har sin tid i livet. Valptid. Och annan tid.

Välkommen hem, Mimmi!

Vi for genom vinterlandskap med snötyngda granar till en röd liten stuga för att hämta vår pudelvalp Mimmi igår. Det kändes märkligt och fint och varmt i hjärtat att svepa om den lilla lockiga svarta valpen den röda fleecefilten och bära med oss henne ut till bilen. Vilken gåva hon är, det lilla livet!

Resan hem i bilen tog cirka 40 minuter och gick så bra som en resa med en hundvalp kan göra. Mimmi sov ibland och var vaken ibland. Sa inte ett enda litet pip under hela resan.

Hemma hos oss turades vi om att bära på henne. Jag lät henne nosa runt i huset. Hon åt kvällsmat med god aptit. Vi rastade henne ute i den vita snön och hon kissade både ute och inne. Hon är inte rumsren än men det kommer hon att bli snart, tror jag, om jag är noga med att ta ut henne när hon sovit, ätit och lekt.

På kvällen blev hon trött och somnade i hundbädden. Jag trodde att jag skulle bli störd under natten, att Mimmi skulle gnälla och sakna sin flock som hon vuxit upp hos.

Till min förvåning vaknade jag av mig själv på morgonen, före Mimmi. Jag smög upp, klädde på mig och la mig en stund igen i sängen med kläderna på. När jag ändå inte hörde något från hundbädden intill min säng, tände jag julstjärnan i fönstret. Där satt hon i sin hundbädd, Mimmi, och tittade på mig med sina små pepparkornsögon. Hon började vifta på den lilla pekfingerlånga svansen av glädje så fort hon fick se mig. Jag lyfte upp henne och fick blöta hundpussar i hela mitt ansikte. Snabbt på med jackan och ut i friska luften och rasta den lilla vovven.

Min katt verkar så här långt ta nykomlingen med ganska stor ro. Hon är väldigt nyfiken. Om Mimmi springer efter henne och vill leka, springer min katt undan.

Det känns nästan samma stämning i huset nu som när man fått hem en liten bebis. Samma känsla av att alla som är här försöker att vara lugna när hon sover för att inte vi vill störa henne. Det andas frid.

Mammas dröm

"Jag drömde att vi alla var där, någonstans i rymden. Där var fullt av vackra blommor och det var sommar. Det var så vackert. Vi var så lyckliga allesammans. Och vi var tillsammans, alla", sa mamma där hon låg i sin säng.

Jag och yngsta dottern fick åka in snabbt till mamma idag vid lunchtid. Hon ringde och hade fått så ont i magen och mådde dåligt.

Vi stannade hos mamma i drygt tre timmar. Det tog kanske en timma innan distriktssköterskan kom efter att jag ringt runt till sjukhuset och till vårdcentralen. Man ska ta nya prover på mamma. Kanske kommer hon till ett korttidsboende så att hon kan äta upp sig.

Det är tungt att se sin mamma åldras, även om jag vet att så är livet.

Ängel

Dina mjuka, ljust grå lockar som en vild gloria kring ditt vackra ansikte. Dina ljusblå, öppna ögon möter mina. Du ler mot mig.

I det småblommiga nattlinnet, koftan och de svarta skorna vandrar du omkring i den lilla yta som nu är din värld. De få kvadratmetrarna som är ditt hem.  Den yta du rör dig över nu för tiden.

Julgruppen du får av mig blir du glad för. Du har inte kunnat äta nu igen. Det kväljer dig. Jag har köpt lussekatter och goda kakor med kanel och socker på. Det kväljer dig. Expressen däremot, den blir du glad för. Jag häller upp kaffe till dig och mig. Det kväljer dig.

"Man kanske inte behöver så mycket mat när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Du pratar om att du vill ha en liten begravning. Bara de allra närmaste.

"För de är de enda som verkligen finns där för en den dagen man behöver hjälp i livet", säger du. "Fast jag vill leva länge till", lägger du till.

Du ställer dig vid fönstret och tittar ut. Jag ser hur tunn du har blivit på bara några dagar. Du är vacker. Så tunn, spröd som jag aldrig sett dig förut.  Nästan genomskinlig.

"Kanske behöver man inte längre något hull, när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Sedan blir du trött. Du vill lägga dig i sängen igen och vila. Du har sovit mycket.

"Man kanske behöver mycket sömn när man är på väg att bli en ängel", tänker jag. "Kanske blir man trött av förvandlingen."

Jag kramar dig mjukt innan jag går. Håller om dig länge. Dina skuldror känns som början till vingarna. Du, min mamma, är så liten. Så pytteliten. Och jag, din dotter, känner mig så stor. Du är varm, levande. Fortfarande. Alldeles klar i dina tankar. Säger vackra saker om livet till mig.

"Kanske är man så varm i hjärtat och själen när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

En dag kommer du att sväva bort från mig. Kanske blir det på natten. När världen sover.

Kanske ... släpper dina fötter från marken då. Kanske ... breder du ut dina tunna, genomskinliga armar och svävar stilla bort genom den mörka natten.

