Gamla surdegar

Idag rivstartade jag dagen med att skjutsa dottern till hennes jobb i Taberg. Hon hade missat bussen med några sekunder. Där vaknade jag till snabbt.

Jag har sovit gott inatt. Sömn, du gudagåva, vilken kraft du ger mig!

Idag är jag hemma och tar tag i gamla "surdegar". Sådant som har släpat efter under hösten. "Surdegarna" blir allt färre. Det gör gott i mig. Det finns inget bättre sätt att bli av med "surdegar" än att just ta tag i dem, tycker jag.

Det är telefonsamtal som jag ringer, det är tvätt som jag tvättar, det är en del jobb kring Skrivklådan.

Det är också mentala "surdegar" som jag tar tag i nu.

Det känns befriande.

Det lättar.

Jag andas.

Jag flyger på lätta vingar.



(P.S. Om du kanske känner dig lite förvirrad i min blogg, så är det så att jag har bytt tillbaka till den gamla layouten igen, av olika skäl. Jag önskar att du ska trivas här i alla fall).

Om ångest - del 3

Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".

Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.

När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.

Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.

Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?

Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.

I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).

Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.

Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.

Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.

Första advent - tänd ljus

Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.

Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.

Vända mörker till ljus ...

Jag minns när jag började blogga på Passagen för några år sedan, att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika, om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.

Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.

Ljuset vinner över mörkret.

Natten viker för dagen.

Hoppas ...

Tänd ljus.

Dela värmen.

Älska ...

Det är advent.

Nyheterna med utförsäkringen

Orden från mötet med min handläggare hos Försäkringskassan har inte slutat surra i mitt huvud än.

Handläggaren sa att hon kommer att höra av sig med fler frågor till mig. Det kommer att bli fler blanketter att fylla i. Jag har fått tid för möte med Rehabsamordnare från min läkare. För Försäkringskassans skull, som min läkare uttryckte det (inte för min skull, alltså).

Jag har också fått den nya sjukskrivningen från min läkare. Jag är sjukskriven till sista januari 2012. Längre kan hon inte sjukskriva mig i taget nu med de nya reglerna i sjukförsäkringen. Sedan blir det nya samtal, kanske nytt läkarbesök, nya blanketter att skicka in till Försäkringskassan.

"Det allra bästa skulle ju vara om du bara fick vara ifred och läka i lugn och ro", sa min läkare till mig. Det tycker jag också. Men med de nya reglerna från Försäkringskassan kommer det att bli precis tvärtom, så som det verkar just nu.

Det känns som att jag vill gömma mig i en koja i skogen. Få vara ifred för världen.

Möte hos Försäkringskassan

Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.

Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.

"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.

"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"

"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.

Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest. 

Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.

Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet. 

Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.

Jag var riktigt trött efter mötet.

Det värsta

"Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

(Martin Luther King)

Det första steget - "Mannen utan öde", Imre Kertész

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget". Det är huvudpersonen i en av Imre Kertész böcker, "Mannen utan öde", som säger så när han kommer tillbaka till sin familj efter att ha varit i koncentrationsläger.

Familjen blir mycket upprörd över det han säger. Hur kan han mena, att de själva på något sätt haft del i allt det fruktansvärda som hänt?

Huvudpersonens ord satte sig djupt i mig som läsare. De ändrade mitt sätt att se på saker och ting som sker med både mig själv och andra i livet.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Vi har alltid möjligheten att välja att låta bli att ta ett steg som känns fel för oss. Även om det ibland finns risk att vi till och med förlorar livet för den skull.

Hur lång tid, undrar jag, ska det ta innan vi svenskar förstår vilka steg det är som vi tar just nu? Vilket samhälle det kommer att leda till? Hur vi valt ett system där man bedömer, sållar bort, rensar undan, röjer, vanvårdar ... levande liv, människor.

Det finns ingen vinnare så länge vi fortsätter på den här vägen. Vi blir alla förlorare.

Någonstans tog jag och du och du, det första steget till det Sverige vi har idag. Det samhälle där klyftorna ökar alltmer mellan människor. Det samhälle där barnfattigdomen ökar, vräkningarna av barnfamiljer ökar, de rika blir allt rikare, de fattiga allt fattigare, de som arbetar får allt lägre skatt, de som är sjuka utförsäkras och tas ifrån sin ersättning och sina hem, de som är äldre och sjuka vanvårdas för att andra ska kunna samla rikedomar på deras bekostnad.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Imre Kertez ord ringer i mina öron när jag vaknar från ännu en orolig natt med mardrömmar.

Idag ska jag till Försäkringskassan på bedömningssamtal.

Och det är jag själv som tar det första steget när jag går dit.

"Imre Kertész är en ungersk judisk författare, född 9 november 1929 i Budapest i Ungern. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002.

Vid 15 års ålder, 1944, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till  Buchenwald. Han räddades år 1945, då hade han suttit i lägret ett år. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, fri skribent och översättare av tyskspråkiga författare.

Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"."

Källa: Wikipedia

Läkarbesök

Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.

Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.

Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.

Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.

Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.

Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.

Och jag är en människa. Ingen robot.

Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.

Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.

Lugn söndag för att hämta kraft

En vilodag i veckan var länge något som jag drömde om. Idag lever jag min dröm nästan varje vecka. Jag älskar att kunna ta mig en dag i veckan för att bara slappa, strosa runt i morgonrocken så länge som jag har lust, ha tid för eftertanke.

Jag tror att en vilodag i veckan skulle göra oss gott som människor, vilken dag man än väljer att vila eller ta det lite extra lugnt. Själv så mår jag allra bäst om jag kan ha min vilodag en fredag, innan helgen. Men vilken dag som helst av vila och avkoppling ger mig kraft till andra dagar i veckan.

De här senaste dagarna har jag unnat mig extra mycket vila. Jag har tre dagar som känns tuffa framför mig. Måndag är det besök hos min läkare. Tisdag är det bedömningsbesöket hos Försäkringskassan när det gäller min utförsäkring. Onsdag har jag fått tid för möte hos min psykolog. Jag kontaktade honom eftersom jag mådde så dåligt när jag fått brevet om mötet på Försäkringskassan att jag kände skakningar inuti mig själv igen. Det har jag inte känt sedan min mamma blev svårt sjuk förra vintern.

Jag är tacksam att min psykolog finns kvar fortfarande på sjukhuset här i stan. Han har varit den som hjälpt mig mest av alla genom åren sedan jag blev utmattad. Han var en period rent av min livräddare. Nu är det kanske tre år sedan jag mötte honom sist. Jag känner stor tacksamhet att det finns människor att söka sig till under perioder när livet tynger mer än vanligt. Att det fortfarande finns "lyssnare" i vår tid.

Ny blogglayout

Jo. Du har kommit rätt, det här är min blogg "Maskroskvinnan".