Uppåt ...

Uppåt ...

Uppåt ...

Kanske säger du farväl till mig innan du reser?

"Du låser väl om mig?", hör jag dig ropa från sängen när jag går.

"Ja, mamma. Jag låser", svarar jag.

Jag vrider om nyckeln.

Sedan strömmar tårarna nedför mina kinder.

Fast ... man behöver kanske inte fälla tårar över den, som lika stilla som en sommarvind, är på väg att bli en ängel.

Förkyld och lugn fredag

Jag känner mig lite småförkyld och därför har jag mest slappat idag. Det är bra att ta hand om sig i början av en förkylning så brukar den snart vara över. Två dagar i lite lugnare tempo gör att kroppen får en chans att ta hand om viruset och rensa ut det ur kroppen. Jag dricker en hel del té när jag är förkyld. Té dricker jag varje dag, bara ännu lite mer när jag är förkyld. Vattnat blommorna har jag gjort idag i alla fall. Tvättat en liten tvätt också.

Jag har googlat om hur man får en hund rumsren. Det kommer att gå bra, känner jag. Av väderprognosen att döma verkar det bli en mild jul i år hos mig. Inte mig emot när jag ska få en hund rumsren. Vilken tur jag har!

Ikväll ska jag antingen titta på en film här hemma eller se "På spåret". Det kommer alltså att bli en lugn fredag kväll för min del.

Tänk att det är dan före dan om exakt en vecka ... det är lite svårt att fatta det, tycker jag. Nästan lika svårt att fatta som att jag kommer att ha en liten hundvalp springande runt mina fötter om bara några dagar. Så roligt det ska bli, så spännande!

Snart kommer äldsta dottern också hem för att fira jul med oss. Det känns alltid lika härligt att ha båda döttrarna hemma ett tag, det känns som en underbar gåva för mig.

Handlat hundprylar

I första hand behöver en hund mycket kärlek, mat och ett hem. Precis som vi människor. Men lite annat behöver en hundvalp också. Precis som vi människor. Hur som helst inbillar man sig gärna det när man köpt sig en hundvalp. Det finns så mycket som det lockar att köpa till den lilla söta hunden.

Idag har jag och yngsta dottern köpt "start-kitet" till lilla Mimmi. Vi åkte till Rilo på Solås Center och handlade. Det blev inte så dyrt som jag trodde att det skulle bli. Alltsammans hamnade på cirka 1000 kronor och det mesta kommer att hålla under lång tid. Frånsett den lilla rosa hundselen och den stickade svarta hundtröjan som kommer att få bytas ut när Mimmi vuxit till sig. Hundbajspåsarna kommer nog också att gå åt snabbt, gissar jag.

En liten rosa rosett att sätta på Mimmis huvud (kanske på julafton) ville yngsta dottern att vi skulle ha med oss hem. Den fick vi på köpet av den vänliga kvinnan som hjälpte oss i affären.

Hundbädden föll jag för direkt. Den ser nästan ut som en svart skinnsoffa. Snygg, lätt att torka av och mjuk och gosig att ligga i för Mimmi.

Nu är det bara Mimmi som fattas. Vår katt var väldigt nyfiken på det vi handlat och nosade länge på det. Jag undrar vad hon tänker. Jag är säker på att hon känner att något är på gång. Det är liten hundvalp i luften just nu. Dagarna till måndag känns oändligt långa. Och därute faller stora vita snöflingor och gömmer allt det gröna under ett dämpande täcke.

Nedräkning ... men inte till julafton

Just nu är det nedräkning hos mig. Inte till julafton. Utan till måndag när lilla Mimmi kommer hem till oss.

Vilket äventyr jag har gett mig in i, känner jag! Ett roligt äventyr.

Idag ska jag ordna med försäkringen av Mimmi. Jag har också en lista på saker som jag ska handla tillsammans med yngsta dottern. Valpfoder, tuggben, hundtäcke och lite annat. Det ska bli så roligt.

Just nu fyller jag mitt livs påse med en massa saker som får mig att må gott. Det behöver jag, för det senaste året har verkligen varit tufft för mig och slitit på mig både i kroppen och själen. När man har mycket stress kring sig, är det bättre att fylla det med saker som man blir glad av, än att försöka ta bort den negativa stressen, för att hitta balansen igen.

Nu har oron kring ekonomin lagt sig och det är som att en sten fallit från mitt bröst. Jag känner mig så rik igen, även om kanske inte "rik" på det sättet som andra tänker sig det ordet.

Att få glädjen att kunna förverkliga en dröm som man burit på länge, så som jag nu gör genom lilla Mimmi, är nog bland det mest anti-stressande som finns.

Jag är hundägare!

När jag började blogga för tre år sedan drömde jag om att en dag kunna skaffa mig en liten hund. Jag minns att jag skrev till Linda i bloggen Inez och Drömma och till bloggaren Quila & Ronja och frågade om hur det var att ha hund.

Idag, Luciadagen 2011, har jag blivit hundägare. Jag har köpt en liten svart dvärgpudelvalp som jag döpt till Mimmi. Hon är åtta veckor gammal.

På måndag kväll ska jag och yngsta dottern hämta hem henne.

Drömmar kan bli verklighet. För kanske fem år sedan satte jag en bild på en dvärgpudel på frysen i mitt kök. Jag kände stark längtan efter en hund. Den allra bästa "medicinen" för just mig kände jag. Och dessutom det perfekta sällskapet när man jobbar mycket ensam hemifrån som jag gör.

Nu är inte bilden längre "bara" en dröm. Idag är den verklighet.

Får jag lov att presentera: Mimmi, åtta veckor, min egen lilla hundvalp.

Om ångest - del 4, tankarna

Det här inlägget kommer att handla om varför vi tänker och hur tankarna fungerar. Hmmm ... intressant. Komplicerat. Och samtidigt faktiskt enkelt på något sätt. Jag har lärt mig massor som jag inte visste förut genom att läsa om tankarna.

Grubblande är något som ofta hör till ångest. Det är därför tankarna kommer in i bilden också när det gäller ångestproblematik.

Några saker har varit särskilt viktiga för att vi människor ska ha kunnat överleva genom årtusenden. En sådan sak är vårt mycket effektiva stressystem, det som vi behöver om vi skulle möta en stor, arg björn i skogen, t ex.

Som bonus har vi fått våra tankar, eller larmsystemet som man också kan kalla det. Vi har en inbyggd hotradar som inte bara scannar av vår omgivning, bedömer den och jämför med andra erfarenheter, utan som också associerar till bland annat ord och tidigare tankar och drar slutsatser. Därför kan vår stressreaktion slå till hela tiden och ibland utvecklas till ångest, också när vi har det lugnt. Oro-tankar kring t ex ekonomi kan framkalla ångest.

En av tankarnas mest fantastiska egenskaper är förmågan att kunna koppla ihop olika saker med varandra. T ex kan man känna en doft av kanel och plötsligt tänka på barndomens julgröt. Mycket av vår inlärning bygger på denna förmåga.

"Baksidan av associationsförmågan är att den är helt automatisk. Vi associerar alltså vare sig vi vill det eller inte. Kopplar ihop det ena med det andra oavsett det är sant eller inte. En annan nackdel är att vår associationsförmåga är särskilt bra på att associera det som är negativt. Här är en associationsövning som kallas "Citronen" som du kan testa om du har lust:

"Citronen

Sitt ner och slappna av en kort stund. Det räcker att du drar ett djupt andetag och sakta släpper ut luften.

Så tänker du dig att du håller en citron i handen. Det är en stor citron, och du känner det knottriga skalet mot din hand. Den är lysande ljusgul, och nästan tung att hålla i.

Du tar fram en liten kniv och skär den i två halvor. Det ljusgula köttet blänker fuktigt. Du ser en droppe fruktsaft som rinner ned över kanten. Den är verkligen mogen och saftig, den här citronen!

Så för du den till munnen och låter tänderna sjunka ned djupt i fruktköttet!

Kände du en särskild känsla i munnen när du tänkte dig in i situationen? Var det så att saliven började rinna till? Kanske kunde du till och med känna en syrlig smak? Då måste man ju undra vad det handlar om! Du tänker på en citron - och din kropp reagerar som om du hade en citron framför dig! Var tanken sann? Var känslan sann? Är det så att du har en smygcitron i fickan?

Om enbart tanken kan sätta igång en kroppsprocess av det här slaget - vad händer då med andra tankar som:

Jag hinner inte det här! Jag är värdelös!
Blir inte det här bra kan jag lika gärna byta jobb!

Är tankarna "sanna"? Vilka känslor väcks? Är känslorna "sanna"? Mår vi bättre av att uppfatta tankarna som sanningar? Fundera gärna på det en stund innan du går vidare."
  

Ord som smittar

Tankarnas viktigaste funktion är alltså att upptäcka och analysera hot, dvs allt som är eller skulle kunna bli obehagligt på något sätt.

För att detta "larm" ska vara verkligt effektivt är det så konstruerat att vi inte ens behöver ha upplevt en sak själv för att den ska skapa obehagskänslor. Genom förmågan att koppla ihop allt som har det minsta med varandra att göra blir larmet supereffektivt, och slår på stup i kvarten.

I praktiken innebär det att du, om någon har berättat för dig att det skedde ett hemskt mord efter en vandringsled du brukar gå, tänker på det då och då när du besöker denna. Kanske känner du dig till och med lite rädd, trots att det var flera år sedan. Och till och med när du får reda på att det bara var en påhittad historia kan obehagskänslorna dyka upp! Dessutom - även andra vandringsleder kan i fortsättningen väcka samma oro!
  

Ord som smittar

Ytterligare ett exempel på hur ord kan smitta:

Kanske har du märkt själv hur du faktiskt blir en aning mera stressad av att tala om stress! Eller mera nedstämd av att tala om hur dåligt du mår!