Idag har jag lagt in min blogg i Bloggers senaste layout. Den innebär att du som läser kan välja bland flera olika möjligheter att se/läsa min blogg.

Längst upp till vänster står det "Classic". Om du klickar där, kan du hitta flera olika alternativ, t ex "Magazine" och "Flip Card". Klicka, prova och se vad som händer!

Längst upp hittar du också olika flikar där du bland annat kan läsa lite om mig som skriver i den här bloggen. Efterhand ska du också kunna hitta olika länkar och intressanta bloggar där. Med mera.

Vill du kommentera det jag skrivit är det bara att klicka på "Add a comment" eller "View comments" under mitt inlägg och skriva kommentaren där.

Jag önskar att du som läser kommer att tycka att det är lika spännande och roligt som jag själv tycker att det här är.

Det kommer att komma fler nya funktioner i den här blogglayouten så småningom.

Så, häng med och se vad som händer!

Om ångest - del 2

Ångest kan framkalla en massa känslor och fysiska reaktioner i kroppen. Det är som att kroppen "överreagerar". Hjärtklappning, tryck över bröstet, domningar och stickningar i händer eller fötter, det är sådant som man kan uppleva vid t ex en panikångestattack. Kvävningskänslor eller att man ser suddigt och hör dåligt kan också höra till attacken.

Ibland uttrycker man inom psykologin att panikångest är en "fobi mot de egna fysiologiska reaktionerna". Oron får ofta extra stora proportioner när man har ångest.

Hur man andas är viktigt för att minska den ångest man har. Den här veckans kapitel innehöll mycket information och många frågor. Det var tufft för mig att ta in allt. Jag försöker sammanfatta det som jag kände som viktigast här i mitt inlägg i min blogg.

Ångestkarusellen fick jag en noggrann beskrivning av. Hur ångesten börjar helt utanför medvetandet för att sedan uppfattas av medvetandet och så småningom hamna utanför medvetandet igen.

För att försöka förklara det kort så tar hjärnan in information med automatik utifrån och avläser den. Viss information uppfattar den som hotfull och börjar reagera som att man befinner sig i en hotfull situation även om man egentligen inte gör det. Det skapar fysiologiska reaktioner i kroppen som t ex tryck över bröstet och kvävningskänslor. Så småningom uppfattar medvetandet de här reaktionerna. Där sker en tolkning av oss som kan se olika ut. Det kan kännas som stress, som ångest, som förväntan och, hör och häpna, till och med som förälskelse! Sedan kör autopiloten igång igen i ångestkarusellen och i den här fasen kan det bli en "omstart" av hela processen igen.

Pust. Undra på att jag känner mig trött ibland, för jag känner verkligen igen min egen upplevelse av ångest i allt detta. Utom då i förälskelse, det har jag aldrig kopplat samman med ångest någonsin.

Andningen kan vara en del av problematiken när man har ångest. Om man hyperventilerar eller överandas kan det ge olika fysiologiska reaktioner i kroppen. Man kan känna yrsel, bli torr i munnen, få svårt att svälja eller känna stickningar i händer, armar och ansikte. Man kan få skakningar i kroppen, hjärtklappning, dimsyn, känna som att man vill fly med mera. Om man fortsätter att hyperventilera kan man få känslor av overklighet, man kan få oregelbundna hjärtslag, man kan inte tänka klart, musklerna blir allt stelare, man känner sig förlamad och man kan svimma. Då befinner man sig i "kamp-flykt-reaktionen", som att man har stött på en tiger, fast man inte har gjort det, egentligen.

När det har gått så här långt är det vanligt att man ringer akuten. Det krävs mycket mod för att mitt i skräcken avstå från att söka hjälp och vänta tills det går över av sig självt. Jag känner igen alla de här förloppen. Jag har svimmat jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Den allra första gången som jag svimmade var jag tre år gammal. Jag var hos en läkare för att man skulle ta ett blodprov på mig. Jag ville inte och då tvångshöll läkaren mig och tog blodprovet på mig. Direkt efteråt sprang jag ut till min pappa i väntrummet och svimmade i hans armar. Oftast har jag genom åren svimmat i samband med tandläkar- eller läkarbesök men också i andra sammanhang. Den första tiden sedan jag kollapsade svimmade jag ibland när jag var ensam hemma. Det var mycket skrämmande upplevelser som jag tyvärr fortfarande har kvar i mitt minne.

Det trösterika är att den här andningen, hur skrämmande den än kan kännas, är inte farlig. Man har gjort mycket forskning kring den och det finns inget som bevisar att den skadar mig som människa, även om det kan kännas så. Jag tänker också på min mamma som haft ångest i så många år och ändå idag, 85 år gammal, är så pass pigg som hon är med så fina värden, inget högt blodtryck, ingen diabetes, ingen senilitet. Ångest är inte skadligt. Men man blir mycket trött av att leva med ångest och panikattacker.

Här vill jag tillägga när det gäller andningen, att jag själv under det senaste året läst om forskning som kunnat visa samband mellan stress-andning och t ex ökad mängd blodfetter. Forskarna kan också idag bevisa med hjälp av nya röntgenmetoder, att långvarig stress skadar hjärnan på olika sätt, även om mycket sedan kan självläka. Vi människor har en fantastisk självläkningsförmåga, tänker jag ofta.

Att öva sig att andas med magen är alltså viktigt om man vill lindra sin ångest. Det har jag övat mig mycket i genom åren, genom yoga inte minst. Nu har jag en CD-skiva med andnings- och avslappningsövningar som jag övar till, gärna någon gång om dagen.

Det är ett jobb att försöka minska ångest när man en gång drabbats av den. Ett jobb på många olika plan, där andnings- och avslappningsövningar är en del av jobbet.

Genom det man kallar "tillvänjning" kan man också lindra eller få bort ångesten. Det är övningar där man till viss del framkallar olika fysiska situationer/reaktioner som påminner om dem som man upplever när man har ångest. Det är som fobi-träning; man utsätter sig för det obehagliga och genom att göra det först i liten dos och sedan allt större dos, så vänjer sig kroppen vid att det som upplevs som obehagligt inte är farligt. Och ångesten minskar eller i bästa fall försvinner helt.

Jag har också fått fundera över mina beteenden när jag känner ångest. Det är vanligt med undvikandebeteenden av olika slag. Om jag t ex upplever ångest i trängsel kanske jag börjar undvika att gå i köpcenter eller att gå på torget. Min "belöning" på kort sikt blir minskad ångest och oro. Men på lång sikt kan undvikandebeteenden innebära ett tråkigare och "fattigare" liv.

Det handlar om att bli medveten om mina undvikandebeteeden på grund av ångesten och att sedan, successivt, tänja på gränserna för att skapa mig ett så normalt och bra liv som jag önskar mig. Det här kan vara riktigt tufft och tröttsamt. Men det kan också vara väl värt att ge sig in i det.