Det är till och med så att själva ordet deprimerad eller ordet ångest kan ha en direkt koppling till att må dåligt, att känna hopplöshet, till sjukdomsrädsla och grubbel. Själva ordet blir en symbol för något obehagligt. Ordet "laddas" med allt som hör till depression - både det man hört och kanske själv upplevt. Det är lite som effekten med citronen - ordet och tanken skapar en fysisk och känslomässig reaktion.

Fundera gärna på om du har många såna ord som ständigt dyker upp och skapar en "citroneffekt" innan du fortsätter.


Spegelnerver

Hur är det med kroppsspråk egentligen - man har ju hört att "80 procent av allt vi säger, det säger vi med kroppen" och liknande.

Även om det är svårt att bedöma hur stor procent av vår kommunikation som sker med kroppsspråk respektive med ord, så är det tydligt att vi har ett medfött system för att tolka ansikts- och kroppsuttryck. Inom hjärnforskningen har man till och med hittat ett område som tycks vara särskilt avsett för att uppfatta känsloinnehållet i ett ansikte.

Vi härmar uttryck - och känner likadant

I experiment har man också kunnat visa att vi automatiskt "härmar" ansiktsuttryck hos andra! Om vi ser någon som är arg aktiveras våra egna "arg-muskler" i ansiktet - och tvärtom om någon är glad.

Den här reaktionen sker helt omedvetet - även om man bara ser ansiktet så kort tid att vi inte ens hinner uppfatta det! I de experiment man gör kring detta visas ett neutralt ansikte - och mitt i visningen visas ett argt ansikte under 30 millisekunder. Det är så snabbt att man inte hinner märka något. Ändå har man reagerat.

Vi reagerar alltså omedvetet på andras reaktioner och ansiktsuttryck. Glada människor gör oss glada och vi blir argare i en arg miljö. Och kanske mera stressade bland andra som är stressade?

Livsviktiga minnen

Ytterligare en egenskap i vår tanke- och ordmaskin är värd att nämna - minnet! Vi har ett alldeles enastående minne till vårt förfogande! 

Har du kontrollen över dina tankar?

Hur är det egentligen - styrs det du gör av vad du tänker och känner? Gör du det du tänker och känner? Eller är det tvärtom så att det du tänker och känner styrs av det du gör? Eller kan det till och med vara på något annat sätt?

Det här är en oerhört svår fråga, och det finns inga självklara svar. De viktigaste svaren som vi ser det är de vi får genom egna upplevelser, egna erfarenheter.

Våga vara villig!

Du ser, hör, tänker och känner. Och för det mesta går allt automatiskt och samtidigt. Allt kopplas ihop till en upplevelse av helhet och sammanhang. Tankar har några viktiga egenskaper: Tanken är inte en vän. Det är snarare en följeslagare som har till uppgift att upptäcka och varna för allt som skulle kunna vara ett hot - idag eller i framtiden.

• Tankarna kommer automatiskt och kan bara kontrolleras till en del - huvudsakligen genom vårt valda beteende.


• Tankar kopplas ihop med känslor och händelser och andra tankar, och blir på det sättet kraftfulla och dominerande.


• Tankar ger alltid intryck av att vara objektiva och sanna - trots att det inte alltid är så.

Bussturen

(1 av 5)

Tänk dig att du är bussförare. Dina passagerare är alla dina tankar, minnen och känslor. Där sitter de bakom dig - och flera av dem är inte vackra att skåda. Smutsiga, ärriga, med långa huggtänder och dräglande käftar sitter de bakom dig, medan du kör mot ditt mål. Många håller hotfulla vapen i händerna, någon har en påk, en annan en kniv en tredje ser ut att kunna slita sönder dig med händerna. (Det finns en och annan trevlig passagerare också, men dem lämnar vi därhän den här gången).

Du har ett avtal med passagerarna - eller kanske kan man säga att de har ett avtal med dig: Om du gör som de säger så håller de sig längst bak - nästan utom synhåll för dig. Men - om du inte gör det, så kommer de genast framstormande till dig!

Bussturen

(2 av 5)

Låt oss säga att du styr din buss mot ett av dina verkligt viktiga mål här i livet - låt oss t ex säga att du alltid drömt om att vidareutbilda dig. Så du styr mot högskolan. Tankemonstren där bak skriker högljutt, och det första kommer fram och viftar med sin stora kniv.

Hallå där! Hitåt kan du verkligen inte åka! Tänk på dina barn! Hur ska de klara sig? Det blir sena kvällar och nätter

Du funderar, och svarar att du ju kan studera på halvtid. Och så svänger du av mot halvtidsstudierna.

Bussturen

(3 av 5)

Det var enkelt! Till och med en bättre lösning, i alla fall för barnen, även om du förstås helst ville kunna ägna dig helhjärtat åt att studera.

Men, plötsligt vaknar ännu en av passagerarna till och kommer fram till dig. Du ser hans slemmiga käft öppna sig, och dunsterna får dig nästan att tvärvända. Du vet vad som ska komma:

Jaha, och vart är du på väg då? Till visdomens hus, förstår jag? Men, lilla gumman - då har jag bara en liten fråga... hur ska du kunna passa in där, som är så dum och obildad och har så svårt att lära dig något! Du kan ju inte ens köra buss ordentligt! Skärp dig nu!!!