Jag tänker inte minst på när jag flög till Brighton förra våren. Så många år som jag inte ens kunde tänka tanken att sätta mig i ett flygplan. Men aldrig att jag ångrar att jag bestämde mig för att utmana min ångest och flyga till Brighton. Vilken belöning jag fick för att jag vågade det! Det bär jag med mig i minnet när ångesten ibland försöker att begränsa mig igen.

Välmåendetips:

Stressar du andra?

Mycket av den stress vi upplever beror på att vi i våra beteenden stressar varandra. Prova under veckan att försöka att inte avbryta eller skynda på andra i vad de gör eller säger.

Prova i stället att lyssna tålmodigt och beröm och uppmuntra personen i din omgivning för vad de gör och har gjort.

Känn efter vad det gör för skillnad. Fundera också på vad det skulle innebära för dig själv om andra gjorde samma sak mot dig.

Förenkla och ändå älska julen

Jag tycker om advent och julen som högtid. Det finns så mycket som är mysigt, så många goda dofter, vackra änglar och tomtar, fina minnen från gemenskap för mig.

Jag pysslade massor med mina barn när de var små. Vi bakade, gjorde pepparkakshus, jag gjorde hemmagjord adventskalender med pyttesmå paket av gamla tändsticksaskar, hängde bomullstussar i vit sytråd i fönstren för att det skulle se ut som stora, stora snöflingor, kokade knäck, kokade farmors chokladmamseller, det var julskinka, Janssons, köttbullar, julkorv ... hela konceptet.

Julklappsinköp, för finns det något härligare än att se en liten unge öppna ett paket med förväntansfulla ögon och se dem hoppa av glädje för en ny Barbie-docka i skimrande brudklänning? Ja, det gick åt många timmar och mycket energi för mig att fira jul då, men roligt hade jag. Jag vill inte vara utan den tiden.

Men sedan jag rasade ihop, strax före jul för tretton år sedan, har jag fått vända upp och ned på hela steken julen. Jag har fått förenkla så mycket som möjligt. Välja ut godbitarna. Lära mig delegera.

Idag firar jag jul på ett helt annorlunda sätt än vad jag gjorde förut. Så mycket lugnare. Jag fokuserar på julblommor och mossa. Främst har jag flera julcypresser som jag dekorerar lite. De håller länge, över alla helgerna från första advent till tjugondag knut och jag kan förvandla dem från julcypresser till nyårscypresser om jag vill det. Hyacinter vill jag ha för doftens skull och för att de är så vackra. En amaryllis vill jag gärna ha, för att de är så vackra.

Jag har många levande ljus. Lussekatter och pepparkakor räcker som julkakor, tycker jag. Julklapparna har minskat rejält i antal. Det finns mer tanke bakom dem än att det handlar om antal paket idag för mig. Julmusik tycker jag om att spela.

Jag har vita gardiner i hela huset nu för tiden. De fungerar året om, så jag byter inte till särskilda julgardiner längre, mer än kanske i det stora vardagsrummet där jag hänger upp panellängder i linneliknande kvalitet med stora vita som penselmålade hjärtan på. De gardinerna hänger jag upp redan till första advent och de kan hänga kvar där tills det blir vår. Jag struntar i att putsa fönstren, för det är ju ändå så mörkt den här tiden på året.

Nästa helg är det första advent. Blommorna har jag fixat den här veckan. I helgen ska det städas här hemma. Nästa vecka smäller det; då kommer adventsljusstakarna och adventsstjärnan fram. Jag längtar redan till att jag får tända dem nästa fredag. Vi behöver ljuset, här i mörka Norden i advents- och juletid.

Vad är viktigt för dig i advents- och juletider? Vad prioriterar du?

Konsten att säga nej

Det är så mycket jag vill göra. Jag har alltid varit sådan att jag vill mycket. Det är väl också urtypen för den människa som en dag springer in i väggen; den som vill mycket hela tiden. Man kan inte brinna ut om man inte först har brunnit för något, sägs det.

Och jag håller på likadant fortfarande, där inne i mig själv. Jag vill göra fint till advent. Skriva på böckerna som jag håller på att skriva, göra färdigt dem. Jobba med Skrivklådan. Lära mig nya saker. Skaffa mig en liten toypudel. Åka på små utflykter. Strosa i affärer på stan. Sitta på fik och studera människor. Bjuda hem folk. Träffa människor som jag älskar. Blogga. Ha kul i Facebook. Gå på bio. Lyssna på musik. Ja, som sagt. Det är så mycket jag vill med mitt liv.

Så skönt det är mitt i allt jag vill, att för mig själv tänka tanken; jag har gott om tid. Tid är det enda jag egentligen har. Jag hinner. Om jag sedan inte hinner det jag vill, så strunt samma. Det kommer nya chanser, nya möjligheter hela tiden.

Det senaste dygnet har jag sagt nej till två saker som skulle tagit en del tid att utföra. Att säga nej till någon/något, betyder att jag säger ja till något/någon annan. För det allra mesta ja till mig själv och allt jag vill.

Tänk att det skulle ta flera decennier innan jag lärde mig konsten att säga nej. Och ja till mig själv.

Kan du konsten att säga nej?

Sluta kämpa - Börja älska

Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.

Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.

Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.

Jag är så trött på att kämpa.

Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.

Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.

Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som är rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och få den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.

Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.

Älska ... älska ...  älska ...

Jag väljer kärleken.

Igen.

Kraft.

Bland tomtar och änglar på Blomsterlandet

Idag åkte jag till Blomsterlandet och strosade bland allt julpyntet där. Det var roligt att titta på alla de vackert pyntade granarna och tomtar, glitter, ljus och änglar. Men jag har mer julpynt än jag egentligen behöver här hemma, så jag kan lätt låta bli att köpa något av pyntet till mig själv.

Däremot ville jag ha med mig en amaryllis hem. Jag köpte en vacker vit amaryllis med två kraftiga stänglar. Jag tror att den första knoppen kommer att slå ut lagom till första advent.

Att gå runt bland alla blommorna på Blomsterlandet får mig att må gott inuti mig. Där fanns massor av fina blommor idag. Både krukväxter och vackra färdiga buketter och arrangemang. Jag såg en blomma som jag aldrig sett förut; blå flamingo. Jag undrar om den verkligen var äkta blå, eller om man färgat in den på något sätt.

Idag köpte jag den allra första julklappen också. En liten ängel till min mamma. Hon samlar på änglar sedan många år tillbaka.

Mardrömmar

Inatt har jag vaknat jag vet inte hur många gånger. Sovit så oroligt.