Eftersom han dessutom börjar leta i fickan efter knogjärnen svänger du hastigt in på första tvärgata. Okey, säger du! Jag går en kvällskurs till att börja med - nåt studieförberedande! Nöjd och belåten backar drägelkäften.

Bussturen

(4 av 5)

Jaha! Inte precis vad jag hade tänkt... men bättre än ingenting. Och ärligt talat är jag inte så himla studievan.

Precis när du tror att du har hittat en bra väg kommer ännu en passagerare fram - och det är den värste av dem alla. Du börjar genast darra, och leta efter närmaste avtagsväg.

Vad är det här för dumheter! Nu vänder du om! Tidsfördriv och lättja, det blir man inte fet på! Vore det något ruter i dig skulle du ta och börja tjäna lite pengar, så att du kan försörja dig och din familj! Ta ett extrajobb och var som folk! Tramsfia!!

Du vet vad som väntar. Det är ingen idé att säga emot, det blir värre och värre, och du nickar bara stelt. Du svänger in på vägen som går tillbaka och tänker resignerat att du lika gärna kan titta in på arbetsförmedlingen för att se om det har dykt upp något bra extrajobb den här veckan.

Bussturen

(5 av 5)

Efter ett tag lär du dig exakt vad som krävs för att de inte ska komma fram och skramla med sina vapen och himla hotfullt med ögonen. Du gör som de vill - och då håller de sig undan från ditt liv. Du lär dig var du ska vika av för att de inte ska protestera, och efter ett tag behöver du inte ens lyssna till deras vrål mer än någon gång då och då.

Monstren styr genom sina hot och genom att rassla med kedjor och peka på dina svaga sidor. Men - de är bara tankar. De ser hotfulla ut, men kan inte göra dig något. Det enda de kan göra är att komma fram så att du måste titta på dem. Och för att slippa titta på dem, slippa lyssna på dem måste du kompromissa med dina mål och värderingar.

Finns det något annat sätt? Något sätt så att du kan behålla riktningen? Kan du klappa dem på huvudet och låta dem följa med - om de nu har bestämt sig för att sitta kvar i bussen?

Leder tanken dig på rätt väg?

Om man nu inte kan kontrollera tanken, om den kommer automatiskt och förstärks genom att kopplas till känslor - hur gör man då?

Det första har du redan gjort - du har läst och funderat kring tankarna. Om du håller med oss, och upplever att så här fungerar tankarna, då är det en erfarenhet du kan använda. Håll den i minnet, framför allt när tankarna försöker dra iväg dig åt något håll dit du inte vill. Låt tanken vara en tanke - och låt känslan vara just en känsla - och förväxla dem inte med sanning.

Man pratar om att gå dit hjärtat leder en. Det låter väldigt bra. Frågan är då bara vad som är hjärtat.

• Är det tanken (busspassageraren)?
• Är det känslan (rädslan som gör att man undviker obehaget) ?
• Är det viljan (som gör att man handlar på ett sätt som ligger i linje med det som är viktigt och värdefullt)?

Ordlekar för välbefinnande

Ett intressant experiment du kan göra för dig själv är att pröva att använda några uttryck i språket lite då och då - ord som ibland kan lura tankarna att slå en kullerbytta och byta känslokoppling.

Det mest fascinerande är ordet MEN. När man använder ordet men så betyder det i regel ett förnekande eller förminskande av det man sa först. Man säger något - sen kommer men och sen kommer det viktiga.

Jag har ett bra förhållande MEN min sambo är himla jobbig.	Jämför med:	Jag har ett bra förhållande OCH min sambo är himla jobbig.
I det första fallet lutar det åt separation, i det andra fallet låter det som vilket förhållande som helst, lite mer nyanserat än vanligt bara. Ett annat exempel:
Jag gillar att plugga MEN jag avskyr att gå upp på morgonen.	Jämför med:	Jag gillar att plugga OCH jag avskyr att gå upp på morgonen.

I första meningen låter det som en konflikt som skulle kunna innebära ett avhopp. I andra fallet konstaterar man två känslor och konstaterar att de finns där samtidigt.

Övning

Försök att då och då byta ut MEN mot OCH, och känn efter hur det känns. Detta är en evighetsövning.

Att ha en tanke

Att förstå hur tankar uppkommer och varför - utan att samtidigt förbanna de tankar man har - är ingen lätt match. Ändå finns det i praktiken inget "trix" att ta till för att få bort tankar man inte vill ha.
I grunden handlar det om hur man ser på sina tankar. Är man sina tankar eller har man sina tankar - precis som man har ett knä som gör ont, eller en mage som ofta kurrar. På samma sätt kan man fundera över sina känslor - är man sina känslor, eller har man dem. Pröva gärna att säga följande meningar högt för dig själv, och känn efter hur de påverkar dig:

Jag är värdelös och dum!	Jämför med:	Jag har en tanke att jag är värdelös och dum!
Allt detta grubblande gör mig galen!		Jag har en tanke att jag blir galen av allt grubblande!
Jag är så frustrerad!		Jag har en känsla av frustration!
Jag är ledsen!		Jag har en känsla av ledsenhet.