På morgonen drömde jag mardrömmar. Först drömde jag att jag var på en begravning. Jag kände tung sorg. Sedan vaknade jag. Somnade om igen efter en stund.

Nästa gång jag vaknade hade jag drömt att jag satt i en bil, på platsen vid sidan om bilföraren. Bilen var på väg att köra av vägen. Precis mitt i bilolyckan i drömmen, vaknade jag. Jag kände stark rädsla och skräck.

Sedan gick jag upp.

Det är skönt att blogga av sig tankar och drömmar. Jag känner att jag börjar må bättre nu. Illamåendet efter drömmarna börjar lägga sig inuti mig.

Tack att jag kan skriva, att jag har orden.

Möte hos Försäkringskassan för bedömning

I morse bestämde jag mig för att kontakta Försäkringskassan för att höra hur mitt ärende ligger till tidsmässigt när det gäller beslutet om sjukpenning.

Jag hade ingen uppgift någonstans om min handläggare där idag. Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och skickade ett e-mail via den. Det gick snabbt att få svar därifrån om vem som är min handläggare idag och jag fick också den personens telefonnummer.

Jag ringde upp henne och hon svarade. Till min förvåning sa hon "Vi ska ju ses på möte här imorgon, jag har skickat brev till dig om det". Men jag har inte fått något brev. Det berättade jag för henne och hon kunde inte förstå att jag inte fått brevet.

Jag undrade vad det handlar om för möte. Hon berättade att det är ett en timme långt möte där hon ska göra sin egen bedömning av mig innan hon fattar beslutet om jag kommer att få bli sjukskriven igen eller inte. Hon sa också att det är normalt att man gör så idag. Jag frågade henne om hon hade trodde att jag skulle kunna få beslutet från Försäkringskassan om min sjukpenning före jul. Det trodde hon. Sedan sa jag att jag inte hade möjlighet att komma på mötet imorgon med så kort varsel, så jag bad om en annan tid. Då ändrade hon ton från att ha varit vänlig till att bli mer bestämd i rösten, och så sa hon "Ja, den här veckan har jag ingen annan tid. Och om vi ändrar tiden nu så kan jag inte säga att du får beslutet före jul, för det påverkar så klart. Men nästa vecka har jag en tid. Kan du komma på tisdag kl 13?". Jag svarade att jag kan komma på mötet nästa vecka och att jag så klart förstod att det kan påverka tiden för när jag får besked om beslutet. Och så frågade jag om hon trodde att jag skulle få besked innan sommaren. "Oh, ja, svarade hon. Innan sommaren kommer du att få ett besked".

På fredag denna veckan ska jag följa med min mamma till tandläkaren, om hon är tillräckligt pigg för det då. På måndag i nästa vecka ska jag till min läkare på undersökning eftersom Försäkringskassan kräver det. Och på tisdag i nästa vecka ska jag alltså på ett en timma långt besök hos Försäkringskassan för att min handläggare där som ska fatta beslutet om mig ska avgöra om jag är tillräckligt sjuk för att få bli sjukskriven igen.

Jag tänker för mig själv; så som man utrett mig, så många gånger under så lång tid och så många personer som gjort det, människor med profesionell kunskap, läkare, sjukgymnaster, psykologer, arbetspsykologer med flera. Hur kommer det sig att inte min handläggare på Försäkringskassan kan lita på dem och också på mig? Har min handläggare på Försäkringskassan som ska fatta det slutgiltiga beslutet om mig den kunskap och erfarenhet som krävs för att avgöra om en person är sjuk eller inte?

Och jag tänker; så mycket jobb jag har skapat genom att jag blev sjuk. Alla utredningar, alla papper som människor behövt ta sig igenom och läsa om mig. Det är ju nästan så att jag skulle ha betalt för det jobb jag skapar genom att vara sjuk till viss del och ej arbetsför till 100 %. Det är ju jag som är deras arbetsgivare, egentligen. Hur mycket jobb skulle de ha på Försäkringskassan om inte jag och andra var sjuka?

Jag kan inte förstå hur man tror att människor som redan är sjuka av stress, press och oro kan bli friskare genom att man stressar och pressar dem ännu mera, så som man nu gör med mig och också med så många andra.

Nu gäller det att jag laddar mig med så mycket positiva saker som jag kan för att orka med också detta.

Helst av allt skulle jag vilja vara hemmafru just nu. Och jobba med Skrivklådan med den kraft jag har. Men min make vill inte ha en hemmafru, så det finns problem där, kan jag säga.

"Allt är som det ska vara"  (Sanna Ehdin)

Till pappa

Du dog för tidigt för att vi två skulle kunna tala till varandra som vuxna.

Jag saknar dig så.

I vårt sista telefonsamtal, på min 30-årsdag, sa du "Jag vet att jag har varit en dålig pappa". Du lät ledsen, det hördes genom luren, trots att du var så långt bort i ett helt annat land.

Huset var fullt av gratulanter. Jag önskar att jag kunde gömt mig någon annanstans i huset och fått prata ostört med dig en stund. Men vi hade ingen mobil, ingen bärbar telefon då. Så jag stod kvar i hallen, i sorlet och skratten. Jag tror att det var första gången jag hörde dig säga att du hade varit en dålig pappa. Det gjorde så ont i mitt bröst. Du brukade alltid vara en sådan optimist, full av nya projekt och idéer. När jag vill kan jag höra din röst "Det ordnar sig". Så sa du ofta. Fast det gjorde inte det. Det ordnade sig inte.

Jag minns att jag svarade "För mig har du aldrig varit en dålig pappa". "Du har gjort så gott du kunnat". Jag viskade nästan i luren för att ingen annan skulle höra.

När det relativt korta samtalet var slut, kände jag hopp om att vi kanske skulle kunna våga prata med varandra på riktigt. Komma närmre varandra. Tala om känslor i stället för projekt och idéer. Men det blev tyvärr inga fler samtal. Polisen kom hem till mig en månad senare för att tala om att du var död.

Det gör fortfarande ont att tänka på att du lät så ledsen den där sista gången. Hade du en föraning om att allt snart var över?

Jag tröstade mig med att ditt lidande var slut, att du lidit nog och kanske hamnat i ett paradis. Att vi en dag skulle mötas där, sitta mitt emot varandra och tala, skratta och krama varandra. Vad hade jag att förlora på den drömmen? Ingenting. Jag drömmer fortfarande om det ibland.

Min egen älskade pappa. Du var den framgångsrika företagaren som var hyllad och avundad i hela Norden, när du stod på din topp. Fallet från toppen blev dramatiskt. Du förlorade företag, hem, släktingar, vänner, familj, försörjning. En del sa att du hade blivit lurad. Du hade trott för gott om andra och litat på folk som sedan lurat dig.

"Din pappa ska i fängelse", sjöng mina klasskamrater efter mig när jag gick hem efter att skolan slutat för dagen. Jag kan höra "sången" när jag vill än idag.

En kväll åkte vi bil genom vår närmaste stad. Jag minns att mamma skrek, att du lät arg, och att mamma sa: "Nu står det på löpsedlarna också". Ja, det var en smarrig historia för lokalpressen, min pappas misslyckade affärer och eventuella eko-brott. Du var något av en "pionjär" där, i början av 70-talet fanns det inte så många eko-brottslingar som idag.

Våra grannar vittnade i rättegången. De som förut varit våra vänner stod nu och pratade om hur slösaktig du var och om hur mycket leksaker du gav dina barn. Allt detta fick jag höra av vuxna i min närhet. Jag var tolv år.

Du hamnade i fängelse. Två år för eko-brott. Över en natt så var du borta. Fysiskt frånvarande. Ändå levande. Svårt att förstå. Barn fick inte besöka fångar. Min pappa var kriminell. Jag skrev många brev till dig. Jag sydde en kudde till dig i slöjden. "Den tog vakterna och sprättade sönder, sa mamma, när hon varit och hälsat på dig och haft med sig kudden från mig till dig. Då gjorde jag en träskål till dig i stället i ren ilska.

När du satt i häktet på Härlanda, skjutsade min morbror mig, min bror och min mamma oss dit för att mamma skulle träffa dig. Barn fick inte besöka sina föräldrar på häkten eller fängelser. När mamma kom ut var det mörkt. Hon sa att pappa hade kommit på att han kunde tända en tändsticka i ett fönster, så skulle vi veta att han fanns där och att han vinkade till oss.

Jag tyckte att det var ett stort, stort hus pappa var i. Plötsligt var där en tändsticka i ett fönster. Jag stod stilla. Jag saknade dig så. Du tände många tändstickor. Jag minns känslan exakt än idag. Jag minns mörkret. Tändstickorna i fönstret. Jag känner hur jag ser upp mot de små ljusen och hur jag längtar efter dig. Hur jag tänker på dig. Doften av höst.

Det var märkligt att ha en pappa som satt i fängelse. Jag var så arg, så arg på de som låste in dig. En gång berättade mamma att man satt dig i isoleringscell, man trodde att du var självmordsbenägen. Det var när du fått din dom. Jag tyckte som barn att det var fruktansvärt. Du sa till mig att det var det värsta du varit med om. Som vuxen kan jag tänka att det var ett försök att rädda dig från dig själv.

Du mådde också så dåligt av att vara bland människor som mördat och förgripit sig på barn. På den tiden hamnade eko-brottslingar bland andra kriminella. Du berättade att du var rädd. Du skrev till mig. Du skrev hur mycket du älskade mig. Än hade vi inte tappat den kontakten. Än skrev du till mig

När det blev bestämt att du och mamma skulle skiljas, var det du som berättade det för mig. Jag minns hur du sa att du hade verkligen försökt, att du älskade mig, mamma och min bror. Men att det gick inte. Du sa också att du var säker på att jag skulle få ett bra och lyckligt liv utan dig. Du kramade mig. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte tänka. När jag såg din ryggtavla utanför vårt fönster gjorde det så ont, så ont. Jag hade velat springa efter dig och följa med dig vart som helst. Men jag satt ensam kvar länge, utan en tår. Började skriva dikter.

När vårdnadsfrågan kom upp, fick jag tala med en kurator vid ett tillfälle. Du ville ha vårdnaden om mig. Jag hade lovat mamma att inte säga att jag ville bo hos dig. Som mamma förstår jag delvis min mamma. Det var klart att hon slogs för sina barn.

Till kuratorn sa jag att jag ville bo hos mamma. Fast egentligen var det dig, pappa, som jag ville till. Men jag kunde inte heller vara utan min lillebror. Han och jag kändes som en person då. Vi höll ihop mot de vuxna runt omkring oss. Jag kunde bara inte lämna honom.

Mamma har alltid sagt att hon älskat dig, att du var hennes stora kärlek. Du skriver samma sak om henne i dina brev. Men varför kunde ni då inte leva tillsammans? Varför gav ni upp? Det vill jag prata med dig om. Hur kunde ni låta era ekonomiska bekymmer få styra era hjärtan?

Jag var så ledsen. Jag sökte tröst hos mamma. Hon kramade mig. Hon började gråta. Jag minns att jag blev arg för att hon grät. Jag orkade inte att hon grät. Jag slog henne när hon grät. Så det blev aldrig många kramar.

Fortfarande börjar jag gråta om jag ser på TV att ett barn springer mot sin pappa. Han lyfter upp henne, han kramar henne, de skrattar mot varandra och ser in i varandras ögon. Så gjorde du med mig en gång. Jag minns det i hjärteroten. Plöstligt var allt borta. Över en natt. Och ändå levde du.

Du var ingen dålig pappa när jag var liten. Du var den som tröstade mig när jag hade tandvärk. Du var den som busade med mig. Du var den som var modig och fick mig modig. Du hade en fantastisk förmåga att få folk och mig att skratta. Du kunde berätta underbara och roliga sagor, från din fantasi. Du gav aldrig upp, du såg alltid framåt. Du var min trygghet. Tills allt hände.

Jag bär det som var bra i dig i mitt hjärta.

Jag önskar att du visste hur mycket jag älskar dig, än idag. Hur gärna jag skulle vilja att du fick träffa mina barn. Du hade varit en underbar morfar. Men jag berättar om dig för dem. Först berättade jag om allt det vackra med dig. När de var lite större och ställde fler frågor, fick jag också berätta att deras morfar suttit i fängelse. Det var tungt.

Jag har aldrig umgåtts med någon som haft en förälder i fängelse. Jag känner mig ensam om att ha haft en kriminell förälder. Suger till mig berättelser i tidningar och böcker om barn till kriminella. Då känner jag att jag inte är ensam.

Nu orkar jag inte skriva och minnas mer, pappa. Jo, jag fick på många vis ett bra och lyckligt liv, utan dig, som du sa. Men jag önskar att jag fått dela det med dig, att jag hade kontaktat dig oftare, att jag hade tagit mig tid och mod att söka upp dig, trots protester från mamma. Jag önskar att du inte gett upp kontakten med mig. Att du skickat mig kort när jag fyllde år, att du ringt mig regelbundet, att du hälsat på mig. Att du hade varit med på mitt bröllop.

Jag saknar dig så.

Jag kommer alltid att sakna min frånvarande pappa.

Kramar/Anna-Karin

(Det här är ett blogginlägg som jag skrev för cirka två år sedan. Fortfarande berörs jag starkt när jag läser det jag skrivit. Jag lägger in det i min blogg här kanske främst för att skicka ut ett budskap om hur viktiga alla pappor är för sina barn. Men också för att jag just idag tänker på min pappa som jag önskar att jag hade fått lära känna som vuxen.