Jag måste göra något eller jag väljer att göra något?

Allt som oftast saboterar vi vårt välbefinnande genom att påminna oss själva om plikter och önskningar och annat som vi borde eller måste göra. Måste och borde är ord som tvingar oss bort från nuet, antingen till det vi har planerat att göra senare eller till skuldkänslor för att vi inte gjort det vi planerat tidigare.
Ytterligare en liten ordlek man kan ta till för att ge sina påträngande tankar en "tankeställare" är att byta ut "jag måste..." med "jag väljer att...". Pröva gärna nedanstående.

Jag måste verkligen sätta igång med jobbet nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att sätta igång med jobbet nu!
		Jag väljer att sätta igång lite senare!
Jag borde ringa Elin nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att ringa Elin nu!
		Jag väljer att inte ringa Elin nu!"

Källa: Livanda

Om inte jag

Om inte jag följer mitt hjärta.

Vem ska då göra det?


(Anna-Karin Mattsson)

Tredje advent

Idag är det dags att tända det tredje ljuset i adventsljusstaken. Båda mina döttrar är hemma idag. Det ska bli glögg och pepparkakor och minsann om inte yngsta dottern pratade om att hon ska baka lussekatter idag också.

Min mamma har haft hembesök av läkare och sköterska. Jag var med. Läkaren talade särskilt med mig efteråt. Han sa att min mamma är inte tillräckligt dålig för att de ska kunna lägga in henne på ett korttidsboende om hon inte vill det. Och det vill hon inte. Hon vill vara hemma hos sig. Men hon är så svag och undernärd att livet kan ta slut när som helst för henne. Det är ingen som vet, eftersom man inte kunnat undersöka henne fullt ut.

Skulle hon ramla omkull och bryta något, eller om hon skulle behöva opereras t ex i magen, kommer man inte att göra det därför att det är för riskfyllt att göra det i det skick mamma är nu, sa läkaren till mig. Det kan vara en tumör i magen på henne, sa läkaren. Men som sagt, ingen vet.

Jag ska inte känna någon skuld, sa läkaren till mig också. Han sa också att man tar en dag i taget nu. Det gör jag också. Mamma har inga smärtor just nu. Det är jag tacksam för. Hon kan äta lite igen. Vi hjälps åt med att hälsa på henne och att hjälpa henne med det hon längtar efter och som vi kan göra för henne.

Jag har tårar som trillar på mina kinder varje dag. Ibland vaknar jag mitt i gråt på natten eller morgonen. Det är kanske ovissheten som är det mest jobbiga just nu. Att inte veta om eller hur eller när.

Acceptans och tacksamhet över dagen som är.

Frid över tredje advent.

Fallskärm

Att ha en "fallskärm" i form av en levande människa eller något annat levande, är den mest värdefulla fallskärm man kan ha i sitt liv.

(Anna-Karin Mattsson)

Trasmattan

Precis på väg över den färgglada, nyinköpta, för mig dyra, hemvävda trasmattan tappade jag skålen med salladsdressingen. Jag skrek ilsket till. Förgrymmat också. Så glad som jag var över trasmattan.

Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Gått till affären och tittat på den flera gånger och strukit över den med mina händer. Drömt om hur vacker den skulle vara i sovrummet, med alla sina klara färger i rött, gult, grönt, blått. De jämna, flätade fransarna. Känt på tyngden i mattan.

"Den är unik", sa försäljerskan. "Jag väver bara en enda matta av varje sort."

Nu låg den där, på mitt golv, trasmattan. Med en stor kletig sörja fet salladsdressing på sig.

Som jag slet med fläcken den kvällen. Ja, klockan hade gått över till nästa dag, till söndag, innan jag skrubbat så mycket jag orkat för att få bort dressingen som sög sig allt längre in i tyget.

På söndagen tvättade jag mattan. Trots att jag hoppades så var fläcken kvar där också efter tvätten. En stor, rund fettfläck, kanske 40 cm i diameter. Jag kände mig sur och irriterad hela dagen.

Det blev måndag morgon och jag åkte till jobbet som vanligt. Kring tiotiden fick jag ett telefonsamtal. En älskads röst sa till mig "Kan du komma hem? Min pappa är död".

Jag slängde mig på cykeln med tusen frågor i mitt huvud och hjärtat i halsgropen. Vad hade hänt?

Min blivande svärfar hade hängt sig i garaget den måndag morgonen. Drygt ett dygn efter att jag tappat skålen med salladsdressing på den nyinköpta, färgglada trasmattan.

I en sekund förändrades livet för mig och så många runt omkring. Varje gång jag såg den färgglada trasmattan med sin fläck, fick den mig att tänka på den där måndagen som gav så många människor sorg så lång tid. Det där traumat som väckte så många frågor i så många människor.

Ibland var jag på väg att slänga trasmattan. Det var nära att jag gjorde det.

Men något hände med mig genom de två händelserna; fläcken på mattan och min blivande svärfars självmord den måndag morgonen. Något hände mycket djupt inne i mig när det gällde proportionerna i livet. Något hände djupt inom mig när det gällde mina tankar.

Efterhand började jag tycka om den färgglada trasmattan igen. På ett nytt sätt. Inte för alla färgerna eller tyngden i den, hantverket. Utan för fläckens skull. Den där eländiga fläcken som jag varit så frustrerad över; jag tyckte om den. Jag kunde titta på den och tänka "Vad gör jag med mitt liv just denna dag? Vad tycker jag är viktigt i mitt liv idag? Var lägger jag min energi idag".

Det var så lätt nu att välja bort det obetydliga. Jag såg så klart vad som var det verkligt viktiga för mig i mitt liv. Jag kunde rent av spegla mig i flottfläcken och klart se vad jag ville med mitt liv.

Jag ville människor före prylar. Jag ville liv före död. Jag ville glädje före ilska. Jag ville tacksamhet före avundsjuka. Jag ville leva i nuet före att oroa mig för framtiden.

Trasmattan blev min "bönematta".

Jag drömde om trasmattan inatt.

Fläcken.

Fast det är 30 år sedan jag tappade salladsdressingen på mattan.

Never ...

Livets tvära kast

Min lilla mamma har man konstaterat är undernärd och har risk för liggsår. Hon äter nästan inte alls längre, bara lite glass. 

Jag var hos henne idag och det var en fin stund med mamma, trots att läget är som det är just nu. Vi kan prata med varandra. Hon hade bett mig köpa nya gardiner till henne och en ny duschmatta. Jag hängde upp gardinerna hos henne. De var tunna, vita och med broderade stora vita blommor på. Mamma tyckte mycket om gardinerna och såg så lycklig ut, fast trött. 

Jag kramade mamma länge innan jag lämnade henne och berättade för  henne hur mycket jag älskar henne och alltid har gjort. Vi log mot varandra. Jag såg in i hennes vackra, klara blå ögon och undrade för mig själv hur länge till jag kommer att kunna göra det. 

Livet är ändligt i den formen vi lever just nu, jag och mamma. Men jag tror att vad som än händer, så följer själarna från de som vi älskar oss också efter det vi kallar döden. Jag tror att det finns ett evigt liv, fast i en form som vi kanske inte kan föreställa oss så länge vi är människor så som jag är just nu. 

När ett liv som man älskar sakta tynar bort märker man vad som är det viktiga i livet. Det är så mycket som sjunker undan och blir till ingenting. Det viktiga i livet är att se in i ögonen på den man älskar. Kunna säga det man vill säga till varandra. Att kunna hålla om varandra. Ta hand om varandra. Minnas de vackra minnena man har haft tillsammans.

Imorgon ska jag först på möte med min Rehabsamordnare. Sedan ska jag direkt efter vara med på möte med sköterskan och läkaren hemma hos mamma. De ska försöka se om de kan få mamma att äta på något sätt. Kanske blir det ett korttidsboende två veckor. 

Det enda jag vill är att mamma ska slippa att ha ont och att hon får ha det så bra som det går, och så som hon själv vill ha det så långt det är möjligt. Hon är inte dement, hon är "bara" trött. 

Vi människor åldras, även om man ibland önskar att det inte var så.

När jag kom hem idag hade jag fått ett utbetalningskort från Försäkringskassan på 3/4 sjukersättning. Jag har inte fått beslutet än från Försäkringskassan. 

Vågar jag tro att det här är sant? 

Vågar jag tro att jag blivit beviljad sjukersättning en gång till? 

Jag vill tro att det är så. Det här behövde jag verkligen just nu. 

Idag har jag gråtit massor.

Först tårar efter att jag varit hos mamma. Sedan tårar när jag fick se utbetalningskortet från Försäkringskassan. 

Sorgen blandas sannerligen med glädjen på ett märkligt sätt i livet ibland.

Jag ber mycket nu för tiden. Till vem vet jag inte säkert. Men jag ber.

 

Sött och salt

Om jag inte bloggar så mycket just nu, så är det för att det är så mycket som händer i mitt liv just nu.

Ibland känns det som att saker och ting gärna vill klumpa ihop sig i mitt liv. En salig röra av både sött och salt.

Just nu är det så mycket som händer att jag inte ens vill blogga om det.

Men jag dyker upp här när jag känner lust att skriva något.

Ta väl hand om er.

Kram
Anna-Karin

Prayer for you

May the angels keep you til morning.

May they guide you through the night.

May they comfort all your sorrows.

May they help you win the fight.

 

May they keep watch on your soul.

May they show you better ways.

May they guard you while you're sleeping.

May they see you through your days.

 

May they show you new hopes.

May they still your every doubt.

May they calm your every fear.

May they hear you when you shout.

 

May the angels keep you til morning.

More than this I cannot pray.

And if the angels ever fail you.

Then may God be there that day.