Jag är ändå tacksam över alla de ljusa minnen jag har från min pappa. Han var en god själ inuti, trodde människor om gott. Spred ljus och glädje omkring sig. Brydde sig om andra människor, också de som var lite udda. Han var modig, djärv, orädd, social, kreativ, intelligent, optimist, glad, humoristisk, gav aldrig upp hoppet om att kunna räta upp sitt liv igen. Fast han hann inte göra det, han dog.

Det gör fortfarande ont i mig att han dog alldeles ensam och utfattig i Spanien och att det tog två veckor innan man fann honom död där. Men jag är lycklig att just jag fick bli hans dotter. Han älskade mig, det vet jag, inuti mig. Det är det som räknas, när allt annat fallit.)

Bara några rader ... och lite om Spira

Vad gör jag nu för tiden? Jag hinner knappt blogga, känner jag. Fast att jag hela tiden får idéer om vad jag ska skriva om.

Men jag har betalat F-skatten och jag har gjort momsredovisningen till Skrivklådan.

Visst är det konstigt, ofta när jag ska göra något som jag inte kan säga att jag älskar att göra, precis då poppar det upp tankar på sådant som jag vill göra som jag älskar att göra. Förklara det för mig, den som kan.

Idag har jag tänkt fatta mig kort i bloggen. Därav rubriken.

1. Kulturhuset Spira invigdes i Jönköping igår kväll. Jag var där tillsammans med cirka 25.000 andra människor.

Det jag kommer att minnas från den här stunden är den vita fullmånen som lyste rakt över det nya kulturhuset Spira, som själv gnistrade som en diamant i alla de färger och speglade sig i Munksjöns lätt guppande vågor.

Belysningen av Spira ändrade sig i rytm och färger till musiken från bland andra Ola Salo som sjöng "The worrying kind" och Charlotte Perelli och Lena Maria Klingvall som sjöng "You raise me up" så mäktigt att jag rös i hela kroppen. Så roligt att höra henne sjunga från Spiras tak ut i universum, det är ju bara några veckor sedan jag intervjuade henne. 2000 dansare var med under invigningen och ett stort antal körer från hela Jönköpings län.

Det känns fint att Spira äntligen är färdigbyggt. Det har varit drygt tre år som man som jönköpingsbo följt bygget av det stora huset intill Munksjöbron. Nu önskar jag att det kommer att fyllas av härlig kultur i alla de former och att alla som vill ska ha råd att gå dit och ta del av det också.

2. Jag la in ett kort på Facebook igår på mig själv och min mamma när vi hälsade på äldsta dottern i Borås förra helgen. Jag fick så många kommentarer till bilden, så jag tänkte att jag kan lägga in den här i min blogg också.

Ni ser hur pigg och glad min mamma är idag. Det kunde jag aldrig tro i våras när hon åkte in i ambulans och hade blodvärde 45. Livet är verkligen märkligt. Hon har fått så fin vård och också bra hjälp från hemtjänsten (den kommunala, kanske jag ska tillägga med tanke på de senaste nyheterna kring hur det kan vara inom äldreomsorgen, som Carema). Det är jag så tacksam för, verkligen, av hela mitt hjärta, den fina hjälp som min lilla mamma har fått.  

3. I eftermiddag får jag besök av min kusin och hennes man. Vi ska bjuda dem på våfflor. Kanske ska min mamma vara med här hemma också, om hon har lust och ork idag.

4. Så. Det var det hela. Kortare lyckades jag inte skriva idag. Trots att jag skrev rubriken "Bara några rader ...".

Dagen inget gick som jag tänkte

Idag gick ingenting som jag tänkte.

Först skulle jag skjutsa yngsta dottern till jobbet på morgonen. På vägen dit fick hon telefon i bilen om att man dubbelbokat vikarier på stället hon skulle till. I stället blev hon erbjuden att välja bland tre andra jobb. Hon bestämde sig för ett av dem. Men det började två timmar senare. Så vi åkte hem igen.

Jag åt frukost och tog det lite lugnt. Sedan åkte vi iväg igen. Det gick snabbare än vi räknat med att komma fram till dagiset. Det var okända trakter för mig, ett område med många nybyggda villor. Vi körde runt och tittade lite på de nybyggda husen innan jag släppte av dottern vid hennes jobb. 

Jag började bli hungrig och funderade över att kanske äta något på stan. Men jag bestämde mig för att åka hem i alla fall och göra rotfruktspytt, som jag nästan fått fnatt på att äta den senaste tiden, så gott är det.

Först när jag kom hem gick jag ner i tvättstugan och la i en tvätt och satte igång tvättmaskinen. Sedan tillbaka upp i köket igen.

När jag ställde mig vid diskbänken fick jag en panikattack som var så smärtsam att tårarna rann ur ögonen på mig. Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det, men de där tårarna är omöjliga att stoppa, hur gärna man än vill det. Det är bara att hålla ut. Men det gör ont i hela kroppen. Autopiloten hade gått igång igen. Men jag stod kvar och skar rotfrukter för glatta livet i alla fall. Jag var så hungrig.

När jag fått in den insmorda formen i ugnen, rörde jag ihop en kall sås med örtkryddor. Sedan vilade jag en stund. Hämtade andan.

Sedan gick jag ner i tvättstugan för att se om tvätten var klar. Det var den inte. Tvättmaskinen var som död. Den hade inte ens gått igång. Troligen var det en säkring som hade gått eller något annat elektriskt som krånglade. Jag tänkte att det får min make som är elektriker fixa när han kommer hem.

Jag tog det lugnt en stund till och väntade på att maten skulle bli klar. Äggklockan som jag ställt ringde efter 40 minuter. "Mums, nu ska det bli gott med mat", tänkte jag. Jag gick fram till spisen, böjde mig fram, öppnade ugnsluckan för att ta ut formen ur ugnen.

Inte hade jag behövt använda grytlapparna. Ugnsformen var kall. Precis som rotfruktspytten. Spisen fungerade inte heller. Det är i sådana stunder som jag börjar skratta, tack och lov.

Efter att ha druckit ett stort glas vatten, funderade jag först på att ge mig iväg för att köpa mig en korv med mos på stan. Men i stället testade jag mikrougnen. Den funkade. Som tur var hade jag en Billys Pan Pizza i frysen som jag kunde värma. Det är inte särskilt gott, tycker jag, men det fungerar som en nödlösning ibland.

Efter maten var jag inne i Facebook och kikade lite vad mina vänner där höll på med. Det var märkligt tyst kring det jag själv skrivit. Inte ett litet gilla-klick någonstans. Det kändes skumt. Var alla mina vänner  sjuka, eller vad hade egentligen hänt? Av en slump fick jag se att höger om inläggen i min logg stod det att bara EN av mina vänner kunde se det jag skrivit i FB. Aha! Där var i alla fall det problemet löst. Lite fixande i säkerhetsinställningarna så började mina vänner se det jag skrev igen.