  

(Orden hittade jag hos en vän i cyberrymden)

De äldre och maten

Det hörs mycket nu i media om de äldre och maten. Jag lever mitt i det "problemet" med en åldrande mamma.

Den senaste tiden har hon mått sämre igen. Nu äter hon allt mindre och blir tunnare och tunnare. Hon vill inte ha mera hemtjänst. Hon vill inte ha mat från hemtjänsten. En tid hade hon mat från hemtjänsten. Den var ofta kall och hon tyckte sällan att den var god. Hon försöker att laga sig mat själv idag. Ibland vill hon bara äta glass, hallon och päron. Ibland ingenting.

Jag var hos henne häromdagen och lagade kokt lax med potatismos till henne. Sedan åt vi tillsammans. Då njöt mamma av maten och åt riktigt bra.

Sedan gick jag och handlade åt henne. När jag kom tillbaka med det jag handlat, tog hon upp äpplena jag handlat ur påsen och kastade dem på mig och skrek på mig. Då gick jag. Det blev för mycket. Hela tiden jag gick ut genom trapphuset kunde jag höra hur hon skrek där inne i sin lägenhet. I halsen hade jag en stor klump av sorg.

Nu vill jag inte åka in ensam till mamma igen. Jag minns förra vintern när hon hotade mig med en sax och när hon hotade mig med brödknivar.

Det jag vill är att min mamma ska ha det så bra som möjligt den tid hon har kvar att leva. Men jag kan inte ordna det själv. Det tar för mycket kraft från mig som jag behöver för att själv läka. Jag är ju själv inte frisk idag utan sjuk till 75 % enligt min läkare. Jag har också rätt att ha ett eget liv. Det är viktigt både för mig själv och för min familj och för min mamma.

Jag tänker ibland på hur min mormor, morfar och farmor hade det när de åldrades. De fick bo på det man kallade ålderdomshem, fast att de inte var alltför sjuka. De hade egna små rum som de möblerade som de ville. Där fanns personal dygnet runt som tittade till dem. De fick god, varm mat som lagats på ålderdomshemmet. Antingen kunde de äta i sina egna rum. Eller så kunde de äta i matsalen tillsammans med andra. De trivdes där, som jag minns det. Jag hörde aldrig att de klagade. Och inte svalt de ihjäl heller.

De som åldrades där var inte så dåliga. De flesta var nog inte heller dementa. De klarade att prata och skämta och att umgås. Det fanns aktiviteter. Sång, musik, gudstjänster och andra sammanhang där de kunde umgås socialt. Där fanns arbetsterapi för de som ville handarbeta eller slöjda.

Min farmor som levde ensam i ett hus och mådde så dåligt av det att hon tappade aptiten och fick depressioner, blev tio år yngre när hon kom till ålderdomshemmet, kändes det som. Där kände hon sig trygg eftersom där fanns personal dygnet runt. Hon hade andra människor att äta tillsammans med. Maten var god och nylagad. Hon fick ansvaret för lutfisken som man la i blöt och ansvar också för andra sysslor. Hon fick känna att hon behövdes. Där var aktiviteter, liv och rörelse. Hon levde flera år på ålderdomshemmet och trivdes bra där. 

Jag vet att man inte kan vrida tillbaka klockan. Men jag önskar att det fanns alternativ som dåtidens ålderdomshem också idag för äldre människor.

För inte kan det väl vara så att man från politikers håll krasst ser att åldrande människor dör snabbare om de äter dålig, kall mat, inte har någon att äta tillsammans med, lever mycket i ensamhet och isolering. En åldrande människa som dör snabbare, en kostnad mindre. Men det händer att jag undrar.

Adventskalender, drömmar och livet

Inatt hade jag en märklig dröm. Jag drömde om en adventskalender.

Där var en lucka med en gammeldags halmbock. Jag öppnade den. Det var helt svart bakom luckan.

Där var en lucka till, med en glad tomte. Jag öppnade luckan ... och samma sak igen. Helt svart bakom luckan.

Sedan vaknade jag.

Jag funderade lite över drömmen där jag låg i min varma säng under täcket innan jag somnade om igen. Jag tänkte; så där kan ju livet vara ibland. Egentligen kan man tänka sig livet som en adventskalender full med luckor. Hur många luckor det finns i mitt livs adventskalender, det vet jag inte. Men varje morgon kan jag tänka mig min dag som en adventskalenderlucka.

En morgon kanske jag ser den som en vacker ängel på luckans framsida. Eller som en doftlilja, en älskad människa, ett djur som jag tycker om.

När jag gått upp och sätter igång dagen, kanske det inte alls blir som jag tänkte när jag vaknade. Det kanske blir helt annorlunda. Det var inte alls det bakom själva luckan som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Det var något helt annat. Kanske något tråkigt. Någon besvikelse. Eller tvärtom; något mer fantastiskt än jag någonsin kunnat drömma om.

Kanske livet också handlar om att våga öppna de luckor som visar sig? För vem kan veta vad som gömmer sig där bakom?

Det krävs mod att våga öppna luckor.