Eftermiddagspromenaden kring kvarteret gick i alla fall som den brukar göra.

Jag skulle jobba lite med redovisningen efter promenaden, tänkte jag. Men för det behövde jag kopieringsmaskinen. Den fungerade inte heller.

Fast solen håller precis på att gå ned som vanligt just nu därute. Det finns en trygghet i naturen sådana dagar när inget går som man tänker.

Blogga gick ju bra i alla fall.

Eller?

Kan du se det jag skrivit?

Ibland känner jag mig som en igelkott

Ett grått, mjölkigt dis har lagt sig över Vätterbygden. Det är råkallt. Men jag tänker inte klaga så länge det inte är halt eller snö därute. Det har varit en fin och varm höst så här långt i år.

Jag har fått klart med nästa jobb till Skrivklådan. Det känns så klart mycket bra så som läget är för mig just nu, med utförsäkringen. Jag fick inget brev i brevlådan om beslutet från Försäkringskassan idag heller. Och jag hör inget från facket när det gäller företaget där jag har kvar min anställning. Jag bryr mig inte så mycket längre. Det är bättre att låta det vara. Bättre att lägga min energi på det som ger mig glädje och känns positivt i mitt liv, det som ger mig kraft. Acceptans. Tillit.

Yngsta dottern får jobb nästan varje dag som vikarie i barnomsorgen. Det är jag tacksam för. Jag tror att hon precis som sin storasyster är på väg att hitta sin egen väg i livet. Det känns gott i mitt bröst.

Vissa dagar i november känner jag mig som en igelkott. Som att jag har gått i ide. Inte fullständigt, men lite grann, i mitt huvud. Samtidigt tycker jag om känslan av att vara i ett ide. Att rulla ihop sig, grotta in sig någonstans och bara vara och låta allt annat vara.

Hösten är en fin tid för eftertanke, tycker jag. En bra tid att fundera över vad jag vill med mitt liv. Vilka steg jag vill ta när jag kommer ut ur mitt ide nästa gång.

Jag tror att vi nutida människor tar oss för lite tid för eftertanke. För mig är bloggandet tid för eftertanke. Att dricka té och se ut genom fönstret på himlen och skogslönnen är också tid för eftertanke för mig.

Tar du dig tid för eftertanke i ditt liv?

Hos dottern i Borås

I helgen var vi hos äldsta dottern i Borås. Min mamma orkade följa med. Det blev kryddan under den dagen. Mamma kryar på sig allt mer och var så pigg och glad för att äntligen få se hur hennes äldsta barnbarn bor nu i sin nya lägenhet.

Inte nog med att mamma såg lägenheten. Hon var på restaurang och åt. Hon hann också in i en öppen outlet-affär, Borås-knallen, i Borås centrum och handla sig en hel kasse full med prylar. Det blev en ny äggklocka, ett fint ljus som såg ut som ett grönt äpple, fyra vackra kaffekoppar med rosor med mera, med mera. Hon går fint med sin lilla käpp när hon går utomhus. Inomhus går hon stadigt utan käpp.

Aldrig kunde jag väl trott det i våras eller i somras, att mamma skulle orka hänga med som hon gjorde nu i helgen. Men min mamma är en sällsynt seg kvinna. Jag får alltså uppleva att se henne resa sig en gång till i sitt liv. Läkarna och sköterskorna häpnar.

Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför livet.

Om ångest - del 1

Jag får lära mig fakta kring ångest i KBT-kursen på nätet. Min tanke är att jag ska sammanfatta det jag lärt mig här i min blogg, kortfattat, när jag är klar med ett avsnitt. Jag lär mig nya saker och kanske att någon annan också gör det då, tänker jag. Dessutom passar det bra in att skriva om ångest i min blogg nu när jag bloggsamverkar med Hjärnkoll.se.

Panikattacker är en naturlig kamp-flyktreaktion som finns i oss människor. Den finns för att vi ska klara oss i livshotande situationer, som t ex om vi skulle möta en tiger eller en krigare. Panikattacken påverkar hela vår kropp så länge den pågår. Energin går till musklerna, matsmältningen stängs av, andningen ökar för att musklerna ska få tillräckligt med syre, tillväxten upphör, blodtrycket ökar med mera.

Utan den här stressreaktionen som finns inbyggd i oss människor skulle vi aldrig ha kunnat överleva genom årtusendena och bli de vi är idag. Hur effektiv stressreaktionen var en gång, hängde förmodligen samman med överlevnaden för en människa. Förfäder med effektiv ångestreaktion hade större möjlighet att överleva än de med mindre effektiv reaktion.

Idag har vi inte så många tigrar att slåss mot i verkligheten. Men vår kropp reagerar fortfarande som den alltid gjort. När det gäller ångestreaktionen kan man säga att den har passerat bäst-före-datum med något årtusende.

Orsaken till att det blir "fel" när det gäller panikattacker är att de fungerar så bra idag. De är också automatiska, de är utanför vår kontroll. Det är som en autopilot som kopplas på i oss när vår hjärna uppfattar något som hotfullt. Autopiloten, som styr det mesta som händer i vår kropp, inte bara panikattacker, kopplas på genom signaler från syn, hörsel, känsel och det görs en snabb bedömning (helt utanför vårt förnuft) om det finns en hotbild. Upptäcks ett hot, startas en stressreaktion i kroppen.

I vår tid matas vi hela tiden med sådant som vår hjärna kan uppfatta som hot. Det är t ex information om krig, fågelinfluensa, arbetslöshet, klimatförändringar. Våra egna liv är också fulla av det som kan uppfattas som personliga hot idag; avbetalningsplaner, räntehöjningar, barn som växer upp, risken att misslyckas, att inte duga.

Det betyder i realiteten att autopiloten sätts igång i princip hela tiden i oss människor i det moderna samhället. Vi får aldrig vila från det, om inte vi hittar ett sätt att aktivt göra det på.

På samma gång är vi med förnuftet så vana vid dessa "hot" att vi inte förstår när autopiloten sätter igång. Det är också så att det tar längre tid att springa ifrån en avbetalning på ett huslån (30 år t ex) än det tar att springa ifrån en tiger, t ex. Resultatet blir att vi går runt med en knut i magen och en känsla av att vilja slåss eller springa och gömma oss. På ett sätt kan man säga att vi springer ifrån det vi upplever som obehagligt samtidigt som vi står stilla och funderar över varför det känns så konstigt inuti oss. Det är här ångesten börjar.

Vi reagerar alla olika på stress. Och också olika på olika typer av stress. En del människor kan fortsätta att hålla ett högt tempo länge. Andra blir sjuka snabbt.

På senare år har man kunnat se att det finns både genetisk och biologisk sårbarhet när det gäller ångest, förutom att vi alla är olika. Genetisk sårbarhet innebär just sårbarhet.

Förutom sårbarheten påverkas man dessutom av omgivningen (hur man har det) och hur man lärt sig hantera den (hur man tar det). Allt detta innebär att man har stora möjligheter att kunna påverka sin ångest även om man har en viss sårbarhet, så att inte sårbarheten kommer att styra dig helt och hållet.

Genen som styr hur snabbt vi "lär oss" att känna ångest finns i två olika varianter. Om man har den ena varianten behövs bara några få upplevelser mellan starkt obehag och en situation för att man sedan automatiskt ska reagera med ångest i samma situation.

Har man den andra varianten krävs flera upplevelser innan man automatiskt börjar reagera med ångest i samma situation, (betingning).

En annan gen styr hur snabbt vi kan lära oss av med ångesten. Den genen finns också i två varianter. Den ena varianten gör att ångestkopplingen försvinner snabbt. Den andra gör att ångestkopplingen tar längre tid (utsläckning).

Det finns flera olika ångestdiagnoser; generaliserad ångest, social ångest, social fobi, panikångest, specifik fobi, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom.

Personliga tankar efter att ha lärt mig detta om ångest: 

Det är egentligen en sund reaktion i mig som människa att ha ångest. Det är en överlevnadsmekanism som beter sig som en autopilot i mig när min hjärna uppfattar något som ett hot. Panikattacken finns där för att skydda mig, egentligen.

Men i dagens samhälle uppfattar hjärnan ibland saker som hot, trots att de inte är egentliga hot. Jag kan inte påverka det här med förnuftet, hur gärna jag än vill det. Autopilotens reaktion är blixtsnabb. Men jag kan påverka hur jag har det i mitt liv. Och jag kan påverka hur jag tar det som sker i mitt liv.

Jag har goda möjligheter att kunna påverka min ångest.

Ett sätt är att träna meditativ avslappning och magandning, som jag har gjort medvetet under den här veckan. Både när jag suttit i en fåtölj, när jag arbetat med något fysiskt och också när jag varit på ett köpcenter.

Jag promenerar minst 20 minuter varje dag i dagsljus och gör 5 minuter yoga varje dag. Motion är bra för mycket här i livet. Det är också ångestdämpande. 

Moderat riksdagsledamot: "Det finns inga fattiga människor i Sverige"

"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika".

Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. De fattiga barnen.

Vill Isabella Jernbeck (M), se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa.

Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?

Vill hon se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill hon se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?

Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."

Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).

Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.

Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:

"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).

"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".

Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.

Jo, Isabella Jernbeck (M). Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i den, fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.

Vill du det?


(Artikel i Newsmill, 2011-11-03, Anna-Karin Mattsson)

Moderat: "Det finns inga fattiga i Sverige" - ny artikel i Newsmill av mig idag

"Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga svenskar".

Idag har Newsmill publicerat en ny artikel som jag har skrivit.

Jag känner så starkt i mitt hjärta, att är det något jag vill göra med mina ord, så är det att lyfta fram de utsattas position i samhället. Människor som lever i utanförskap. Det har jag velat ända sedan jag var liten. Detta är vägen jag djupt inifrån mig själv vill gå med det jag skriver.

Välkommen att läsa! Kommentera gärna.

Ingen ska försöka gömma undan den fattigdom som finns i Sverige år 2011. Inte någon riksdagsledamot som helst.

Jag vill också säga ett särskilt tack till dig som gjorde mig uppmärksam på det här uttalandet. Du vet vem du är. Från mitt hjärta; tack.

Det vänder och KBT-terapi på nätet

Jag vänder det. Igen. Jag går från mörker till ljus. Tårarna blir till leenden. Deppiga tankar blir till hoppfullhet. Jag gör det. Igen. Hur det än är. Jag är jag, fortfarande. Inget ska ta livet jag fått från mig. Jag vill leva, andas, känna hopp och glädje.

Idag har jag jobbat med redovisningen i Skrivklådan. Det fungerar och jag fungerar. Bara jag får ta de pauser jag behöver så klarar jag att jobba 25 % fortfarande.

Men panikattackerna är så mycket starkare nu än de var för ett år sedan. Det är ett faktum. Stressen det senaste året har satt sina spår i  mig. Jag har funderat på att kontakta min psykolog, men jag misstänker att han har fullt upp. Om han ens är kvar på sjukhuset här där jag bor. Det är flera år sedan jag hade kontakt med honom nu.

Jag funderade lite till. Sedan kikade jag in i "Fråga doktorn" och läste om panikångest där. Doktorn där, Gunilla, rekommenderade bland annat KBT-terapi på nätet (Livanda). Jag har funderat på att prova det förut. Nu bestämde jag mig för att göra det. Det var inte särskilt dyrt, tycker jag. 495 kronor för tre månaders tillgång till kursen och en CD-skiva för 50 kronor. Det är som att gå en kurs. Jag ska själv läsa in olika avsnitt med fakta kring ångest och stress och göra uppgifter varje vecka. Träna avslappning, motionera, yoga fem minuter varje dag. Det blir som en repetition för mig själv som jag tror kan vara bra för mig nu när jag har så mycket stress omkring mig. KBT har fungerat bra för mig förut så att panikattackerna har minskat i styrka och också i antal.

Det blir spännande att se hur jag upplever terapi på nätet. Jag har valt att inte ha kontakt med någon psykolog. Jag har redan en person som jag kan kontakta om jag känner att jag behöver det, tänker jag. Jag ger det till mig själv i gåva. Kan jag minska panikattackerna både i styrka och antal, så får jag mera kraft att göra det som är positivt för mig.

Det är november nu. Jag har köpt vacker ljung till det inglasade uterummet. Oktober månad rusade förbi, tycker jag. Om november kommer att gå lika snabbt som oktober gjorde är det snart första advent. I affärerna är det jul sedan länge.

Det känns fortfarande som att jag inte riktigt hänger med tiden. Jag behöver göra som indianerna säger; vänta in min själ.

Höst i mig

Jag var en gång ett knoppande träd.

Sedan grönskande.


Alla mina gröna löv ...

Susande ...
stilla i vinden.

Jag var sommaren.


Nu faller det.

Ett efter ett.

Allt jag byggt upp, hoppats på.


Snart står jag där.

Avklädd.

Naken.


Som en svart silhuett ...

Mot grå himmel.


Inväntande vintern.



Och våren.


(Anna-Karin Mattsson, 2011-11-01)

Trauman, sorger och avslut

Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.

Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.

Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.

Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.

Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.

Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.

Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.